Interpassivitet i skådespelssamhället?

Vääldigt lösa tankar och trådar, läs, kritisera, ge lästips och diskutera!

”The Toyota Way överensstämmer med allt som teammedlemmarna gör dygnets alla timmar. De badar i den här kulturen och filosofin. Vi har alltid pågående Kaizen-projekt. Det är en del av oss” – Chef på Toyota.

De senaste månaderna har jag tokläst om Toyotism, bland annat en managementbibel vid namn ”The Toyota Way”. Det som kanske främst har slagit mig är hur nära knytet Toyotas produktionssätt är till filosofi och religion. Min tanke är att det här hänger ihop med kapitalismens nuvarande utveckling, där Toyota så att säga ligger väldigt bra i tiden.

För att formulera det på ett annat sätt: det räcker inte med att göra sitt jävla jobb längre, man ska tycka om skiten också.
Det här går också igen när det gäller demokratin, som ironiskt nog kräver en blind lydnad för att man ska få delta i någon slags samhällsdebatt måste man vara en god demokrat och acceptera det stora folkflertalets maktlöshet över sina liv.

Min tanke är att det kanske hänger ihop med 1) den reella subsumtionen/underordningen och 2) krisen för de klassiska inspärrningsmiljöerna (skola, familj, sjukhus, fängelse, fabrik)/formerandet av ett disciplinsamhälle.

Jag menar här att en mindre del av reproduktionen av arbetarklassen (skapandet av en samling normer och värderingar som möjliggör lönearbetet) sker i traditionella institutionerna, eller i varje fall i andra former (coachning, övervakning, kontroll genom sociala medier). I dagens samhälle är det därför ännu viktigare än tidigare att vi förhåller oss till våra medmänniskor som ting/varor och behandlar våra relationer som affärstransaktioner, något jag hänvisar till den reella subsumtionen.

Kontrollsamhällets död har också resulterat i en identitetslöshet då allt färre ser sig som (och än viktigare – agerar som) arbetare, studenter, patienter osv. Lite motsägelsefullt kanske, då det finns kraftiga tendenser till likriktning – inga fasta anställningar, man ska vara tillgänglig för arbetsmarknaden oavsett om man är ung och frisk eller gammal och sjuk, man ska vara flexibel och service minded.

Kritik mot klassamhället bemöts med ett poängterande att klassresa är möjligt, och att det bara är upp till dig själv om du lyckas eller inte. Det här är något jag närmast skulle kalla kapitalismens religiösa sida, som syns både i form av ”tro” på företagens ”filosofi” och självhjälpsgurus. När det gäller självhjälpsprofeterna så predikar de nästan unisont samma framgångsteologi som kapitalismens andra förespråkare – du är själv din egen lyckas smed, du skall se varje motgång som en möjlighet och din jakt på inre frid ska inte störas av ljudet av ryggar som går sönder inom sjukvården.

Parallellt med det här har vi ”ideologiernas död”. Om krisen i början av nittiotalet innebär ett uppsving för tre rörelser som ville ha en radikalt annorlunda värld (nyliberaler, nazister och autonoma) så har den senaste krisen knappt tagit sig några ideologiska förtecken, utan snarare konspirationsteorier.

Men om jag nu drar vissa religiösa paralleller till kapitalismen så dyker det kanske upp något annat – vi ska ju i första hand uppfostra oss själva till duktiga konsumenter och producenter. Människor har i alla tider deltagit passivt i religiösa ritualer, det här räckt med att utföra ritualen men kyrkan har inte sett vad för snusk och otyg man tänker medan man tar nattvarden. Är det då inte på samma sätt med det tomma leendet från servitrisen och menlösheterna försäljaren rapar ur sig? Kanhända, mot det interaktiva deltagandet i produktionen kanske en interpassivitet dyker upp? Arbetare på toyotistiska företag varken klagar eller kommer med konstruktva förslag utan svarar med ett passivt motstånd och icke-deltagande i ritualerna. Interpassivitet som delegerad underhållning i skådespelssamhället?

Så, vad tror ni?

Dagens lästips om Toyota är inte The Toyota Way utan Japan in the Passing Lane av Satoshi Kamata. Han jobbade där ett halvår och ville egentligen att bokens engelska titel skulle vara – Automobile Factory of Despair – vilket hade varit en mer passande titel faktiskt. Lån den på närmsta bibliotek.

Annat löst som angår en del av de här ämnena:
Moderniteten kräver standardisering av kunskap och jakten på inre frid – en återvändsgränd, recensionen Barbara Ehrenreich: ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”, Fredrik Edin om Den sjunde cirkeln, läs gärna copyriot också.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Fotbollsvåld är skadligt – men bara för barn, eller?, >> 907 skriver Umeå2014 – rakt ner i helvetet, Anders_S skriver Assange – förundersökning om våldtäkt återupptas, Lukas Löfling skriver Välfärd står mot skattesänkningar för de rika, Fredrik Jönsson skriver Rösta på Sveriges Kommunistiska Parti

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, självhjälp, toyota, deleuze, klass, kapitalism, arbete, samhälle, politik

 

Med ett steg i taget

Ytterligare än liten berättelse från mitt arbetsliv:

Med ett steg i taget
Personalmötena på restaurangen jag jobbade på brukade vara ungefär likadana. Ledningen berättade om sina planer och förändringar; vi andra var inte sammansnackade och hade inte, varken för oss själva eller tillsammans, diskuterat eller tänkt igenom vad vi tyckte eller ville. Vi brukade bli grundligt överkörda. Stämningen varierade mellan uppgivenhet och uttråkning. Vi de tillfällen någon av oss tog upp något kom det i allmänhet som en överraskning för de andra och på sin höjd fick den som klagade eller ville ha någon förändring bara uppbackning av ett par personer som den jobbade mest med eller var bäst kompis med. Så när det dök upp en ny kallelse för personalmöte om några dagar (ledning sa till extremt sent som vanligt) muttrade jag något surt om att vi på golvet borde träffas själva inför personalmötet.

Några dagar senare ringde en kock till mig och sa att vi skulle träffas på ett fik en timme innan det officiella mötet. Jag blev förvånad och undrade vad det kom ifrån. Han svarade att ”det var ju du som sa att vi borde det, så jag styrde upp ett möte.”.

Både köks- och serveringspersonal var på mötet. Alla såg glada och förväntansfulla ut, som om man pysslade med något hyss man egentligen inte fick. De som var där var väl ungefär de jag hade väntat mig skulle dyka upp, med ett undantag; en relativt ny kock som var timmis. Jag var förvånad eftersom det alltid varit lögn i helvete att snacka om något jobbrelaterat med honom, han bytte alltid ämne, oftast till fotboll, och hade tidigare kraftigt påpekat att han brukade jobba ihop tillräckligt med pengar på ett ställe för att kunna sticka iväg och resa och sedan börja på något annat ställe. Han öppnade inte käften på hela mötet och såg ut som han var helt ointresserad och inte hörde på vad som sades. De olika avdelningarna tog upp vad de hade problem med, både gentemot ledningen och en del konflikter inom och mellan olika avdelningar. Vi löste så att säga en del interna problem på detta förmöte och informerade varandra om vad vi inte var nöjde med med arbetets organisering.

När vi väl kom till arbetsplatsen så spelades det upp en liten lustig teater. Folk som precis suttit på samma möte låtsades att de inte sett varandra på hemskt länge och hälsade glatt och översvallande.

Mötet satte igång och chefen gick igenom dagordningen, sen satte festen igång. Den där nonchalante timmisen gick snart igång värst av alla. Till min glädje och förvåning visade det sig att jag hade haft fel hela tiden, han upprepade ibland nästan ordagrant argument som kommit fram på mötet och malde på som en stenkross. Chefen såg ut att vara i chocktillstånd, folk framförde genomtänkta synpunkter och alla andra satt engagerat och nickade och visade aktivt att de höll med. Chefen såg plötsligt mycket ödmjuk ut och backade på flera punkter. För vår del var detta personalmöte allt annat än uppgivet och tråkigt, snarare än komplett succé.

Det kanske låter som stora ord, men på sätt och vis hade vi blivit mer av en grupp och mindre av ensamma och svaga stackare. Vårt interna möte hade inte bara gjort att vi kommit mer ihopsnackade till personalmötet, utan också att våra interna relationer förändrats. Nya personer klev fram och tog fajten och de som redan var stämplade som gnällspikar och rabiata upprorsmakare kunde kliva tillbaka en smula.

Tack för mig, nu ska jag sätta mig och läsa , vad tusenpekpinnar skriver om Gorz och arbetssamhället.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Naturligtvis ska poliser inte utreda poliser, luklof skriver Friskolor – Stort hot mot elevers rätt till utbildning, loaderrorready skriver Don’t Fucking Tell Me What To Do

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

 

Storkök – Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken

Här kommer ytterligare en post som jag postat i den läsvärda tråden ”Strejkskolan” på socialism.nu. Håll till godo:

Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken:
Storköket som jag jobbade på lagade mat till knappt 30 stycken dagisavdelningar, närmare 500 barn. Maten lassades in i ungefär 15 värmevagnar som sedan kördes ut till avdelningarna. Många dagar var det varma grönsaker, potatis/pasta/ris, sås och kött eller fisk samt en hel del dietmat som skulle in i vagnarna. Det var med andra ord en hel del kantiner, i runda slängar kanske 150 stycken. Det tog ganska lång tid att portionera upp och ställa in den i vagnarna, så med en sådan stordrift och transporter därtill blir det tyvärr en ganska lång varmhållningstid, som i sin tur försämrar matens smak och näringsinnehåll. Det hade man kunnat lösa genom att vara fler i köket eller med att avdelningar åt på mer varierade tider. Vår chef hade istället bestämt sig för att det helt enkelt tog för lång tid att packa in maten och menade att vi skulle jobba ännu snabbare. Dessutom var chefen av den felaktiga uppfattningen att det var bättre att maten varmhölls i en ugn istället för en värmevagn. Våra förklaringar om att det faktiskt tog ganska lång tid att portionera, stoppa in och köra ut all mat lyssnade chefen inte på.

I det läget bestämde vi oss helt sonika för att ta initiativet genom att bokstavligt talat lyda order. Vi snackade oss samman och bestämde att vi skulle köra ut maten exakt den tid chefen angivit och väntade tills sista sekunden med att börja packa in. Det var snart uppenbart att allt skulle bli grundligt försenat. I det läget började det dyka upp oroliga chaufförer och dagispersonal som ville ha sin mat. Chefen rusade in i köket och var ursinnig, vrålade ett ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” och menade att det här hade vi planerat. Vi behöll vårt lugn och svarade sakligt. Det var ingen speciellt snygg scen utan att ganska påfrestande gräl, men vi vann striden och kunde fortsätta skicka ut maten efter eget huvud. Och just meningen ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” värmer så här i efterhand månget hårt arbetarhjärta. Det var en komplimang som heter duga.

I övrigt har Postverket skrivit en ny post. Och den är värd att läsa bara kommentarens skull! När det gäller arbetsplatsbloggande vill jag passa på att tipsa om Tidningsbudens nya blogg.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Rätt och riktigt av Schyman att använda Rutavdraget, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken, Johan Frick skriver Skvaller om friskolor, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Privatiseringens pris – sämre kvalité, Hans Norebrink skriver Feminism-ABC

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om klasskamp, arbete, jobb, övertid, övertidsvägran, strejk

 

Övertidsvägran

Efter ett par månaders uppehåll (månhända förklarar jag senare orsakerna till det, men tills vidare får läsarna sväva i ovisshet) kommer här en post om en övertidsvägran. Ursprungligen postade jag det i den läsvärda tråden ”Strejkskolan” på socialism.nu och tänkte väl i efterhand att det var lika gott att slänga upp den på bloggen också. Håll till godo:

Övertidsvägran:
Jag arbetade på ett stort industriellt bageri som skulle läggas ner, det var redan beslutat så man hade börjat flytta ut produktionen till andra bagerier. I det läget var vi egentligen klara med den egentliga produktionen klockan 6.00 men vi var schemalagda till 10.00. Vi ville kunna gå hem med bibehållen lön men det vägrade ledningen, de sa att vi fick gå hem tidigare, men då inte få ut nån lön för den tiden. Det hade vi inte råd med så vi stannade på jobbet och var beordrade till sanslösa 4 timmar städning om dagen på ett bageri som ändå skulle rivas ett par månader senare. Då städning max tog en timme så var det astrist och en massa dödtid.

I det läget var det ett maskinhaveri uppe i Göteborg. Då kom man på att man behövde oss igen. Södra Sverge riskerade att vara utan en eller två brödsorter en dag. Så cheferna kom och sa att vi denna dag skulle behöva jobba över 5-6 timmar (vilket skulle gjort att vi fått en arbetstid mellan ungefär 02.00-15.00).

Det beskedet mottog vi under tystnad, sedan gick vi tillbaks till vår avdelning för att där ta beslut om hur vi skulle göra med övertiden. Vi beslöt oss enhälligt för att vi inte var intresserade av den här övertiden. Om vi hade fått gå hem tidigare hittills så hade vi kanske varit intresserade, men nu var ju inte det fallet. Ingen var egentligen sugen på att meddela vårt beslut till ledningen, så vi beslöt oss för att helt enkelt inte meddela oss, utan helt sonika stänga av maskinerna när det var dags att gå hem vår normala tid. Det var inte speciellt öppet och rättframt, men i gengäld skulle vi då kanske slippa flera timmars övertalningsförsök och micklande för att att få oss att bryta enigheten och kanske få några av oss att jobba kvar medan de andra gick hem.

Vi kunde dock inte behålla någon radiotystnad gentemot andra avdelningar, så när paketeringen undrade hur länge de skulle behöva jobba över idag så sa vi helt enkelt att det inte skulle bli någon övertid. Killen från packen frågade vem som bestämt det, och vi svarade att det hade vi bestämt. Han var nöjd med beslutet. En annan bagare hörde också det och tjoade om att ”det är så det ska gå till!” och snart cirkulerade ryktet om att vi tänkte vägra övertid i hela bageriet.

Vi jobbade på under spänning de sista timmarna, både chefer och en massa andra bagare cirkulerade i området hela tiden, så alla visste att något var på gång. Och cheferna såg oroliga ut och bagarna var fnissiga. Själva var vi ganska nervösa, men också sammanbitna. Vi väntade på att någon chef faktiskt skulle ta mod till sig och konfrontera oss.

Vi stängde av ugnarna och allt annat i lagom tid så att vi skulle kunna sluta som normalt. Strax efter ringde vår chef och det blev en kort och kärnfull dialog. Han undrade hur det gick, vi sa att vi avslutat, han frågade om vi redan var klara med allt bröd, vi sa att det var vi inte, men vi slutade i alla fall. Han blev först tyst och sedan sa han bara uppgivet ”Jaha” och la på luren. Segern var vunnen och det var mycket skönt att gå hem den dagen.

Efterord:
Såhär i efterhand tycker jag att det var jävligt bra att vi inte började gräla med chefen så fort beskedet om övertid kom (det var oftast så det brukade bli) utan istället gick iväg för att under lugn och ro ta ett gemensamt beslut om hur vi skulle agera.

I övrigt finns det säkert en hel del nytt på nätet som jag totalt missat, men bloggnätet Signal kan vara värt att kolla in för klasskämpar.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ung kvinna från Spekeröd mördad?, luklof skriver Piratpartiet tycker att barnporr är helt okej, cappuccinosocialist skriver Upp till kamp med Pops, Mavis och co. !, >> 907 skriver Umeå: Hot om strejk på fängelse, jesper skriver Den borgerliga rasismens lämplighet

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om klasskamp, arbete, jobb, övertid, övertidsvägran, strejk

 

Pressmeddelande: Det var vi på golvet som drog tillbaka alla varsel

Läser med glädje att Euromaint Rail har dragit tillbaka varslen på 91 arbetare i Malmö. De hade tänkt ersätta dem med bemanningsanställda. Det har på sistone varit folk från inte mindre än 6 bemanningsföretag inne och jobbat på Euro Maint.

Själva hävdar dom att de har fått mer att göra. Skitsnack tror jag. Jag tror istället arbetarna på Euromaint slagit ett effektivt slag för sig själva och en hel massa arbetare i Sverige genom att få företaget att backa genom strejkhot.

För det är väl inte en slump att arbetsplatsbloggen för Euromaint-arbetare på golvet för bara 3 dagar varslade om vilda aktioner?

Först ett förtydligande: Jag jobbar alltså inte på Euromaint. Jag är kock!

p.s. Läs hela euromaintbloggen, den är skitbra. Borde finnas på alla jobb.

Här följer deras pressmeddelande:
Pressmeddelande: Det var vi på golvet som drog tillbaka alla varsel

Grattis för alla oss fast anställda! Idag släppte Euromaint överraskat nyheten att alla varsel av fast anställda dras tillbaka. Officiellt hävdar man att det inte var nödvändigt pga av ”ökad orderingång”.

Det märkliga är att det aldrig har varit på tal om att uppsägningarna från första början skulle ske pga minskad orderingång. Ledningen hade bestämt sig för att uppsägningarna skulle ske för att verkstaden skulle bli en ”projektorganisation”. Senast för två veckor sedan avslutades de centrala förhandlingarna med seko i oenighet. Uppsägningarna skulle stå fast och möten hölls om att uppsägningarna skulle ske.

Det som egentligen händer bakom kulisserna är att alla anställda börjar organisera sig. Det fullkomligt kokar på golvet underifrån. Det är vi anställda som förbereder oss för att själva göra nått åt saken. Ledningen förstår därmed att spelet är över.

Team euromaint drar för närvarande tillbaka de planerade maskningsaktionerna med start den 29 mars. De fast anställda får dock inte glömma bort alla oss arbetskamrater som fortfarande är fast i bemanningsträsket. Fortfarande är över 50% av arbetskamraterna anställda i bemanningsföretag. De fast anställda måste därför fortsätta att driva kravet på att fler och fler arbetskamrater skall få en fast anställning och därmed säkra levnadsförhållanden.

Euromaintbloggen kommer definitivt att leva vidare. Efter beskedet idag kommer dock bloggen inte uppdateras fullt lika ofta som det har gjorts de senaste två veckorna. Vi skall också försöka bredda oss till att omfatta fler verkstöder i landet.

Men återigen. Grattis kamrater!

Team euromaint (TE)

Sydsvenskan SVD SR Nån snorunge i AB om att jobben måste flyttas.
Dn – åtta av tio beredda att strejka mot inhyrd arbetskraft

Läs även andra bloggares åsikter om varsel, arbete, klass, malmö. euromaint, bemanning

 

Intake: Kartläggning inför jobbsökaraktiviteter

Ytterligare ett inlägg från Thomas Veil:
Första kallelsen till helvetesanläggningen. Det var mörka moln däruppe fastän solen lyste från en klarblå himmel när jag travade iväg till mitt första möte med handläggaren på Jugarn. Jag var kallad till ett one-on-one-möte och dom ville se mitt CV+personligt brev. Det var förstås inget problem för jag hade ett bra upparbetat CV samt ett ypperligt skrivet följebrev enkom producerat för just detta tillfälle. När jag tidigare tvingats söka jobb på en anvisning från AMS har jag alltid använt ett gammalt CV som saknade de senaste anställningarna samt ett ruttet felstavat följebrev för att riktigt sänka min ansökan. Handläggaren ställde en rad frågor som hon ville ha svar på som tex om jag var fullt frisk, svar JA, om jag kunde tänka mig andra jobb, svar JA, om det fanns något som hindrade mig från att jobba, svar NEJ osv osv. Jag hoppade genast på de korrekta svaren så jag får nog en plats i Jugar-gruppen. Det är ett 20-tal personer som ska ingå i den tydligen. Det ska bli intressant att se vad det är för människor. Kanske kan jag identifiera några likasinnade ”simulanter” som bara vill plocka staten på stålar precis som jag. Det är väl det diffusa leendet, den spelande blicken, de spjuveraktiga verbala uttrycken som kommer att fungera som ett hemligt signalsystem mellan oss hardcore ”simulanter”. Mitt personliga mål för Jugarn är att bita mig kvar där som en terrier och försöka maxa uttaget och minimera insatsen. Det kommer att bli en trevlig professionell utmaning för mig. Jag kallades ju till och med ”Smitaren” av mina kompisar när jag var yngre. Har aldrig förstått det där med gårdsstädning.

Läs även andra bloggares åsikter om af, ams, arbete, arbetsförmedling, arbetslös, arbetsmarknad, arbetsmarknadsstyrelsen, blogg, jobb, jobb- och utvecklingsgarantin, sverige, utvecklingsgarantin

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ta bort pigavdraget, andread0ria skriver Norrskensflamman – den svenska högerns värsta terrordåd, Redaktionen skriver Rasistiska kommentarer mot SD-ledamots fru, loaderrorready skriver Välkomna till Arbetslöshets-Sverige, Röda Linjen skriver Samtidigt, tjugo stationer bort på röda linjen

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

 

Skamlösa rekommendationer

Jag har nu sysslat med den här bloggen ett bra tag. Som allra flitigast var jag faktiskt i början. Problemet var bara att jag hade dålig koll på bloggandet och andra social medier och inte hade någon bra kläm på hur jag skulle få läsare. Efterhand har jag blivit lite klokare. Men jag tänkte därför göra lite extra reklam för ett axplock av mina allra första poster, som handlar om olika händelser och anekdoter från mitt arbetsliv. Håll till godo:

Brända bleck luktar illa – Om ett roligt möte med en sarkastiskt reparatör

Första grälet – Om hur första grälet på ett nytt jobb kan öppna ögon för konflikterna på arbetsplatsen

Grupptryck är bra – Om att som ny tvingas ta ställning – Which side are you on?

”När jag serverade Kungen” – Som titeln antyder, fast det var en kollega som serverade

Gå hem, sjukling – Vi som ser det som ett större problem att folk går sjuka till jobbet än stannar hemma när de är friska

jultomte – en arbetsplatsrapport – Tragikomik i tomteuniform

När jag ändå är i rekommendationsvarven kommer här lite andra bloggar också. Läs kallskänkans nya dikt – En arbetares liv är billigt, kamrater i Indien har äntligen skapat en blogg – Faridabad Workers Newspaper. Kolla även in den nya bloggen Knytnävskalas. Sen finns det massa annat bra också, men det har säkert mina läsare koll på redan.

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver ”Nu har politikerna tagit över nyhetsredaktionerna”, Anders_S skriver Göteborg-Borås Järnväg och syskonbanan Borås-Alvesta, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Mussolini var brittisk agent, Jinge skriver Muslimer – gå med i SD!

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, bloggosfären, klasskamp, arbete, skamlöshet, onani

 

Ge dom vad dom tål!

Direktörerna höjer sina löner med sanslösa summor – 573 000 kr på två år i snitt, enligt Aftonbladet. Mest fick SSABs Olof Faxander: 7,9 miljoner. Vad ska man säga om det? ”Sådan är kapitalismen”?. Aftonbladet skriver dock en annan sak i artikeln om direktörernas löner, och det är att industriarbetarnas löner höjts med 19 200 kr på två år. Det låter som det inte stämmer i mina öron. Och i Sydsvenskan står det istället att industriarbetarna höjts med 1 600 kr under samma period. Jag litar nog mer på den siffran. I samma artikel står också att direktörerna snittat 47 726 kronor i månaden mellan 2006 och 2008. Då klarar det faktiskt något. Aftonbladet har helt enkelt skrivit höjning per år och Sydsvenskan höjning per månad…

Nåväl. Jag är väl gammal och trött men kan inte riktigt fara ut i helig ilska över sånt här. Det är såklart uppfuckat men tyvärr förvånas jag inte längre. Eftersom jag lyssnat sönder Euskefeurat på sistone kommer här ”Ge dom vad dom tål!”.

Den här nyheten grundar sig i undersökning som Dagens Arbete gjort och ett citat därifrån får avsluta innan Euskefeurat:
IF Metalls vice ordförande Anders Ferbe upprörs över att direktörernas inkomstökningar.

– För jävligt, ohyggligt provocerande. Och samtidigt tycker de att de som utför det praktiska arbetet inte är värda några löneökningar.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Björn Ranelid som statsminister?, Kaj Raving skriver När tänker regeringen ge besked till väljarna?, Redaktören skriver ”Vi och utlänningarna”, Anders_S skriver Ökade klyftor – mer våld?

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om klasshat, klass, arbete, lön, direktörer, ssab, politik, industri

 

Ingen yttrandefrihet för arbetare

Rubriken ”Ingen yttrandefrihet för arbetare” kan tyckas som att det är min privata åsikt att det inte existerar någon yttrandefrihet för arbetare (eller om man ens kan tala om ”yttrandefrihet” när uppenbarligen inte alla omfattas av den). Men jag ser det mer som fakta.

Eller för att citera Arbetsdomstolen:
”Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är inte tillämpliga i förhållandet mellan arbetsgivare och anställda på den privata sektiorn. Medbestämmandelagen ger inte sådana rättiggheter som nyss nämts”

Anledningen för mig att skriva det här just idag, är att en tjej fått sparken från McDonalds för att ha bloggat om sitt jobb. Det måste fan sägas igen – det är säkrast att vara anonym om man ska vara ärlig och offentlig med vad man tycker om sitt jobb. Det är såklart åt helvete, men det är så kapitalismen funkar och vi måste bli av med det här skitsamhället.

Kolla även dessa poster:
McDonalds – Nio saker att göra när det är dött
Fördubbla din lön på McDonalds
Tysta arbetsplatser

Läs även andra bloggares åsikter om mcdonalds, klasshat, chefer, arbete

 

Politiskt korrekt våld

There are stories that are true, in which each individual tale is unique and tragic, and the worst of the tragedy is that we have heard it before, and we cannot allow ourselves to feel it too deeply. We build a shell around it like an oyster dealing with a painful particle of grit, coating it with smooth pearl layers in order to cope. This is how we walk and talk and function, day in, day out, immune to others’ pain and loss. If it were to touch us it would cripple us or make saints of us; but, for the most part, it does not touch us. We cannot allow it to.
American Gods, Neil Gaiman

Strukturellt våld inbyggt i lönearbetet? Var har du fått det ifrån?
Martin N, som tidigare kommenterat på bloggen.

En 61-årig kvinna vid namn Mari-Louise har nyligen tagit livet av sig när hon nekats ersättning av Försäkringskassan, trots läkarintyg om att hon inte kunde arbeta, hon skulle i alla fall stå till arbetsmarknadens förfogande. Det får i alla fall mig att undra om det kanske var Försäkringskassan (och inte Arbetsförmedlingen som jag först trodde) som var inblandade i den där skyltstölden.

Egentligen gillar tycker jag inte så illa den där idén som många bloggar har (typ Politiskt Inkorrekt och Fria Nyheter), att lysa ut ”kriminella” och skriva om deras brott. Problemet är väl kanske att i Svea Rikas Lag så är de skyldiga ofta inte några lagbrytare, utan istället samhällets djupt betrodda stöttepelare. Jag är helt enkelt av den ovanligt odemokratiska åsikten att hela det här samhället i grund och botten är kriminellt, tjuvaktigt och våldsamt. Grundat på att en klass (överklassen), med våld när det krävs, håller ner en annan klass (arbetarklassen). För att det här samhället ska fungera krävs omänsklighet, det kräver att arbetares liv förstörs dagligen (och dagligen är jävligt trist, meningslöst och smärtsamt). Det kräver att människor som inte kan eller orkar arbeta tvingas till det, som i Mari-Louises fall.

Men till sist ett konstruktivt förslag – kicka de som jobbar på försäkringskassan och skicka in dom i sjukvården istället, de är ju fett bra på att ställa diagnoser utan att ens behöva se patienterna.

Relaterade nyheter och bloggar: Arbetslinjen för dummies Dn1 HD AB En död arbetare eller två örfilar?

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Posterous – ett nytt sätt att posta inlägg, Fredrik Jönsson skriver Citat del 4. Castro: “ingen dans på rosor”, Kaj Raving skriver Las gör inte unga arbetslösa och sjuka är också människor, Jinge skriver Haiti, en fattigdomskatastrof

Läs även andra bloggares åsikter om våld, politiskt korrekthet, politiskt inkorrekt, kapitalism, klass, arbete, politik, försäkringskassan, auschwitz