februari 2009


Här kommer ett inlägg från Ebba samt info om var och när de olika demonstrationerna helgen 6-8/3 i Malmö kommer starta.

Matchen pågår varje dag
Det börjar dra ihop sig till match. Match mellan Sverige och Israel, mellan två rasistiska stater där den ena bombar dem som förtrycks medan den andra genom sin tystnad ger sitt medgivande. Och passande nog skall matchen hållas i Malmö. Vår stad med sitt stora antal palestinier och med sin öppet rasistiska poliskår.

Många har höjt sina röster och påpekat att det bara år en tennismatch, att sport och politik inte har med varandra att göra. Men det är inte bara en match. Att bjuda in Israel till vad som helst är politikernas sätt att visa sitt förakt för alla dem i Malmö som flytt därifrån. Deras sätt att säga att sport är viktigare än människors rättigheter till ett liv utan förtryck. Och att protestera mot matchen är att visa att vi inte låter oss köras över. Att solidaritet är viktigare än sport.

Malmös politiker och kapitalister vill sätta Malmö på kartan, vill att staden skall synas i världssammanhang. Deras sätt är segeltävlingar och tennismatcher. Vårt sätt är att visa att det går att protestera mot den imperialistiska världsordningen. 6-8 mars gör vi det genom att stoppa matchen Davis Cup-matchen. Det är vi som bestämmer vilka som skall bjudas in till vår stad. Det är vi som bestämmer hur världen skall se på Malmö. Det är VI som bestämmer.

STOPPA MATCHEN!

Länk till Det är vi som bestämmer och Stoppa matchen!

Demonstrationer:
6 mars – 23.00 Möllevångstorget – Ta natten tillbaka! Endast för kvinnor.
7 mars – 11.00 Stortorget – Stoppa matchen! Stor satans demonstration.
8 mars – 15.00 Möllevångstorget

Sen har jag inte riktigt fattat om det ska vara någon protest mot invigningen den 6/3 klockan 15.00 vid Baltiska Hallen, men håll ögonen öppna.

Intressant?

Bloggat: Röda Malmö, Röda Berget, Svensson
Media: SDS, SVD, AB, Sys2
Sys1/a>

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Bloggat om annat: Dom ljuger om spänningens strategi och Global Intifada.

Som en något försenad illustration till mina artiklar om stadsdelsmotstånd på Möllan och Södra innerstaden har Sydsvenskan idag en artikel om hundbajs på Möllan… Den uppmärksamme läsaren minns kanske att jag i första inlägget skrev om Möllevångsgruppens intresse för den frågan. Artikeln är en extrem orgie i bajsbilder.

Stadsdelmotstånd del 1, Kamp mot lyxrenovering
Stadsdelsmotstånd 2, Organisering och mål

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

För att detta inlägg ska få lite mer substans kommer här den icke-ironiska MKB-filmen om Seved.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Husockupanthösten är över, husockupantvåren är här. I sydsvenskan skriver man att orsaken ännu är okänd. Vill du bli mer uppdaterad än journalisterna, följ liveuppdateringen av ockupationen på motkraft, där finns även mer info.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Ockupanternas pressmeddelande:

“Idag, den 25:e februari klockan 11.00, slår Cafe 165 upp portarna i den gamla frisörsalongen på Sofielundsvägen 42 a. Vi kommer bjuda våra grannar på morgonkaffe och hålla öppet i 24 timmar. Alla är välkomna!

Contentus tycker att de äger den gamla frisörsalongen. Det stämmer inte, tomma hus är allas hus. Contentus tjänar på att ha tomma hus eftersom de får göra skatteavdrag för förlorad inkomst. De gynnas av att ha tomma hus och bostadsbrist som driver upp hyrorna Deras skatteavdrag som vi betalar. Det är våra hus eftersom vi via skattesedeln betalar för att de inte hyr ut sina lokaler. Om våra lokaler som står tomma, varför inte utnyttja dem?

– Vi bor osäkert, vi bor i andra, tredje hand, på tidsbegränsade kontrakt, några flyttar flera gånger om året, några bor på soffor. Vi söker våra bostäder på blocket där det ställs orimliga krav såsom att vi går med på att aldrig ta med besökare hem till vårat rum eller att vi lämnar några månaders hyror i deposition. Hur ska vi ha råd med det? säger Maja Nilsson.

– Vi har inga fasta jobb; vi är timanställda på snabbmatskedjor, i vården, i butiker, i restaurangbranschen, vi är studerande som jobbar extra för att få det att gå ihop. Vi kan aldrig planera våra liv; det är villkorat av anpassningar för att få behålla de få timmar på jobbet vi får, vi anpassar oss in i absurdum för att få någonstans att bo, fortsätter Maja.

Vi vill inte leva våra liv såhär och därför tänker vi göra något åt det. På Cafe 165 finns det en utställning om bostadsmarknaden för Contentus: hur vi bor, hur vi lever och vad vi behöver.

– Som tack för att Contentus får använda våra lokaler till utbildningsarbete, en boskola, så tänkte vi fakturera Contentus för lokalhyra och konsultkostnader, avslutar Maria Persson.

Cafe 165 kommer att hålla öppet hus hela dagen, det kommer sändas radio under hela ockupationen och det kommer finnas kaffe till alla. På kvällen, med start klockan 18.00, kommer vi hålla tårtkalas för att diskutera våra boendesituationer.

Välkommen till Cafe 165. Lokalen som vi alla betalar för!

/ Cafe 165”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Här kommer nu andra delen i min serie inlägg om stadsdelsmotstånd i Södra Innerstaden i Malmö, den första läser du här.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Från brandkårspolitik till basarbete
Då det första arbetet varit inriktade på att uppmärksamma den hotande lyxrenoveringen av Södra Innerstaden så började vi efter det med ett mer mobiliserande arbete. Under hösten 2001 följdes badaktionen av först en “Rika svin”-gatuteater, där vi utklädda till rika svin krävde en snabbare lyxrenovering och sedan två torgfester, en på Möllevångstorget och en på Nobeltorget. Den på Nobeltorget var i oktober i samarbete med med Gatuaktionen och var tänkt att resultera i en ockupation av ett hus som just gjordes om från hyreslägenheter till bostadsrätter. Ockupationen uteblev tack vare en stor polisinsats, det var inte så smart att använda en gatufest 100 meter bort som utgångspunkt kan man väl milt säga. Även om vi under gatufesterna mest mobiliserande våra “vanliga” sympatisörer så ansträngde vi oss tämligen hårt för att nå ut till de flesta boende i området, till Södra innerstadens 30 000 invånare delades det ut över 2000 flygblad och affischerades en hel del. Detta var en del i den “vändning mot vardagen” som jag beskrev i förra inlägget och i april 2002 var det något vi formulerade såhär:
En annan anledning (till stadsdelsmotstånd, min anmärkning) var situationen som kom upp efter Göteborgskravallerna. Vi var lätta att avfärda och utdefiniera för att folk inte kände till våra åsikter och ofta inte såg hur vår politik berörde dem. Vi ville komma till en situation där folk kände till oss och tyckte att vi gjorde vettiga saker (även om de inte sympatiserade med alla våra åsikter). Därför föll det sig naturligt att börja arbeta i våra egna bostadsområden (och våra arbetsplatser och skolor men det får en senare artikel ta upp). Man skulle kunna säga att vi organiserade vår grupp dels som ett svar på den hotande lyxrenoveringen och dels som ett sätt att gå från aktivistisk brandkårspolitik till ett mer långsiktigt och utåtriktat basarbete.
Ur en artikel till Brand, skriven av Berra och Anna i april 2002.

Stadsdelsgruppen formerar sig
Vintern 2001-2002 förde med sig en lugnare period där vi dels satte oss in i hur stadsdelen faktiskt såg ut, i form av antal boende, medelinkomst, ursprung, storlek på lägenheter, relation mellan hyres- och bostadsrätter och tusen andra detaljer, samt hur den styrdes i form av hyresvärdar, kommunala förvaltningar och gatukontor. Dels fördes in väldig massa diskussioner om hur motståndet skulle se ut, våra aktioner mot lyxrenovering hade fört med sig att en massa människor och föreningar hade synpunkter och tankar. Vi höll föredrag och deltog i paneldebatter, en sak som vi fick kritik för, och tog åt oss, var att det var defensivt att enbart rikta in sig mot lyxrenoveringar. Och med lärdom från bland annat traditionella svenska folkrörelser och Svarta Pantrarna insåg vi snabbt att vi måste jobba på flera plan för att kunna göra någon skillnad för oss själva och andra boende och tankar om att organisera olika sociala verksamheter spirade. Ganska snart bildades vi som en separat arbetsgrupp inom Autonomt Motstånd med det något otympliga namnet Autonomt Motstånds Stadsdelsgrupp (och vi tog även in medlemmar som inte var med i AM “centralt”), diskussionerna ledde fram till att vi formulerade våra åsikter som långsiktiga mål, kortsiktiga mål och krav på kommunen. Utan kännedom om de långsiktiga målen kan verksamheten framstå som ganska slumpmässig och brandkårsinriktad, men i själva verket var både valet av aktioner, deras utformning och vår kommunikation och propaganda förvånansvärt långsiktiga. Här kommer alltså syftet med stadsdelsgruppen:

Vårt huvudmål är att skapa en socialistisk och antifascistisk stadsdel.

Vi vill ha bestämmanderätt i våra egna kvarter.

Med arbetet i stadsdelsgruppen vill vi bygga upp en folklig motmakt i de områden där vi bor.

Vi vill locka invånarna att agera själva i frågor som berör dem.

Invånarna skall i framtiden själva kunna ta hand om de sociala problem som uppstår i deras stadsdel.

Stadsdelen skall vara trygg för alla.

Vi arbetar i stadsdelsgruppen för att kunna knyta an till den internationella revolutionära rörelsen.

Punkterna kan ge ett intrycket av att vara ganska allmänvänster, men de har oftast riktigt konkreta betydelser som var tätt sammanknutna med vår praktik. Parollen “Vi vill ha bestämmanderätt i våra egna kvarter.” var något av en huvudparoll som återkom i det mesta av vår propaganda och vårt arbete. När det gäller aktionernas utformning och vår kommunikationsstrategi så var viljan att bygga en motmakt underifrån och att engagera folk som var det viktigaste. Taktikerna var en slags parallell till de tankar om “små stegens politik” och ansiktslöst motstånd som är hämtat från arbetsplatskampen. Med andra ord att man genom gemensam handling och gemensamma segrar tillsammans får ett större kollektiv självförtroende och kan ta sig an större strider. Vi valde därför att sprida de kamper och metoder som vi såg redan fanns i stadsdelen. Ett exempel är när man tog bort sopstationerna på Möllan. De boende fortsatte att slänga sina sopor där och vi uppmuntrade det genom att sätta upp de symboler för olika material (t ex plast och metall) som används vid återvinning, på ett av de ställen där kontainrarna stått. Men på det stora hela är poängen med ett antal långsiktiga mål inte deras exakta och briljanta formulering, utan att man som grupp, för sig själva, sätter sig ner och diskuterar vad man egentligen vill och varför. Helt enkelt för att kunna ha en egen dagordning och inte fastna i brandkårspolitik.

Aktionernas utformning och kommunikationsstrategi

Vår främsta målgrupp var ju de boende i Södra innerstaden, det vill säga ungefär 30 000 personer, och med de aktivister vi hade så var det därför realistiskt att regelbundet försöka nå ganska många av dom, men det fodrade något annat än den vanlig affisch-på-elskåp-taktiken. Delvis för att det i vissa delar av Södra innerstaden är förbannat många affischer på elskåpen så de klistras över duktigt snabbt, delvis för att vi tänkte oss att det är mest en viss kategori människor som faktiskt läser affischer som finns på elskåp, med andra ord folk som regelbundet demonstrerar eller går på klubb/konsert, och vi var även intresserade av att nå folk utanför dessa kategorier. En möjlighet hade kanske varit att gå genom media, men det hade vi inga bra erfarenheter av, dels var det intressantare att nå folk direkt. Ett annat syfte med kommunikationen var att vi ville få folk att agera själva, vi ville göra det lättare för folk “att agera själva i frågor som berör dem” för att citera ett av våra långsiktiga mål.

När vi t ex ville att skulle protestera mot stängningen av Vårdcentralen Eden så var sättet vi kom att arbeta på att vi tryckte upp vanliga en-färgade A4-affischer med “remsor” (likt “jag söker bostad”-lappar) som man kunde riva av, på remsorna fanns e-mail och telefonnummer till de ansvariga politikerna. Vi affischerade nästan enbart genom att sätta upp affischer i portarna, och då affischerna i allmänhet såg ut precis som de anslag som hyresvärdar satte upp så lästes dom av dom som bodde i huset, vi kunde lätt se responsen genom att se om remsorna gick åt eller inte. Poängen var att folk skulle agera själva genom att ringa och skriva. Vi hade naturligtvis själva kunnat outa eller sätta en yxa i dörren hos de ansvariga politikerna, men då hade dom fått uppfattningen att de hade en liten grupp våldsbenägna aktivister mot sig. Målsättningen var att dels skulle känna att de hade en hel stadsdel mot sig, dels att folk skulle känna att de själva gjort något för att förbättra sin stadsdel. Detta var ett sätt att aktivera människorna utan att få med dem i gruppen, målet var inte att skapa ett nytt stadsdelsparti utan att bredda gruppen aktiva. Eller för att citera oss själva från en intervju gjord av kommunens stadsdelstidning Södra Innerstaden: – Om en granne springer runt med namninsamlingar mot något i trappen så ses hon eller han inte som en aktivist. De flesta tror att aktivism främst handlar om identitet, även inom ”aktivistsvängen” hyser en del den uppfattningen.

Men trotts att det inte var syftet inte var att värva medlemmar blev det en konsekvens av strategin. Genom de många affischeringarna, som vi ofta gjorde dagtid, var vi lätta att få tag på och folk i området kände till vår politik, och vi fick också en del nya medlemmar genom att folk hörde av sig genom vår e-mail.

Ihjälkramad eller nerskjuten?
En annan tanke bakom aktionerna, där Badaktionen kan vara ett bra exempel, är att vi försökte ligga någonstans mellan “acceptabla” och “oacceptabla” former. Aktionerna var oftast antingen olagliga eller så räknades de som något som kanske var lagligt, men inte betraktades som helt rumsrent heller, samtidigt var de inte så hemska så att polisen kunde ingripa utan att se löjliga ut och åkte någon ändå dit var det snarare böter än fängelse som gällde. Detta var slutsatser av 90-talets autonoma praktik, med svarta block och hela köret. Hur militantare vi varit, och hur militantare vi hade framställt oss själva, desto lättare var vi att utdefinera, fängsla, massarrestera och i slutändan skjuta ner på öppen gata. Men inte bara det, hur militantare vi varit gjorde delvis också att klyftan mellan “aktivisterna” och “vanligt folk” blev större, och det var en klyfta vi ville minska. Vi ville att även de som hade jobb och barn skulle kunna delta i våra aktiviteter, man skulle kunna delta utan att riskera fängelse. (De som skall bo länge i ett område har större anledning att kämpa för att förbättra sina förhållanden eller åtminstone förhindra försämringar än unga som kanske flyttar efter ett par år.) Samtidigt var det en balansgång att inte bli en söt och harmlös grupp som korrigerade fastighetsägares och politikers små brister, därav dumpade sopor vid stadshuset och förslag till att såga ner 3G-master. Ett lästips om in- och utdefinering är Thomas Mathiesen text ur ”Den dolda disciplineringen – makt och motmakt”

I nästa inlägg kommer jag mer i detalj gå in på hur vår verksamhet såg ut. Jag vill också passa på att tacka Ebba för hjälp med det här inlägget.

Länkar: Södra Innerstadens stadsdelstidning intervjuar två av våra medlemmar.
Alarm-Stockholm jobbar med stadsdelsmotstånd. Värt att kolla in.
I Rosengård är det nu förbjudet att tala något annat än svenska på två kommunala fritidsgårdar, kanske något för en stadsdelsgrupp i Rosengård?
Läs mer SvD, SyS, Svensson.

Annat bloggat: Lömska Cvalda fejkar arbetsmoral, Röda liljan är också omoralisk, Dagens Konflikt, Johan Frick, Autonoma Kärnan, Jordränta, Redundans, Lutte des Classes, Vardagspussel. För övrigt ska visst nästa nummer av Direkt Aktion handla om staden. Håll även ögonen på den relativt nya bloggen från Fredrik Edin eller ”rektorn” som han brukar kallas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Jag har tänkt mig att i ett par inlägg skriva om de erfarenheter jag själv har av stadsdelsmotstånd i Södra Innerstaden i Malmö, främst som ett slags utvärdering av arbetet i Autonomt Motstånds Stadsdelsgrupp som pågick under de första åren av 2000-talet. I det här inlägget kommer jag främst skriva om varför vi drog igång och vilka våra influenser var, senare kommer jag mer fokusera på vad vi gjorde och samt ta upp en del konkreta erfarenheter av kvartersorganisering (som alltså inte är lika ideologiskt färgat och drivs tillsammans med grannarna). Förhoppningsvis kommer jag också att scanna in en del av de texter, flygblad och affischer vi producerade, t ex vårt informationsblad Info-214 (214 är alltså de tre första siffrorna i de flesta postnummer i området.). Jag svarar mer än gärna på frågor och hoppas texterna kan verka tankeväckande och inspirerande, kanske speciellt för grupper som Revolutionära Fronten och SUF, i och med att de kanske är nu där Autonomt Motstånd var 2001, men jag hoppas också att de som nu röjer i Rosengård eller Tensta inte är främmande för våra idéer om att ha bestämmanderätt i våra egna kvarter. Eller ockupantscenen heller för den delen. För de som befinner sig i Stockholm nästa helg så rekommenderar jag Stadskampshelgen på Tellus.

Från Göteborg till Malmö

Stadsdelsmotståndet tog sin startpunkt under sommaren 2001, det började strax innan EU-toppmötet men tog ordentlig fart när vi kommit hem igen. För mig och de jag jobbade med mest i och kring Autonomt Motstånd så blev kravallerna och den efterföljande repressionen och utdefineringen ingen enorm vändpunkt, utan snarare en bekräftelse på vad vi redan hade dragit för slutsatser: det var inte militansen i sig det var något fel på, utan vilka frågor vi hade riktat in den på. Det enda hållbara sättet att stå emot repressionen och var att ha ett folkligt stöd som gjorde att det var oacceptabelt att skjuta ner oss på öppen gata och fängsla oss, och det kunde vi aldrig nå om vi hela tiden engagerade oss i frågor som inte gällde arbetarklassens vardag. Denna ”vändning mot vardagen” kom att uttrycka sig genom främst två inriktningar, dels stadsdelsmotståndet och dels arbetsplatskampen (som jag skrivit om på många andra ställen så det utelämnar jag här).

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Lite omständigheter…
Och det var lätt att se hur aktuellt det var med stadsdelsmotståndet, Malmö hade nämligen växt med över 25 000 invånare bara under 90-talet, samtidigt som det knappt byggts nya lägenheter, detta hade naturligtvis gjort att det var en mycket tuffare bostadsmarknad, med allt vad det förde med sig i form av diskriminering osv. Den stadsdel som många av oss bodde i, Södra Innerstaden, låg framförallt i skottlinjen. I Göteborg och Stockholm var det sedan länge så att arbetarklassen i stort sett var borttvingad från innerstaden, men i Malmö var det inte så då Malmö delvis är en förbannat fattig stad och köpkraften helt enkelt inte hade funnits.  Ett par artiklar i Sydsvenskan klargjorde vad en del av fastighetsägarna hade för planer – de ville göra Möllan till ”ett nytt söder” – något som för oss var rena krigsförklaringen. Men av naturliga själv var det också omöjligt att genomföra snabbt, Södra Innerstaden tillhör fortfarande de fattigaste områdena i Sverige och fastighetsägarna var i många fall för små och oseriösa för att genomföra några större förändringar eller långsiktigare planer. Ägandet är väldig decentraliserat och det skulle innebära en fördel för oss.

”Stoppa lyxrenoveringen av Södra Innerstaden!”
Vi börjde med att dela ut ett par tusen flygblad mot lyxrenoveringar i området, och responsen innebar en omedelbar aha-upplevelse. Det märktes en enorm skillnad när vi faktiskt kritiserade ett problem som människor kände som något överhängande som gällde deras egen vardag, det var tydligt att vi träffat rätt. Hoten om att behöva flytta och att ”den fina staden” kröp närmare, butik för butik, kvarter för kvarter, var något som inte bara vi själva hade upplevt. De många diskussionerna med andra boende gav också andra infallsvinklar och vi stod delvis handfallna över responsen. Vi hade gått på någon (kanske delvis självodlad) myt om att våra åsikter var extrema och inte delades av folk i allmänhet. Andra aspekter var att vi fick diskutera med människor som hade andra erfarenheter och upplevelser när det gällde en del saker. Att unga autonoma känner sig trygga i ett område gör inte nödvändigtvis att pensionärer gör det och något förenklat kan man väl säga att ”Bilda arbetarmiliser” inte är något bra svar till en pensionär som är rädd för att bli rånad och faktiskt kanske känner sig tryggare av att se samma snutar som kanske trakasserar områdets ungdomar.

Badaktion – vi simmar in på Bo01
Vår första större aktion blev märkligt nog i en helt annat del av staden, nämligen i Västra Hamnen, det nybyggda mässområdet Bo01 där vi som bodde i Malmö inte ens hade tillstånd att vara om vi inte betalde inträde. Men kopplingar fattades inte, till stor del samma hyresvärdar som lät våra områden förfalla byggde nya, fina bostäder åt dom rika med pengar dom sugit ur oss. Som en extra spottloska i ansiktet subventionerade MKB (Malmös kommunala bostäder) sina lyxbyggen med 10 000 i månaden/lägenhet. MKBs (Malmö Kommunala Bostadsbolag – allmännyttan alltså) dåvarande vd och tillika moderaten Lars Birve kommenterade att alla vissa fick på i slum och mögel medan andra hade guldkranar på skethuset med orden ”alla barn springer inte lika snabbt”… Det svinet kan vara glad att han inte fick tillfälle att visa hur snabbt han kunde springa.

Med stiliga affischer på maskerade människor i badkläder och paroller som ”Flyttar de rika in i Möllan, flyttar vi till Bo01!” mobiliserade SKU, SUF-Lund och Autonomt Motstånd ungefär 70 pers i protest mot mässan, bostadsbristen och lyxrenoveringar. Med badringar och vattenpistoler (samt en uppblåsbar delfin) gjordes då försök till massplankning via havet. Vi kom upp på en pir men blev sedan inte insläppta av alla poliser som dykt upp. Aktionen hjälpte till att sätta frågorna på dagordningen och var därför viktigt, men det som senare skulle komma var ett mer kontinuerligt arbete i Södra Innerstaden, men det får ni läsa mer om senare…

badaktion

badaktion

Förebilder, inspiration och organisation
Jag hade själv deltagit i diskussioner och läst om andra stadsdelar under min tid i Folkmakt, där artikeln Befria stadsdelarna! var lite av en utgångspunkt (en utgångspunkt som vi snart skulle passera i rasande fart när vi väl började jobba med frågan i praktiken kan tilläggas). Men även andra artiklar om t ex Hammarkullen var relevanta. Något annat vi tittat på var arbetet och artiklarna som brittiska Red Action och det näraliggande Independent Working Class Association (IWCA) hade utfört. De hade dock mer fokus på ”anti-socialt” beteende, något som vi inte uppfattade som lika akut när nu yuppiesarna stod för dörren.

På det stora hela ville vi i det läget vi var i starta en ideologiskt baserad grupp av aktivister, helt enkelt för att inte tappa vårt hårda klassfokus och perspektiv, det var kanske också beroende av att Möllevångsgruppen vid den tidpunkten inte sågs som ett alternativ, (de var rätt lama vid denna tidpunkt men har blivit bättre senare), de pysslade mest med att propagera för att folk skulle ta upp hundbajs efter sina vovvar och samarbetade okritiskt med fastighetsägare och butiksägare, något vi såklart såg som problematiskt och kortsiktigt. En annan anledning var att vi ville få bort det tramsiga fokuset på Möllevången som en ”unik” stadsdel, vi inriktade oss på Södra Innerstaden som helhet (alltså även Sofielund och Sorgenfri där de flesta av oss faktiskt bodde). Valet av Södra Innerstaden kom delvis också till som en konsekvens av hur en av våra potentiella motparter var organiserad. Södra Innerstaden är en geografiskt och administrativ enhet i kommunen, det innebar för oss att det var en lämplig enhet att jobba mot när det gällde eventuella nedskärningar i kommunal verksamhet (något som också inträffade senare). Det är med andra ord ett satans bra exempel på hur den tekniska och politiska klassammansättning samverkar.

Länkar: SKU har lagt upp affischer från badaktionen, och även rapporterat om det.
Folkmakt om Stadsdelsmotstånd i Hammarkullen
DN om Tensta.
Yelahs fotoreportage från badaktionen.
Malmö stads statistik-sida är en bra utgångspunkt för den som vill se hur Södra Innerstaden är uppbyggd mer demografiskt.

Konflikt: Jeppe om konst, AK om klassdefinition. Vardagspussel om superi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Så har nu polisens egna film som användes som bevis kommit ut. Den ger delvis en annan bild av vad som har varit förhärskande i media. Dels visar den att poliserna har det ganska lugnt där de sitter i tryggheten i sin bil och det är knappast så att det haglar stenar och de svär lite i stridens hetta, dels visar den att vanliga medborgare kunde röra sig relativt tryggt under kravallerna (något många bekanta också berättat) utan att attackeras av ”den våldsamma pöbeln”. En annan sak som bekräftas är något jag snackat med kompisar om – det är att Rosengård är ganska geografisk/arketektoriskt lämpligt för den här sortens hit-and-run-kravaller. Mer om själva händelsen på den här bloggen finns här. Malmö är en av stad med många invandrare i, så till de rasister som finns inom poliskåren kan man bara hälsa – Ni är komna till fel kommun, grisajävlar!

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Nu är jag knappast nån jurist, men kan verkligen filmer av den här usla kvalitén användas som bevis?

Nu det alla väntat på:

Bloggat: AK, Acidtrunk, Svensson

Senaste: Skånepolisen JO-anmäls

Länkar till media: SyS, Svd1, DN1, DN2, Svd2, SyS2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Här kommer ett inlägg från gästskribenten Ebba om världens dummaste snutar:

Det första som slår mig, innan de mer djupgående analyserna formas, när historien om de pratsamma snutarna först uppdagas är hur oerhört korkad poliskåren måste vara. Man har råkat få klart rasistiska och anstötliga uttalande på film och man lämnar in hela alltet till åklagaren. Vad trodde man skulle hända? Vi återkommer till det.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

I dagens Sydsvenskan rapporteras om att tjugotusen poliser har skolats i bemötande. De har lärt hur man ska uttrycka sig i tjänst. Vilka värderingar som man skall ha. De har alltså varit tvungna att lära sig att inte uttrycka sig till exempel rasistisk. Däremot är det helt ok att bli polis om man tycker att invandrare är blattar och apor. Och varför är det ok? Jo, det är så enkelt att det inte är någon nackdel om åtminstone en del poliser hyser sådana åsikter. För vad är polisens uppgift, särskilt pikéns? Att vara farbror myspolis som snällt ber folk att respektera äganderätten och inte göra åverkan på privat egendom? Naturligtvis inte. Polisens uppgift är att skrämma människor från att begå dessa handlingar. Genom hot, våld, trakasserier och så vidare. Och om man ska slå och förnedra unga invandrare, är det då en nackdel att tycka att de är ”apajävlar” och att ”de ska ha sig duktigt med stryk så att han inte kan stå på benen”? Nej igen. För vad hoppas polisen att en människa gör när han har fått sig så duktigt med stryk så att han inte kan stå på benen. Jo, att han går hem, slutar kasta sten, slutar bränna Shells släpvagnar och slutar krossar rutor på polisens fönster. Tack och lov fungerar det inte alltid. Ibland blir kraften så stor hos människorna att det är snuten som får stryk, eller åtminstone jagas bort.

Vid flera tillfällen har polisen poängterat att det var en tillspetsad situation. Hundratals stenar flög i luften. De fortsätter med att säga att det naturligtvis inte är någon ursäkt för uttalanden men det är tydligt att man försöker förklara varför poliserna uttryckte sig som de gjorde. Enligt dem kom stenarna först och sedan råkar de uppretade poliserna säga lite klantiga saker, uppenbarligen inget brottsligt eller något som strider mot vad en polis får säga. Men ordningen är den omvända. Ungdomarna i Rosengård och många andra vet polisens inställning. De flesta har säkert själva eller har någon vän eller släkting som blivit misshandlad eller trakasserad av polisen. För dem är det inte någon nyhet att människor får stryk i polisbussar och arresten. ”Det är ju så det är”, som en kille i Rosengård säger till Aftonbladets reporter.

Hur kunde man då vara så dum att man lämnade hela filmen till åklagaren? För visst blir det besvärligt för Malmösnuten att hantera detta. Man önskar ingalunda att attityderna ska komma ut, det har man ju tränat på. Kanske finns svaret i hur Ulf Sempert, Malmös polischef, uttrycker det när journalisten frågar varför han inte reagerade då chefsåklagaren hörde av sig angående uttalandena på filmen: han måste ha sett ärendet som ”ett ärende i mängden”. Är det så kanske att det inte är första gången Ulf Sempert hör talas om att snutar i Malmö uttalar sig kränkande på liknande sätt? Och är det så att han som vanligt inte tog tag i saken eftersom han inte såg det som något större problem. Så många gånger som personer som hamnat i uppretade situationer med polisen och då polisen använt ord som blatte, apa, hora, fitta, kommunistjävel mm så vore det ju märkligt om det aldrig nådde Semperts öron. Och han bryr sig inte, för inte kunde han tro att det skulle komma till allmänhetens kännedom.

Ja, Sverige förfäras än en gång av hur maktens lakejer agerar, men om en vecka är allt glömt. Utom i Rosengård och på Möllevången och Seved och på alla andra platser där snuten har våldsmonopol. Där fortsätter allt i samma spår. Ibland blossar protester upp och snuten massmobiliserar men för det mesta sker övergreppen i det tysta. Blir ärenden i mängden. Men varje ärende kan också bli gnistan som tänder elden. För killen som citeras i Aftonbladet uttrycker det man hoppas, att ”de aldrig kommer att knäcka oss”.

Ebba

På samma tema: Forever och Piracy

Länkar
Uppdaterade länkar: Dn1, Dn2, SyS1, Sys2, Ab1, svd1 svd2 Pol Verdens gang
Sydsvenskan – ”Neger Niggersson” figur i polisens internutbildning
DN AB Sydsv: 1 2 3 4 5 HD 6, AB2, Sydsv , DN , Svd och en av få artiklar där media snackar med folk i Rosengård – AB3

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nästa sida »