Kim Müller

Ytterligare än liten berättelse från mitt arbetsliv:

Med ett steg i taget
Personalmötena på restaurangen jag jobbade på brukade vara ungefär likadana. Ledningen berättade om sina planer och förändringar; vi andra var inte sammansnackade och hade inte, varken för oss själva eller tillsammans, diskuterat eller tänkt igenom vad vi tyckte eller ville. Vi brukade bli grundligt överkörda. Stämningen varierade mellan uppgivenhet och uttråkning. Vi de tillfällen någon av oss tog upp något kom det i allmänhet som en överraskning för de andra och på sin höjd fick den som klagade eller ville ha någon förändring bara uppbackning av ett par personer som den jobbade mest med eller var bäst kompis med. Så när det dök upp en ny kallelse för personalmöte om några dagar (ledning sa till extremt sent som vanligt) muttrade jag något surt om att vi på golvet borde träffas själva inför personalmötet.

Några dagar senare ringde en kock till mig och sa att vi skulle träffas på ett fik en timme innan det officiella mötet. Jag blev förvånad och undrade vad det kom ifrån. Han svarade att ”det var ju du som sa att vi borde det, så jag styrde upp ett möte.”.

Både köks- och serveringspersonal var på mötet. Alla såg glada och förväntansfulla ut, som om man pysslade med något hyss man egentligen inte fick. De som var där var väl ungefär de jag hade väntat mig skulle dyka upp, med ett undantag; en relativt ny kock som var timmis. Jag var förvånad eftersom det alltid varit lögn i helvete att snacka om något jobbrelaterat med honom, han bytte alltid ämne, oftast till fotboll, och hade tidigare kraftigt påpekat att han brukade jobba ihop tillräckligt med pengar på ett ställe för att kunna sticka iväg och resa och sedan börja på något annat ställe. Han öppnade inte käften på hela mötet och såg ut som han var helt ointresserad och inte hörde på vad som sades. De olika avdelningarna tog upp vad de hade problem med, både gentemot ledningen och en del konflikter inom och mellan olika avdelningar. Vi löste så att säga en del interna problem på detta förmöte och informerade varandra om vad vi inte var nöjde med med arbetets organisering.

När vi väl kom till arbetsplatsen så spelades det upp en liten lustig teater. Folk som precis suttit på samma möte låtsades att de inte sett varandra på hemskt länge och hälsade glatt och översvallande.

Mötet satte igång och chefen gick igenom dagordningen, sen satte festen igång. Den där nonchalante timmisen gick snart igång värst av alla. Till min glädje och förvåning visade det sig att jag hade haft fel hela tiden, han upprepade ibland nästan ordagrant argument som kommit fram på mötet och malde på som en stenkross. Chefen såg ut att vara i chocktillstånd, folk framförde genomtänkta synpunkter och alla andra satt engagerat och nickade och visade aktivt att de höll med. Chefen såg plötsligt mycket ödmjuk ut och backade på flera punkter. För vår del var detta personalmöte allt annat än uppgivet och tråkigt, snarare än komplett succé.

Det kanske låter som stora ord, men på sätt och vis hade vi blivit mer av en grupp och mindre av ensamma och svaga stackare. Vårt interna möte hade inte bara gjort att vi kommit mer ihopsnackade till personalmötet, utan också att våra interna relationer förändrats. Nya personer klev fram och tog fajten och de som redan var stämplade som gnällspikar och rabiata upprorsmakare kunde kliva tillbaka en smula.

Tack för mig, nu ska jag sätta mig och läsa , vad tusenpekpinnar skriver om Gorz och arbetssamhället.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Naturligtvis ska poliser inte utreda poliser, luklof skriver Friskolor – Stort hot mot elevers rätt till utbildning, loaderrorready skriver Don’t Fucking Tell Me What To Do

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Här kommer ytterligare en post som jag postat i den läsvärda tråden ”Strejkskolan” på socialism.nu. Håll till godo:

Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken:
Storköket som jag jobbade på lagade mat till knappt 30 stycken dagisavdelningar, närmare 500 barn. Maten lassades in i ungefär 15 värmevagnar som sedan kördes ut till avdelningarna. Många dagar var det varma grönsaker, potatis/pasta/ris, sås och kött eller fisk samt en hel del dietmat som skulle in i vagnarna. Det var med andra ord en hel del kantiner, i runda slängar kanske 150 stycken. Det tog ganska lång tid att portionera upp och ställa in den i vagnarna, så med en sådan stordrift och transporter därtill blir det tyvärr en ganska lång varmhållningstid, som i sin tur försämrar matens smak och näringsinnehåll. Det hade man kunnat lösa genom att vara fler i köket eller med att avdelningar åt på mer varierade tider. Vår chef hade istället bestämt sig för att det helt enkelt tog för lång tid att packa in maten och menade att vi skulle jobba ännu snabbare. Dessutom var chefen av den felaktiga uppfattningen att det var bättre att maten varmhölls i en ugn istället för en värmevagn. Våra förklaringar om att det faktiskt tog ganska lång tid att portionera, stoppa in och köra ut all mat lyssnade chefen inte på.

I det läget bestämde vi oss helt sonika för att ta initiativet genom att bokstavligt talat lyda order. Vi snackade oss samman och bestämde att vi skulle köra ut maten exakt den tid chefen angivit och väntade tills sista sekunden med att börja packa in. Det var snart uppenbart att allt skulle bli grundligt försenat. I det läget började det dyka upp oroliga chaufförer och dagispersonal som ville ha sin mat. Chefen rusade in i köket och var ursinnig, vrålade ett ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” och menade att det här hade vi planerat. Vi behöll vårt lugn och svarade sakligt. Det var ingen speciellt snygg scen utan att ganska påfrestande gräl, men vi vann striden och kunde fortsätta skicka ut maten efter eget huvud. Och just meningen ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” värmer så här i efterhand månget hårt arbetarhjärta. Det var en komplimang som heter duga.

I övrigt har Postverket skrivit en ny post. Och den är värd att läsa bara kommentarens skull! När det gäller arbetsplatsbloggande vill jag passa på att tipsa om Tidningsbudens nya blogg.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Rätt och riktigt av Schyman att använda Rutavdraget, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken, Johan Frick skriver Skvaller om friskolor, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Privatiseringens pris – sämre kvalité, Hans Norebrink skriver Feminism-ABC

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om klasskamp, arbete, jobb, övertid, övertidsvägran, strejk

Efter ett par månaders uppehåll (månhända förklarar jag senare orsakerna till det, men tills vidare får läsarna sväva i ovisshet) kommer här en post om en övertidsvägran. Ursprungligen postade jag det i den läsvärda tråden ”Strejkskolan” på socialism.nu och tänkte väl i efterhand att det var lika gott att slänga upp den på bloggen också. Håll till godo:

Övertidsvägran:
Jag arbetade på ett stort industriellt bageri som skulle läggas ner, det var redan beslutat så man hade börjat flytta ut produktionen till andra bagerier. I det läget var vi egentligen klara med den egentliga produktionen klockan 6.00 men vi var schemalagda till 10.00. Vi ville kunna gå hem med bibehållen lön men det vägrade ledningen, de sa att vi fick gå hem tidigare, men då inte få ut nån lön för den tiden. Det hade vi inte råd med så vi stannade på jobbet och var beordrade till sanslösa 4 timmar städning om dagen på ett bageri som ändå skulle rivas ett par månader senare. Då städning max tog en timme så var det astrist och en massa dödtid.

I det läget var det ett maskinhaveri uppe i Göteborg. Då kom man på att man behövde oss igen. Södra Sverge riskerade att vara utan en eller två brödsorter en dag. Så cheferna kom och sa att vi denna dag skulle behöva jobba över 5-6 timmar (vilket skulle gjort att vi fått en arbetstid mellan ungefär 02.00-15.00).

Det beskedet mottog vi under tystnad, sedan gick vi tillbaks till vår avdelning för att där ta beslut om hur vi skulle göra med övertiden. Vi beslöt oss enhälligt för att vi inte var intresserade av den här övertiden. Om vi hade fått gå hem tidigare hittills så hade vi kanske varit intresserade, men nu var ju inte det fallet. Ingen var egentligen sugen på att meddela vårt beslut till ledningen, så vi beslöt oss för att helt enkelt inte meddela oss, utan helt sonika stänga av maskinerna när det var dags att gå hem vår normala tid. Det var inte speciellt öppet och rättframt, men i gengäld skulle vi då kanske slippa flera timmars övertalningsförsök och micklande för att att få oss att bryta enigheten och kanske få några av oss att jobba kvar medan de andra gick hem.

Vi kunde dock inte behålla någon radiotystnad gentemot andra avdelningar, så när paketeringen undrade hur länge de skulle behöva jobba över idag så sa vi helt enkelt att det inte skulle bli någon övertid. Killen från packen frågade vem som bestämt det, och vi svarade att det hade vi bestämt. Han var nöjd med beslutet. En annan bagare hörde också det och tjoade om att ”det är så det ska gå till!” och snart cirkulerade ryktet om att vi tänkte vägra övertid i hela bageriet.

Vi jobbade på under spänning de sista timmarna, både chefer och en massa andra bagare cirkulerade i området hela tiden, så alla visste att något var på gång. Och cheferna såg oroliga ut och bagarna var fnissiga. Själva var vi ganska nervösa, men också sammanbitna. Vi väntade på att någon chef faktiskt skulle ta mod till sig och konfrontera oss.

Vi stängde av ugnarna och allt annat i lagom tid så att vi skulle kunna sluta som normalt. Strax efter ringde vår chef och det blev en kort och kärnfull dialog. Han undrade hur det gick, vi sa att vi avslutat, han frågade om vi redan var klara med allt bröd, vi sa att det var vi inte, men vi slutade i alla fall. Han blev först tyst och sedan sa han bara uppgivet ”Jaha” och la på luren. Segern var vunnen och det var mycket skönt att gå hem den dagen.

Efterord:
Såhär i efterhand tycker jag att det var jävligt bra att vi inte började gräla med chefen så fort beskedet om övertid kom (det var oftast så det brukade bli) utan istället gick iväg för att under lugn och ro ta ett gemensamt beslut om hur vi skulle agera.

I övrigt finns det säkert en hel del nytt på nätet som jag totalt missat, men bloggnätet Signal kan vara värt att kolla in för klasskämpar.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ung kvinna från Spekeröd mördad?, luklof skriver Piratpartiet tycker att barnporr är helt okej, cappuccinosocialist skriver Upp till kamp med Pops, Mavis och co. !, >> 907 skriver Umeå: Hot om strejk på fängelse, jesper skriver Den borgerliga rasismens lämplighet

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om klasskamp, arbete, jobb, övertid, övertidsvägran, strejk