Ytterligare än liten berättelse från mitt arbetsliv:

Med ett steg i taget
Personalmötena på restaurangen jag jobbade på brukade vara ungefär likadana. Ledningen berättade om sina planer och förändringar; vi andra var inte sammansnackade och hade inte, varken för oss själva eller tillsammans, diskuterat eller tänkt igenom vad vi tyckte eller ville. Vi brukade bli grundligt överkörda. Stämningen varierade mellan uppgivenhet och uttråkning. Vi de tillfällen någon av oss tog upp något kom det i allmänhet som en överraskning för de andra och på sin höjd fick den som klagade eller ville ha någon förändring bara uppbackning av ett par personer som den jobbade mest med eller var bäst kompis med. Så när det dök upp en ny kallelse för personalmöte om några dagar (ledning sa till extremt sent som vanligt) muttrade jag något surt om att vi på golvet borde träffas själva inför personalmötet.

Några dagar senare ringde en kock till mig och sa att vi skulle träffas på ett fik en timme innan det officiella mötet. Jag blev förvånad och undrade vad det kom ifrån. Han svarade att ”det var ju du som sa att vi borde det, så jag styrde upp ett möte.”.

Både köks- och serveringspersonal var på mötet. Alla såg glada och förväntansfulla ut, som om man pysslade med något hyss man egentligen inte fick. De som var där var väl ungefär de jag hade väntat mig skulle dyka upp, med ett undantag; en relativt ny kock som var timmis. Jag var förvånad eftersom det alltid varit lögn i helvete att snacka om något jobbrelaterat med honom, han bytte alltid ämne, oftast till fotboll, och hade tidigare kraftigt påpekat att han brukade jobba ihop tillräckligt med pengar på ett ställe för att kunna sticka iväg och resa och sedan börja på något annat ställe. Han öppnade inte käften på hela mötet och såg ut som han var helt ointresserad och inte hörde på vad som sades. De olika avdelningarna tog upp vad de hade problem med, både gentemot ledningen och en del konflikter inom och mellan olika avdelningar. Vi löste så att säga en del interna problem på detta förmöte och informerade varandra om vad vi inte var nöjde med med arbetets organisering.

När vi väl kom till arbetsplatsen så spelades det upp en liten lustig teater. Folk som precis suttit på samma möte låtsades att de inte sett varandra på hemskt länge och hälsade glatt och översvallande.

Mötet satte igång och chefen gick igenom dagordningen, sen satte festen igång. Den där nonchalante timmisen gick snart igång värst av alla. Till min glädje och förvåning visade det sig att jag hade haft fel hela tiden, han upprepade ibland nästan ordagrant argument som kommit fram på mötet och malde på som en stenkross. Chefen såg ut att vara i chocktillstånd, folk framförde genomtänkta synpunkter och alla andra satt engagerat och nickade och visade aktivt att de höll med. Chefen såg plötsligt mycket ödmjuk ut och backade på flera punkter. För vår del var detta personalmöte allt annat än uppgivet och tråkigt, snarare än komplett succé.

Det kanske låter som stora ord, men på sätt och vis hade vi blivit mer av en grupp och mindre av ensamma och svaga stackare. Vårt interna möte hade inte bara gjort att vi kommit mer ihopsnackade till personalmötet, utan också att våra interna relationer förändrats. Nya personer klev fram och tog fajten och de som redan var stämplade som gnällspikar och rabiata upprorsmakare kunde kliva tillbaka en smula.

Tack för mig, nu ska jag sätta mig och läsa , vad tusenpekpinnar skriver om Gorz och arbetssamhället.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Naturligtvis ska poliser inte utreda poliser, luklof skriver Friskolor – Stort hot mot elevers rätt till utbildning, loaderrorready skriver Don’t Fucking Tell Me What To Do

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Annonser

Här kommer ytterligare en post som jag postat i den läsvärda tråden ”Strejkskolan” på socialism.nu. Håll till godo:

Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken:
Storköket som jag jobbade på lagade mat till knappt 30 stycken dagisavdelningar, närmare 500 barn. Maten lassades in i ungefär 15 värmevagnar som sedan kördes ut till avdelningarna. Många dagar var det varma grönsaker, potatis/pasta/ris, sås och kött eller fisk samt en hel del dietmat som skulle in i vagnarna. Det var med andra ord en hel del kantiner, i runda slängar kanske 150 stycken. Det tog ganska lång tid att portionera upp och ställa in den i vagnarna, så med en sådan stordrift och transporter därtill blir det tyvärr en ganska lång varmhållningstid, som i sin tur försämrar matens smak och näringsinnehåll. Det hade man kunnat lösa genom att vara fler i köket eller med att avdelningar åt på mer varierade tider. Vår chef hade istället bestämt sig för att det helt enkelt tog för lång tid att packa in maten och menade att vi skulle jobba ännu snabbare. Dessutom var chefen av den felaktiga uppfattningen att det var bättre att maten varmhölls i en ugn istället för en värmevagn. Våra förklaringar om att det faktiskt tog ganska lång tid att portionera, stoppa in och köra ut all mat lyssnade chefen inte på.

I det läget bestämde vi oss helt sonika för att ta initiativet genom att bokstavligt talat lyda order. Vi snackade oss samman och bestämde att vi skulle köra ut maten exakt den tid chefen angivit och väntade tills sista sekunden med att börja packa in. Det var snart uppenbart att allt skulle bli grundligt försenat. I det läget började det dyka upp oroliga chaufförer och dagispersonal som ville ha sin mat. Chefen rusade in i köket och var ursinnig, vrålade ett ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” och menade att det här hade vi planerat. Vi behöll vårt lugn och svarade sakligt. Det var ingen speciellt snygg scen utan att ganska påfrestande gräl, men vi vann striden och kunde fortsätta skicka ut maten efter eget huvud. Och just meningen ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” värmer så här i efterhand månget hårt arbetarhjärta. Det var en komplimang som heter duga.

I övrigt har Postverket skrivit en ny post. Och den är värd att läsa bara kommentarens skull! När det gäller arbetsplatsbloggande vill jag passa på att tipsa om Tidningsbudens nya blogg.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Rätt och riktigt av Schyman att använda Rutavdraget, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken, Johan Frick skriver Skvaller om friskolor, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Privatiseringens pris – sämre kvalité, Hans Norebrink skriver Feminism-ABC

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Efter ett par månaders uppehåll (månhända förklarar jag senare orsakerna till det, men tills vidare får läsarna sväva i ovisshet) kommer här en post om en övertidsvägran. Ursprungligen postade jag det i den läsvärda tråden ”Strejkskolan” på socialism.nu och tänkte väl i efterhand att det var lika gott att slänga upp den på bloggen också. Håll till godo:

Övertidsvägran:
Jag arbetade på ett stort industriellt bageri som skulle läggas ner, det var redan beslutat så man hade börjat flytta ut produktionen till andra bagerier. I det läget var vi egentligen klara med den egentliga produktionen klockan 6.00 men vi var schemalagda till 10.00. Vi ville kunna gå hem med bibehållen lön men det vägrade ledningen, de sa att vi fick gå hem tidigare, men då inte få ut nån lön för den tiden. Det hade vi inte råd med så vi stannade på jobbet och var beordrade till sanslösa 4 timmar städning om dagen på ett bageri som ändå skulle rivas ett par månader senare. Då städning max tog en timme så var det astrist och en massa dödtid.

I det läget var det ett maskinhaveri uppe i Göteborg. Då kom man på att man behövde oss igen. Södra Sverge riskerade att vara utan en eller två brödsorter en dag. Så cheferna kom och sa att vi denna dag skulle behöva jobba över 5-6 timmar (vilket skulle gjort att vi fått en arbetstid mellan ungefär 02.00-15.00).

Det beskedet mottog vi under tystnad, sedan gick vi tillbaks till vår avdelning för att där ta beslut om hur vi skulle göra med övertiden. Vi beslöt oss enhälligt för att vi inte var intresserade av den här övertiden. Om vi hade fått gå hem tidigare hittills så hade vi kanske varit intresserade, men nu var ju inte det fallet. Ingen var egentligen sugen på att meddela vårt beslut till ledningen, så vi beslöt oss för att helt enkelt inte meddela oss, utan helt sonika stänga av maskinerna när det var dags att gå hem vår normala tid. Det var inte speciellt öppet och rättframt, men i gengäld skulle vi då kanske slippa flera timmars övertalningsförsök och micklande för att att få oss att bryta enigheten och kanske få några av oss att jobba kvar medan de andra gick hem.

Vi kunde dock inte behålla någon radiotystnad gentemot andra avdelningar, så när paketeringen undrade hur länge de skulle behöva jobba över idag så sa vi helt enkelt att det inte skulle bli någon övertid. Killen från packen frågade vem som bestämt det, och vi svarade att det hade vi bestämt. Han var nöjd med beslutet. En annan bagare hörde också det och tjoade om att ”det är så det ska gå till!” och snart cirkulerade ryktet om att vi tänkte vägra övertid i hela bageriet.

Vi jobbade på under spänning de sista timmarna, både chefer och en massa andra bagare cirkulerade i området hela tiden, så alla visste att något var på gång. Och cheferna såg oroliga ut och bagarna var fnissiga. Själva var vi ganska nervösa, men också sammanbitna. Vi väntade på att någon chef faktiskt skulle ta mod till sig och konfrontera oss.

Vi stängde av ugnarna och allt annat i lagom tid så att vi skulle kunna sluta som normalt. Strax efter ringde vår chef och det blev en kort och kärnfull dialog. Han undrade hur det gick, vi sa att vi avslutat, han frågade om vi redan var klara med allt bröd, vi sa att det var vi inte, men vi slutade i alla fall. Han blev först tyst och sedan sa han bara uppgivet ”Jaha” och la på luren. Segern var vunnen och det var mycket skönt att gå hem den dagen.

Efterord:
Såhär i efterhand tycker jag att det var jävligt bra att vi inte började gräla med chefen så fort beskedet om övertid kom (det var oftast så det brukade bli) utan istället gick iväg för att under lugn och ro ta ett gemensamt beslut om hur vi skulle agera.

I övrigt finns det säkert en hel del nytt på nätet som jag totalt missat, men bloggnätet Signal kan vara värt att kolla in för klasskämpar.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ung kvinna från Spekeröd mördad?, luklof skriver Piratpartiet tycker att barnporr är helt okej, cappuccinosocialist skriver Upp till kamp med Pops, Mavis och co. !, >> 907 skriver Umeå: Hot om strejk på fängelse, jesper skriver Den borgerliga rasismens lämplighet

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag har nu sysslat med den här bloggen ett bra tag. Som allra flitigast var jag faktiskt i början. Problemet var bara att jag hade dålig koll på bloggandet och andra social medier och inte hade någon bra kläm på hur jag skulle få läsare. Efterhand har jag blivit lite klokare. Men jag tänkte därför göra lite extra reklam för ett axplock av mina allra första poster, som handlar om olika händelser och anekdoter från mitt arbetsliv. Håll till godo:

Brända bleck luktar illa – Om ett roligt möte med en sarkastiskt reparatör

Första grälet – Om hur första grälet på ett nytt jobb kan öppna ögon för konflikterna på arbetsplatsen

Grupptryck är bra – Om att som ny tvingas ta ställning – Which side are you on?

”När jag serverade Kungen” – Som titeln antyder, fast det var en kollega som serverade

Gå hem, sjukling – Vi som ser det som ett större problem att folk går sjuka till jobbet än stannar hemma när de är friska

jultomte – en arbetsplatsrapport – Tragikomik i tomteuniform

När jag ändå är i rekommendationsvarven kommer här lite andra bloggar också. Läs kallskänkans nya dikt – En arbetares liv är billigt, kamrater i Indien har äntligen skapat en blogg – Faridabad Workers Newspaper. Kolla även in den nya bloggen Knytnävskalas. Sen finns det massa annat bra också, men det har säkert mina läsare koll på redan.

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver ”Nu har politikerna tagit över nyhetsredaktionerna”, Anders_S skriver Göteborg-Borås Järnväg och syskonbanan Borås-Alvesta, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Mussolini var brittisk agent, Jinge skriver Muslimer – gå med i SD!

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Här kommer en läsvärd artikel från Notes from the swedish workers’ movement (som jag tidigare intervjuat) som tar upp berättande och klasskamp. Jag publicerar den då jag misstänker att de flesta mina läsare inte läser den bloggen också. Kommentera gärna på engelska:

I read last night an interview with Alan Moore, an anarchist who has written some of the best comics of the recent past, including Watchmen, V for Vendetta, and From Hell. He discussed a little bit about the importance of story telling for radical movements, a theme which has come up here before, in my discussion of Kämpa Tillsammans’ use of the ‘workplace story’ as an organising tool.

I wrote:

“While traditional workers’ inquiries tend to be quite formal, often involving questionnaires and formal interviews, the members of Kämpa Tillsammans  chose instead to document their own (often humorous) work experiences, draw lessons from them and publish them on the internet. They deliberately chose the medium of story-telling because they wanted workers to engage with the stories in a way that is not possible with formal surveys. Kim Muller of Kämpa Tillsammans explains that they wanted to change the popular idea of what it was to be a worker; workers do not communicate with each other via “written pamphlets or leaflets but by talking and storytelling”, thus stories provide a far better way to develop a new workers discourse than dry analysis and documentation.”

Alan Moore had a similar point to make, although unsurprisingly, he made it far better:

“I think that if you actually examine the relationship between real life and fiction, you’ll find that we most often predicate our real lives upon fictions that we have applied from somewhere… Inevitably, we are to some extent creating a fiction every second of our lives, the fiction of who we are, the fiction of what our lives are about, the meanings that we give to things. So to some degree, stories are at the absolute center of human existence”

(in Mythmakers and Lawbreakers – anarchist writers on fiction, published by AK Press)

In my piece, I was counterposing the practice of workplace storytelling with that of the more formal workers’ inquiries, promoted by the Italian autonomia tendency. Many of the Italian autonomia writers were academics, and thus a rigorously formal inquiry into the ‘objective facts’ of workplace organisation and working class struggle in the big industrial plants  was a natural enough path to take, (This approach was mirrored more recently in Kolinko’s ‘Hotlines‘ inquiry into class composition in call centres). Kämpa Tillsammans’ approach was more subjective, they wanted something which was fun for workers to read and talk about. Workers swap stories and jokes all the time in the break room and on the shop floor, who would pass on an academic text or a piece of sociology?

Thus stories could be a much more useful organising tool – as well as passing on experiences and ideas, they carry implicit moral overtones, heroes and villains, which in turn justify militant practices and rebellion. Looking at stories in this way, as intrinsically related to our experience of daily life, has much in common with the trend in sociology towards ‘social constructionism‘, which places focus on the ways that social reality is created by groups and individuals. It’s no secret that bosses and companies do all they can to create a narrative of work that promotes responsibility and hard work. This typically takes the form of lectures and videos about ‘company values’, underscored by pathetic staff perks and bonus schemes. The success or failure of this attempt will have a big effect on the workplace collective, will workers identify their interests with the company and follow their narrative, or will they develop their own of subversion and rebellion?

Kolla gärna in bloggen Litteratur och Klass också. Eller varför inte Tio meter över havet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Stigande elpriser, stillastående kärnkraftverk och sträng kyla, Jinge skriver Drevet mot Carlgren

Lite otippat kommer idag en blondinvits, men kanske inte av den vanliga sorten, utan som den går på restaurangen som jag jobbar på:

– Vad är det för skillnad på en 16-årig blondin och en servitris?
– ?
– 50 kr i timmen!

Var den rolig? Inte speciellt tycker jag, men krögaren skrattar å andra sidan hela vägen till banken, han föredrar unga blondiner. Mellan en 16-åring och utbildar serveringspersonal med 6 års erfarenhet skiljer det idag 50 kr och 10 öre i timman – 66.10 jämfört med 116.20. Det är alltså enligt det kollektivavtalet som Hotell- och Restaurang har förhandlat fram.

Idag finns det en debattartikel i Aftonbladet från Handels, som poängterar att sänkta ungdomslöner inte leder till fler jobb, och det är ju sant, det leder bara till rikare företagare. Men man kan tycka att det har varit en smula korkat av facken att gå med på den här skiten från början…

Vad blir då konsekvenserna, på arbetsgolvet, av ungdomslönerna? På mitt jobb är dessa, företrädesvis unga tjejer, personer anställda på timmar ett par år, för att sedan få ”sparken” (dvs inte bli inringda och schemalagda) och bli ersatta av en ny, ung, tjej. Det finns några äldre servitriser som jobbar år efter år, dessa får i praktiken fungera som hovmästare/förmän men får bara lön som en servitris, och där sker också en splittring mellan ”de yngre” och ”de äldre”. Lönearbetet suger över huvud taget, men medan vi dras med det så borde i alla fall samma arbete ge samma lön, helt oavsett ålder, det skulle också göra det lättare att kämpa tillsammans för bättre villkor.

Mitt tips är att kämpa tillsammans för bättre lön och villkor och samtidigt passa på att höja sina löner på de sätt man kan hitta på, speciellt för alla nya i årets julhandel.

För övrigt anser jag att Försäkringskassan skall krossas.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver När förstår väljarna att SD är Fascister?, Anders_S skriver Mer signalspaning – inte bara FRA, cappuccinosocialist skriver Ny hiphopblogg, Bo Myre skriver Radiopiraterna: Om klimatet och ockupationer, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Obama tog emot fredspriset med krigspropaganda, andread0ria skriver Plötsligt händer det – del 2

Nästa helg besöker Kämpa tillsammans! tre orter med föredrag och promotion för antologin ”Tillsammans”.

Först ut är Växjö
När: Kl: 18:00, 20:e november
Var: IOGT, Vattentorget 1, Växjö

På lördagen är det dags i Uppsala och Stockholm:
Lördag 21/11:
Uppsala
Föredraget startar 15.30, kaféet håller öppet mellan 15 – 18. Ungdomens Hus, Svartbäcksgatan 32.
I samband med föredraget kommer boken att finnas till försäljning.

Motståndskaféet

Stockholm:

Föreläsning
Lördag 21 november
19.00 på SAC-huset (Sveavägen 98)

En medlem i gruppen Kämpa Tillsammans! kommer på besök och berättar om deras nya bok ”Tillsammans! – gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv”.

Föreläsningen arrangeras av SUF Stockholm, och är helt gratis.

Läs mer:
Läs förordet till boken
Om Kämpa Tillsammans!
Förlaget Pluribus

Om boken:

I ”Tillsammans!” blandas historia och avancerad teoribildning med rövarhistorier från arbetsplatser som mest liknar dårhus. Vi får möta allt ifrån fotbollsspelande bagare och flipperspelande restaurangarbetare till arbetslösa datortekdeltagare, som lär sina arbetsförmedlare ett och annat om hur arbetsmarknaden verkligen ser ut. Med texter som berättar om hur arbetarklassen exploateras, men också om hur ett ansiktslöst motstånd kan ta form, ges ögonblicksbilder av vardagens dolda klasskamp.

Denna bok är skriven för dig som vill få en djupare förståelse för arbetets roll i kapitalismen och möjligheterna till motstånd. Den utgör även en introduktion till den autonoma rörelsen och är ett dokument över den utomparlamentariska vänsterns utveckling från 1990-talets mitt.

”Tillsammans!” är en samling texter skrivna av gruppen Kämpa tillsammans! Med teoretisk skärpa, humor och rå kompromisslöshet analyserar de samhället och sin egen roll som arbetare. Kämpa tillsammans har tidigare gett ut boken ”Vi vill ha allting!”.

Boken kan beställas till exempel via Wapiti, Radikal Distro eller Adlibris.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Ideologiernas förtunning, Anders_S skriver Att ge efter för ungdomsligister är fel väg att gå

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,