Vääldigt lösa tankar och trådar, läs, kritisera, ge lästips och diskutera!

”The Toyota Way överensstämmer med allt som teammedlemmarna gör dygnets alla timmar. De badar i den här kulturen och filosofin. Vi har alltid pågående Kaizen-projekt. Det är en del av oss” – Chef på Toyota.

De senaste månaderna har jag tokläst om Toyotism, bland annat en managementbibel vid namn ”The Toyota Way”. Det som kanske främst har slagit mig är hur nära knytet Toyotas produktionssätt är till filosofi och religion. Min tanke är att det här hänger ihop med kapitalismens nuvarande utveckling, där Toyota så att säga ligger väldigt bra i tiden.

För att formulera det på ett annat sätt: det räcker inte med att göra sitt jävla jobb längre, man ska tycka om skiten också.
Det här går också igen när det gäller demokratin, som ironiskt nog kräver en blind lydnad för att man ska få delta i någon slags samhällsdebatt måste man vara en god demokrat och acceptera det stora folkflertalets maktlöshet över sina liv.

Min tanke är att det kanske hänger ihop med 1) den reella subsumtionen/underordningen och 2) krisen för de klassiska inspärrningsmiljöerna (skola, familj, sjukhus, fängelse, fabrik)/formerandet av ett disciplinsamhälle.

Jag menar här att en mindre del av reproduktionen av arbetarklassen (skapandet av en samling normer och värderingar som möjliggör lönearbetet) sker i traditionella institutionerna, eller i varje fall i andra former (coachning, övervakning, kontroll genom sociala medier). I dagens samhälle är det därför ännu viktigare än tidigare att vi förhåller oss till våra medmänniskor som ting/varor och behandlar våra relationer som affärstransaktioner, något jag hänvisar till den reella subsumtionen.

Kontrollsamhällets död har också resulterat i en identitetslöshet då allt färre ser sig som (och än viktigare – agerar som) arbetare, studenter, patienter osv. Lite motsägelsefullt kanske, då det finns kraftiga tendenser till likriktning – inga fasta anställningar, man ska vara tillgänglig för arbetsmarknaden oavsett om man är ung och frisk eller gammal och sjuk, man ska vara flexibel och service minded.

Kritik mot klassamhället bemöts med ett poängterande att klassresa är möjligt, och att det bara är upp till dig själv om du lyckas eller inte. Det här är något jag närmast skulle kalla kapitalismens religiösa sida, som syns både i form av ”tro” på företagens ”filosofi” och självhjälpsgurus. När det gäller självhjälpsprofeterna så predikar de nästan unisont samma framgångsteologi som kapitalismens andra förespråkare – du är själv din egen lyckas smed, du skall se varje motgång som en möjlighet och din jakt på inre frid ska inte störas av ljudet av ryggar som går sönder inom sjukvården.

Parallellt med det här har vi ”ideologiernas död”. Om krisen i början av nittiotalet innebär ett uppsving för tre rörelser som ville ha en radikalt annorlunda värld (nyliberaler, nazister och autonoma) så har den senaste krisen knappt tagit sig några ideologiska förtecken, utan snarare konspirationsteorier.

Men om jag nu drar vissa religiösa paralleller till kapitalismen så dyker det kanske upp något annat – vi ska ju i första hand uppfostra oss själva till duktiga konsumenter och producenter. Människor har i alla tider deltagit passivt i religiösa ritualer, det här räckt med att utföra ritualen men kyrkan har inte sett vad för snusk och otyg man tänker medan man tar nattvarden. Är det då inte på samma sätt med det tomma leendet från servitrisen och menlösheterna försäljaren rapar ur sig? Kanhända, mot det interaktiva deltagandet i produktionen kanske en interpassivitet dyker upp? Arbetare på toyotistiska företag varken klagar eller kommer med konstruktva förslag utan svarar med ett passivt motstånd och icke-deltagande i ritualerna. Interpassivitet som delegerad underhållning i skådespelssamhället?

Så, vad tror ni?

Dagens lästips om Toyota är inte The Toyota Way utan Japan in the Passing Lane av Satoshi Kamata. Han jobbade där ett halvår och ville egentligen att bokens engelska titel skulle vara – Automobile Factory of Despair – vilket hade varit en mer passande titel faktiskt. Lån den på närmsta bibliotek.

Annat löst som angår en del av de här ämnena:
Moderniteten kräver standardisering av kunskap och jakten på inre frid – en återvändsgränd, recensionen Barbara Ehrenreich: ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”, Fredrik Edin om Den sjunde cirkeln, läs gärna copyriot också.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Fotbollsvåld är skadligt – men bara för barn, eller?, >> 907 skriver Umeå2014 – rakt ner i helvetet, Anders_S skriver Assange – förundersökning om våldtäkt återupptas, Lukas Löfling skriver Välfärd står mot skattesänkningar för de rika, Fredrik Jönsson skriver Rösta på Sveriges Kommunistiska Parti

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Här kommer ytterligare en post som jag postat i den läsvärda tråden ”Strejkskolan” på socialism.nu. Håll till godo:

Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken:
Storköket som jag jobbade på lagade mat till knappt 30 stycken dagisavdelningar, närmare 500 barn. Maten lassades in i ungefär 15 värmevagnar som sedan kördes ut till avdelningarna. Många dagar var det varma grönsaker, potatis/pasta/ris, sås och kött eller fisk samt en hel del dietmat som skulle in i vagnarna. Det var med andra ord en hel del kantiner, i runda slängar kanske 150 stycken. Det tog ganska lång tid att portionera upp och ställa in den i vagnarna, så med en sådan stordrift och transporter därtill blir det tyvärr en ganska lång varmhållningstid, som i sin tur försämrar matens smak och näringsinnehåll. Det hade man kunnat lösa genom att vara fler i köket eller med att avdelningar åt på mer varierade tider. Vår chef hade istället bestämt sig för att det helt enkelt tog för lång tid att packa in maten och menade att vi skulle jobba ännu snabbare. Dessutom var chefen av den felaktiga uppfattningen att det var bättre att maten varmhölls i en ugn istället för en värmevagn. Våra förklaringar om att det faktiskt tog ganska lång tid att portionera, stoppa in och köra ut all mat lyssnade chefen inte på.

I det läget bestämde vi oss helt sonika för att ta initiativet genom att bokstavligt talat lyda order. Vi snackade oss samman och bestämde att vi skulle köra ut maten exakt den tid chefen angivit och väntade tills sista sekunden med att börja packa in. Det var snart uppenbart att allt skulle bli grundligt försenat. I det läget började det dyka upp oroliga chaufförer och dagispersonal som ville ha sin mat. Chefen rusade in i köket och var ursinnig, vrålade ett ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” och menade att det här hade vi planerat. Vi behöll vårt lugn och svarade sakligt. Det var ingen speciellt snygg scen utan att ganska påfrestande gräl, men vi vann striden och kunde fortsätta skicka ut maten efter eget huvud. Och just meningen ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” värmer så här i efterhand månget hårt arbetarhjärta. Det var en komplimang som heter duga.

I övrigt har Postverket skrivit en ny post. Och den är värd att läsa bara kommentarens skull! När det gäller arbetsplatsbloggande vill jag passa på att tipsa om Tidningsbudens nya blogg.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Rätt och riktigt av Schyman att använda Rutavdraget, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken, Johan Frick skriver Skvaller om friskolor, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Privatiseringens pris – sämre kvalité, Hans Norebrink skriver Feminism-ABC

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ilsken servitrisVi har inte vinglas så det räcker, vi måste fan diska varje halvtimme om vi ska hinna under rushen.

Dumsatan till ChefDär du ser problem, ser jag möjligheter!

De flesta av mina chefer är rätt pantade, så även Dumsatan här ovan. Och inte fan har han kommit på något så dumt själv, så jag utgår ifrån att den här klyschan har han fått ifrån högre makter, förmodligen någon kurs i organiserad dumhet aka en ledarskapsutbildning.

i övrigt: Ett nytt inlägg i ”Teori vs Praktik”-debatten.

Från Konfliktportalen.se: slutstadium skriver Rösta inte på Piratpartiet, totalavloning skriver Total Avlöning 6/5/09 Mota Hippien i grind., autonomak skriver Klassfiendens vara eller icke vara…, Kristoffer Ejnermark skriver 1:a Maj och Dödsmetal, jesper skriver Streck i debatten (bildningsdebatten), Björn Nilsson skriver “Rikaste procenten tar 22 procent av hela nationalinkomsten”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

För ovanlighetens skull kommer idag en längre dikt. Den är skriven av författaren Pär Thörn och starkt influerad av fackförbundet Ledarnas forum och har chefsångest som bärande tema, och visst osar dikten av ångest. Personligen, som den hjärtlösa arbetare jag är, är naturligtvis chefers ångest ett kärt ämne, jag minns ännu med glädje den gång min hjärndöda chef förtvivlat utropade – Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef! Den gången var det en inplanerade försening från vår sida som föranledde svadan. Men dikten är faktiskt också inte bara rolig utan också lärorik, som knegare på golvet känns det nämligen ibland som cheferna är satan själv, i själva verket är de snarare satans hantlangare som köpts för några kronor extra med syftet att piska oss. Cheferna är så att säga placerade mellan en sten och en hård plats, för några tusen extra i månaden har de placerat sig mellan kapitalisterna och arbetarena, mellan ledning och golv, mellan historiens huvudsakliga antagonister; ett val de ofta får anledning att ångra. Jag skulle helst inte ha någon chef alls, men medan vi fortfarande har chefer så får vi helt enkelt försöka få cheferna att frukta oss mer än de fruktar sina chefer.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Vi är som en båt med vatten upp till relingen och det slår in vågor hela tiden!

Jag har en anställd som ofta är sjuk och aldrig mer än
en till tre dagar och ibland upp till en vecka.
Hon är sjuk cirka en gång i veckan.
Ett par personer på mitt företag har sagt att de
tycker att morgonmötena blir tråkiga eftersom vissa
medarbetare ofta tar upp klagomål på disk, städning
och liknande, även om det inte är ett stort problem.
Jag blir bombarderad med utskick om en ny lag om att
varje arbetsplats måste ha ett brandskyddsombud.
En av mina medarbetare har varit besvärlig för mig
under flera år på olika sätt.
Jag har i omgångar haft samtal med honom och han har
tidigare i år fått en skriftlig erinran. Sedan dess
har han lugnat ner sig men hans förrakt mot
auktoriteter finns latent fortfarande.
En av mina anställda kommer så gott som alltid sent,
han går också ofta för tidigt.
På en period av sjutton arbetade dagar har han femton
avvikelser i form av sena ankomster, förtidiga
hemgångar, uteblivit hel dag utan att meddela eller
göra sig kontaktbar via telefon eller spelat sjuk på
arbetsplatsen.
Jag börjar misstänka att han är narkoman.
Jag har fått ett anonymt brev som säger: ”vi vill inte
ha dig här” och uppmanar mig att: ”ta din breda häck
och förpassa dig härifrån”.
Vad gör man?
Tystar ned eller tar upp med personalen (fyrtiosex
stycken)… eller polisanmäler… eller
lokaltidningen…
Nån som har erfarenhet?
I min arbetsgrupp finns en man, fyrtiotre år, som
konstant kommer en och en halv till två timmar för
sent till jobbet.
Under dagen försvinner han en till två timmar utan
någon förklaring till varför.
Jag har grubblat och grubblat och kommit fram till att
han helt enkelt inte förstår, eller vill inte, eller
lever i en värld där arbetstider inte är viktiga.
Han driver mig till vansinne och det har gått så långt
att jag har svårt att tygla mitt humör.
Mitt ledarskap utgår från att jag som person är
styrande men även till stor del stödjande.
Jag vill att de ska ta eget ansvar och få växa i det.
Jag kan bara inte styra och ställa över minsta detalj
då de själva inte får något som helst utrymme att
utvecklas.
Vi har haft diskussioner kring detta vid ett antal
tillfällen som tyvärr bara har lett till att några
inte tyckt jag varit klok, i princip.
Jag har med diverse ”knep” verkligen försökt få dem
att inse fördelarna men då vänder de det genast till
att bli en ersättningsfråga.
”Ska vi göra det här också, då vill vi ha löneökning!”

Enligt mitt sätt att se det så handlar det om saker
som varenda människa på mina tidigare (sex stycken)
arbetsplatser klarat av själva.
Det ingår ju liksom inte bara EN sak i anställningen.
Måste jag byta arbete för att inte drunkna själv i
kraven på ledarskapet som ställs och som inte jag
varken kan eller ens är intresserad av att leva upp
till?
Verksamheten lider av en extremt dålig ekonomi.
Medarbetarna har tidigare hållits på gott humör genom
små extra lönetillägg och personliga favörer på
bekostnad av verksamhetens ekonomi.
När jag nu ska städa upp i detta och bland annat ta
bort extra lönetillägg, lediga halvdagar etcetera så
är såklart flera medarbetare missnöjda med det och
riktar mycket ilska mot mig. Jag har en pressad
arbetssituation och har inte så mycket tid att prata
med var och en utan försöker vara tydlig och rak.
Men det går inte.
Vad gör man när man känner att jobbet bara tar energi
istället för att både ge och ta?
Vad gör man när man känner sig ifrågasatt (kritiserad)
underifrån och inte känner något stöd uppifrån?
Vad gör man då?
Det är någon som har klottrat http://www.arbetarmakt.com i
närheten av vår arbetsplats.
Jag undrar om det är något hot eller liknade?
Jag har en medarbetare som detta år haft tretton
stycken frånvarotillfällen, vissa längre än två
veckor, vissa strödagar.
Min fråga är helt enkelt: Vad krävs för att kunna säga
upp medarbetaren?
Vi har haft personliga samtal.
Jag har delat ut skriftliga varningar men han verkar
helt likgiltig.
Jag har sett honom i ögonen.
Hur ska jag gå till väga för att på ett vettigt och
lagenligt sett ”bli” av med problemet?
Jag har en före detta medarbetare som angett mig som
referens.
Personen är mycket ambitiös och duktig men har under
en längre tid varit sjukskriven på grund av stress.
Nu har personen ett nytt arbete på gång och den nya
arbetsgivaren har hört av sig för att informera sig om
hur personen är.
Nu till mitt dilemma: Skall jag nämna sjukfrånvaron
eller skall jag bara svara på frågor i egenskap av
referensperson?
Är det oärligt att bara berätta om någon frågar eller
skall man tala om vad man vet?
Häromdagen fick jag höra att den av mina medarbetare
som har till uppgift att svara i växeln ”alltid låter
så sur” ”att hon låter som en citron”.
Jag har ingen anledning att betvivla det
uppgiftslämnaren säger.
Hur ska jag hantera detta som chef?
Hur kan en person ”sluta låta sur”?
Verksamheten har rasat i botten, den förre chefen har
misskött detta och det lär finnas och det finns en
massa oreda och kunderna är totalt bortklemade.
Jag instruerade en medarbetare att hon skulle delta i
informationsträffar som vi anordnar för våra kunder
för att hon ska få lära sig mer om vad verksamheten
verkligen handlar om.
Trots upprepad instruktion deltog hon vid samtliga
tillfällen bara en stund och gick sedan och gjorde
något annat.
En annan arbetsuppgift är att alltid se till att
datorn fungerar inför våra informationsträffar. När
jag tjugo minuter innan träffen frågade om datorn
fungerade var svaret nej.
Trots att hon visste att datorn inte fungerade
meddelade hon varken mig eller någon annan och tog
inte heller initiativ till att åtgärda felet på egen
hand.
Trots tydliga (???) instruktioner om att det är hennes
ansvar att se till att det fungerar.
Trots upprepade instruktioner om att förbereda inför
informationsträffarna flera timmar i förväg så gör hon
det i sista sekunden.
Jag vill inte ge upp utan att undersöka om det kan
finnas något kulturfilter eller liknande som man kan
komma åt genom att ändra metod.
Det har gått över tre månader utan framsteg och med
nuvarande prestation kan hon inte jobba kvar hos oss.
Och om beteendet håller i sig ser jag inte hur hon
skulle kunna arbeta på någon annan arbetsplats.
Jag får ta mycket ”skit” och detta gör att jag får ont
i magen.
Jag brukar kunna hålla distans, men ibland går det
inte.
Någon som har tips om hur man ”gör”?
Den tjugoandre december skickades ett mail till min
makes jobb där någon, ”anonymt”, informerade honom om
mina påstådda förehavande på krogen.
Mailet med dessa lögnaktiga påståenden visade sig ha
sänt från min arbetsplats(!)
En utredning med säkerhetsavdelningens IT-personal
bevisade att mailet skickats från en av terminalerna
på mitt jobb.
Det är också bevisat från min makes jobb att mailet
gått från en av terminalerna på mitt jobb.
Hela avdelningen är i chock och stämningen är oerhört
dålig.
Nu har jag kallats in till enskilda samtal där jag ska
komma fram med en lösning hur man ska gå vidare och
lägga detta bakom oss.
Är detta verkligen min uppgift?
Till saken hör att jag under hösten upprepade gånger
utsatts för att kallas för tillmälen på möten som vi
haft för att komma tillrätta med problemen på just min
avdelning.
Jag har fått mina arbetsskor insparkade under
klädskåpen i omklädningsrummet samt även blivit
hindrad att utföra mina arbetsuppgifter.
Då jag påtalat detta för min närmaste chef har hon
bara viftat bort problemen.
Problemen på avdelningen beror på mig enligt vissa av
mina medarbetare.
Ska jag utses som syndabock på grund av dåligt
ledarskap av chefen
och ska jag skylla mig själv för att jag trakasseras
och för att min make får denna typ av mail?
Mailet är polisanmält.
Ska jag lämna mitt jobb, som jag trivs med och där jag
uppskattas av cheferna högre upp i organistationen?
Jag tror att syftet med trakasserierna är att få mig
att sluta.
Ska jag begära omplacering?
Produktionen går på knäna.
Jag försöker hålla mig flytande, men jag hinner inte
ens med mina egna arbetsuppgifter.
Vi är som en båt med vatten upp till relingen och det
slår in vågor hela tiden!
Genom att inte utnyttja resurserna optimalt blir jag
dessutom hindrad i mina speciella uppgifter, som ska
utföras när det ordinarie arbetet är utfört.
På det psykosociala planet är det en katastof.
Själv har jag exempelvis minimerat mina kontakter med
övriga i personalrummet.
Jag har de som tror på mig och står på min sida, men
att behöva dela samvaron med övriga är något som jag
håller på en så låg nivå som möjligt.
Den närmsta chefen tror inte ens att mailet skickats.
Hon tror inte på att övriga påhopp har ägt rum.
Vid olika möten där jag tillskrivits tillmälen som ”en
riktig jävel” och ”svin” och ”idiot” (och där man
anser att jag inte sköter mina arbetsuppgifter) så har
hon inget att invända.
Det är alltså helt OK att säga så.
Trots att jag under alla år fått utmärkta betyg på
prestationer och resultat, både avseende kvalitet och
produktion så säger hon inget när det påstås att jag
inte sköter mina arbetsuppgifter.
Slutar jag nu så har den andra sidan vunnit.
Nu verkar det som ett annat fackförbund kommer att
utöva påtryckningar för att få mig omplacerad eller få
mig att säga upp mig själv!
Grattis till mig!

Pär Thörn

Annat: Dom ljuger, Svensson om problemet med tillfälligt anställda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

lost-boys.jpg

Jag vill förstå. När det gäller mitt jobb vill jag förstå varför ledningen tar de beslut de tar. För det mesta är det ganska lätt att förstå, jag utgår från att det kort- eller långsiktiga målet med beslutet är att tjäna mer pengar och det stämmer nästan alltid, och även om det inte fungerar så var det alltså det som var planen. Rationellt och bra. Så det både intresserar och irriterar mig när det dyker upp saker som jag har svårt att se att dom tjänar på. En sådan sak dök upp ganska nyligen och detta är funderingar kring det ämnet, slutsatserna är något jag kommit fram till med hjälp av diskussioner med arbetskamrater och andra. Har du som läsare andra funderingar eller exempel vill jag gärna höra dom.

De förlorade och ambassadörerna
På ett annat av mina jobb (som är ett kommualt storkök) gjordes det klart att man förväntades vara lojal mot arbetsgivaren (dvs kommunen) även på sin fritid, och t ex inte snacka skit om kommunen i tvättstugan(!). Min förvirrade chef nämnde som exempel på sin egen lojalitet att hon hade börjat hålla på de lokala hockey- och fotbollsklubbarna eftersom hon ju ändå jobbade för kommunen… Jag var en smula frågande till hela prylen och det var rätt uppenbart att min chef inte hade förstått nåt heller. Jag trodde i min enfald att det skulle räcka med att göra jobbet som vi var anställda för.


Men saker blev faktiskt lite klarare på mitt nuvarande jobb (en internationell elektronikkedja som mest säljer till andra företag) då VD på ett personalmöte berättade att man delade in medarbetarna i tre kategorier; ambassadörerna, de förlorade och de nånstans mittimellan.

Ambassadörerna är de som gör reklam för företaget på sin fritid, enligt ett veckobrev försöker man övertala bekantas företag att handla av oss, man talar sig varm om produkterna privat osv.

De förlorade kallades den bittra kategori som snackar skit om företaget istället. (Vilket suveränt namn förresten – De förlorade).

De mittimellan är de som kan gå åt bägge håll, och det är alltså på denna grupp som man ska lägga all krut. De andra grupperna är sas självgående.

Jag har för övrigt hört att amerikanska armén har en liknande indelning – de soldater som är så svårt skadade att de förmodligen kommer dö skiter man i, de som är så lätt skadade att de klarar sig själv skiter man i, och sen lägger man all energi på den kategori som är därimellan.

I mina ögon en ganska intressant indelning – men man ska inte heller tro att den gäller generellt, det verkar t ex som att städpersonalen är rätt ointressanta att göra till ambassadörer, de förväntas iaf inte ha några bekanta som är potentiella kunder. I övrigt är jag förvånad över ledningens öppenhet när det gäller dom här prylarna, man går igen budget med oss och berättar såna här grejer. Jag är egentligen inte så förvånad över att de har den här uppdelning, det som förvånar mig är att de berättar det. Är det traditionell ”management by fear”?

De har inte sagt vem som skulle tillhöra vilken grupp, och jag är tveksam till att de går igenom person för person och kategoriserar, men det är inte omöjligt.

När det gäller hur man behandlar De förlorade och Ambassadörerna sker det en negativ och positiv särbehandling.
Folk som inte står i plus får skit för sånt som andra kommer undan med, säljare blir tillsagda att ”le mera”, folk får dåliga scheman, har svårare att få välja semestertider osv.

Något som är väldigt genomgående, i alla fall från min högsta chef (som har med produktionen att göra), är att vara väldigt gullig mot alla nya – smekmånad så att säga – de får ta extra raster osv. Något som ju visar att håller man sig väl med honom kan man få fördelar.

Jag antar att de vill att folk ska vilja vara ambassadörer eller ”duktiga medarbetare” och därigenom verka som ledningens förlängda arm. De ska driva upp tempot, se till att folk inte tar ut extra raster, ringer från jobbets telefoner och att det inte uppstår informella grupper som sätter sina egna intressen före företagets.

Jag tycker det är intressant att de faktiskt försöker få folk att identifiera sig med företaget – förr räckte det med att jobba hårt, nu ska vi tycka om skiten också. Men det är väl förstås bara personer med riktigt dålig självkänsla som kan engagera sig så för ett företag utan att få betalt för det.

Jag fick ett vansinnigt exempel om vad förra årets ”årets medarbetare” inom ett hotell hade gjort för att föräras denna skinande medalj. Det var en kvinna som avbröt sin egen semester (som spenderades 20 mil från hotellet) för att åka ner till hotellet där ett bröllop var inbokad. Det var nämligen så att bruden hade glömt sin brudklänning och ”medarbetaren” lånade då ut sin egen klänning till bruden. (jag vet, man vill spy). Man premierar alltså en anställd som fullkomligt identifierar sig med företag – man har gått bortom alienation till att bli en Alien, heh.

Hittills tycker jag mig däremot inte ha märkt att de lägger nåt speciellt krut på ”de mittimellan” men det kanske kommer. Eller så vill de bara varna oss för att hamna i de förtappades skara som vrålar bittert i mörkret och saknar äppelkäcka leenden.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

På konflikt: Red Metal skriver om maskning, Syrran kräddar UMR, Reciprocity skriver om reklam och Slutstadium skriver om SD terror.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Jag kommer i ett par inlägg ta upp berättande. Både som konstruerade berättelser från företagens sida och arbetarklassens berättelser, med fokus på arbetslivet. En anledning för mig att dela upp artikeln i flera delar är så klart att den inte är färdigskriven än! Jag hoppas på respons, länkar, egna berättelser från läsarna som bidrag. En annan anledning är att jag är osäker på om den kommer bli klar annars.

 

 

En av de nyare idéerna inom management och marknadsföring kallas för “corporate storytelling”. Tankarna bakom är att den berättade historien är ett utmärkt sätt att kommunicera, och att det gäller både när man vill sälja en produkt och påverka sin interna företagskultur. Undersökningar visar att människor t ex litar betydligt mindre på vad som sägs om en produkt i en reklamfilm än vad en bekant säger om den. Helt oavsett om det som sägs i reklamfilmen är sant eller ej. Men för att förklara mig tangående företagskulturen kan jag ta ett exempel – berättelsen om att företaget är ett “familjeföretag” syftar till att få arbetaren lojal med tydligt definerade människor som hålls ihop av familjeband (i antagen motsats till att de hålls ihop av profitintresse) och detta är en ganska vanlig berättelse på mindre företag.

 

 

Mitt motiv för att skriva om eller “undersöka” detta ämne är (och management-teorier i stort) är att öka min egen förståelse (och förhoppningsvis några andras) för vad som händer på mitt eget jobb, varför företaget agerar som det gör. Jag vill ha det som utgångspunkt under mitt eget arbetsliv, i formerandet av “klassen-på-mitt-jobb”. Det är alltså inget akademiskt intresse från min sida, och artiklarna kommer inte heller fyllas av källor, men fråga gärna efter dom den som undrar.

 

 

Ibland när jag läser tidningar, bloggar eller vad det nu kan vara, får jag intrycket av folk tycker att företagen på något sätt “leder” nån utveckling och att det är de som kommer på saker och sånt. Att det är skitsnack är det här med storytelling ett utmärkt exempel på. Företagen är snarare tröga kolosser som springer vilse i skogen på orienteringstävlingen och får hyra in en helikopter för att ta reda på var alla andra är. Storytelling eller sagoberättande eller att berätta historier är något som den mer innovativa delen av befolkningen har sysslat med hur länge som helst. Sagan eller historian är sedan länge en tradition med fasta förankringar. Det handlar dels om rent nöje, att återberätta och dramatisera vardagshändelser, men också om ett sätt att formulera normer och värderingar. Att denna tradition har varit starkare bland de som inte kunnat läsa och skriva (och de som helt enkelt inte läser och skriver så mycket) är naturligt. Precis som det är en starkare tradition bland människor som bor, lever och arbetar tätare tillsammans. Historierna har delvis också berättats genom sång och till och med dans. Jag menar att arbetarklassens historia till stor del är en muntlig historia. Kunskapsöverföringen sker till mycket stor del genom att man berättar historier för varandra, historier om kamper som skett, om segrar och nederlag, om hjältar och svikare. För ett del berättelser kika in på Polkagrisar

 

 

Men att berättelserna är muntliga har ofta en extra poäng. Det är inte alltid meningen att de ska höras av andra än de invigda, det gäller allt från skvaller om chefen till Capoeira. Andra berättelserna ska höras av miljoner andra, som “The ballad of John Henry” som handlar om hur ångmaskinen konkurrerar ut de mänskliga arbetarna. Den är nog mest känd i Sverige i Johnny Cash’s version.

 

 

På min arbetsplats, eller rättare sagt; bland mina närmaste arbetskamrater existerar en hel del intern jargong, oftast är det skämt som är helt oförståliga för utomstående. De hänvisar ofta till konkreta händelser (som när vi haft mycket enformigt arbete) eller är förkortningar av smeknamn på chefer. Funktionen är för det mesta inte en organisering av arbetet eller ens ett organisering av motståndet mot arbetet, istället är funktionen att bekräfta och skapa en samhörighet, en gemenskap.

 

 

Corporate Storytelling är än så länge i sin linda. Det är inga direkt episka berättelser som sprids än utan de handlar mer om att förmedla en känsla för en produkt eller ett varumärke. Men det handlar också om att bygga upp en företagskultur. Att motivera arbetare till lojalitet med ledningen och företagets och få arbetare att göra företagets värderingar till sin egna. Så om Management By Walking Around handlade om att få tillgång till småpratet handlar Corporate Storytelling mer om att styra småpratet. Detta kommer bli ämnet för nästa inlägg.

Johnny Cash – The legend of John Henry’s hammer

 

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,