I en rad artiklar i de senaste dagarnas Sydsvenskan har tidningen visat hur det kommunala bostadsbolaget i Malmö (MKB) konsekvens satsar på de rika. Med pengar som dom dragit in i arbetarklassområden. Det här är inte något nytt egentligen utan något som pågått i många år.
Det är kanske inget att förvånas över, visst försörjer vi och har alltid försörjt överklassen, vi jobbar för dom – får kanske ut en bråkdel av värdet vi jobbar ihop och dom tar resten och köper kokain för. Men det är ändå så att jag upprörs när vi också sponsrar deras boende genom hyran och skattesedeln. De tar alltså ut en överhyra i våra områden och sänker hyran för de rika svinen, vi står med mögel i badrummen, trasiga skåpsluckor och annan skit som inte åtgärdas och dom får sänkta hyror och nya guldkranar på muggen – det är så man vill spy. I det här fallet sponsrar vi dom också genom att det kommunala bostadsbolaget är uppbyggt av pengar från skatten. Ser man på MKBs vinstavkastning är det som att göra en liten geografisk klassresa i Malmö man startar Holma och Rosengård, passserar Lorensborg och fortsätter till Västra Hamnen och Fridhem.
Där jag bor får vi höra att mögel i badrummen ska åtgärdas genom att man kaklar vilket skulle innebära en standardhöjning så det läggs 300 extra på hyran varje månad – inse hur mycket pengar det blir på ett par år? Samma pris är det för att få nya luckor till köksskåpen – 36000 på tio år, är de jävla luckorna helgjutna i guld eller vad? Då ligger det såklart nära till hands att byta dom själv för en eller två tusenlappar och hoppas att fastighetsägaren inte märker den ”standardhöjningen”.
Som hyresgäst har man nästan inga rättigheter eller legala möjligheter att kämpa, det har sossarna sett till. Hyresgästföreningen är ju ett större skämt en facket. Eftersom man byggt upp kommunala bostadsbolag så kan ju inte hyresgäster ha några rättigheter gentemot dom, hur hade det sett ut? För staten och kommunerna är ju så snälla och står liksom på arbetarklassens sida i Sverige – i min röv.
Att trångboddheten i våra slitna områden kommer leda till en del brända bilar och soprum är ingen vild gissning, det är bara att hoppas att man inte bränner bilar i sina egna områden utan tar en liten promenad till stadens rikare områden.
Men det krävs nog lite gammalt hederligt stadsdelsmotstånd – organisering och protester. Så småningom ska jag försöka få ur mig något om de organiseringsförsök jag själv varit inblandad i också.
Läs även: Svensson om volvoarbetares åsikter om varslen, Ett hjärta rött om tillväxt och klassklyftor, Kolla om FRA, Acidtrunk har roliga bilder på liberaler.
I och med förra valet dök begreppet “utanförskap” upp i stor skala (vilket delvis ersatte “segregation” som då betydde att inte vara ekonomiskt integrerad i drömsamhället), främst genom alliansen. Jag ogillade begreppet från början som den sure jävel jag är. Främst för att jag menar att den klassamhället i sig är problemet och med begreppet “utanförskap” skiljer man från klassamhället och dess konsekvenser. Man menar att de som lever på bidrag, är bostadslösa eller arbetslösa, är sjuka, diskriminerade eller vad det nu må vara är “utanför” vilket är solklart trams – de är en väl integrerad del i det samhälle vi har idag, i första hand som arbetskraftreserv och därmed ett mobilt och flexibelt slagträ mot de löneslavar som spenderar mer tid i gruvan aka arbetsplatsen.
Ett annat problem med begreppet är att det antyder att om man har en lägenhet och ett någorlunda fast jobb så leker livet och man har med andra ord inget att gnälla över. Något jag menar är en åsikt som delvis finns i vänstern också.
Så på grund av det här blev jag glad när jag läste en artikel i Sydsvenskan där Tapio Salonen pratar om “innanförskapets gissel” – så är jag också svag för poetiska begrepp: Professor Salonen beskriver situationen dels som innanförskapets gissel, arbetslivets krav är så höga att människornas olika roller krockar. Dels som utanförskapets plåga, trösklarna är så höga att människor ställs utanför och tvingas leva på bidrag.
Så arbetslivet skördar liv och innebär ett liv i smärta, genom arbetsplatsolyckor, förslitningsskador och Karoshi (“död genom överarbete” finns alltså som ett eget ord på japanska), i dagens Sydsvenskan står det också en sväng om arbetsrelaterade självmord i Frankrike “trots” 35-timmars vecka. Att dagens arbetsliv är otroligt uppstressat är kanske ingen nyhet, men det gör också kravet på arbetstidsförkortning mer komplicerad. I pamfletten “Stop the clock!” går flera olika europeiska kommunistiska grupper igenom hur arbetstidsförkortning har använt i deras länder för att pressa mer arbete ur oss.
Mitt eget jobb har sett en liknande utveckling, arbetet har omorganiserats så vi, som individer, fått mer att göra utan att få mer i lön eller mer lön. Det är lättare sagt en gjort att maska i det här läget, för om en person försöker hålla ett mer rimligt tempo innebär det ofta att nån annan får jobba mer (och det är långt ifrån alltid som vi vill jobba övertid trots att ingen av oss, på pappret, har 100%). Och arbetet är så individuellt organiserat och våra arbetstider olika så det är svårt att föra en effektiv gemensam kamp. I den situationen blir en del kamper av helt enkelt individuella trots att man inte önskar det, genom att man säger “take this job and shove it” eller vägrar övertid.
Vänstern och utanförskapet
Den uppmärksamme läsaren här säkert märkt att det står att inlägget ska handla om vänstern också så här kommer den biten: Jag menar att i en situation som nu, där stora delar av etablissemanget definierar “utanförskapet” som problemet är det förståligt, men en klar högervridning, att delar av vänster tar till sig det resonemanget och reducerar arbetarklassen till en grupp som har det rätt bra egentligen och “bara vill försvara sina egna privilegier”. Jag har då och då stött på aktivister som resonerat på det här sättet, de brukar oftast sätta sin tilltro och intresse till nån mer “förtryckt” grupp. Exemplena jag tar är ganska extrema men jag vill peka på en tendens som jag tycker finns i Sverige också. Först ett citat från ett sida från de (med rätta) idiotförklarade tyska anti-tyskarna anti-deutsch:
It became clear that an emancipatorical left cannot rely on the German working-classes but must stand in opposition to the vast majority in this country; a majority who advocates racism, anti-Semitism, nationalism, a majority with a deep authoritarian disposition and a majority that did not change too much since their parents or grandparents committed the most horrible crime in mankind’s history: the mass murder of six million European Jews.
För mig visar det här citatet med all önskvärd tydlighet att anti-tyskarnas kufiska positioner, med stöd till USA och Israel och allt annat, har sin grund i deras vettlöst usla klassanalys. Det är heller inget märkligt att en vänster utan tilltro till arbetarklassen delvis driver folk åt höger, men frågan är väl vem anti-tyskarna ska “lita” på om de inte kan lita till arbetarklassen; de kanske räknar med att Barack Obama ska fixa biffen.
Nästa citat kommer från de danska autonomas första maj-mobilisering. Detta är alltså samtidigt som över 100 000 arbetare i den offentliga sektorn är ute i strejk:
Det er vist desværre ganske længe siden, at international solidaritet havde noget som helst med arbejderbevægelsen herhjemme at gøre. På den ene side har vi en lang fantastisk fortælling om de kampe, sejre og nederlag, som undertrykte subjekter over alt i verden har kæmpet den 1. maj tilbage fra 1880’erne, på den anden side har vi de triste og tænderskærende kompromiser, som den etablerede venstrefløj har indgået for at sikre velfærd til de danske arbejdere, der i mellemtiden blev middelklasse.
Om jag förstår dom rätt så har alltså de danska arbetarna gått och blivit medelklass. Tja, vad säger man? Utan vettig klassanalys är det i de här positionerna man hamnar. Man hamnar i något man i bästa fall kan kalla miltant socialdemokrati, där man har samma frågor och positioner men är lite mer militant, i sämsta fall blir man en militant liberal som vänder sig mot diskriminering men inte har någon kritik mot systemet i sig; Ricki Lake drar på sig rånarluvan och kastar sten. För på något sätt är det ju också så att den enskilt största gruppen som är helt politiskt korrekt för en liberal att spotta på är arbetarklassen.
Innanförskapets och utanförskap
“Ett problem är att många politiska teorier utgår mer och mer ifrån prekariseringen genom att märkligt nog borga för ett försök att återupprätta kontroll, förvaltning, en politik som reser sig ur politikens omöjlighet. Med andra ord ett försök att gestalta en ny kompromiss. Jag talade med Kim häromdagen om vad han benämnde som innanförskapets gissel, och det intressanta med de som försöker politisera den prekära delen av proletariatet är ju att de i mångt och mycket ”kämpar” för att komma in i systemet och att man därmed inte undersöker eller strävar efter brott som så att säga går åt andra hållet och motverkar en sådan interiorisering.“
Ottorino i en tråd på antipolitik.se
Ur ett svenskt perspektiv så tycker jag att begreppet “prekariatet” har använts på ett problematiskt sätt (även om jag alls inte jämför det med de tyska och danska irrlärorna). Istället för att fördjupa förståelsen för klass så har det delvis använts för att på ett mystiskt sätt klumpa ihop folk som är allt från illegala invandrare och studenter som snart tjänar 30.000 i månaden. Folk i osäkra arbeten, eller om man så vill, osäkrade arbetare befinner sig ofta någonstans med en fot i både “Innanförskapets gissel och utanförskapets plåga” och som jag ser det är klassammansättning ett långt bättre verktyg för att förstå och se deras kamper. Jag tror för övrigt att det har visat sig att SAC är ett ganska bra verktyg för den här delen av klassen.
Arbetare i stad och land…
Nu blir jag kanske lite off topic i detta redan ganska spretiga inlägg, men jag måste skriva ett par ord om glesbygden också. Jag menar att det fortfarande idag pågår en klassvandring från glesbygden in till städerna, med höjda bensinpriser och krav på att man ska flytta runt hela skandinavien för att söka jobb sätts det en stark press på den del av klassen som är bosatt på landsbygden. Precis som för 150 år sedan ska folk in till städerna för att jobba och göra rätt för sig. För ett par år sedan var de största utflyttningsorterna Pajala och Perstorp. Landsbygden och kusterna ska finnas för turism och sommarställen för de rika. Nära de större städerna är det idag väl vanligare med keldjur som hästar än kor. I ljuset av det går man bara kapitalets intresse med allt skitsnack om white trash och att alla nazister är bönder och annat trams. Grisknullarfilmer som Jägarna gör ju inte saken bättre. I slutändan sätter den här utveckling hela klassen under större press på ökad mobilitet och flexibilitet, med större svårigheter att kämpa även på jobbet.
Jag satt och kollade på fotbollen tillsammans med min gode vän och kamrat Södra Sveriges Bästa Murare, mellan ilskan över Lagerbäcks oförmåga att släppa fram talanger så snackade vi om firmafester och sånt.
Jag berättade om en gammal kollega som inte mindre än två gånger hade pucklat på en av cheferna under firmafester, efter andra gången fick han faktiskt kicken. Muraren å sin sida berättade om att de varit och bowlat på företagets bekostnad förra helgen. Firmafester är en lite lustig tillställning tyckte vi generellt, å ena sidan är det lite märkligt när företaget ger tillbaka en smula av de vi jobbar ihop till dom på ett speciellt sätt istället för att bara ge oss den sedvanliga lönen, en annan sak är att man plötsligt ska umgås ”på fritiden” med sina chefer och att relationerna ofta är lite annorlunda. Och just det här att man faktiskt är där på sin lediga tid kom vi in på när det gällde bowlingen, en klämkäck hund till mellanchef hade nämligen släpat med sig t-shirts med företagets logo på för alla att ha på sig (alla utom rövslickare och chefer hade artigt men bestämt tackat nej till erbjudandet). Eller för att återge Murarens vackra ord:
Så har då Arbetsförmedlingen fått en ny chef, en del kanske minns Bo Bylund som fick sparken för några månader sedan. Den nya chefen heter Angeles Bermudez-Svankvist och har bland annat skrivit boken Management by love (jag vet, det är osmakligt).
När jag läser om henne inser jag snabbt att hon hamnat helt snett i tillvaron, lite som vi andra som också har med AF att göra kan man tycka. Mitt råd till henne är att säga upp sig och ta sin fallskärm direkt. Den uppmärksamme läsaren kanske undrar varifrån dessa förhastade omdömen kommer, har Kim Müller kanske, under sitt skiftande och långa arbetsliv, stått på den här människan?
Nej, så enkelt är det inte, det är enklare. Visserligen ringer varningsklockorna fett när jag läser att arbetsmarknadsministern Svin-Otto Littorin beskriver henne som ”störtskön” person men det är när jag läser intervjuen jag fattar hur snett hon hamnat. Lyssna bara på citatet från DN:
– Jag är väldigt intresserad av ledarskapsfrågor och älskar människor.
Inte fan kan AF ha en chef som älskar människor! Hur ska det sluta? Hon är total okvalificerad för jobbet. En chef på AF måste naturligtvis hysa ett brinnande hat till sina medmänniskor. Ska man vara chef för denna piska mot arbetarklassen, vars syfte är att förpesta tillvaron så mycket som möjligt för de stackare som hamnat i deras klor, så kan man ju inte gå runt och älska folk. Det vore som att sätta Bamse och Lilleskutt som kommendanter i Auschwitz. Hon kan helt enkelt inte ha fattat vilken funktion AF har i samhället. Mitt lästips till henne är hemsidan Arbetsförnedringen samt min egen text om Lernia, till dess så borde regeringen höra om Jackie Arklöv har lite tid över.
P.S. Fast sen ser jag att hon är gammal tandläkare, är det inte som vissa säger en yrkesgrupp som njuter av att tillfoga människor fysisk, emotionell och ekonomisk skada?
Idag är det alltså Sveriges nationaldag och det är en röd dag, som den tvättäkta proletär jag är så ska jag naturligtvis jobba, men helst så lite som möjligt. Jag har inget problem med att nationaldagen blev en röd dag, däremot suger det hårt att man knycka en annan dag för oss som alltid var en veckodag, så på det stora hela innebär hela det här påhittet att vi ska jobba ännu mer. Det ultimata hade naturligtvis varit att vi hade veckolånga firanden av allt möjligt, här är ett par förslag: Kungens tal i Örebro (eller var det Arboga?), fyrverkeriet i Malmö hamn den 12/13 juli 1908, OS-guldet i hockey i Turin.
Så eftersom jag blivit bestulen på ledig tid (alltså utöver det vanliga tjuveriet) så ska jag försöka ta tillbaka den genom maskning – jag har lyckan att jobba på ett ställe där vi skriver upop våra tider och inte har stämpelklocka. Det innebär att jag (speciellt om det inte finns nån chef där när jag börjar eller slutar) kan skriva upp mer tid än jag har jobbat, det är naturligtvis det bästa alternativet, om jag kan klämma 12 minuter om dagen här blir den 1 timme i veckan och en arbetsvecka på 40 veckor, inte illa faktiskt. Det lättare alternativet är istället att gå ner i arbetstempo eller ta längre raster (eller då mikropauser i själva arbetet) när jag väl är där. Så min föresats är i alla fall att ta tillbaka den här tiden på de sätt jag just nu har möjlighet till.
So you think you can stone me and spit in my eye-
So you think you can love me and leave me to die-
Oh baby-cant do this to me baby-
Just gotta get out-just gotta get right outta here
Queen: Bohemian Rhapsody
Med anledning av att Vårdförbundet just tecknat ett avtal som i praktiken innebär en reallönesänkning (något som Kolla! har räknat lite på) så tänkte jag tipsa om denna video som är gjord av en hjälte som slutade på en bilfabrik. Jag har själv slutat ett par gånger, tyvärr aldrig på något underhållande sätt. Glöm inte heller att de som byter jobb ofta har en bättre löneutveckling och hälsa än gamla trotjänare!
På Dagens Arena kan man skratta åt pro-kapitalisternas misslyckade försök att vara kapitalister. Tur att staten rycker in och hjälper nyliberalerna. Ingen Friedman i klasskriget, liksom.
Kim Müller 