Ytterligare än liten berättelse från mitt arbetsliv:
Med ett steg i taget
Personalmötena på restaurangen jag jobbade på brukade vara ungefär likadana. Ledningen berättade om sina planer och förändringar; vi andra var inte sammansnackade och hade inte, varken för oss själva eller tillsammans, diskuterat eller tänkt igenom vad vi tyckte eller ville. Vi brukade bli grundligt överkörda. Stämningen varierade mellan uppgivenhet och uttråkning. Vi de tillfällen någon av oss tog upp något kom det i allmänhet som en överraskning för de andra och på sin höjd fick den som klagade eller ville ha någon förändring bara uppbackning av ett par personer som den jobbade mest med eller var bäst kompis med. Så när det dök upp en ny kallelse för personalmöte om några dagar (ledning sa till extremt sent som vanligt) muttrade jag något surt om att vi på golvet borde träffas själva inför personalmötet.
Några dagar senare ringde en kock till mig och sa att vi skulle träffas på ett fik en timme innan det officiella mötet. Jag blev förvånad och undrade vad det kom ifrån. Han svarade att ”det var ju du som sa att vi borde det, så jag styrde upp ett möte.”.
Både köks- och serveringspersonal var på mötet. Alla såg glada och förväntansfulla ut, som om man pysslade med något hyss man egentligen inte fick. De som var där var väl ungefär de jag hade väntat mig skulle dyka upp, med ett undantag; en relativt ny kock som var timmis. Jag var förvånad eftersom det alltid varit lögn i helvete att snacka om något jobbrelaterat med honom, han bytte alltid ämne, oftast till fotboll, och hade tidigare kraftigt påpekat att han brukade jobba ihop tillräckligt med pengar på ett ställe för att kunna sticka iväg och resa och sedan börja på något annat ställe. Han öppnade inte käften på hela mötet och såg ut som han var helt ointresserad och inte hörde på vad som sades. De olika avdelningarna tog upp vad de hade problem med, både gentemot ledningen och en del konflikter inom och mellan olika avdelningar. Vi löste så att säga en del interna problem på detta förmöte och informerade varandra om vad vi inte var nöjde med med arbetets organisering.
När vi väl kom till arbetsplatsen så spelades det upp en liten lustig teater. Folk som precis suttit på samma möte låtsades att de inte sett varandra på hemskt länge och hälsade glatt och översvallande.
Mötet satte igång och chefen gick igenom dagordningen, sen satte festen igång. Den där nonchalante timmisen gick snart igång värst av alla. Till min glädje och förvåning visade det sig att jag hade haft fel hela tiden, han upprepade ibland nästan ordagrant argument som kommit fram på mötet och malde på som en stenkross. Chefen såg ut att vara i chocktillstånd, folk framförde genomtänkta synpunkter och alla andra satt engagerat och nickade och visade aktivt att de höll med. Chefen såg plötsligt mycket ödmjuk ut och backade på flera punkter. För vår del var detta personalmöte allt annat än uppgivet och tråkigt, snarare än komplett succé.
Det kanske låter som stora ord, men på sätt och vis hade vi blivit mer av en grupp och mindre av ensamma och svaga stackare. Vårt interna möte hade inte bara gjort att vi kommit mer ihopsnackade till personalmötet, utan också att våra interna relationer förändrats. Nya personer klev fram och tog fajten och de som redan var stämplade som gnällspikar och rabiata upprorsmakare kunde kliva tillbaka en smula.
Tack för mig, nu ska jag sätta mig och läsa , vad tusenpekpinnar skriver om Gorz och arbetssamhället.
Från brandkårspolitik till basarbete
Då det första arbetet varit inriktade på att uppmärksamma den hotande lyxrenoveringen av Södra Innerstaden så började vi efter det med ett mer mobiliserande arbete. Under hösten 2001 följdes badaktionen av först en “Rika svin”-gatuteater, där vi utklädda till rika svin krävde en snabbare lyxrenovering och sedan två torgfester, en på Möllevångstorget och en på Nobeltorget. Den på Nobeltorget var i oktober i samarbete med med Gatuaktionen och var tänkt att resultera i en ockupation av ett hus som just gjordes om från hyreslägenheter till bostadsrätter. Ockupationen uteblev tack vare en stor polisinsats, det var inte så smart att använda en gatufest 100 meter bort som utgångspunkt kan man väl milt säga. Även om vi under gatufesterna mest mobiliserande våra “vanliga” sympatisörer så ansträngde vi oss tämligen hårt för att nå ut till de flesta boende i området, till Södra innerstadens 30 000 invånare delades det ut över 2000 flygblad och affischerades en hel del. Detta var en del i den “vändning mot vardagen” som jag beskrev i förra inlägget och i april 2002 var det något vi formulerade såhär: En annan anledning (till stadsdelsmotstånd, min anmärkning) var situationen som kom upp efter Göteborgskravallerna. Vi var lätta att avfärda och utdefiniera för att folk inte kände till våra åsikter och ofta inte såg hur vår politik berörde dem. Vi ville komma till en situation där folk kände till oss och tyckte att vi gjorde vettiga saker (även om de inte sympatiserade med alla våra åsikter). Därför föll det sig naturligt att börja arbeta i våra egna bostadsområden (och våra arbetsplatser och skolor men det får en senare artikel ta upp). Man skulle kunna säga att vi organiserade vår grupp dels som ett svar på den hotande lyxrenoveringen och dels som ett sätt att gå från aktivistisk brandkårspolitik till ett mer långsiktigt och utåtriktat basarbete.
Ur en artikel till Brand, skriven av Berra och Anna i april 2002.
Stadsdelsgruppen formerar sig
Vintern 2001-2002 förde med sig en lugnare period där vi dels satte oss in i hur stadsdelen faktiskt såg ut, i form av antal boende, medelinkomst, ursprung, storlek på lägenheter, relation mellan hyres- och bostadsrätter och tusen andra detaljer, samt hur den styrdes i form av hyresvärdar, kommunala förvaltningar och gatukontor. Dels fördes in väldig massa diskussioner om hur motståndet skulle se ut, våra aktioner mot lyxrenovering hade fört med sig att en massa människor och föreningar hade synpunkter och tankar. Vi höll föredrag och deltog i paneldebatter, en sak som vi fick kritik för, och tog åt oss, var att det var defensivt att enbart rikta in sig mot lyxrenoveringar. Och med lärdom från bland annat traditionella svenska folkrörelser och Svarta Pantrarna insåg vi snabbt att vi måste jobba på flera plan för att kunna göra någon skillnad för oss själva och andra boende och tankar om att organisera olika sociala verksamheter spirade. Ganska snart bildades vi som en separat arbetsgrupp inom Autonomt Motstånd med det något otympliga namnet Autonomt Motstånds Stadsdelsgrupp (och vi tog även in medlemmar som inte var med i AM “centralt”), diskussionerna ledde fram till att vi formulerade våra åsikter som långsiktiga mål, kortsiktiga mål och krav på kommunen. Utan kännedom om de långsiktiga målen kan verksamheten framstå som ganska slumpmässig och brandkårsinriktad, men i själva verket var både valet av aktioner, deras utformning och vår kommunikation och propaganda förvånansvärt långsiktiga. Här kommer alltså syftet med stadsdelsgruppen:
Vårt huvudmål är att skapa en socialistisk och antifascistisk stadsdel.
Vi vill ha bestämmanderätt i våra egna kvarter.
Med arbetet i stadsdelsgruppen vill vi bygga upp en folklig motmakt i de områden där vi bor.
Vi vill locka invånarna att agera själva i frågor som berör dem.
Invånarna skall i framtiden själva kunna ta hand om de sociala problem som uppstår i deras stadsdel.
Stadsdelen skall vara trygg för alla.
Vi arbetar i stadsdelsgruppen för att kunna knyta an till den internationella revolutionära rörelsen.
Punkterna kan ge ett intrycket av att vara ganska allmänvänster, men de har oftast riktigt konkreta betydelser som var tätt sammanknutna med vår praktik. Parollen “Vi vill ha bestämmanderätt i våra egna kvarter.” var något av en huvudparoll som återkom i det mesta av vår propaganda och vårt arbete. När det gäller aktionernas utformning och vår kommunikationsstrategi så var viljan att bygga en motmakt underifrån och att engagera folk som var det viktigaste. Taktikerna var en slags parallell till de tankar om “små stegens politik” och ansiktslöst motstånd som är hämtat från arbetsplatskampen. Med andra ord att man genom gemensam handling och gemensamma segrar tillsammans får ett större kollektiv självförtroende och kan ta sig an större strider. Vi valde därför att sprida de kamper och metoder som vi såg redan fanns i stadsdelen. Ett exempel är när man tog bort sopstationerna på Möllan. De boende fortsatte att slänga sina sopor där och vi uppmuntrade det genom att sätta upp de symboler för olika material (t ex plast och metall) som används vid återvinning, på ett av de ställen där kontainrarna stått. Men på det stora hela är poängen med ett antal långsiktiga mål inte deras exakta och briljanta formulering, utan att man som grupp, för sig själva, sätter sig ner och diskuterar vad man egentligen vill och varför. Helt enkelt för att kunna ha en egen dagordning och inte fastna i brandkårspolitik.
Aktionernas utformning och kommunikationsstrategi
Vår främsta målgrupp var ju de boende i Södra innerstaden, det vill säga ungefär 30 000 personer, och med de aktivister vi hade så var det därför realistiskt att regelbundet försöka nå ganska många av dom, men det fodrade något annat än den vanlig affisch-på-elskåp-taktiken. Delvis för att det i vissa delar av Södra innerstaden är förbannat många affischer på elskåpen så de klistras över duktigt snabbt, delvis för att vi tänkte oss att det är mest en viss kategori människor som faktiskt läser affischer som finns på elskåp, med andra ord folk som regelbundet demonstrerar eller går på klubb/konsert, och vi var även intresserade av att nå folk utanför dessa kategorier. En möjlighet hade kanske varit att gå genom media, men det hade vi inga bra erfarenheter av, dels var det intressantare att nå folk direkt. Ett annat syfte med kommunikationen var att vi ville få folk att agera själva, vi ville göra det lättare för folk “att agera själva i frågor som berör dem” för att citera ett av våra långsiktiga mål.
När vi t ex ville att skulle protestera mot stängningen av Vårdcentralen Eden så var sättet vi kom att arbeta på att vi tryckte upp vanliga en-färgade A4-affischer med “remsor” (likt “jag söker bostad”-lappar) som man kunde riva av, på remsorna fanns e-mail och telefonnummer till de ansvariga politikerna. Vi affischerade nästan enbart genom att sätta upp affischer i portarna, och då affischerna i allmänhet såg ut precis som de anslag som hyresvärdar satte upp så lästes dom av dom som bodde i huset, vi kunde lätt se responsen genom att se om remsorna gick åt eller inte. Poängen var att folk skulle agera själva genom att ringa och skriva. Vi hade naturligtvis själva kunnat outa eller sätta en yxa i dörren hos de ansvariga politikerna, men då hade dom fått uppfattningen att de hade en liten grupp våldsbenägna aktivister mot sig. Målsättningen var att dels skulle känna att de hade en hel stadsdel mot sig, dels att folk skulle känna att de själva gjort något för att förbättra sin stadsdel. Detta var ett sätt att aktivera människorna utan att få med dem i gruppen, målet var inte att skapa ett nytt stadsdelsparti utan att bredda gruppen aktiva. Eller för att citera oss själva från en intervju gjord av kommunens stadsdelstidning Södra Innerstaden: – Om en granne springer runt med namninsamlingar mot något i trappen så ses hon eller han inte som en aktivist. De flesta tror att aktivism främst handlar om identitet, även inom ”aktivistsvängen” hyser en del den uppfattningen.
Men trotts att det inte var syftet inte var att värva medlemmar blev det en konsekvens av strategin. Genom de många affischeringarna, som vi ofta gjorde dagtid, var vi lätta att få tag på och folk i området kände till vår politik, och vi fick också en del nya medlemmar genom att folk hörde av sig genom vår e-mail.
Ihjälkramad eller nerskjuten?
En annan tanke bakom aktionerna, där Badaktionen kan vara ett bra exempel, är att vi försökte ligga någonstans mellan “acceptabla” och “oacceptabla” former. Aktionerna var oftast antingen olagliga eller så räknades de som något som kanske var lagligt, men inte betraktades som helt rumsrent heller, samtidigt var de inte så hemska så att polisen kunde ingripa utan att se löjliga ut och åkte någon ändå dit var det snarare böter än fängelse som gällde. Detta var slutsatser av 90-talets autonoma praktik, med svarta block och hela köret. Hur militantare vi varit, och hur militantare vi hade framställt oss själva, desto lättare var vi att utdefinera, fängsla, massarrestera och i slutändan skjuta ner på öppen gata. Men inte bara det, hur militantare vi varit gjorde delvis också att klyftan mellan “aktivisterna” och “vanligt folk” blev större, och det var en klyfta vi ville minska. Vi ville att även de som hade jobb och barn skulle kunna delta i våra aktiviteter, man skulle kunna delta utan att riskera fängelse. (De som skall bo länge i ett område har större anledning att kämpa för att förbättra sina förhållanden eller åtminstone förhindra försämringar än unga som kanske flyttar efter ett par år.) Samtidigt var det en balansgång att inte bli en söt och harmlös grupp som korrigerade fastighetsägares och politikers små brister, därav dumpade sopor vid stadshuset och förslag till att såga ner 3G-master. Ett lästips om in- och utdefinering är Thomas Mathiesen text ur ”Den dolda disciplineringen – makt och motmakt”
I nästa inlägg kommer jag mer i detalj gå in på hur vår verksamhet såg ut. Jag vill också passa på att tacka Ebba för hjälp med det här inlägget.
Länkar: Södra Innerstadens stadsdelstidning intervjuar två av våra medlemmar. Alarm-Stockholm jobbar med stadsdelsmotstånd. Värt att kolla in.
I Rosengård är det nu förbjudet att tala något annat än svenska på två kommunala fritidsgårdar, kanske något för en stadsdelsgrupp i Rosengård?
Läs mer SvD, SyS, Svensson.
Kim Müller 