Ytterligare än liten berättelse från mitt arbetsliv:

Med ett steg i taget
Personalmötena på restaurangen jag jobbade på brukade vara ungefär likadana. Ledningen berättade om sina planer och förändringar; vi andra var inte sammansnackade och hade inte, varken för oss själva eller tillsammans, diskuterat eller tänkt igenom vad vi tyckte eller ville. Vi brukade bli grundligt överkörda. Stämningen varierade mellan uppgivenhet och uttråkning. Vi de tillfällen någon av oss tog upp något kom det i allmänhet som en överraskning för de andra och på sin höjd fick den som klagade eller ville ha någon förändring bara uppbackning av ett par personer som den jobbade mest med eller var bäst kompis med. Så när det dök upp en ny kallelse för personalmöte om några dagar (ledning sa till extremt sent som vanligt) muttrade jag något surt om att vi på golvet borde träffas själva inför personalmötet.

Några dagar senare ringde en kock till mig och sa att vi skulle träffas på ett fik en timme innan det officiella mötet. Jag blev förvånad och undrade vad det kom ifrån. Han svarade att ”det var ju du som sa att vi borde det, så jag styrde upp ett möte.”.

Både köks- och serveringspersonal var på mötet. Alla såg glada och förväntansfulla ut, som om man pysslade med något hyss man egentligen inte fick. De som var där var väl ungefär de jag hade väntat mig skulle dyka upp, med ett undantag; en relativt ny kock som var timmis. Jag var förvånad eftersom det alltid varit lögn i helvete att snacka om något jobbrelaterat med honom, han bytte alltid ämne, oftast till fotboll, och hade tidigare kraftigt påpekat att han brukade jobba ihop tillräckligt med pengar på ett ställe för att kunna sticka iväg och resa och sedan börja på något annat ställe. Han öppnade inte käften på hela mötet och såg ut som han var helt ointresserad och inte hörde på vad som sades. De olika avdelningarna tog upp vad de hade problem med, både gentemot ledningen och en del konflikter inom och mellan olika avdelningar. Vi löste så att säga en del interna problem på detta förmöte och informerade varandra om vad vi inte var nöjde med med arbetets organisering.

När vi väl kom till arbetsplatsen så spelades det upp en liten lustig teater. Folk som precis suttit på samma möte låtsades att de inte sett varandra på hemskt länge och hälsade glatt och översvallande.

Mötet satte igång och chefen gick igenom dagordningen, sen satte festen igång. Den där nonchalante timmisen gick snart igång värst av alla. Till min glädje och förvåning visade det sig att jag hade haft fel hela tiden, han upprepade ibland nästan ordagrant argument som kommit fram på mötet och malde på som en stenkross. Chefen såg ut att vara i chocktillstånd, folk framförde genomtänkta synpunkter och alla andra satt engagerat och nickade och visade aktivt att de höll med. Chefen såg plötsligt mycket ödmjuk ut och backade på flera punkter. För vår del var detta personalmöte allt annat än uppgivet och tråkigt, snarare än komplett succé.

Det kanske låter som stora ord, men på sätt och vis hade vi blivit mer av en grupp och mindre av ensamma och svaga stackare. Vårt interna möte hade inte bara gjort att vi kommit mer ihopsnackade till personalmötet, utan också att våra interna relationer förändrats. Nya personer klev fram och tog fajten och de som redan var stämplade som gnällspikar och rabiata upprorsmakare kunde kliva tillbaka en smula.

Tack för mig, nu ska jag sätta mig och läsa , vad tusenpekpinnar skriver om Gorz och arbetssamhället.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Naturligtvis ska poliser inte utreda poliser, luklof skriver Friskolor – Stort hot mot elevers rätt till utbildning, loaderrorready skriver Don’t Fucking Tell Me What To Do

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Här kommer ytterligare en post som jag postat i den läsvärda tråden ”Strejkskolan” på socialism.nu. Håll till godo:

Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken:
Storköket som jag jobbade på lagade mat till knappt 30 stycken dagisavdelningar, närmare 500 barn. Maten lassades in i ungefär 15 värmevagnar som sedan kördes ut till avdelningarna. Många dagar var det varma grönsaker, potatis/pasta/ris, sås och kött eller fisk samt en hel del dietmat som skulle in i vagnarna. Det var med andra ord en hel del kantiner, i runda slängar kanske 150 stycken. Det tog ganska lång tid att portionera upp och ställa in den i vagnarna, så med en sådan stordrift och transporter därtill blir det tyvärr en ganska lång varmhållningstid, som i sin tur försämrar matens smak och näringsinnehåll. Det hade man kunnat lösa genom att vara fler i köket eller med att avdelningar åt på mer varierade tider. Vår chef hade istället bestämt sig för att det helt enkelt tog för lång tid att packa in maten och menade att vi skulle jobba ännu snabbare. Dessutom var chefen av den felaktiga uppfattningen att det var bättre att maten varmhölls i en ugn istället för en värmevagn. Våra förklaringar om att det faktiskt tog ganska lång tid att portionera, stoppa in och köra ut all mat lyssnade chefen inte på.

I det läget bestämde vi oss helt sonika för att ta initiativet genom att bokstavligt talat lyda order. Vi snackade oss samman och bestämde att vi skulle köra ut maten exakt den tid chefen angivit och väntade tills sista sekunden med att börja packa in. Det var snart uppenbart att allt skulle bli grundligt försenat. I det läget började det dyka upp oroliga chaufförer och dagispersonal som ville ha sin mat. Chefen rusade in i köket och var ursinnig, vrålade ett ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” och menade att det här hade vi planerat. Vi behöll vårt lugn och svarade sakligt. Det var ingen speciellt snygg scen utan att ganska påfrestande gräl, men vi vann striden och kunde fortsätta skicka ut maten efter eget huvud. Och just meningen ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” värmer så här i efterhand månget hårt arbetarhjärta. Det var en komplimang som heter duga.

I övrigt har Postverket skrivit en ny post. Och den är värd att läsa bara kommentarens skull! När det gäller arbetsplatsbloggande vill jag passa på att tipsa om Tidningsbudens nya blogg.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Rätt och riktigt av Schyman att använda Rutavdraget, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken, Johan Frick skriver Skvaller om friskolor, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Privatiseringens pris – sämre kvalité, Hans Norebrink skriver Feminism-ABC

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I dagens Sydsvenskan är det två längre artiklar som handlar om när strejkbrytarbåten Amalthea sprängdes samt om hur detta ledde till en rörelse mot dödstraffen för de inblandade. Anton Nilson är en fascinerande person och jag skrattade högt när jag läste att han, över hundra år gammal, smet från sjukhuset för att kunna hålla tal.

En intressant sak i sammanhanget är att, trots eller på grund av, Amaltheamännen bara ville skrämma strejkbrytarna men gjorde en för kraftig bomb så att en av gulingarna dog och drygt 20 blev skadade så ”lyckades” aktionen på det sättet att det satte stopp för engelska strejkbrytare i Sverige och de åkte hem dirket efter aktionen. För den, i massmedia, allmänna uppfattningen är ju idag att politisk våld aldrig leder till någonting (som goda uppfostrare så måste dom väl säga det). Den som vill läsa forskning som motsätter det kan läsa en artikel på danska om att Ny forskning viser, at politisk vold er rationel og ofte fører til resultater.

Med tanke på att Anton Nilsson och ungsocialisterna var en föregångare till syndikalisterna är en sak som borde tas upp i de annars intressanta artiklarna är att idag, på ett par dagars exakt 100 år sedan attentatet, så står 26 strejkvakter åtalade i Malmö för en blockad mot Izakaya Koi. Alltihopa är ett totalt övergrepp men helt i enlighet med Svea Rikas Lag. De 26 strejkvakterna hade en blockad mot denna kulinariskt tveksamma restaurang på grund av att en av SAC:s medlemmar blivit brutalt misshandlad av sin chef och hans kompis under en ”inspriationsresa” till London. Chefen, som heter Henrik Siebert, har inte blivit åtalad för misshandeln, däremot fick kocken sparken och SAC blev fällda i Arbetsdomstolen för blockaden och som grädde på moset skall nu strejkvakterna åtalas för sina fruktansvärda synder.

Titta på infofilmen och läs mer på kampanjsidan Malmö26 och delta i de evenemang som sker – till exempel aktionsdagen 12 juli. Mina tidigare poster om fallet: Koi1, Koi2, Koi3, Koi4. Andra om ämnet är Autonoma Kärnan och Matona (Grattis till Matona förresten för en seger mot arbetsköparen).

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Almedalsveckan
Idag så drar Almedalsveckan, något som såklart är en pseudohändelse men det är inte bara trista politker där utan arrangeras också en Alternativ politikervecka med ett väldigt blandat program, där trängs allt från en Clownworkshop till intressanta punkter från t ex Motarbetaren, Förenade Vårdare och Kvinnopolitiskt Forum. Det kommer bland annat handla om omstruktureringar och klasskamp i vården och militanta undersökningar och Malmö26.

Mer om Almedalen: Sydsvenskan, SvD

Konflikt: Akuhujan, Samhällsfeber, Slutstadium, Vida Latina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

You play to win the game!
Med anledning strejkens start idag så frågade jag Herm Edwards om hans syn på strejker. Efter att först ha kritiserat en rad större svenska strejker, som Storstrejken och Kommunals strejk, där han menade att ledning för fackföreningarna (dock inte medlemmarna) egentligen inte ville strejka alls och inte strejkade för att vinna. Han hävdade helt enkelt att ledningen för facket ofta inte strejkade för att vinna utan för att medlemmarna tvingade dom till det, att fackbossarna såg mer till ”samhällsintresset” att inte öka inflationen samt att de i lön och levnadsvillkor har så lite gemensamt med sina medlemmar att de över huvud taget inte tillhör samma klass längre, de är inte längre arbetare. Slutsatsen blev att man ibland måste strejka vilt och ta till utomfackliga medel för att vinna . you play to win the game!

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Saker jag tidigare skrivit i ämnet: Stöd vårdupproret och Internet och klasskamp.

Läs även massor om vårdarbete och strejken på Förenade Vårdare

Här hittar du Motarbetarens Vårdnummer

Bloggat: Hell-man, Jinge, Trotten

Ss1, Ss2, SS3,
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5

Danmark: Pol1, Pol2

Konflikt: Syrran, Vida Latina, Slutstadium, Petter Partikulärt, Samhällsfeber och Vardagspussel

Annat: Sydsvenskan om åtalet mot de 26 strejkvakterna i Malmö (som jag skrivit om här, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I vintras var jag i Norge för att prata om hur internet används och kan användas i kampen på arbetsplatserna. Då blev jag också intervjuad och den intervjun finns att läsa här.

Jag berättade om bloggar där det skrivs och diskuteras, utifrån den egna situation, om arbetet och klasskampen. Att arbetarklassens ”tekniska sammansättning” påverkar hur kamperna förs är helt naturligt, och i det här fallet gällde det då hur arbetarklassens kommunicerar. Medan det i vintras mest fanns ett par olika branschinriktade bloggar (till exempel Postverket) och allmänna sidor som t ex publicerade rapporter från olika arbetsplatser så har det den senaste tiden sett större, mer kampanjliknande initiativ. Dessa initiativ har varit utomfackliga och delvis vänt sig mot ”sina” fackföreningar. Jag tänker till exempel på de svenska sjuksköterskornas vårduppror(nu över 30 000 underskrifter!), de danska pedagogernas mobilisering mot det nya löneavtalet och förra veckans strejk i Egypten.

Jag tror absolut att den här formen för utom-facklig arbetsplatskamp kommer öka, jag skulle tro att det här bara är början. Enligt min åsikt har de svenska syrrornas vårduppror redan haft verkan, jag kan inte tro att vårdförbundet hade lagt så höga bud om de inte kände pressen från golvet på det sättet. Att inför de centrala löneförhandlingarna mobilisera från golvet (både av folk som är med i eller står utanför facket) är något som förenklas väldigt mycket av internet. Som det ser ut i Sverige, där ofta de lokala fackklubbarna domineras av lojala sossar, är det väldigt svårt att kommunicera mellan olika arbetsplatser, men med internet blir det mycket lättare. I Danmark verkar de upproriska pedagogerna ha nåt över 14 000 (mestadels kollegor får man anta) på bara två dagar. De oftast passiva och arbetsgivarvänliga fackföreningarna bygger mycket av sin representation och styrka på att folk känner sig uppgivna och isolerade, och här kan faktiskt internet fungera som ett sätt att bryta den isoleringen.

Mobiliseringen av de danska pedagogerna har också en del möjligheter som oftast inte finns i Sverige, i Danmark så går nämligen löneavtalet ut till omröstning hos medlemmarna (om jag förstått rätt). Och av de över 400 som skrivit inlägg på de upproriska pedagogernas hemsida är det bara två som skriver att de ska rösta ja (detta finns att läsa mer om på Politikens hemsida). Dessutom mobiliserar man till att demonstrera mot sitt fackförbund imorgon, som protest mot att de gått med på ett så mesigt bud, initiativet har bland annat uppmanat folk att sjukskriva sig eller strejka för att delta i demonstrationen.

Att pedagogernas avtal går ut på omröstning nu innebär att de inte kan strejka tillsammans med de 100 000 vård- och omsorgsanställda som går ut i strejk idag.

För övrigt är det imorgon strejken sätter igång på allvar i Danmark, men i frustration över att inte vara uttagna i strejk har en del strejkat vilt redan idag.

Förenade Vårdare har skrivit en bra artikel om strejken i Sverige.
Här finns Vårdförbundets varsel att läsa.
Min förra post om Vårdupproret.

Mer om Danmark: Fogh förhåller sig passiv.

Uppdaterat: SvD och Sydssvenskan om Danmark, Sydsvenskan om Sverige. Flera ledare inom andra fackföreningar visar sitt sanna ansikte och hoppas på förlust i Politiken medan 5 av 7 danskar däremot stödjer strejken, också det i Politiken.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Konfliktbloggar: Autonoma Kärnan gör reklam för aktipedia, vida latina skriver om SAABs snuskiga affärer, Vardagspussel skriver om jobb. Ett gäng av skribenterna har även startat Dagens Konflikt, den udda vinkeln om Barack Obama

Bola de Fogo och Kvinnor (som skriver mycket om vården) är två av de bästa nya bloggarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Som jag tidigare skrivit om är kampen för att få ut en skälig lön till Muhammad Riaz nu över. Några som dock inte givit upp är Moderata Ungdomsförbundet, MUF; i besvikelse över den syndikalisternas seger och att det egna stödätandet inte ledde någon vart har en del av de mer ”hårdföra” bratsen bestämt sig för att hjälpa Lilla Karachi genom att stödjobba där. Ungmoderater som jag pratat med har dock lite skilda meningar om hur det ska gå till, en del vill jobba gratis, andra vill ha en låg summa som till exempel 33 kronor/timmen och en del andra vill att man helt enkelt ska jobba svart som en form av civil olydnad.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Konflikt: Under täcket tipsar om en blogg.

Bloggat: Resursbloggen gör påskuppror mot utförsäkring av sjuka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det är bara att gratulera den papperslösa städaren som jobbat på McDonalds i Nybro samt hans fackliga företrädare i Handel- och Servicesyndikatet Sydost av SAC. Jag pratade med en medlem i Kalmar LS igår kväll och han konstaterade med ett leende att ”Vi har nått en överensekommelse och vi är nöjda.”. En blockad i Nybro och sedan ett rikstäckande varsel räckte den här gången.

En som inte är nöjd med de segrar som papperslösa, syndikalister och arbetare tagit hem de senaste dagarna är Maria Abrahamsson. Eller som hon formulerar det är det metoderna som hon är kritisk mot. Hon tycker det är pöbelfasoner. Och det har hon helt rätt i…

Med de hårdnade villkoren på arbetsmarknaden, i takt med flexibeliseringen och fler osäkrare arbeten, så behöver vi också en återgång till hårdare metoder för att försvara (och utöka) våra rättigheter som arbetare. Ordet ”pöbel” för tankarna till 1800-talet och en farlig folkmassa, och det är såklart det vi är för borgarna, jag hoppas att vi ser en återkomst för pöbeln, den farliga klassen som hotar etablissemanget. För det handlar allt mindre om att ha rätt och allt mer om att få rätt. Något som också arbetsdomstolen har visat med all önskvärt tydlighet då man vändit och vridit på sina egna lagar för att kunna döma syndikalister,och även i andra fall gett mer rätt till arbetsgivarna. För att citera Kurt Junesjö, arbetsrättsjurist med bakgrund på LO-Rättskydd när han i en intressant artikel i Metro säger – Det är ingen skillnad på svinen på en svinfarm och människorna på en fabrik. Arbetsgivaren har samma rättigheter att kontrollera dem.

Men om Maria Abrahamsson menar att dessa pöbelfasoner är olagliga, så har hon däremot helt fel, vilket Svensson skriver om.

Motkraft har en nyhet om detta om McDonalds i Nybro. Det har också Barometern.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Konflikt: akuhujan har ett inlägg som alla borde läsa,

Mitt tidigare inlägg i ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,