januari 2010


Dagens post kommer, lite opportunt, handla om Amadeo Bordiga och hans syn på naturkatastrofer i det kapitalistiska samhället. Även om man inte håller med helt och fullt kan det vara intressant att kika på Bordigas teorier, då de i min mening tillför något nytt i synen på kapitalismen och andra katastrofer, speciellt i ljuset av de tragiska händelserna i Haiti. Jag hoppas folk kan använda några av länkarna och läsa lite mer i alla fall.

Bordiga hade själv inte gillat min rubrik då han var emot all form av personkult (och inte ens signerade sina artiklar) och snarare var en tidigt förespråkare för fri programvara och copyleft, men risken för personkult känns inte så överhängande så jag struntar i det. Men här är hans egna ord:
“it is the attribute of the bourgeois world that all commodities bear their maker’s name, all ideas are followed by their author’s signature, every party is defined by its leader’s name” (Bordiga, Sul filo del tempo, 1953)

Bordiga menar att kapitalismen har en inbyggd destruktivitet i sig. Saker tillverkas inte för att hålla så länge som möjligt, utan att gå sönder så man måste köpa nya. Pengar läggs inte på säkerhet utan på att få så snabb profit som möjligt osv. Det betyder inte att kapitalister är ”onda” utan att det är en destruktiv logik som hela tiden räknar pengar i första hand och människor i andra hand. Jag har försökt snabböversätta en bit här nedanför. För att första den till fullo så måste man sätta sig in i de här begreppen ”levande” och ”dött” arbete. Enligt marxismen är arbete det enda som kan skapa värde – det spelar ingen roll om du har t ex en skog, någon måste såga ner träden, köra dom till massafabriken och köra papper av dom för att de ska bli papper. ”levande arbete” är alltså det arbete vi utför dagligen på arbetsplatserna – ”dött arbete” är maskiner, hus, bilar osv. varor och kapital. Saker som inte hade funnits om inte någon lagt sin arbetskraft på att skapa dom.

Enligt Marx ”(så är) kapital dött arbete, som likt en vampyr, lever på att suga i sig levande arbete, och lever mer, hur mer arbete det kan suga i sig”. Bordiga går ett steg längre och visar att ”För att exploatera levande arbete, så måste kapitalet förstöra dött arbete som fortfarande är användbart. Eftersom kapitalet älska att suga i sig varmt blod, så mördar det lik” så ”kapitalism, det levandes förtryckare, mördar också de döda”.
(Bordiga, Murder of the Dead)

Och för att förtydliga ännu lite mer; ett längre citat:
Modern capital, which needs consumers as it needs to produce ever more, has a great interest in letting the products of dead labour fall into disuse as soon as possible so as to impose their renewal with living labour, the only type from which it “sucks” profit. That is why it is in seventh heaven when war breaks out and that is why it is so well trained for the practice of disasters. Car production in America is massive, but all, or nearly all, families have a car, so demand might be exhausted. So then it is better that the cars last only a short time. So that this is indeed the case, firstly they are badly built with a series of botched parts. If the users break their necks more often, no matter: a client is lost, but there is another car to substitute. Then they call on fashion with a large cretinising subsidy of advertising propaganda, through which everyone wants the latest model, like the women who are ashamed to put on a dress, even if perfectly good, “from last year”. The fools are taken in and it does not matter that a Ford built in 1920 lasts longer than a brand new 1951 model. And finally the dumped cars are not used even for scrap, and are thrown into car cemeteries. Who dares to take one saying: you have thrown it away as if it were worthless, what harm is there in me fixing and reusing it? He would get a kick up the backside and a gaol sentence.

To exploit living labour, capital must destroy dead labour which is still useful. Loving to suck warm young blood, it kills corpses.
(Bordiga, Murder of the Dead)

För den som vill fördjupa sig i Bordigas syn på katastrofer, krig och elände rekommenderas starkt Antagonisms introduktion.

Media:dn. dn. dn. dn. dn. dn. dn. dn. svd. svd. svd. svd. svd svd. svd. afton. gp. gp. gp. sydsv. sydsv. sydsv. dagen. dagen. tv2. tv2. politiken. hd. hd.

I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SSD1,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö, K&Å

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Sparkad coach leder Tre Kronor i OS, Cvalda skriver STOPPA VUXENARBETET!, Anders_S skriver De rika miljöbovarna, Kaj Raving skriver Rödgrönt svar om sjukförsäkringen

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Rubriken ”Ingen yttrandefrihet för arbetare” kan tyckas som att det är min privata åsikt att det inte existerar någon yttrandefrihet för arbetare (eller om man ens kan tala om ”yttrandefrihet” när uppenbarligen inte alla omfattas av den). Men jag ser det mer som fakta.

Eller för att citera Arbetsdomstolen:
”Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är inte tillämpliga i förhållandet mellan arbetsgivare och anställda på den privata sektiorn. Medbestämmandelagen ger inte sådana rättiggheter som nyss nämts”

Anledningen för mig att skriva det här just idag, är att en tjej fått sparken från McDonalds för att ha bloggat om sitt jobb. Det måste fan sägas igen – det är säkrast att vara anonym om man ska vara ärlig och offentlig med vad man tycker om sitt jobb. Det är såklart åt helvete, men det är så kapitalismen funkar och vi måste bli av med det här skitsamhället.

Kolla även dessa poster:
McDonalds – Nio saker att göra när det är dött
Fördubbla din lön på McDonalds
Tysta arbetsplatser

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

There are stories that are true, in which each individual tale is unique and tragic, and the worst of the tragedy is that we have heard it before, and we cannot allow ourselves to feel it too deeply. We build a shell around it like an oyster dealing with a painful particle of grit, coating it with smooth pearl layers in order to cope. This is how we walk and talk and function, day in, day out, immune to others’ pain and loss. If it were to touch us it would cripple us or make saints of us; but, for the most part, it does not touch us. We cannot allow it to.
American Gods, Neil Gaiman

Strukturellt våld inbyggt i lönearbetet? Var har du fått det ifrån?
Martin N, som tidigare kommenterat på bloggen.

En 61-årig kvinna vid namn Mari-Louise har nyligen tagit livet av sig när hon nekats ersättning av Försäkringskassan, trots läkarintyg om att hon inte kunde arbeta, hon skulle i alla fall stå till arbetsmarknadens förfogande. Det får i alla fall mig att undra om det kanske var Försäkringskassan (och inte Arbetsförmedlingen som jag först trodde) som var inblandade i den där skyltstölden.

Egentligen gillar tycker jag inte så illa den där idén som många bloggar har (typ Politiskt Inkorrekt och Fria Nyheter), att lysa ut ”kriminella” och skriva om deras brott. Problemet är väl kanske att i Svea Rikas Lag så är de skyldiga ofta inte några lagbrytare, utan istället samhällets djupt betrodda stöttepelare. Jag är helt enkelt av den ovanligt odemokratiska åsikten att hela det här samhället i grund och botten är kriminellt, tjuvaktigt och våldsamt. Grundat på att en klass (överklassen), med våld när det krävs, håller ner en annan klass (arbetarklassen). För att det här samhället ska fungera krävs omänsklighet, det kräver att arbetares liv förstörs dagligen (och dagligen är jävligt trist, meningslöst och smärtsamt). Det kräver att människor som inte kan eller orkar arbeta tvingas till det, som i Mari-Louises fall.

Men till sist ett konstruktivt förslag – kicka de som jobbar på försäkringskassan och skicka in dom i sjukvården istället, de är ju fett bra på att ställa diagnoser utan att ens behöva se patienterna.

Relaterade nyheter och bloggar: Arbetslinjen för dummies Dn1 HD AB En död arbetare eller två örfilar?

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Posterous – ett nytt sätt att posta inlägg, Fredrik Jönsson skriver Citat del 4. Castro: “ingen dans på rosor”, Kaj Raving skriver Las gör inte unga arbetslösa och sjuka är också människor, Jinge skriver Haiti, en fattigdomskatastrof

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Här kommer en läsvärd artikel från Notes from the swedish workers’ movement (som jag tidigare intervjuat) som tar upp berättande och klasskamp. Jag publicerar den då jag misstänker att de flesta mina läsare inte läser den bloggen också. Kommentera gärna på engelska:

I read last night an interview with Alan Moore, an anarchist who has written some of the best comics of the recent past, including Watchmen, V for Vendetta, and From Hell. He discussed a little bit about the importance of story telling for radical movements, a theme which has come up here before, in my discussion of Kämpa Tillsammans’ use of the ‘workplace story’ as an organising tool.

I wrote:

“While traditional workers’ inquiries tend to be quite formal, often involving questionnaires and formal interviews, the members of Kämpa Tillsammans  chose instead to document their own (often humorous) work experiences, draw lessons from them and publish them on the internet. They deliberately chose the medium of story-telling because they wanted workers to engage with the stories in a way that is not possible with formal surveys. Kim Muller of Kämpa Tillsammans explains that they wanted to change the popular idea of what it was to be a worker; workers do not communicate with each other via “written pamphlets or leaflets but by talking and storytelling”, thus stories provide a far better way to develop a new workers discourse than dry analysis and documentation.”

Alan Moore had a similar point to make, although unsurprisingly, he made it far better:

“I think that if you actually examine the relationship between real life and fiction, you’ll find that we most often predicate our real lives upon fictions that we have applied from somewhere… Inevitably, we are to some extent creating a fiction every second of our lives, the fiction of who we are, the fiction of what our lives are about, the meanings that we give to things. So to some degree, stories are at the absolute center of human existence”

(in Mythmakers and Lawbreakers – anarchist writers on fiction, published by AK Press)

In my piece, I was counterposing the practice of workplace storytelling with that of the more formal workers’ inquiries, promoted by the Italian autonomia tendency. Many of the Italian autonomia writers were academics, and thus a rigorously formal inquiry into the ‘objective facts’ of workplace organisation and working class struggle in the big industrial plants  was a natural enough path to take, (This approach was mirrored more recently in Kolinko’s ‘Hotlines‘ inquiry into class composition in call centres). Kämpa Tillsammans’ approach was more subjective, they wanted something which was fun for workers to read and talk about. Workers swap stories and jokes all the time in the break room and on the shop floor, who would pass on an academic text or a piece of sociology?

Thus stories could be a much more useful organising tool – as well as passing on experiences and ideas, they carry implicit moral overtones, heroes and villains, which in turn justify militant practices and rebellion. Looking at stories in this way, as intrinsically related to our experience of daily life, has much in common with the trend in sociology towards ‘social constructionism‘, which places focus on the ways that social reality is created by groups and individuals. It’s no secret that bosses and companies do all they can to create a narrative of work that promotes responsibility and hard work. This typically takes the form of lectures and videos about ‘company values’, underscored by pathetic staff perks and bonus schemes. The success or failure of this attempt will have a big effect on the workplace collective, will workers identify their interests with the company and follow their narrative, or will they develop their own of subversion and rebellion?

Kolla gärna in bloggen Litteratur och Klass också. Eller varför inte Tio meter över havet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Stigande elpriser, stillastående kärnkraftverk och sträng kyla, Jinge skriver Drevet mot Carlgren

Jag träffade nyligen en italiensk bekant som hävdade att Berlusconi-attacken egentligen var en skickligt iscensatt bluff för att hjälpa mannens sviktande opinionssiffror (tänk på det den som tänker larma Reinfeldt, haha). Jag var helt enkelt tvungen att kolla vad jag kunde hitta på youtube om ämnet. Jag vet, jag är cynisk nog att tro vad som helst om den mannen, dessutom gillar jag alla slags konspirationsteorier. Det verkar ju dock lika osannolikt som att en italienskt fotbollsspelare skulle filma sig till frispark.

Ett verkar i alla fall vara säkert, och det är att försäljningen av den där souveniren i form av Duomo di Milano har ökat explosionsartat, ja, sådan är kapitalismen. Vad är det man brukar säga? När vi börjar hänga överklassen kommer kapitalisterna börja sälja rep.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Det viktiga är inte hårda straff, Jinge skriver Andreas Carlgren är ansvarig, Johan Frick skriver Muhammedkarikatyrerna och mordförsöket, Kaj Raving skriver Husmark Pehrson får mocka regeringens skit