Which side are you on?

För några år sedan jobbade jag en sommar på ett tryckeri. Det var ett ganska skitigt och bullrigt arbete, med trycksvärta och dånande tryckpressar. Vi var en del extrafolk som var inne för att göra en ovanligt stor beställning, i stort sett stod vi i två-skift två månader i sträck och buntade papper på lastpallar. Den höga ljudnivån samt att man mest stod på en fläck gjorde att det var rätt svårt att lära känna folk, det gick knappt att prata förutom på rasterna.

Under den tid jag var där hann en konflikt dyka upp. Ledningen försökte överföra en arbetsuppgift till tryckarna, utan att ge dom mer tid eller lön. Mer arbete utan något i utbyte. En uppgift som en chef tidigare gjort på ritkontoret skulle föras över till tryckhallen, och en stor, fin maskin hade inskaffats för ändamålet. Knegarna totalvägrade, ingen ville göra jobbet, en av jobbarna antydde för oss, extrapersonalen, att vi förmodligen skulle tillfrågas – eller rättare sagt ”sägas till” att vi skulle göra det. På de ordinarie arbetarna märktes stämningen och åsikterna utan att något behövde sägas. Det var dags att bestämma vilken sida vi stod på. Vi kunde inte blåvägra lika lätt som de fast anställda, men vi undvek arbetet och hävdade att vi hade annat att göra eller inte visste hur det funkade, och ingen av oss utförde någonsin arbetsuppgiften. Det var ingen lätt val, att gå i konflikt med chefen som tillfälligt anställd, men något som måste göras. Och viktigast av allt, vi hade våra arbetskamraters stöd. I dagens samhälle, där individen hyllas och man uppmuntras att trampa på andra för att själv komma uppåt, är grupptryck något fult, och solidaritet talar man om som det handlar om välgörenhet, men grupptryck och solidaritet är ett måste för oss som måste stå samman när det blåser.