januari 2008


Jag brukar inte stjäla godis av barn, delvis känns det taskigt men det är också lite för lätt. Det är liksom ingen sport. I vanliga fall brukar jag inte heller kommentera de uppenbara dumheter som står i tidningar dagligen. Därför tänkte jag först bara uppdatera min förra post när jag såg att SvD skrev om konflikten på Lilla Karachi i Stockholm.

Men ett par av prylarna som Maria Abrahamsson (och även en hel del bloggare) skriver är bara så pantat att jag måste säga nåt.

Maria Abrahamsson skriver att inga svarta pengar betalats ut, för det finns inga bevis för det. Källan till det är, hör och häpna, restaurangens revisor! No shit, Sherlock? Revisorn förnekar alltså att hans arbetsgivare betalt ut svarta pengar… En lekman som jag skulle i och för sig att kunna hävda att – ”Vad fan skulle han annars säga?!”.

Jag har då och då jobbat svart (inom restaurangbranschen faktiskt, som av en ren slump) och har nu ett stort och skrämmande tillkännagivande att ge – Vi skrev inget kontrakt! Inte heller fick jag lönen insatt på post- eller bankgiro. Så det är knappast förvånade att det inte finns nån dokumentation, vem skulle vara dum nog att skriva kontrakt för ett svartjobb?

Jag misstänker att Maria Abrahamsson och bloggarna inte behövt jobba svart så mycket, men kanske är det så att Maria Abrahamsson och diverse skumma högerbloggare vill ha skriftliga kvitton och skriver kontrakt med de svarta barnflickor, prostituerade och snickare de anställer?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant.se? Klicka på länken i så fall

Annonser

donut.jpg

Uppdaterat: I Stockholm idag verkar däremot polisen spara på pepparsprejen. Kolla SvD. Denna gång handlar det om en restaurang som inte betalat ut lön som SAC satt i blockad.

Kors i taket! I dagens Sydsvenskan och HD läser jag om att länspolismästaren Eva Årestad Radner, i sitt yttrande till Justitieombudsmannen, anser att det var ”mindre väl övervägt” att använda pepparsprej i de flesta fallen angående polisens ingripande mot en facklig blockad i Malmö 2006.

Blockaden, som jag skrivit om innan när fallet var klart i Arbetsdomstolen, var riktad mot sushirestaurang Izakaya Koi på Lilla torg i Malmö.

Det som jag förvånas över mest är faktiskt att länspolismästaren faktiskt erkänner att polisen gjort något som helst fel. Var har kårandan tagit vägen? Vart är världen på väg? Det blir minsann ingen donut för henne, inte ens sushi.

Polisen använde sprej rätt friskt vid den blockaden, men verkar ha blivit förvånade när folk inte gav sig för det utan stod kvar i två timmar, vilket var vad man hade sagt att man skulle göra.

Nu dyker förståss frågan om konsekvenser upp, statens syn på våld mot strejkande arbetare är väl känd sen gammalt. Efter skotten i Ådalen fick kronans käcka soldater som knäppt fem arbetare mellan 7 och 3 dagar i obevakad arrest. Några ondsinta och elaka arbetare fick däremot ett par års straffarbete. Se där är borgerlig rättvisa!

Så jag har spaltat upp ett par troliga förslag till hur JO kommer att tillrättavisa våra sprejglada cowboys:

”Ajabaja”- kan eventuellt förstärkas med ett rättande finger om man vill ha en kraftigare dom.

”Lova att inte göra om det!”

”Om du inte är snäll tar jag ifrån dig batongen!” (ingen kommer iofs tro på ett sånt hot, men det kan förstärka allvaret i situationen).

”…” – Här spänner JO helt enkelt ögonen i konstapeln, tar eventuellt av glasögonen också.

Det var allt om det.

Dagens empati-pris kommer idag från Sydsvenskan artikel Hemlösa vräktes från koloniområde och det går till Christian Bucher, trädgårdsingenjör på Park- och naturkontoret för sina bevingade ord:

– Här har varit så mycket klagomål. Det har hänt att de bränner kablar på nätterna och en stuga har brunnit ner. Och sedan alla turistbussar som kör förbi. Du ser ju hur det ser ut, där är en sanitär olägenhet.

Det är ju åt helvete om turisterna skulle tro att det finns hemlösa i Lund. Man kanske kan säga att det är tyska fjällvandrare som gått fel?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant.se? Klicka på länken i så fall

Läsvärt på bloggar: Copyriot garvar åt Johan “Stöl” von Holstein, redundans om Timbros förfall, Petter personligt om klass, slutstadium skriver så fingrarna glöder. Folkmakts nya Vitblogg, Kämpa tillsammans! nya textarkiv

Väinö Linna

Idag är det 90 år sedan finska inbördeskriget bröt ut, något som bland annat DN och SvD (SvDs artikel är för övrigt mer uttömmande) uppmärksammar i två artiklar som i huvudsak tar upp den vita sidans terror efter segern. Men även hur den officiella historiesynen varit i Finland.

Jag ska inte skriva så mycket om själva händelsen utan istället rekommendera Väinö Linnas triologi – Här under polstjärnan. Linnas torpartriologi är faktiskt de bästa böcker jag någonsin läst (de slår enligt mig Mobergs Utvandrarna-böcker med hästlängder). Linna börjar sin berättelse om en ganska alldaglig finsk torparfamilj, familjen Koskela, på 1880-talet och historien bär iväg till att ta upp inbördeskriget, samt första och andra världskriget och allt däremellan, som Finland frigörelse från Ryssland t ex. Motsättnngarna mellan torpare, prästerskapet och storbönderna är ett dominerande tema.

Det läggs ned en hel del tid på inbördeskriget samt förspelet och efterdyningarna till det. Och är man speciellt intresserad av det så är det den andra boken man ska läsa – ”Upp trälar!”. Men jag rekommenderar varmt att man läser hela triologin (samt den fristånde Okänd soldat som behandlar vinterkriget och fortsättningskriget).

Det som gör böckerna så jävla bra enligt mig är dels att de genomsyras av en svart humor och en människokärlek som lyser igenom även i de mörkaste stunder, det blir aldrig ”bara” bittert och för jävligt. Ska jag jämföra berättarstilen med några svenska böcker skulle det närmast vara Lyftet och Grundbulten av Kennet Ahl (har tyvärr inte läst den Högriskbegravning än).

Språket kan vara lite svårt i början då det är extremt dialektalt, men det vänjer man sig snart vid och då blir det desto roligare. Såhär låter det ungefär:

Å om handä prästsatan säger så mytje
som ett ord till på tvären åt mej så
klämmer jag till an mitt i adventen.
Sen må han va en andens man så mytje han vill.

– Koskelas Akseli

Det var allt från mig idag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

dreed2.jpg

 

Intake: En artikel om Tallgatan-konflikten, tidigare berörd i Arbetsdomstolen – Syndikalisterna 3 – 0 skriven av en medlem i Malmö LS.

 

En fallstudie i legalismen

– Malmö social och vårdsyndikat av SAC vs Malmö stad/Fosie stadsdelsförvaltning

 

 

Under en lång tid har konflikten mellan syndikatet och kommunen, angående splittringen av sektionen på Tallgatan, pågått både på gatan, på arbetsplatsen och i domstol. Senaste händelsen i konflikten är att arbetsdomstolen har avgjort huruvida Malmö stad gjort intrång i sektionens verksamhet och kränkt en av sektionens medlemmars rätt att organisera sig mot arbetsledningen genom att använda sig av och delta i stridsåtgärder (föreningsrätten). I samband med rättegången så begärde syndikatet ut en offentlig handling kallad ”SAC dokumentation” som kommunen upprättat i samband med konflikten med syndikatet och som skickats till förvaltningar och politiker. Delar av handlingen sekretessbelades med hänvisning till att uppgifterna skulle påverka kommunens ställning mot syndikatet i arbetsdomstolen. Syndikatets talan avslogs i sin helhet den 21 november.

 

Nu finns det en mängd frågetecken kring domen. Kontentan är att AD sätter vår rätt att organisera oss ur spel. Till och med reformisterna, Kurt Junesjö före detta TCO/LO rättsjurist, håller med oss i sina kommentarer om domen:

 

Vid föreningsrättskränkning är det i AD en förenklad bevisbörda. Kan den kränktes organisation visa åtgärd och dessutom göra sannolikt (alltså ett lägre beviskrav än full bevisning) att åtgärden har föreningsrättskränkande syfte, går bevisbördan över på motsidan att det inte finns föreningsrättkränkande syfte.

 

I det här fallet har så stora förändringar skett i den anställdes anställningsförhållanden att åtgärdsrekvisitet uppenbarligen är uppfyllt enligt AD. Fråga är då om det den fackliga organisationen lyckats göra sannolikt att syftet varit föreningsrättskränkande så att arbetsgivaren haft att styrka ett annat godtagbart syfte för åtgärden

/…/

Normalt skulle man nog anse att detta är så pass graverande omständigheter att bevisbördan skulle gå över på arbetsgivaren, men så gör inte AD. Man lägger in arbetsgivarens motbevisning för att åtgärden är saklig för att styrka att det sannolikt inte fanns något föreningsrättskränkande syfte, vilket gör att bevisregeln egentligen tappar hela sin mening.”

 

Skall illustrera vidare med citat ur domen där syndikatets bevisning bedöms. Det är den bevisning som Junesjö anser vara så graverande att syndikatet egentligen kan anses ha bevisat att det var sannolikt att åtgärden hade ett föreningskränkande syfte. Från syndikatets synvinkel är det uppenbart att det är bevisat att syftet med åtgärden hade ett föreningskränkande syfte(om inte denna bevisning är tillräcklig vad skulle då vara det?)

 

Den 1 juni 2006 fick N E besked om att hon inte kunde erbjudas fortsatta vikariat på Tallgatan men däremot ett vikariat på Lantmannagatan under tiden den 5 juni – den 9 juli 2006. Samma dag underrättade staden N E om att hennes anställning inte skulle förlängas efter vikariatets slut den 9 juli 2006. Tvist råder om dessa åtgärder har varit föreningsrättskränkande eller inte /…/ Det är ostridigt att det vid mötet ställdes frågor till framför allt Stefan J om N Es anställning och varför hon inte arbetade kvar på Tallgatan. I P Ps anteckningar från det mötet finns noterat en fråga: ”Varför får inte N E vara här?” med svaret: ”N E har valt att gå i blockad och det arbetssättet godkänns inte.” K H har berättat att Stefan J sade att den som deltog i stridsåtgärden på Tallgatan ”fick skylla sig själv”, vilket han uppfattade som att man fick räkna med att i sådant fall bli av med arbetet. Stefan J har berättat att han redogjorde för vad som hänt i fråga om N Es anställningsförhållanden och att de åtgärder som i samband med stridsåtgärden vidtagits på Tallgatan när det gällde bemanningen haft som enda syfte att återskapa en god arbetsmiljö.”

 

AD anser alltså att syndikatets bevisning faktiskt återger de korrekta omständigheterna kring arbetsplatsmötet. Men för att undvika att syndikatet får rätt i den delen så lägger AD in, trots att bevisbördan för föreningsrättskränkning är delad, Malmö stads motbevisning för att styrka att syndikatets bevisning för sannolikheten av föreningsrättskränkning inte är sannolik! AD uttalar sig följande:

 

När det gäller syftet med erbjudandet till N E om arbete på Lantmannagatan är emellertid också följande av betydelse. Helen S har berättat att N E någon dag i slutet av maj 2006 till henne gjorde en muntlig anmälan om företrädesrätt till återanställning, att det var första gången som det hänt, och att det var denna anmälan som var skälet till att N E blev erbjuden arbetet på Lantmannagatan./…/ Det kan enligt Arbetsdomstolens mening inte anses visat att N E faktiskt gjort en anmälan om företrädesrätt till återanställning i slutet maj månad. Däremot kan det inte uteslutas att företrädare för staden felaktigt uppfattat situationen så eftersom det annars helt skulle saknas anledning att lämna ett erbjudande om återanställning.”

 

Förutom att Malmö stads motbevisning läggs in som bevisning mot syndikatets bevisning så konstaterar AD, trots att man anser att Malmö stad inte kunnat bevisa sin sak, att staden måste ha ”felaktigt uppfattat situationen så eftersom det annars helt skulle saknas anledning att lämna ett erbjudande om återanställning”. Men det är ju bara det att syndikatets bevisning går ut på att anledningen att man lämnande erbjudandet var att man ville få bort medlemmen från arbetsplatsen på grunden att medlemmen deltog i sektionens stridsåtgärder.

 

Vad gäller dokumentet som Malmö stad sekretessbelade så ville syndikatet i en förfrågan till domstolen att domstolen skulle inhämta informationen eftersom den hade viktig betydelse för domens slutgiltiga avgörande. Men såhär kommenterar AD denna begäran:

 

Efter det att huvudförhandlingen har avslutats har syndikatet inkommit med en skrivelse med begäran om att Arbetsdomstolen, med stöd av 43 kap. 14 § rättegångsbalken, ska komplettera utredningen i målet genom att inhämta uppgifter ur det sekretessbelagda materialet ”SAC dokumentation 0607.dok”, uppgifter som enligt syndikatet är av väsentlig betydelse för målet.

 

I 43 kap. 14 § rättegångsbalken anges att om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt eller ny huvudförhandling hållas. Vidare anges att om kompletteringen är av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna inhämta utredningen på annat sätt än genom att hålla huvudförhandling. Enligt Arbetsdomstolens mening föreligger inte sådana omständigheter att det är nödvändigt att med stöd av den angivna bestämmelsen komplettera utredningen. Arbetsdomstolen lämnar således syndikatets skrivelse utan beaktande.”

 

Arbetsdomstolen anser alltså att det inte kan handla om viktig information för målet trots att bevisning har lämnats in i form av ett avslag där sekretessbeläggningen uttryckligen hänvisar till att informationen i princip skulle resultera i att Malmö stad förlorade den pågående processen. Nu, efter domen fastslagits, har naturligtvis syndikatet fått ut det sekretessbelagda materialet. Det visade sig naturligtvis att dokumentet tydligt klargör att medlemmen inte hade begärt företrädesrätt utan att man hade avslutat hennes anställning. Hade dokumentet lagts till som bevisning så hade syndikatet fått rätt. Givetvis innehåller dokumentet, som man även skickat runt till alla förvaltningar och politiker, namn på ett flertal personer som är kopplade till konflikten, vilket i sig kan räknas som olaga registrering. Speciellt med hänsyn till att ett flertal av de inblandade på ca 1 års tid inte fått arbete inom kommunen (undertecknad inräknad).

 

Förutom dessa omständigheter fanns det givetvis en mängd efterhandskonstruktioner från Malmö stads sida. Bland annat ett dokument från arbetsplatsmötet, som officiellt skrivits efter att domstolsprocessen inletts, där två anställda undertecknat en helt annan version av arbetsplatsmötet. En av de anställda var Helen Mårtensson, även känd som ”blockadbryterskan”, som var den enda ur arbetsstyrkan som utförde smittat arbete under driftsektionens stridsåtgärder. Dessutom fick Helena Mårtensson och den anställde Susanne H (som vittnade) båda anställning samma dag som sektionens medlem drevs bort från arbetsplatsen. Att detta förelåg visade sig från en förteckning över nyanställda som syndikatet hade begärt ut. Vidare så visade offentliga handlingar som syndikatet begärt ut att brevet som undertecknats egentligen var anteckningar från kommunals ombud som var med på mötet. Vittnena var uppenbarligen köpta och ljög naturligtvis på frågan huruvida sektionens medlem skulle arbeta under sommaren eftersom de själva hade fått medlemmens anställning. En viktig del i processen var syndikatets huvudvittne M J som i sista stund inte ville ställa upp som vittne eftersom hon kände sig hotad av arbetsköparens ställföreträdare i Fosie stadsdelsförvaltning. Främst gällde detta den sliskige enhetschefen Stefan Jönsson samt den psykopatiske sektionschefen Helen Niles Silow.

 

En annan uppenbar omständighet som arbetsdomstolen säkerligen tog intryck av var Malmö stads envetna smutskastning av personalen på Tallgatan och SAC:s fackliga reorganisering. Angående SAC:s fackliga reorganisering så var det ett ständigt återkommande exempel från Sveriges kommuner och landsting på hur aggressiva och konfrontativa SAC hade varit i Göteborg, Malmö, Strängnäs och Karlskrona. Man sa att SAC hade satt i system att ”låsa förhandlingsläget” för att sedan försöka tvinga igenom det med stridsåtgärder. Sammanfattningsvis kan konstateras att domen väl illustrerar kritiken av legalismen såsom den berörs i en annan artikel i detta nr. Domen är ett tydligt ställningstagande av arbetsdomstolen mot SAC:s fackliga reorganisering. Arbetsdomstolen gillar alltså inte det SAC gör. Kanske är det ett gott betyg?

En medlem i Malmö LS

 

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nytt på konflikt: Vida Latina om det här med marknadshyror, Red Metal om klass och nation.

Sammanfattning

Arbetsdomstolen har nu i december och januari avgjort 3 mål där syndikalisterna i Malmö/Lund varit inblandade. Samtliga har varit en juridisk seger för arbetsgivarsidan, om än med vissa reservationer i ett av fallet. Jag kommer i den här artikeln inte gå in på domarna i detalj, dels är jag inte så juridiskt kunnig och dels är det inte min poäng helt enkelt.

Det enda fallet där arbetsgivaren, i det här fallet städbolaget ISS som inhyrts av Almega, inte vunnit på KO gäller konflikter kring städningen på lasarettet i Lund. Företagarna blev dömda för att inte ha förhandlat när det gäller att göra om en städares arbetsuppgifter, de blev alltså dömda för att ha brutit mot medbestämmandelagen (MBL), i gengäld kom de med att inte betalat ut lön till en annan städare som nekat till att göra sina arbetsuppgifter då de var blockad. Kontentan blev att SAC skulle betala ISS 42 866 kr och ISS i sin tur skulle betala SAC 20 000 kr.

I saken mellan SAC och Izakaya Koi, en medioker sushi-restaurang i Malmö, var upprinnelsen att en av restaurangens kockar blivit misshandlad av en av ägarna. Ägaren Henrik Siebert misshandlade under en ”inspirationsresa” till London den anställde, något som kommer upp i AD då det gills som en ”olaga uppsägning” att misshandla sin anställda. Denna dom har AD tyvärr inte lagt upp på sin hemsida, men efter vad jag förstått så har AD fått det till att kocken startade bråket (samtliga vittnen verkar ha varit andra chefer, flickvänner eller kompisar till ägaren som blivit ”tackade” av honom efteråt. Svinen verkar vara imponerande klassmedvetna och hålla ihop). Så det var alltså inte obefogat att kicka killen. SAC (eller alltså syndikatet) blev dömda att betala rättegångskostnaderna som jag idag inte vet hur stora de var men runt 120 000 kr har jag hört nämnas.
Dessutom verkar kocken ha varit så där ohyfsat proletär så han drack direkt ur flaskan. För att sätta press på Koi var det bland annat en större blockad som höll ut i två timmar trots poliskårens tappra bruk av pepparsprej, se filmen för magstarka bilder.

Men Malmösnutens stora intresse i att använda pepparsprej blev extra tydlig i ett tidigare fall, nämligen i konflikten på gruppbostaden Tallgatan i Fosie. ADs sammanfattning:En visstidsanställd arbetstagare blev, under tid då hon på sin arbetsplats deltog i en av hennes fackliga organisation utlyst stridsåtgärd, erbjuden ett vikariat på en annan arbetsplats. Hon underrättades samtidigt om att hon på grund av arbetsbrist inte kunde få fortsatt arbete efter det att detta vikariat upphört. En annan anställd blev också omplacerad. Fråga bl.a. om arbetsgivaren gjort sig skyldig till föreningsrättskränkning.
Och även här förlorade facket och blev dömda att betala Malmö stads rättegångskostnader på 186 045 kr. Det genomfördes en rad blockader mot Fosie Stadsdelsförvaltning i det här fallet och de första blev inte angripna av snuten men de senare blev det. Även en protest mot polisens agerande angreps av kapitalets testoronstinna pojkar i blått.

Film från en av blockaderna:

”strategi är konsten att vinna ett krig, taktik är konsten att vinna ett slag”

Jag har en mängd åsikter i ämnet, en del kanske tar illa upp och tycker att jag kommer med osolidarisk kritik mot en fackförening som jag inte ens är medlem i, men jag hade över huvud taget inte skrivit något om jag inte var positivt inställd till SAC och då speciellt den fackliga reorganiseringen där man valt att ta fighterna på gatan istället för att enbart lita till förhandlingar. Jag har själv deltagit i en del av konflikterna.
Det hade varit en lätt och ganska svart-vit slutsats från min sida att helt enkelt säga att man förlorade för att man spelade på fiendens hemmaplan, att man inte skulle gått den legalistiska vägen utan försökt kämpa direkt på arbetsplatsen, men det vore en farlig förenkling. Även om det naturligtvis är sant att vi sällan har nåt att hämta i domstolen, inte bara för att de som dömer oss tillhör en annan klass än vi utan mest för att de som skriver lagarna gör det för att gynna företagen. SAC förlorade inte i AD för att arbetsrätten funkar dåligt utan för att det är ju så den fungerar. Arbetsgivaren har den juridiska rätten att ”leda och fördela” arbetet, det är en mycket stor rättighet som öppnar för direkt och indirekt repression och stora möjligheter att bli av med arbetare de inte gillar.

Min grundläggande syn på arbetsplatskamp har alltid varit att ska vi få nåt gjort får vi fixa det själva, om man sen kallar det för ansiktslöst motstånd eller folkrörelselinjen spelar mindre roll. Det är inte bara för att jag anser att det är den bästa taktiken för att vinna de kamper som dyker upp, utan för att jag ser självaktiviteten som den enda vettiga strategin vi har. Genom att kämpa tillsammans och vinna tillsammans lär vi oss och kan gå vidare mot större fajter och större sammanhang. Och när jag säger ”tillsammans” menar jag i första hand de arbetare som jobbar på en viss arbetsplats; arbetarkollektivet. En seger för arbetarkollektivet är inte nödvändigtvis än seger för facket (vilket det än handlar om) och en seger för facket är inte nödvändigtvis än seger för arbetarkollektivet.

I samtliga dessa konflikter så tas initiativet från lednings sida, vi kan inte alltid välja vilka strider vi vill ta. Både när det gäller ISS och Tallgatan är det dessutom tydligt att det har att göra med starka arbetarkollektiv som man vill splittra upp. På ISS vill man delvis flytta städare och omstrukturera städningen så arbetsområdet blir större, på Tallgatan vill man flytta vårdare för att splittra upp kollektivet. Det är viktigt att poängtera att när det finns ett starkt kollektiv så agerar inte cheferna genom att attackera kollektivet som grupp, utan man riktar in sig på enskilda personer, ofta de som uppfattas som ”informella ledare”. Det unika med Tallgatan är inte att cheferna kickar eller omplacerar bråkiga arbetare utan att det faktiskt blivit en öppen konflikt kring det. Det kanske också är unikt att kunna läsa hur sektionschefen på Tallgatan beskriver problemen och vad hon gör för åtgärder, jag citerar ur domen:

– Det fanns en informell organisation med självutnämnda ledare.
– Arbetstidsförläggningen skedde enligt en flexibel arbetstidsmodell med
stor frihet för personalen. Arbetstidsförläggningen var oorganiserad och
utnyttjades så att vissa i personalen fick fördelar på de andras bekostnad.
Man tog inte heller hänsyn till verksamhetens behov vid förläggning och
byten av arbetspass.
– Personalens deltagande i pedagogiska måltider med de boende utnyttjades
med egeninköpt dyr mat så att kostnaderna drogs upp på ett orimligt
sätt.
– Personalen brast i respekt för de boende genom att de inte använde
anvisad personalingång utan gick genom de boendes utrymmen iklädda
ytterskor samt genom att de inte nyttjade anvisade platser för förvaring
av ytterkläder utan i stället använde de boendes vardagsrum för detta.

Sektionschefen H.S. flyttade sin arbetsplats till Tallgatan för att bättre kunna leda verksamheten där. Eftersom hennes ställföreträdare var sjukskriven anställdes en ny ställföreträdande sektionschef. Detta innebar en förstärkning av personalstyrkan. Schemaläggningen stramades upp och arbetet förlades i traditionella fasta arbetstidscheman. Passbyten skulle i fortsättningen gå genom sektionschefen eller ställföreträdaren, liksom tillsättning och intagning av vikarier. En del av personalen fick krav på att visa läkarintyg från första dagen. En särskild handlingsplan för god vård och säker arbetsmiljö togs fram. Arbetsgivaren engagerade också beteendevetare och erbjöd personalen möjlighet till individuell handledning och stöd. Det var således ett omfattande åtgärdsprogram som arbetsgivaren genom H.S. genomförde.

Kollektivet

Jag vill nog hävda att detta var ett ganska typiskt exempel på hur det går när ett arbetarkollektiv utvecklar kollektiva kampmetoder – vårdarna la egna scheman, omorganiserade arbetet efter eget huvud och såg till att höja sin reallön genom t ex att käka på jobbet. Att de inte skulle respekterat brukarna har jag däremot svårt att tro. Ledningen svar på ett starkt arbetarkollektiv är också klassiskt, man flyttar in en chef på arbetsplatsen, kräver sjukintyg från första dagen samt flyttade på informella ledare, som man senare sa att de inte skulle få fortsatt anställning. Att man ger sig på en syndikalist med motiveringen att denne skulle deltagit i lagligt varslade stridsåtgärder går utanför det vanliga. Man undrar också varför AD inte krävde att se det sekretessbelagda materialet ”SAC dokumentation 0607.dok” som cirkulerat i Malmö Stad.

Som svar på dessa attacker genomfördes blockader mot Fosie Stadsdelsförvaltning. Jag tycker alltid det är en smula problematiskt att mobilisera folk utanför arbetsplatsen till en arbetsplatskamp, de som kampen gäller riskerar att tappa kontroll över situationen. Och när arbetsgivaren är en kommun är de knappast speciellt känsliga för dålig publicitet heller. SAC kanske får fler medlemmar att konflikter som denna men frågan är fortfarande om arbetarkollektivet bland Malmös gruppboenden går stärkta ur konflikten. Men frågan är såklart vad man kunde gjort istället? Jag är öppen för förslag.

Även om konflikten juridiskt sätt gällde föreningsrätten så var det inte så att man kunde behandla folk hur som helst för att de var syndikalister. Anledningen var istället det svaga anställningsskyddet (eller obefintliga kanske jag ska säga) som en vikarie har, frågan om fasta anställningar är väldigt aktuell här, hade personerna varit kommunalare hade det förmodligen inte blivit någon facklig konflikt utan omplaceringarna hade inte ifrågasatts. Den person som konflikten mest kom att handla om hade trots allt jobbat ungefär 5 år under olika anställningsformer.

Min slutsats får helt enkelt bli att attacker mot arbetarkollektivet måste försöka besvaras så kollektiv som möjlighet, ska vi iväg till AD så måste vi vara säkra på att vinna annars kanske det inte är lönt, för det är helt enkelt inte vår hemmaplan.

Nå, detta får räcka som inledning till en diskussion om fackliga kontra utom-fackliga kampmetoder och SACs reorganisering, det kommer komma fler inlägg så småningom.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Nytt på konflikt: akuhujan om sexliv och våldtäkt, syrran om en form av tortyr, röd metall har en ny logga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En hel rad tidningar skriver om att EU:s livsmedelsmyndighet Efsa gjort som sin motsvarighet i USA och gett grönt ljus för försäljning av kött och mjölk från klonade djur. Om tre veckor väntas ett beslut från EUs länder men Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) säger nej.

En av mina gamla köksmästare brukade säga ”Att laga mat kan vem som helst lära sig, rotisseur skall man vara född till.”. Med det menade han att steka och grilla kött riktigt bra var den svåraste uppgiften i köket, och det ligger nåt i det.
Som kock så är såklart kött och mjölk en del av våra råvaror, och när råvarorna förändras så kan även kockyrket förändras. Klonade djur ger möjligheten till köttdetaljer som ser exakt likadana ut, samma smak och samma struktur. Det innebär också att om man tar en sådan bit, säg en entrecôte, och steker den på samma gradantal under lika lång tid, så får man samma resultat (blodig, medium, välstekt osv).

Kunskap är makt
Det här är inget för eller emot inlägg utan jag försöker belysa vilka konsekvenser det kan få för oss som lagar mat professionellt. Jag ser på denna förändring ungefär som jag ser på att vi får nya ugnar och andra tillbehör. I restaurangbranschen är det mest yrkesutbildat folk som lagar maten, medan disk och servering ofta är outbildade arbetare. Tekniska förändringar ser jag som en del i klasskampen, man brukar kalla det automatisering när man ersätter arbetare med maskiner och det sker såklart helt i företagens vinstintresse. Arbete som tidigare utförs av människor utförs av maskiner, men framförallt så byggs kunskap in i maskinerna. Med våra nya ugnar kan vi till exempel programmera dom att få löskokta ägg, stekt kalkon eller äppelkaka. Man har räknat ut temperatur, ånga eller torr värme samt vilken tid det tar. På det sättet måste man inte veta själv hur lång tid den där portersteken ska vara inne, tryck bara in ett förvalt program och den sköter sig själv. Men de nya ugnarna har även en övervakande funktion. De har nämligen minneskort så man kan se vilken tid som vilket program använts, man kan se att frukostvärdinnan inte började koka ägg förrän 07.14 och att hon avbröt programmet för de hårdkokta äggen 2 minuter för tidigt. Det handlar här också om att man ska kunna fastställa ansvar för t ex om maten som gick ut var dåligt tillagad så att någon blev matsjuk eller om det var leverantörens fel (detta är extra viktigt i USA där många av förlagorna till hygienkontrollen kommer ifrån, blir någon sjuk där kan det i princip innebära konkurs med deras skadestånd, så exakt vem som var ansvarig är viktigare.).

Det unika med kloningen av djur är kanske att det så att säga sker en automatisering i själva djuret. Arbetsuppgiftens svårighetsgrad förändras genom att råvaran förändras, det är i sig inget unikt, men nu är faktiskt råvaran en levande organism. Vem vet, om femtio år kanske vi har höns som värper löskokta ägg?

Jensen’s Böfhus kan man nog kalla en föregångare här i landet. Det är en internationell restaurangkedja som (vad jag förstått) saknar kockar. Man använder såsbaser som man bara blandar ihop, färdigskurna biffar som bara är att lägga på grillen och en ung, outbildad personal som är jämförbar med andra snabbmatskedjor som McDonald´s och liknande. På det viset pressar man ner sina lönekostnade och kan sälja sina rätter relativt billigt.

Avslutningsvis måste jag ändå säga att restaurangbranschen är en rätt svår bransch att förändra, de allra flesta restauranger är små företag med relativt små vinstmarginaler som drivs av ur-hand-i-mun-kapitalister. En omstrukturering kräver en hel del nya rutiner men framförallt nya, dyrare ugnar. Och som det är nu vägrar många kockar använda de modernare ugnarna som det är tänkt och kör på utan program och termometer och använder sig av den ”tysta kunskap” som finns.

Tidningar om kloning: AB, Sydsvenskan och SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nytt på konflikt: syrran undrar om män kan vara feminister, reciprocity förutspår en krasch för bostadsmarknaden och Vida Latina skriver ruskigt om abort i Argentina.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

lost-boys.jpg

Jag vill förstå. När det gäller mitt jobb vill jag förstå varför ledningen tar de beslut de tar. För det mesta är det ganska lätt att förstå, jag utgår från att det kort- eller långsiktiga målet med beslutet är att tjäna mer pengar och det stämmer nästan alltid, och även om det inte fungerar så var det alltså det som var planen. Rationellt och bra. Så det både intresserar och irriterar mig när det dyker upp saker som jag har svårt att se att dom tjänar på. En sådan sak dök upp ganska nyligen och detta är funderingar kring det ämnet, slutsatserna är något jag kommit fram till med hjälp av diskussioner med arbetskamrater och andra. Har du som läsare andra funderingar eller exempel vill jag gärna höra dom.

De förlorade och ambassadörerna
På ett annat av mina jobb (som är ett kommualt storkök) gjordes det klart att man förväntades vara lojal mot arbetsgivaren (dvs kommunen) även på sin fritid, och t ex inte snacka skit om kommunen i tvättstugan(!). Min förvirrade chef nämnde som exempel på sin egen lojalitet att hon hade börjat hålla på de lokala hockey- och fotbollsklubbarna eftersom hon ju ändå jobbade för kommunen… Jag var en smula frågande till hela prylen och det var rätt uppenbart att min chef inte hade förstått nåt heller. Jag trodde i min enfald att det skulle räcka med att göra jobbet som vi var anställda för.


Men saker blev faktiskt lite klarare på mitt nuvarande jobb (en internationell elektronikkedja som mest säljer till andra företag) då VD på ett personalmöte berättade att man delade in medarbetarna i tre kategorier; ambassadörerna, de förlorade och de nånstans mittimellan.

Ambassadörerna är de som gör reklam för företaget på sin fritid, enligt ett veckobrev försöker man övertala bekantas företag att handla av oss, man talar sig varm om produkterna privat osv.

De förlorade kallades den bittra kategori som snackar skit om företaget istället. (Vilket suveränt namn förresten – De förlorade).

De mittimellan är de som kan gå åt bägge håll, och det är alltså på denna grupp som man ska lägga all krut. De andra grupperna är sas självgående.

Jag har för övrigt hört att amerikanska armén har en liknande indelning – de soldater som är så svårt skadade att de förmodligen kommer dö skiter man i, de som är så lätt skadade att de klarar sig själv skiter man i, och sen lägger man all energi på den kategori som är därimellan.

I mina ögon en ganska intressant indelning – men man ska inte heller tro att den gäller generellt, det verkar t ex som att städpersonalen är rätt ointressanta att göra till ambassadörer, de förväntas iaf inte ha några bekanta som är potentiella kunder. I övrigt är jag förvånad över ledningens öppenhet när det gäller dom här prylarna, man går igen budget med oss och berättar såna här grejer. Jag är egentligen inte så förvånad över att de har den här uppdelning, det som förvånar mig är att de berättar det. Är det traditionell ”management by fear”?

De har inte sagt vem som skulle tillhöra vilken grupp, och jag är tveksam till att de går igenom person för person och kategoriserar, men det är inte omöjligt.

När det gäller hur man behandlar De förlorade och Ambassadörerna sker det en negativ och positiv särbehandling.
Folk som inte står i plus får skit för sånt som andra kommer undan med, säljare blir tillsagda att ”le mera”, folk får dåliga scheman, har svårare att få välja semestertider osv.

Något som är väldigt genomgående, i alla fall från min högsta chef (som har med produktionen att göra), är att vara väldigt gullig mot alla nya – smekmånad så att säga – de får ta extra raster osv. Något som ju visar att håller man sig väl med honom kan man få fördelar.

Jag antar att de vill att folk ska vilja vara ambassadörer eller ”duktiga medarbetare” och därigenom verka som ledningens förlängda arm. De ska driva upp tempot, se till att folk inte tar ut extra raster, ringer från jobbets telefoner och att det inte uppstår informella grupper som sätter sina egna intressen före företagets.

Jag tycker det är intressant att de faktiskt försöker få folk att identifiera sig med företaget – förr räckte det med att jobba hårt, nu ska vi tycka om skiten också. Men det är väl förstås bara personer med riktigt dålig självkänsla som kan engagera sig så för ett företag utan att få betalt för det.

Jag fick ett vansinnigt exempel om vad förra årets ”årets medarbetare” inom ett hotell hade gjort för att föräras denna skinande medalj. Det var en kvinna som avbröt sin egen semester (som spenderades 20 mil från hotellet) för att åka ner till hotellet där ett bröllop var inbokad. Det var nämligen så att bruden hade glömt sin brudklänning och ”medarbetaren” lånade då ut sin egen klänning till bruden. (jag vet, man vill spy). Man premierar alltså en anställd som fullkomligt identifierar sig med företag – man har gått bortom alienation till att bli en Alien, heh.

Hittills tycker jag mig däremot inte ha märkt att de lägger nåt speciellt krut på ”de mittimellan” men det kanske kommer. Eller så vill de bara varna oss för att hamna i de förtappades skara som vrålar bittert i mörkret och saknar äppelkäcka leenden.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

På konflikt: Red Metal skriver om maskning, Syrran kräddar UMR, Reciprocity skriver om reklam och Slutstadium skriver om SD terror.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nästa sida »