Interpassivitet i skådespelssamhället?

Vääldigt lösa tankar och trådar, läs, kritisera, ge lästips och diskutera!

”The Toyota Way överensstämmer med allt som teammedlemmarna gör dygnets alla timmar. De badar i den här kulturen och filosofin. Vi har alltid pågående Kaizen-projekt. Det är en del av oss” – Chef på Toyota.

De senaste månaderna har jag tokläst om Toyotism, bland annat en managementbibel vid namn ”The Toyota Way”. Det som kanske främst har slagit mig är hur nära knytet Toyotas produktionssätt är till filosofi och religion. Min tanke är att det här hänger ihop med kapitalismens nuvarande utveckling, där Toyota så att säga ligger väldigt bra i tiden.

För att formulera det på ett annat sätt: det räcker inte med att göra sitt jävla jobb längre, man ska tycka om skiten också.
Det här går också igen när det gäller demokratin, som ironiskt nog kräver en blind lydnad för att man ska få delta i någon slags samhällsdebatt måste man vara en god demokrat och acceptera det stora folkflertalets maktlöshet över sina liv.

Min tanke är att det kanske hänger ihop med 1) den reella subsumtionen/underordningen och 2) krisen för de klassiska inspärrningsmiljöerna (skola, familj, sjukhus, fängelse, fabrik)/formerandet av ett disciplinsamhälle.

Jag menar här att en mindre del av reproduktionen av arbetarklassen (skapandet av en samling normer och värderingar som möjliggör lönearbetet) sker i traditionella institutionerna, eller i varje fall i andra former (coachning, övervakning, kontroll genom sociala medier). I dagens samhälle är det därför ännu viktigare än tidigare att vi förhåller oss till våra medmänniskor som ting/varor och behandlar våra relationer som affärstransaktioner, något jag hänvisar till den reella subsumtionen.

Kontrollsamhällets död har också resulterat i en identitetslöshet då allt färre ser sig som (och än viktigare – agerar som) arbetare, studenter, patienter osv. Lite motsägelsefullt kanske, då det finns kraftiga tendenser till likriktning – inga fasta anställningar, man ska vara tillgänglig för arbetsmarknaden oavsett om man är ung och frisk eller gammal och sjuk, man ska vara flexibel och service minded.

Kritik mot klassamhället bemöts med ett poängterande att klassresa är möjligt, och att det bara är upp till dig själv om du lyckas eller inte. Det här är något jag närmast skulle kalla kapitalismens religiösa sida, som syns både i form av ”tro” på företagens ”filosofi” och självhjälpsgurus. När det gäller självhjälpsprofeterna så predikar de nästan unisont samma framgångsteologi som kapitalismens andra förespråkare – du är själv din egen lyckas smed, du skall se varje motgång som en möjlighet och din jakt på inre frid ska inte störas av ljudet av ryggar som går sönder inom sjukvården.

Parallellt med det här har vi ”ideologiernas död”. Om krisen i början av nittiotalet innebär ett uppsving för tre rörelser som ville ha en radikalt annorlunda värld (nyliberaler, nazister och autonoma) så har den senaste krisen knappt tagit sig några ideologiska förtecken, utan snarare konspirationsteorier.

Men om jag nu drar vissa religiösa paralleller till kapitalismen så dyker det kanske upp något annat – vi ska ju i första hand uppfostra oss själva till duktiga konsumenter och producenter. Människor har i alla tider deltagit passivt i religiösa ritualer, det här räckt med att utföra ritualen men kyrkan har inte sett vad för snusk och otyg man tänker medan man tar nattvarden. Är det då inte på samma sätt med det tomma leendet från servitrisen och menlösheterna försäljaren rapar ur sig? Kanhända, mot det interaktiva deltagandet i produktionen kanske en interpassivitet dyker upp? Arbetare på toyotistiska företag varken klagar eller kommer med konstruktva förslag utan svarar med ett passivt motstånd och icke-deltagande i ritualerna. Interpassivitet som delegerad underhållning i skådespelssamhället?

Så, vad tror ni?

Dagens lästips om Toyota är inte The Toyota Way utan Japan in the Passing Lane av Satoshi Kamata. Han jobbade där ett halvår och ville egentligen att bokens engelska titel skulle vara – Automobile Factory of Despair – vilket hade varit en mer passande titel faktiskt. Lån den på närmsta bibliotek.

Annat löst som angår en del av de här ämnena:
Moderniteten kräver standardisering av kunskap och jakten på inre frid – en återvändsgränd, recensionen Barbara Ehrenreich: ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”, Fredrik Edin om Den sjunde cirkeln, läs gärna copyriot också.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Fotbollsvåld är skadligt – men bara för barn, eller?, >> 907 skriver Umeå2014 – rakt ner i helvetet, Anders_S skriver Assange – förundersökning om våldtäkt återupptas, Lukas Löfling skriver Välfärd står mot skattesänkningar för de rika, Fredrik Jönsson skriver Rösta på Sveriges Kommunistiska Parti

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, självhjälp, toyota, deleuze, klass, kapitalism, arbete, samhälle, politik

 

Med ett steg i taget

Ytterligare än liten berättelse från mitt arbetsliv:

Med ett steg i taget
Personalmötena på restaurangen jag jobbade på brukade vara ungefär likadana. Ledningen berättade om sina planer och förändringar; vi andra var inte sammansnackade och hade inte, varken för oss själva eller tillsammans, diskuterat eller tänkt igenom vad vi tyckte eller ville. Vi brukade bli grundligt överkörda. Stämningen varierade mellan uppgivenhet och uttråkning. Vi de tillfällen någon av oss tog upp något kom det i allmänhet som en överraskning för de andra och på sin höjd fick den som klagade eller ville ha någon förändring bara uppbackning av ett par personer som den jobbade mest med eller var bäst kompis med. Så när det dök upp en ny kallelse för personalmöte om några dagar (ledning sa till extremt sent som vanligt) muttrade jag något surt om att vi på golvet borde träffas själva inför personalmötet.

Några dagar senare ringde en kock till mig och sa att vi skulle träffas på ett fik en timme innan det officiella mötet. Jag blev förvånad och undrade vad det kom ifrån. Han svarade att ”det var ju du som sa att vi borde det, så jag styrde upp ett möte.”.

Både köks- och serveringspersonal var på mötet. Alla såg glada och förväntansfulla ut, som om man pysslade med något hyss man egentligen inte fick. De som var där var väl ungefär de jag hade väntat mig skulle dyka upp, med ett undantag; en relativt ny kock som var timmis. Jag var förvånad eftersom det alltid varit lögn i helvete att snacka om något jobbrelaterat med honom, han bytte alltid ämne, oftast till fotboll, och hade tidigare kraftigt påpekat att han brukade jobba ihop tillräckligt med pengar på ett ställe för att kunna sticka iväg och resa och sedan börja på något annat ställe. Han öppnade inte käften på hela mötet och såg ut som han var helt ointresserad och inte hörde på vad som sades. De olika avdelningarna tog upp vad de hade problem med, både gentemot ledningen och en del konflikter inom och mellan olika avdelningar. Vi löste så att säga en del interna problem på detta förmöte och informerade varandra om vad vi inte var nöjde med med arbetets organisering.

När vi väl kom till arbetsplatsen så spelades det upp en liten lustig teater. Folk som precis suttit på samma möte låtsades att de inte sett varandra på hemskt länge och hälsade glatt och översvallande.

Mötet satte igång och chefen gick igenom dagordningen, sen satte festen igång. Den där nonchalante timmisen gick snart igång värst av alla. Till min glädje och förvåning visade det sig att jag hade haft fel hela tiden, han upprepade ibland nästan ordagrant argument som kommit fram på mötet och malde på som en stenkross. Chefen såg ut att vara i chocktillstånd, folk framförde genomtänkta synpunkter och alla andra satt engagerat och nickade och visade aktivt att de höll med. Chefen såg plötsligt mycket ödmjuk ut och backade på flera punkter. För vår del var detta personalmöte allt annat än uppgivet och tråkigt, snarare än komplett succé.

Det kanske låter som stora ord, men på sätt och vis hade vi blivit mer av en grupp och mindre av ensamma och svaga stackare. Vårt interna möte hade inte bara gjort att vi kommit mer ihopsnackade till personalmötet, utan också att våra interna relationer förändrats. Nya personer klev fram och tog fajten och de som redan var stämplade som gnällspikar och rabiata upprorsmakare kunde kliva tillbaka en smula.

Tack för mig, nu ska jag sätta mig och läsa , vad tusenpekpinnar skriver om Gorz och arbetssamhället.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Naturligtvis ska poliser inte utreda poliser, luklof skriver Friskolor – Stort hot mot elevers rätt till utbildning, loaderrorready skriver Don’t Fucking Tell Me What To Do

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

 

Storkök – Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken

Här kommer ytterligare en post som jag postat i den läsvärda tråden ”Strejkskolan” på socialism.nu. Håll till godo:

Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken:
Storköket som jag jobbade på lagade mat till knappt 30 stycken dagisavdelningar, närmare 500 barn. Maten lassades in i ungefär 15 värmevagnar som sedan kördes ut till avdelningarna. Många dagar var det varma grönsaker, potatis/pasta/ris, sås och kött eller fisk samt en hel del dietmat som skulle in i vagnarna. Det var med andra ord en hel del kantiner, i runda slängar kanske 150 stycken. Det tog ganska lång tid att portionera upp och ställa in den i vagnarna, så med en sådan stordrift och transporter därtill blir det tyvärr en ganska lång varmhållningstid, som i sin tur försämrar matens smak och näringsinnehåll. Det hade man kunnat lösa genom att vara fler i köket eller med att avdelningar åt på mer varierade tider. Vår chef hade istället bestämt sig för att det helt enkelt tog för lång tid att packa in maten och menade att vi skulle jobba ännu snabbare. Dessutom var chefen av den felaktiga uppfattningen att det var bättre att maten varmhölls i en ugn istället för en värmevagn. Våra förklaringar om att det faktiskt tog ganska lång tid att portionera, stoppa in och köra ut all mat lyssnade chefen inte på.

I det läget bestämde vi oss helt sonika för att ta initiativet genom att bokstavligt talat lyda order. Vi snackade oss samman och bestämde att vi skulle köra ut maten exakt den tid chefen angivit och väntade tills sista sekunden med att börja packa in. Det var snart uppenbart att allt skulle bli grundligt försenat. I det läget började det dyka upp oroliga chaufförer och dagispersonal som ville ha sin mat. Chefen rusade in i köket och var ursinnig, vrålade ett ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” och menade att det här hade vi planerat. Vi behöll vårt lugn och svarade sakligt. Det var ingen speciellt snygg scen utan att ganska påfrestande gräl, men vi vann striden och kunde fortsätta skicka ut maten efter eget huvud. Och just meningen ”Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!” värmer så här i efterhand månget hårt arbetarhjärta. Det var en komplimang som heter duga.

I övrigt har Postverket skrivit en ny post. Och den är värd att läsa bara kommentarens skull! När det gäller arbetsplatsbloggande vill jag passa på att tipsa om Tidningsbudens nya blogg.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Rätt och riktigt av Schyman att använda Rutavdraget, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken, Johan Frick skriver Skvaller om friskolor, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Privatiseringens pris – sämre kvalité, Hans Norebrink skriver Feminism-ABC

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om klasskamp, arbete, jobb, övertid, övertidsvägran, strejk

 

Övertidsvägran

Efter ett par månaders uppehåll (månhända förklarar jag senare orsakerna till det, men tills vidare får läsarna sväva i ovisshet) kommer här en post om en övertidsvägran. Ursprungligen postade jag det i den läsvärda tråden ”Strejkskolan” på socialism.nu och tänkte väl i efterhand att det var lika gott att slänga upp den på bloggen också. Håll till godo:

Övertidsvägran:
Jag arbetade på ett stort industriellt bageri som skulle läggas ner, det var redan beslutat så man hade börjat flytta ut produktionen till andra bagerier. I det läget var vi egentligen klara med den egentliga produktionen klockan 6.00 men vi var schemalagda till 10.00. Vi ville kunna gå hem med bibehållen lön men det vägrade ledningen, de sa att vi fick gå hem tidigare, men då inte få ut nån lön för den tiden. Det hade vi inte råd med så vi stannade på jobbet och var beordrade till sanslösa 4 timmar städning om dagen på ett bageri som ändå skulle rivas ett par månader senare. Då städning max tog en timme så var det astrist och en massa dödtid.

I det läget var det ett maskinhaveri uppe i Göteborg. Då kom man på att man behövde oss igen. Södra Sverge riskerade att vara utan en eller två brödsorter en dag. Så cheferna kom och sa att vi denna dag skulle behöva jobba över 5-6 timmar (vilket skulle gjort att vi fått en arbetstid mellan ungefär 02.00-15.00).

Det beskedet mottog vi under tystnad, sedan gick vi tillbaks till vår avdelning för att där ta beslut om hur vi skulle göra med övertiden. Vi beslöt oss enhälligt för att vi inte var intresserade av den här övertiden. Om vi hade fått gå hem tidigare hittills så hade vi kanske varit intresserade, men nu var ju inte det fallet. Ingen var egentligen sugen på att meddela vårt beslut till ledningen, så vi beslöt oss för att helt enkelt inte meddela oss, utan helt sonika stänga av maskinerna när det var dags att gå hem vår normala tid. Det var inte speciellt öppet och rättframt, men i gengäld skulle vi då kanske slippa flera timmars övertalningsförsök och micklande för att att få oss att bryta enigheten och kanske få några av oss att jobba kvar medan de andra gick hem.

Vi kunde dock inte behålla någon radiotystnad gentemot andra avdelningar, så när paketeringen undrade hur länge de skulle behöva jobba över idag så sa vi helt enkelt att det inte skulle bli någon övertid. Killen från packen frågade vem som bestämt det, och vi svarade att det hade vi bestämt. Han var nöjd med beslutet. En annan bagare hörde också det och tjoade om att ”det är så det ska gå till!” och snart cirkulerade ryktet om att vi tänkte vägra övertid i hela bageriet.

Vi jobbade på under spänning de sista timmarna, både chefer och en massa andra bagare cirkulerade i området hela tiden, så alla visste att något var på gång. Och cheferna såg oroliga ut och bagarna var fnissiga. Själva var vi ganska nervösa, men också sammanbitna. Vi väntade på att någon chef faktiskt skulle ta mod till sig och konfrontera oss.

Vi stängde av ugnarna och allt annat i lagom tid så att vi skulle kunna sluta som normalt. Strax efter ringde vår chef och det blev en kort och kärnfull dialog. Han undrade hur det gick, vi sa att vi avslutat, han frågade om vi redan var klara med allt bröd, vi sa att det var vi inte, men vi slutade i alla fall. Han blev först tyst och sedan sa han bara uppgivet ”Jaha” och la på luren. Segern var vunnen och det var mycket skönt att gå hem den dagen.

Efterord:
Såhär i efterhand tycker jag att det var jävligt bra att vi inte började gräla med chefen så fort beskedet om övertid kom (det var oftast så det brukade bli) utan istället gick iväg för att under lugn och ro ta ett gemensamt beslut om hur vi skulle agera.

I övrigt finns det säkert en hel del nytt på nätet som jag totalt missat, men bloggnätet Signal kan vara värt att kolla in för klasskämpar.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ung kvinna från Spekeröd mördad?, luklof skriver Piratpartiet tycker att barnporr är helt okej, cappuccinosocialist skriver Upp till kamp med Pops, Mavis och co. !, >> 907 skriver Umeå: Hot om strejk på fängelse, jesper skriver Den borgerliga rasismens lämplighet

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om klasskamp, arbete, jobb, övertid, övertidsvägran, strejk

 

Varning för präster!

Dags att sätta upp nya skyltar utanför katolska kyrkan?

Föga överraskande har det förekommit övergrepp även i Sverige. Det borde väl vara tydligt nu att det handlar om en kultur av tystnad och maktfullkomlighet där sånt här frodas och gror. Nu väntas stora demonstrationer nästa gång det ska byggas in katolsk kyrka (troligt…).

Fall av övergrepp i katolska kyrkan. SvD
Anmälan mot katolska präster i Sverige. Dagen
Katolska präster förgrep sig på svenskar. DN
Fall av övergrepp i katolska kyrkan. G-P
Svenska fall av övergrepp. TV4
AB

Från Konfliktportalen.se: L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Gemenskap äger, Anders_S skriver Den moraliskt överlägsna kristendomen?, Johan Frick skriver Min personliga reflektion bereder oväntat plats åt Carl Jan, Bo Myre skriver 21 april: Ofog och Saab i Svea Hovrätt

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om Religion, Katolska Kyrkan, Sexuella övergrepp, Barn, Pedofil, Sverige

 

Pressmeddelande: Det var vi på golvet som drog tillbaka alla varsel

Läser med glädje att Euromaint Rail har dragit tillbaka varslen på 91 arbetare i Malmö. De hade tänkt ersätta dem med bemanningsanställda. Det har på sistone varit folk från inte mindre än 6 bemanningsföretag inne och jobbat på Euro Maint.

Själva hävdar dom att de har fått mer att göra. Skitsnack tror jag. Jag tror istället arbetarna på Euromaint slagit ett effektivt slag för sig själva och en hel massa arbetare i Sverige genom att få företaget att backa genom strejkhot.

För det är väl inte en slump att arbetsplatsbloggen för Euromaint-arbetare på golvet för bara 3 dagar varslade om vilda aktioner?

Först ett förtydligande: Jag jobbar alltså inte på Euromaint. Jag är kock!

p.s. Läs hela euromaintbloggen, den är skitbra. Borde finnas på alla jobb.

Här följer deras pressmeddelande:
Pressmeddelande: Det var vi på golvet som drog tillbaka alla varsel

Grattis för alla oss fast anställda! Idag släppte Euromaint överraskat nyheten att alla varsel av fast anställda dras tillbaka. Officiellt hävdar man att det inte var nödvändigt pga av ”ökad orderingång”.

Det märkliga är att det aldrig har varit på tal om att uppsägningarna från första början skulle ske pga minskad orderingång. Ledningen hade bestämt sig för att uppsägningarna skulle ske för att verkstaden skulle bli en ”projektorganisation”. Senast för två veckor sedan avslutades de centrala förhandlingarna med seko i oenighet. Uppsägningarna skulle stå fast och möten hölls om att uppsägningarna skulle ske.

Det som egentligen händer bakom kulisserna är att alla anställda börjar organisera sig. Det fullkomligt kokar på golvet underifrån. Det är vi anställda som förbereder oss för att själva göra nått åt saken. Ledningen förstår därmed att spelet är över.

Team euromaint drar för närvarande tillbaka de planerade maskningsaktionerna med start den 29 mars. De fast anställda får dock inte glömma bort alla oss arbetskamrater som fortfarande är fast i bemanningsträsket. Fortfarande är över 50% av arbetskamraterna anställda i bemanningsföretag. De fast anställda måste därför fortsätta att driva kravet på att fler och fler arbetskamrater skall få en fast anställning och därmed säkra levnadsförhållanden.

Euromaintbloggen kommer definitivt att leva vidare. Efter beskedet idag kommer dock bloggen inte uppdateras fullt lika ofta som det har gjorts de senaste två veckorna. Vi skall också försöka bredda oss till att omfatta fler verkstöder i landet.

Men återigen. Grattis kamrater!

Team euromaint (TE)

Sydsvenskan SVD SR Nån snorunge i AB om att jobben måste flyttas.
Dn – åtta av tio beredda att strejka mot inhyrd arbetskraft

Läs även andra bloggares åsikter om varsel, arbete, klass, malmö. euromaint, bemanning

 

Intake: Kartläggning inför jobbsökaraktiviteter

Ytterligare ett inlägg från Thomas Veil:
Första kallelsen till helvetesanläggningen. Det var mörka moln däruppe fastän solen lyste från en klarblå himmel när jag travade iväg till mitt första möte med handläggaren på Jugarn. Jag var kallad till ett one-on-one-möte och dom ville se mitt CV+personligt brev. Det var förstås inget problem för jag hade ett bra upparbetat CV samt ett ypperligt skrivet följebrev enkom producerat för just detta tillfälle. När jag tidigare tvingats söka jobb på en anvisning från AMS har jag alltid använt ett gammalt CV som saknade de senaste anställningarna samt ett ruttet felstavat följebrev för att riktigt sänka min ansökan. Handläggaren ställde en rad frågor som hon ville ha svar på som tex om jag var fullt frisk, svar JA, om jag kunde tänka mig andra jobb, svar JA, om det fanns något som hindrade mig från att jobba, svar NEJ osv osv. Jag hoppade genast på de korrekta svaren så jag får nog en plats i Jugar-gruppen. Det är ett 20-tal personer som ska ingå i den tydligen. Det ska bli intressant att se vad det är för människor. Kanske kan jag identifiera några likasinnade ”simulanter” som bara vill plocka staten på stålar precis som jag. Det är väl det diffusa leendet, den spelande blicken, de spjuveraktiga verbala uttrycken som kommer att fungera som ett hemligt signalsystem mellan oss hardcore ”simulanter”. Mitt personliga mål för Jugarn är att bita mig kvar där som en terrier och försöka maxa uttaget och minimera insatsen. Det kommer att bli en trevlig professionell utmaning för mig. Jag kallades ju till och med ”Smitaren” av mina kompisar när jag var yngre. Har aldrig förstått det där med gårdsstädning.

Läs även andra bloggares åsikter om af, ams, arbete, arbetsförmedling, arbetslös, arbetsmarknad, arbetsmarknadsstyrelsen, blogg, jobb, jobb- och utvecklingsgarantin, sverige, utvecklingsgarantin

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ta bort pigavdraget, andread0ria skriver Norrskensflamman – den svenska högerns värsta terrordåd, Redaktionen skriver Rasistiska kommentarer mot SD-ledamots fru, loaderrorready skriver Välkomna till Arbetslöshets-Sverige, Röda Linjen skriver Samtidigt, tjugo stationer bort på röda linjen

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

 

Independent Working Class Association

IWCA är en organisation jag följt med intresse. Den här texten är ganska gammal, och det är lite av poängen. Jag har tidigare letat efter den men inte fått tag på den. När jag väl fick tag på den tänkte jag att det var lika bra att lägga upp den om någon annan också är intresserad. Det är ett av gruppens första flygblad där man skriver ner sin syn på den engelska vänstern och klasskampen. Jag håller inte med om alla slutsatser de gör, men de ställer i alla fall rätt frågor, och i med det då förtjänar texten helt klart att läsas. Jag tycker den svenska socialdemokratin i större och större utsträckning gör samma sak som Labour – man räknar med att få arbetarklassens röster vad som än händer och siktar då in sig på mellanskikten istället.

THE INDEPENDENT WORKING CLASS ASSOCIATION

”The Independent Working Class Association [IWCA] has been established to promote and celebrate the political independence of the working class and to pursue the political and economic interests of that class, with no consideration for, and regardless of consequence to the existing political and economic structures.” (founding statement, 21 October 1995)

In June 1994, the media reported that Labour had recruited only 6,000 trade unionists from the 4,000,000 political levy payers offered a vote in the leadership poll. Since then Labour has recruited well in excess of its 80,000 target figure. But if they are not trade unionists, who are they? Activists within the Socialist Workers Party who will be campaigning for Labour at the next election already know the answer. ”All the indications are that the electoral support and possible membership emerges from the thoroughly rattled middle classes and not from the working class at all.” Former deputy leader Roy Hattersly concurs: ”we live in the age of the almost universal middle class what they want from a political party is prudent compassion. The near unanimous support for cautious altruism is an electoral blessing.”
Labour, a middle class party for middle class people. This is the moment of truth for the entire British Left. Will it continue with the pretence that Tory vs. Labour represents the very essence of class conflict, while bemoaning the fact that ‘socialism’ has been abandoned or take advantage of that fact?
It’s make your mind up time.

LESSER EVIL
Like the Left the working class is increasingly split into pro and anti-Labour camps. And as with the working class only the former are organised. The first step toward reaching the unorganised working class is to organise the unorganised anti-Labour Left. Many working class people are increasingly alienated from Labour. The strategy of the far right is entirely reliant on this alienation. However it is not the job of working class militants to mend this relationship. On the contrary, the task is to make the break permanent. Labour’s arrogant contempt in regard to its former constituency is based on the belief that there is no possibility of an alternative to them, and so the working class will be forced to vote for them as ‘the lesser evil’ regardless. ”The least advantaged – and in some ways the least attractive members of society will undoubtedly vote Labour whatever the party does.” (Roy Hattersley, April 1994)

CONSERVATIVE LEFT
One consequence of this analysis, is that their left flank is glaringly vulnerable. Many organisations to Labour’s Left defend their repeated failure to attack this flank on the grounds that: a) ‘Labour is a step to the left’ b) ‘we are too small to stand against them’ c) ‘we are the socialist alternative’.
While such organisations present themselves as radical, they are on the wrong side of this natural demarcation line. The one consistent message of the conservative Left is that a politically independent working class is not only impossible — but — undesirable.
As sponsors of The Independent Working Class Association we disagree. Now more than ever what is needed is a politically independent working class organisation. The setting up of such an organisation is the only practical response to the situation we are faced with; the total abandonment, even as a concept of the working class by Labour.
For without organisation the working class has no voice.
Without a voice there can be no resistance.
Without resistance, the British working class fulfils the role ordained for it by the establishment and becomes politically extinct.

CLEAN BREAK
The IWCA is distinct from anything that exists in Britain now or in the recent past. A working class organisation not only independent, but hostile to Labour. It will seek to absorb and unite groups (without demanding that they abandon their distinct positions or organisations) and accommodate individuals on the basis of that platform, while aspiring to be a pole of attraction to the tens of thousands of working class militants who long despaired of the Left ever doing anything worthwhile.
The IWCA will be a clean break with the past and will be seen to be so. From the outset it will be clear that we have rejected entryism and the prospect of reform, be that reform of Labour or the economic system. We will not orientate or seek solace from the official ‘labour movement’. Trade unionism as a strategy for total social change is no longer vaguely credible.
Instead the IWCA will be community orientated and in time community based. It will be led by the working class but not limited to the working class. Essentially it will be a can do organisation; an organisation that can make things happen or prevent them happening. Membership will be openly available and its activists will join with those fighting to achieve immediate results in the interests of the working class.

SELF-DETERMINATION
At the heart of the IWCA lies the concept of working class self-determination. Therefore the question of a political programme does not arise as this would mean the collective will of the sponsors being imposed in advance. In time, following an appropriate period of common activity a programme will be hammered out in day to day confrontation with the practical needs of the class who will in turn play a key role in the development of that programme. Initiating a dialogue with local working communities will in many cases determine the immediate priorities.
The Labour party has arrogantly thrown the gauntlet to the working class and the Left. We are aware of our responsibility in picking up that gauntlet. The gulf between the working class and the Left is enormous. The size of the task is a daunting one, but the challenge is nothing compared to the political consequences of our failing to act.

RESISTANCE
One possible election scenario, is that some sections of the working class finding themselves in confrontation with a ‘socialist’ government, and hungry for real change, end up sharing common ground with the radical right out of sheer desperation. The Left has an obligation to offer the working class something other than the choice between New Labour and a resurgent far right. Labour are forcing the working class into a fight. As we see it, the alternative to resistance is either capitulation or collaboration. The setting up of an independent working class organisation is something that has to be done. New Labour have themselves provided us with the opening, So, let’s get on with it

IWCA leaflet, Winter 1995/96

Länk: IWCA – national site

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Stockholm och klassklyftorna, johan skriver Välkomna inte rasistiska partier till skolan, domljuger skriver Reklam för stadskampvecka, Fredrik Jönsson skriver Klassmotsättningarna ökar oavsett vad liberalerna tycker, Johan Frick skriver Ännu ett fiasko för Nationaldemokraterna, Hans Norebrink skriver När framtiden redan hänt: Två steg bak, ett steg fram

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om iwca, klass, england, tory, labour, socialdemokrati

 

Mutor i Malmö stad?

En del roar sig kungligt. Däribland undertecknad.

Jag satt och läste lite på Malmö Stads hemsida och kikade igenom dagordningar för de olika stadsdelsfullmäktigemötena som ska vara nu i veckan. Bland allt annat dök det upp att Malmö stad håller på att besluta om en policy angående mutor. Det förvånade.

Tyvärr har jag inte en massa information om skumraskaffärer. Men jag är hemskt nyfiken! Därför undrar jag om någon av mina läsare vet varför i herrans namn Malmö Stad just nu känner att de behöver en policy angående mutor och oegentligheter. Man har nämligen inte haft någon kontroll eller policy innan.
På uppdrag av Malmö Stads stadsrevision har Ernst & Young tagit fram ett förslag till policy, som finns att läsa på länken.

Yttrande avseende rapporten granskning av policy och riktlinjer samt intern
kontroll mot mutor i Malmö stad

Ett par andra blogginlägg som rekommenderas: Skumrask om snutifiering, Röda Malmö om att Lindängens vårdcentral ska stängas

Från Konfliktportalen.se: martin skriver Ett manifest för sin tid?, Anders_S skriver Dåligt underhåll, dålig information, mathiavelli skriver Metropolen – fabriken utan väggar, Redaktionen skriver ”Helsingborgs Dagblad kritiseras av SD”, loaderrorready skriver Äcklen och nollorna är tillbaka…, Hans Norebrink skriver Kinesisk elitkamp

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om malmö, mutor, politik, stadsdel

 

Inscannat: Flygblad från 1969

Igår hade filmen om ”allaktivisternas” ockupation i Lund premiär. Det var just i Lund som landets första moderna ockupation gick av stapeln i maj 1969. I samband med att vi intervjuade ett par lundaaktivister fick vi tag på en serie, eller flygblad från 1969 som vi bevarat till eftervärlden genom att scanna in.

Tyvärr blev sid 1 och 2 i fel ordning, så ska man läsa den är det bäst att gå ner till sid 2 först. Länk till pdf

För den som vill ha koll på vad dagens ockupanter håller på med rekommenderas Ockupantscenen

Bloggat: Rödaa Lund – Kan ockupationer rädda jobben?

I år är det för övrigt 30 år sedan Borgen ockuperades i Malmö. Där nuvarande Entré ligger. En annan artikel om ockupanthistorik i Malmö finns att läsa på Norra Sorgenfri som intervjuad 2 Melonia-ockupanter.

Läs även andra bloggares åsikter om husockupation, lund, ockupation, mejeriet, allaktivitetshus

Från Konfliktportalen.se: Roya skriver Mer klass men också mer sexualitet, Jinge skriver Skånes oväder till Ostkusten?, Anders_S skriver Oppositionen presenterar ny bostadspolitik, kimmuller skriver Skamlösa rekommendationer, Fredrik Jönsson skriver ”Nu har politikerna tagit över nyhetsredaktionerna”

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.