Här kommer det tredje inlägget i min serie om Autonomt Motstånds stadsdelsmotstånd i Södra innerstaden i Malmö, det är nog bra att läsa dom andra två inläggen först. Detta inlägg handlar främst om vad vi gjorde och en del om relationen mellan klasskamp och politiskt organisering. Möjligtvis kommer det senare med ett inlägg med länkar till våra affischer och flygblad, men då måste dom scannas först.
Efter de inledande aktionerna för att uppmärksamma den hotande lyxrenoveringen av Södra Innerstaden så organiserades en serie föredrag och en paneldebatt på Glassfabriken i december 2001 som handlade om boende och bostadspolitik. En av slutsatserna blev att det var för defensivt att enbart arbeta mot lyxrenovering och även för att göra det framgångsrikt krävdes ett engagemang i fler frågor som gällde vår situation som boende. För även om vi hade fått stort medhåll för våra åsikter när vi delat ut flygblad så hade inte det inneburit att vi kunnat mobilisera folk till exempel till våra torgfester. En av anledningarna kan naturligtvis ha varit att det inte finns en omedelbar koppling som innebär att man faktiskt motarbetar lyxrenovering genom att festa på ett torg. Så med de diskussionerna i ryggen började vi arbeta med de konkreta problem som fanns i våra områden och att bli mer relevanta för andra boende. Ett av de saker vi såg som problem var att vi hade så pass lite kontakt med kamrater med ursprung i andra länder, framförallt relativt nyanlända invandrare, eller rättare sagt, de kontakter vi hade var genom asyl- och flyktinggömmarpolitik och vi ville även att folk skulle kunna vara aktiva i Sverige och ta vara på de ovärderliga erfarenheter av organisering och kamp de hade fört i sina hemländer. Ett annat syfte var helt enkelt att öka kontakterna mellan invandrare och svenskar. Så vi drog, tillsammans med Iranska Flyktingrådet, igång ett projekt som vi kallade “Språka med oss”. Vi träffades på Kvarterslyftets lokal och diskuterade allt mellan himmel och jord, hjälptes åt att fylla i blanketter och att förstå horoskop och ordspråk. En fördel med att det nästan bara var perser var att de kunde hjälpa varandra också. En av de roligaste pratstunderna handlade om alla jobbiga svenska blanketter, det lät ungefär så här:
– Vad menar dom när dom skriver så här? Vi har jättesvårt att förstå språket som myndigheterna använder.
– Ja, det är inget konstigt, infödda svenskar har svårt att förstå byråkrat-svenska.
– Men varför använder man ett språk som inte ens de som är födda i landet förstår?
– Hmm, det är en bra fråga.
Vi hade också tankar kring att dra igång ett läxhjälpsprogram, men på det stora hela hade vi tagit oss vatten över huvudet från bägge sidor, vi träffades en gång i veckan med människor som också dom hade ett fullspikad schema, men det var kul och lärorikt under tiden det varade.
“Våra frågor sammanlänkas av gruppens mål: Bestämmanderätt i våra egna kvarter – Detta försöker vi uppnå genom att skapa en gemensamhet i de små, individuella och ofta isolerade kamper som sker dagligen. Vi har t ex försökt samla folk kring frågor som rör de boende i våra egna kvarter t ex fixa sopstation och protestera mot byggandet av 3G-master”
AM’s stadsdelsgrupp.
Dessa jävla sopor…
När vi väl satte oss ner och pratade om vilka problem som fanns i våra områden dök små som stora saker snart upp. Något vi snabbt reagerade på var att Förpackningsindustrin hade tagit bort flera stationer för sopåtervinning. Detta var inte bara en miljöfråga för de som ville sortera sina sopor utan något som angick alla, att stationerna togs bort gjorde nämligen att det hamnade ännu mer skräp i allas våra redan överfulla och råttbebodda soprum. Många i Södra Innerstaden saknade dessutom bil och det var både jobbigt och tidskrävande att just vi skulle ha mycket längre till återvinningsstationer än alla andra. Kamperna om rätt till sopstationer pågick ungefär från början av 2002 till februari 2003 och var en kamp där vi fick igenom våra krav. När stationerna togs bort fortsatte folk spontant att lämna sina sopor där stationerna innan hade varit, och sopgubbarna hämtade dom också. Det var en märkligt situation där det låg sopor på gatan regelbundet och sorterat som ändå hämtades upp. Vi spann här vidare på det folk redan hade börjat på och satte upp affischer där vi uppmanade folk att lämna sopor men samtidigt rekommendera dom att inte lämna glas och metall som kunde vara farligt för barn. Sedan anvisade vi rutor var man skulle lämna plast, papp och papper för att göra det lite lättare för sopgubbarna också. I det här arbetet, som så många andra gånger, började vi gräva runt i vem som egentligen hade ansvar och hur beslutet togs runt dessa frågorna, vi upprättade också kontakt med de som hade makten över besluten, syftet var att veta var man skulle framföra sina synpunkter och hotelser och vem man eventuellt skulle hänga ut om det blev aktuellt. Då politikerna kanske inte brydde sig så mycket om att det var skräpigt i våra kvarter beslutade vi oss för att ta skräpet till stadshuset. I en minutiöst planerad aktion dumpades därför sopor utanför deras ingång. Vi fick i ett första läge tillbaka stationerna men helt plötsligt försvann dom igen, i det läget var det helt klart dags att gå till en mer kollektiv aktion – vi kallade till “Sopdemonstration” där vi gemensamt skulle gå till stadshuset med våra sopor. Vi satte demonstrationen som slutdatum och uttalade helt enkelt ett ultimatum – finns det ingen sopstation detta datum så går vi till stadshuset med våra sopor. Kommunen fick kalla fötter och hostade upp ett par tillfälliga stationer som de lovade skulle följas av fasta, ett löfte de skulle hålla. Vi vann på walk-over men det innebar också att mobiliseringen uteblev, vi fick inför massmedia och kravallpolis teatraliskt sortera våra sopor.
““Det handlar inte om att vara emot mobiltelefoner utan om att vilja ha bestämmanderätt över kvarteret där man bor. Helt plötsligt dyker det upp saker man inte blivit informerad om, vi vet inte om det är miljö- eller hälsofarligt. Vi har ingen bestämmanderätt, ingen möjlighet att säga: vi vill inte ha en mast här. Och fastighetsägaren tjänar pengar på att sätta upp dem, pengar som inte återinvesteras i fastigheten. Vi står för riskerna och de tar vinsterna.” säger han och formulerar därmed den gyllene regel som gäller som gäller för privatiseringar över hela världen både på global och lokal nivå.
America Vera-Zavala ur “Deltagande demokrati” i kapitlet “De autonoma står på barrikaderna – i tvättstugan”
När det började dyka upp master för 3G-telefoni var vi inte sena att protestera, och varför förklaras i citatet ovanför. Men det var en svår kamp att föra, vi informerade boende om var det fanns master, hur de kunde kolla upp om det fanns på deras hus och hur de såg ut, samt var de kunde hitta mer information. Längre kom vi inte då, men intressant nog finns det andra grupper t ex i Italien som kommit längre. Där har man stoppat liknande projekt i en del kvarter, läs mer hos Guldfiske.
En annan fråga vi engagerade oss i var trafiksituationen på Möllan, bland annat krävde vi 30 km/h som hastighetsbegränsningen på Ystadsgatan och där kombinerade vi målningar på gatan med texter som “lekande barn!” med flygbladsutdelningar till bilister och kontakt med gatukontoret. För övrigt har det nu dykt upp nya förslag om att hela torget ska bli bilfritt.
Consulta och alternativ hyresgästförening?
Parallellt med aktiviteterna kring boendemiljön gick debatterna höga till hur vi egentligen kan stoppa lyxrenoveringen. Någon slags organisering av de boende, just i form av boende, sågs som ofrånkomlig. Samtidigt kändes det helt orealistiskt att försöka jobba genom Hyresgästföreningen. Vi beslut oss därför att kolla upp den Boendeföreningen i Göteborg genom att bjuda in dom att prata under Gårdsdagen på Möllevången (ett arrangemang som många boende deltar i). Samtidigt lanserade vi Sveriges första Consulta där vi ställde frågor om boendemiljön, trygghet och Hyresgästföreningen. (Consultan är en undersökning som Zapatisterna startade, tanken var att som vänstergrupp vända lite på perspektivet istället för det klassiska “Det här tycker vi!” fråga “Vad tycker ni?”). Vi gjorde en hel reklam innan och fick in 150 svar på vår enkät, på vissa frågor var svaren entydiga och bekräftade våra egna åsikter ganska väl. Det som de flesta var eniga om var:
Att de hade för lite att säga till om i sitt boende, och ville ha mer att säga till om.
Att de kände sig säkra där dom bodde (trots de “farliga” stadsdelar de bodde i).
Att de antingen inte var medlemmar av Hyresgästförening eller var missnöjda medlemmar.
Länkar: Yelahs två artiklar om Consultan, skrivna av Stefan Bergmark: Yelah1, Yelah2.
Så på det stora hela var det inte svårt att dra slutsatsen att det fanns ett verkligt underlag för något slags alternativ till Hyresgästföreningen. Men efter närmare studier av Boendeföreningen i Göteborg och regelverket för att starta en egen hyresgästförening så var det ganska uppenbart att det inte var en framkomlig väg. För det första hade Boendeföreningen förhandlingsrätt för 2 eller 3 fastigheter, och det hade tagit dom 10 år att ta sig dit, det är möjligen en väg för mer inflytande i vissa stadsdelar, men som alternativ för att motverka en snabb lyxrenovering kändes det helt orealistiskt. Den andra anledningen var att det var uppenbart att problemet med Hyresgästföreningen inte var deras passivitet utan att de faktiskt knappt hade några lagliga kampmetoder att ta till över huvud taget. Med de nuvarande lagarna har helt enkelt fastighetsägarna otroligt mycket mer rättigheter än skyldigheter. Även om vi kom fram till att det inte var en framkomlig väg för oss, så var det helt klart vettig att undersöka möjligheterna i form av underlag bland de boende och juridiska möjligheter.
En fråga som kommit fram genom consultan var trygghet och brottslighet, och även om de allra flesta kände sig trygga i våra områden så var våld och trakasserier mot kvinnor, framförallt i samband med krogbesök, ett stort problem. Vi skrev ett kort flygblad om detta och la ut tusentals blad på krogarna, det riktade sig både till kvinnor och män och uppmanade män att bete sig och hålla efter andra och kvinnor att försvara sig och andra.
Vi tittade också närmare på Citytunneln och försökte analysera vad byggandet av den skulle få för konsekvenser, framförallt med inriktning på att Malmö stad skulle lägga en miljard på ytterligare ett stort och tjusigt projekt. Om Citytunneln sa vi på den tiden “den kommer inte ge bostadslösa en ny bostad. Den kommer inte att ge kommunal- och landstingsanställda högre löner eller bättre arbetsvillkor. Om den kommer att skapa fler arbetstillfällen i längden vet vi inte.”. Citytunneln har för övrigt fått en station på Triangeln färdig nu och det återstår att se vad hela bygget samt stationernas placering kommer få för konsekvenser för de som bor i närheten, ett som är säkert är i alla fall att det inte lär bli sänkta hyror.
Våra kanaler att nå ut var flitiga affischeringar och flygbladsutdelningar, samt vårt eminenta stadsdelsblad Info-214 ( 214 är alltså postnumret till Södra Innerstaden).
Klass och Politik
Relationen mellan den autonoma vänstern (och vänstern som helhet) och arbetarklassen är en jävligt komplicerad sak, man kommer onekligen in i trista “identiteter” som autonom, aktivist eller “arbetare”. Onekligen var vi en liten grupp revolutionärer som till viss del satte agendan till vilka frågor som det snackades om, men det var hela tiden frågor som gällde oss lika mycket som andra boende, och vårt engagemang och vår aktivitet fick folk att vända sig till oss, och fick oss att vända oss till andra. Ibland för att vi var autonoma, ibland trots att vi var autonoma. Att föra en kamp på gator och i stadsdelar är inte samma sak som att kämpa på arbetsplatserna, där det ibland är mycket lätt att kämpa direkt mot utsugningen och dryga chefer utan att gå omvägar genom representation eller att det man gör gör att andra betraktar en som något annat än bara en annan knegare på golvet. När vi hotar med att dränka stadshuset i sopor blir vi direkt ett slags representater, inte bara för de boende utan också gentemot de boende, vi kanske blev de autonoma de kunde relatera till. Vid ett par tillfällen under de dryga två år från sommaren 2001 till sommaren 2003 fanns det ett par tillfällen jag vill nämna lite extra, där det över huvud taget dök upp en gemensam praktik eller väldigt tydliga beröringspunkter mellan “rörelser i klassen” och oss som “autonoma boende”, vi valde i flera av fallen att ha en rent “stödjande” roll, där vi inte tog några speciellt egna initiativ. Men det var också uppenbart hur svårt det var att mobilisera de övriga vänsteraktivisterna till arrangemang eller protester som inte var deras “egna”.
Under en het sommar blev det en smula röjigt vid Sofielundsskolan, ungdomar hängde där på kvällarna och stökade i största allmänhet, och många vuxna som ville ha sin nattsömn var rätt irriterade. I samband med det så var det boende kring skolan som undrade om vi ville vara med och dra igång nattvandringar. Min första reaktion var ganska tveksam, var syftet att övervaka eller till och med gripa ungarna eller att ringa snuten? Mina farhågor visade väl på mitt bristande förtroende till mina grannar när de förklarade att syftet ju var “att ungarna INTE ska åka fast och få problem med polisen, det är ju våra ungar!”. Efterhand så lugnade det ner sig av sig själv, av typiskt svenska orsaker, det blev kallare på kvällen helt enkelt, men en fråga som dröjde sig kvar var att en del av oss ser inte samma problem som andra boende, och tvärtom.
Jag bodde i den här perioden i ett kvarter som var uppdelat på två olika hyresvärdar samt en trapp med bostadsrätter, ingen lysande förutsättning för organisering kan tyckas. Det fanns en rad problem som bara blivit mer och mer akuta, gården såg ut som satan (den där skylten med texten “Förbjudet att spela fotboll på gräset” blev lite tragikomisk när gården såg ut som Gobi-öknen), bristande underhåll i trapphusen och lägenheterna och överfulla sopor som drog till sig råttor. Som så många andra kvarter i Malmö var det ett slags “misärens självförvaltning” eftersom man var tvungen att fixa sånt som pajade själv. Något som inte var så lätt för giktbrutna pensionärer. Men i kvarteret bodde också något tiotal människor som kan betraktas som “vänsteraktivister”. Jag tänkte att det ska väl gå att göra något och drog, tillsammans med en stenhård äldre dam, ihop först en gårdsfest och sedan ett möte för kvarteret som vi la på Kvarterslyftet som låg ganska nära. Mobiliseringen var både peppande och en besvikelse, det var en besvikelse att så få av dom jag trodde skulle komma som dök upp, och det var peppande att så många andra gjorde det. Det kom folk från ungefär 15 hushåll i kvarteret och vi beslutade oss för att börja med en namnlista med krav till hyresvärden (som när man ringde och klagade på att hissen var trasig sa att “det är zigenarna som pajat den”. Vilket är jävla skitsnack, det handlar ju inte om zigenarna pajar den eller inte, han tar likväl in grova pengar från zigenare som icke-zigenare och har han belägg för det skulle han väl vräkt dom?). Slutsatsen efter mötena fick väl bli att det inte är mer sannolikt att en vänsteraktivist vill göra nåt i sitt kvarter än nån annan. Och det är väl inte så mycket att säga om det. Men vi gick runt med namnlistor som nästan alla skrev på, vi krävde förändringar och fick bättre grannsämja på köpet, vi fick också dit stadsdelstidningen som gjorde reportage och visade upp hyresvärdens smutsiga byk för flera människor.
“Vi hade inga förhoppningar om att dessa “arbetarpartier” skulle satsa på arbetarklassen. Tyvärr hade vi rätt. Det handlar om att man kontinuerligt prioriterar stora projekt (vi tänkte här på t ex Bo01 och Citytunneln, Kims anmärkning) och höga löner till chefer och politiker. Dessa påstår sedan att det inte finns pengar till bl a vård och skola.”
ur ett flygblad mot nedskärningar 2003 av AM’s stadsdelsgrupp.
Nedskärningar och motstånd
År 2002 var det val i september, och traditionsenligt hade den “röda” sidan makten i Malmö under ledning av Ilmar Reepalu. Lika traditionsenligt var det väl också att man börja skära ned 2003, lagom långt till nästa val med hopp om att man inte ska minnas till nästa gång det är dags att gå till urnorna. Först ut var Region Skåne (som inte Ilmar kan lastas för) som skulle lägga ner Vårdcentralen Eden på Möllan, trots att det var en av de bästa, enligt patienterna, vårdcentralerna i Malmö. Men här stötte man på patrull, det organiserades en demonstration på initiativ av den lokala hyresgästförening i kvarteret Dimman. Det kom 400 personer till demonstrationen, de flesta äldre och många patienter och personal på Eden. Själva hade vi hjälpt till med affischering inför demonstrationen, och inför beslutet som de ansvariga skulle ta så affischerade vi med deras namn och e-mejladresser så folk skulle kunna höra av sig till dom och säga sitt hjärtas mening. Vi arrangerade också en liten gatuteater där vi delade ut plåster och flygblad. Motståndet lönade sig och man de ansvariga, Sydvästra Skånes Sjukvårdsdistrikt, beslutade sig för att inte stänga Eden utan göra en “osthyvelsmodell” och skära ner lite här och var istället.
Nästan nedskärningsrunda gällde Södra Innerstaden, och även här ville S+V+Mp skära ner. Man ville stänga stadsdelens två öppna förskolor, en på Möllevången och en på Seved. Viktigt i sammanhanget är att Seved är Sveriges fattigaste innerstadsområde. Man ville även stänga två fritidsgårdar samt dra in resurser för narkomaners rehabilitering i stadsdelen. Organiseringen av Malmö Stad i olika stadsdelar med separat budget innebar mest att de lokala politikerna fick bestämma var de ville skära ner, i ett par stadsdelar vägrade vänsterpartister “ta sitt ansvar” och röstade, tillsammans med borgarna, mot nedskärningar. Men inte i Södra Innerstaden, deras starkaste fäste. Det skedde en mobiliseringen mot förslaget, främst från fritidsgårdarna och de öppna förskolorna, vi hjälpte till efter förmåga. På en vardagsförmiddag kom det så 140 personer till stadsdelsnämnden möte. Förskolorna, främst på Möllevången, hade bland annat mobiliserat föräldrar och barn och det blev rätt kaotiskt på mötet. Man kunde från början se att nämndens ordförande tillika sosse-hunden hade en räv bakom örat. Efter överläggningar så beslöt de att “bara” stänga en fritidsgård och dra ner resurserna för narkomaner. Flera anställda och anhöriga vilkas områden blivit “räddade” jublade. Det gjorde man säkert från stadsdelsnämndens håll också. Man såg vilka delar av nedskärningarna som det fanns ett starkt motstånd mot och skar istället ner på de minst stridbaras områden. På så sätt hade man kunnat splittra motståndet. Även om folk var på mötet och protesterade tillsammans var de ändå isolerade eftersom de kämpade för varandras resurser utan bara för sina egna. I tysthet och utan protester lades senare även den öppna förskolan på Seved ner.
Både dessa mobiliseringar var delvis segerrika men lämnade ändå en dålig smak i munnen, de rutinerade proffspolitikerna hade gjort så här i varje mandatperiod, man hade följt “det minsta motståndets lag” och gått ut med stora besparingar, för att sedan backa och skära på andra ställen om de mötte på ordentligt motstånd. Vi som kämpat mot besparingarna hade å andra sidan inte den kontinuitet och minne som politikerna haft. Vi kämpade mer som småbarnsföräldrar, anhöriga till narkomaner, ungdomar, patienter än som arbetarklass. De kämpade som kapitalets och statens nyttiga idioter mot sina egna väljare. Och jag har svårt att dölja mitt förakt för politikerna när jag skriver det här men också min besvikelse över dem bland de som protesterade som övergav de svagare, när jag skriver det här. Om man ska se “vår” roll i såna här sammanhang så är det kanske att få folk att lyfta blicken och tänka mer solidariskt när det görs nedskärningar.
Efter drygt två års arbete så lade vi ner stadsdelsgruppen, flera medlemmar hade flyttat och Autonomt Motstånd, vår “moderorganisation”, hade redan lagt ner sin verksamhet. Men de erfarenheter vi gjorde levde vidare i andra organisationer och andra projekt, bland annat i mobiliseringar mot nedskärningar på Malmö Allmänna Sjukhus, kampanjen mot AUC under Osynliga Partiet-tiden. Parallellt med vårt arbete fanns en hel del intressanta husockupationer i Malmö, men det får någon annan skriva om. Månhända får jag tummen ur och skriver om hur socialdemokraterna har organiserat sitt arbete gentemot fattiga stadsdelar runt om i landet, i form av Storstadsatsningen och Välfärd för alla.
Så har nu domen kommit mot Träabs VD Arne Johansson för att hans företag skickade upp två 15-åringar på ett tak 7 meter upp för att sopa spån helt utan skyddsutrustning. En flicka föll ner och slog ihjäl sig. Han ska betala 16 papp och en del av sina advokatkostnader som blir 26 000 till. Sedan ska företaget betala 50 000 också.
Inte bara är det förbannat billigt att ha livet ur arbetare och barn. Det är också tydligt att en sån här historia är fullkomligt ointressant för riksmedia och de flesta politiska partier och grupper. Men det gäller fan våra liv, kapitalisterna lever på vårt svett och blod.
Ibland gör delar av den svenska vänstern gällande att de skulle utgöra ett revolutionärt avantgarde. Det är fel. I den mån svenska arbetare har ett avantgarde brukar jag istället, halvt på skämt, hävda att det är den franska arbetarklassen som utgör avantgardet. Framförallt för att jag då och då hör folk i fikarummet utbrista – Vi skulle göra som i Frankrike! Och då menar man inte att köra bil berusad.
I DN står det idag om att ytterligare en fransk chef blivit inspärrad på sitt kontor och utsläppt först efter att ha lovat nya förhandlingar. Det är nedskärningar och avsked på gång i många företag och många arbetare väljer, helt riktigt, att ta till mer handgripliga metoder än vad som är brukligt i Sverige. Och uppenbarligen verkar det funka ganska bra. Men det är inte bara det omedelbara resultatet som är bra, det som framförallt är styrkan med de ”franska” metoderna är helt enkelt att det är de inblandade arbetarna själva som tar makten över processen, istället för att bara lämna över det till sånt pack som Wanja. I en text som jag var med och skrev för ett tag sedan förklaras det närmare:
”I en diskussion mellan oss och en ombudsman från HRF (Hotell- och Restauranganställdas förbund) hävdade ombudsmannen att de resultat den franska arbetarklassen når genom sina blockader, demonstrationer och strejker når vi i Sverige genom förhandlingar. Det är delvis sant. Men det är ett kortsiktigt sätt att se på saken. För i sådana fall har de franska arbetarna nått resultatet genom sin egen styrka – och är medvetna om det. Medan vi inte nått samma resultat när det gäller självaktivitet och självförtroende, eftersom våra kamper skett genom fackliga förhandlingar. Det gör att de franska arbetarna står i en helt annan position om de reformistiska ledarna skulle svika (vilket de gör hela tiden). Precis som klasskampen i stort går att se på ett lokalt plan, så kan vi analysera detta fenomen på en mikronivå. Ett resultat på arbetsplatsen, hur smått det än kan verka, som kommit fram på olika sätt, kan inte analyseras på samma sätt om metoderna för att driva igenom resultatet varit annorlunda. En längre fikarast som vi kämpat oss till genom vår egen självaktivitet kan vara mycket mer än bara en fem minuter extra lång rast. Det kan ha gett oss en medvetenhet och ett ökat självförtroende inför kommande strider. Men en extra lång rast som vi fått genom förhandlingar kan ge oss intrycket att ledningen är på vår sida eller att fackombudsmannen kan ordna saker vi inte kan fixa själva.” Proletär management ur Dissident nr 3 skrivet av Kämpa Tillsammans!
Min första riktiga jobb var på McDonalds, det var svintråkigt.
Det verkar idag finnas någon pervers syn om att samhällets kreativa förmågor är ”entreprenörer” typ idioten Johan Staël von Holstein. Det är ren och skär lögn, ty nöden har ingen lag. Det finns ingen kreativ kraft som går att jämföra med den som finns hos den uttråkade arbetaren.
Jag kommer därför också i framtiden skriva mer om extremistsporter som hur man får tiden att gå på jobbet, för den som saknar fantasi verkar det kanske naturligt att man ska jobba för att få tiden att gå, men det är ju så satans trist så tiden går nästan ännu långsammare. Tyvärr kände jag inte till McDonalds Workers Resistance när jag jobbade på donken, men dessa genier har satt ihop en elitgrupp av arbetare som, genom test och undersökningar, sållat fram nio trevliga och smittsamma lekar för att få tiden att gå på jobbet ( de har också skrivit om hur man förbättrar sin lön utan att chefen vet om det), så jag presenterar stolt:
Nio saker att göra på McDonalds när det är dött
Att få sin inkomst genom att jobba för McDonalds kan leda till fattigdom, skär- och brännskador, möjligen också depression och utbrändhet. Allt det här är stora problem, men undervärdera inte heller tristessen, den fruktansvärda ledan och det hjärndödande monotona arbetet. Vad du kan göra på jobbet för att få tiden att gå kommer till stor del avgöras av var du jobbar och hur mycket det är att göra, så här är ett par förslag.
1. Den frusna fallosen
Klassisk underhållning för hela familjen! Ta en våt handduk och forma den som du vill. Penisen är en klassiker och det självklaraste valet, men alternativen är oändliga och bara din fantasi sätter gränser. Sedan lämnar man den i frysen ett par timmar innan du återvänder för att hämta en stor frusen fallos! Ett bra sätt att spexa och underhålla arbetskamrater och kunder.
2. Schack
Ta med ett rese-schack och hitta nån annan på jobbet som vill spela. Göm sedan spelet på ett bra ställe och smit iväg för att göra ett drag när tillfälle ges, meddela sedan din medspelare att du gjort ditt drag och sen är det hans eller hennes tur. En omgång kan räcka ett helt skift och blir gärna riktigt engagerande.
3. Vem har fjång på riktigt?
Detta är ett komplicerat och sofistikerat spel som garanterat roar kollegor och frusterar ledningen. Alla stoppar ner föremål i byxorna medan en annan anställd måste gissa vilken arbetare som har ett äkta stånd och vem som bara har stoppat ner tyg i brallorna. Den här leken är inte bara för pojkarna utan tjejerna kan leka “vem har varit i frysen och vem har bara papper i behån?”. Men tänk på detta: Försök inte övertala någon att leka den här leken om dom inte vill eller känner sig pressade till det. Kommentera aldrig andras kroppar om du tror att det kan tas illa upp eller uppfattas som trakasserier. Då är man helt snett ute. Men att man har respekt för andras gränser behöver inte utesluta flörtande på jobbet. Flörta mer! Mer sex mellan anställda! Se bara till att det är ett gemensamt nöje och aldrig sker på ett sånt sätt att det kan uppfattas som kränkande eller mobbing. Den gamla handboken för McDonalds anställda hade en rad som löd “ McDonalds har inget emot om anställda inleder relationer så länge det inte stör deras arbete. Oj, tack så mycket, exakt hur mycket tror dom här idioterna att dom kan kontrollera oss egentligen?
4. Brick-roulette
Denna lek gör garanterat arbetspasset kortare. En anställd skriver en uppgift på ett pappersunderlägg och lägger det på en bricka, sedan blandar man brickorna och sätter tillbaks dom i högen. Den som först får upp brickan med uppgiften på måste genomföra den. Det kan vara vad som helst – “säg till restaurangchef att han knullar får”, “se så dum ut du kan när du serverar nästa kund”. Den som dragit uppgiften och utfört den får sedan skriva en ny uppgift.
5. Kurragömma
En lek från barndomen som alla kan. Överge helt enkelt din station, helst när det är mycket att göra, och göm dig på den obskyraste platsen av restaurangen du kan komma på. Hitta på nån sanslös ursäkt (“Jag letade efter ketchup på taket”). Efter ett tag kommer chefen att märka att du är borta och leta efter dig. Det är då dina arbetskamraters uppgift att mata chefen med så mycket desinformation som möjligt – “hon gick för att byta sin skjorta!”. Den som längst tid lyckas undvika arbete vinner.
6. Skitsnacksbingo
Denna lek är suverän på arbetsplatsträffar och andra möten på jobbet. Alla får ett kort var med olika standardord från chefen! Till exempel – “möjligheter”, “teamwork”, “familj”, “kundkontakt”, “lönsamhet” och annat banalt skitsnack som cheferna kör mer. Precis som i vanlig bingo så kryssar man av orden allt efter som chefen säger dom. Se gärna till att du visar tydligt att spelar bingo så du kan förmedla ditt förakt och ointresse för deras trista och poänglösa möten.
7. Fyllepoker
Du behöver en kortlek till den här leken. Dra helt enkelt ett kort var, den som drar det lägsta kortet måste ta en rejäl sniff av ett kraftigt rengöringsmedel, efter ett tag kommer stämningen bli mycket roligare på jobbet. Ett alternativ är att ha sprit gömd i omklädningsskåpet, eller tappa upp den öl McDonalds kommer börja sälja. Missbruk hjälper till för att få tiden att gå och kan avvärja den ojämförliga tristessen som är ofrånkomlig med ett sådant meningslöst och förnedrande jobb.
8. Snyggaste transan
Den här leken startade med att några kvinnliga anställda (värdinnor och floor managers) med rätta blev sura över att dom förväntades ha kjol så att den slemmige chefen kan glo på dom när dom böjer sig framåt. Det är diskriminering att tvinga människor att ha vissa kläder pga av sitt kön. Så då är det dags för klädbyte! Det kommer inte dröja länge förrän chefen blir upprörd – “Varför har du en kjol på dig?” “Jag tycker inte att min klädsel ska bestämmas på grund av de könsroller som påtvingas mig.” “ehh, va?” “ Det är diskriminering att vi tvingas ha olika kläder på grund av vårt biologiska kön” “Du ser ut som en fjolla!” “Äsch, det här är väl ingenting, du skulle se min tanga” “ Jävla bögjävel”. Här kan du göra en officiell anmälan om att du trakasseras på grund av din sexualitet, det spelar ingen roll om du är straightare än Ulf Ekman eller en bisexuell femme som är inne på S&M, det är inget som angår dom… Och det är ett bra sätt att få sig ett gott skratt.
9. “Grand Theft Auto”
Och till sist denna lek heter “Grand Theft Auto” och är påhittad av MWR Wales. När det är dags för stänging och är mörkt ute så klär du och en kollega ut er till tjuvar och tar nycklarna till den dyraste bilen som en av cheferna äger och får någon att skrika typ “Din bil blir stulen!”. När dom kutar ut så tar du skämtet så långt du känner för, oavsett om det bara är att starta bilen, eller att köra iväg den en bit och sedan återvända till restaurangen via en bakdörr! Det funkar! En annan kul grej är att när en chef är jävligt stressad ringa från en mobil och säga att du är från den lokala tidningen och du har fått klagomål om spott i burgarna/sexuella trakasserier/svartjobb etc, här kan du också driva på så långt du känner för.
Dagens mycket kraftiga rekommendationer går till alla att läsa Postverkets lysande post samt att genast börja följa den nya (och satans flitiga) arbetsplatsbloggaren Total avlöning.
I diskussionerna som följde efter mitt första inlägg om stadsdelsmotstånd kom det fram en hel del intressanta åsikter om lyxrenoveringar, gentrifikation och klasskultur. En del av kommentarerna skrevs av Johan Lund, som jobbar med nättidningen Kolla!. Jag bad honom utveckla en del av sina tankar i ett separat inlägg, inte för att jag nödvändigtvis håller med, utan för att det är något som är värt att diskutera och tänka på. Temat för inlägget är Malmös ”klasskarta” och kopplingen mellan klass och kultur. Fler inlägg och kommentarer på temat tas givetvis emot med glädje.
Klass och kultur i det nya Malmö
Den moderna staden brukar delas in i fyra tids epoker. Fram till tidigt 1950-tal byggdes staden enligt en kvartersmodell – enskilda byggherrar samarbetade med varandra inom en angiven yta i gatunätet och byggde olika hus som tillsammans hade en eller flera innergårdar. Den nya modell av husbyggande som ersatte detta var den så kallade grannskapsenheten – då planerades alla enskilda delar av en mindre stadsdel av lokala myndigheter och byggherrar i ett svep. Utifrån ett torg med några butikslokaler och ett högt punkthus ritades ett helt nytt gatunät upp, som sedan fylldes ut med olika typer av bostäder och butikslokaler. I Malmö är Augustenborg ett exempel på denna sorts byggande.
Grannskapsenheten utvecklades och finslipades under 1960-talet, för att ge vika till miljonprogrammet. Fler och billigare, och därför mer standardiserade och mer markeffektiva, hus skulle snabbt byggas. Då växte områden som Rosengård och Lindängen fram. När kritiken på det storskaliga och strikt planerade nya områdena blev för starka kom en ny form av byggande att ta över – villastaden, där individualitet och småskalighet dyrkades, blev den huvudsakliga formen för nybygge under sent 1970- och större delen av 1980-talet, och söder om Malmö växte tusentals nya hem fram.
Allt detta går såklart att relatera till materiella utvecklingar. Behovet av arbetskraft, Fordismens storskaliga tänk, nya byggteknikers introducerande som t.ex. ny sätt att arbeta med betong, arbetsprocessens förändringar och så vidare. Samtidigt är det viktigt att försöka se hur utvecklingen är relaterad till mänsklig aktivitet, både när den organiseras i marknadsmässiga sammanhang och när denna aktivitet står i direkt motsättning till marknaden. Det går inte att förstå miljonprogrammet utan att ta med kvartersstadens trånghet i beräkningar – men det går inte att förstå den heller utan att komma ihåg arbetarrörelsens krav på bättre bostäder! Det går inte att förstå villastaden utan att se till hur bilen ersatte cykeln, hur många stora arbetsplatser gick omkull efter 1973, hur lån blev en central strategi för att ackumulera kapital – men det går heller inte att förstå villastaden utan att se till de sociala problem som fanns i många av de nybyggda förorterna eller hur bilden av ”folkhemmet” förändrades. Att dra upp en skarp skiljelinje mellan de olika sätt som människan försöker hantera och förstå sin livssituation utifrån och själva denna situation varken går eller är önskbart.
Så, tillbaka till tvåtusentalet. Tillbaka till innerstadens slum, med tomma lägenheter och fastighetsbolag som vill tjäna pengar. Hur ska de få sina lägenheter uthyrda, hur ska de höja marknadsvärdet på den produkt (hus) de säljer? En strategi hade vara att tillföra kapital, att nyinvestera miljoner för att fräscha upp ett hus. Men vad hjälper det? Vad hjälper det att ha en lyxrenoverad byggnad bredvid en rivningstomt och tre nedgångna mögliga hus med sunkiga pizzerior fulla med potentiella cykeltjuvar och annat pack? Då kommer de som har råd att betala högre hyror för en nyrenoverad lägenhet fortsätta bo i sin säkra villa med sina osäkra banklån.
Den strategi som Malmö stad har använt, och som många andra städer har använt, har inte varit att låta enskilda kapitalister på marknaden bära kostnaderna, utan att göra som staten bör gör och bryta ny mark åt kapitalet. Detta har gjorts med rad strategier. Man har försökt göra innerstaden mer tillgänglig (centralt för uppfräschningen av innerstaden och östra Malmö har varit Södervärns nya busstorg (som byggts om nu i tio års tid) och Värnhems busstorg, samt Öresundsbron), och planerar att fortsätta med detta genom att lägga en citytunnelstation mellan Möllan och Triangeln och på så sätt binda samman Malmös innerstad direkt med Köpenhamn, Göteborg och Stockholm, samt indirekt med Hamburg-Berlin-Hannover.
Stadens styrande har även aktivt jobbat med att ”höja exploateringen” i området – platser som varit allmänna eller till för bostäder har gjorts om till platser där varor kan cirkulera i snabbare takt: kontor, caféer, restauranter, affärer. Framförallt har nya köpcenter (jämför med grannskapsenheten – ett helt område som planeras och byggs i ett) varit en strategi för att fräscha upp innerstaden – Triangel i södra innerstaden, Entré Malmö på Värnhem (som planerats sedan slutet av 1980-talet)… Till detta kan man lägga högskolan, som sedan den startade 1997 dels skapat nya arbetsillfällen men även skeppat in drygt 20 000 unga människor till staden som på så sätt ökar konsumtionstrycket på restauranger, shopping, nöjesindustrin och boende.
Men förutom för dessa nya punkter tänkta som katalysatorer för att locka in villastadens befolkning och de olika flöden man vävde samman olika innerstadskvarter med, har kommunledningen arbetat med andra tekniker. Dels genom att bygga en helt ny central stadsdel, Västra hamnen/Frihamnen, exklusivt för de rika. I Västra Hamnen kan man bo i en urban miljö nära vattnet, men utan att riskera fattiga grannar som kan störa en. En del lägenheter subventioneras av skattemedel, men är ändå så dyra att bara de rika har råd att bo i dom och upprätthålla en ok levnadsstandard – här är den strategi som kommunen har att muta mellanskiktet med billiga hyror att komma in och spendera sina pengar på konsumtion i staden. Andra lägenheter är mer direkt involverade i ackumulationen, genom att vara skitdyra (vad sägs om en fyra för över 6500 000 med en månadsavgift på 6000+ (i krisen år 2009)?), men för att detta ska gå måste det alltså först skapas en känsla av exklusivitet där de mutade medelklasssvinen som bor i Turning Torso och Bo01-området utgör chocktrupper som bereder land för kommande generationer höginkomsttagare i innerstaden.
Men att skapa en kritisk massa av höginkomsttagare räcker inte. Malmö stad har jobbat jävligt hårt på att marknadsföra, branda, sig själv och skapa en ny stadskultur – för att återvända till denna artikels tema. I västra hamnen är de så tydligt att det knappt behöver förklaras: Turning Torso, Americas Cup tävlingen, Bo01-mässan, småbåtshamn, nya badplatser, ”brostaden”… Den nya urbana finkulturen blir alltså grunden för kapitalets ackumaltion – utan Torson / ingen Gucciaffär, utan Americas Cup /inga båtar småbåtshamnen, utan bomässan/inga intressenter till de nya bostäderna…
Men även på andra platser används liknande tekniker. I innerstaden pågår en intensiv marknadsföring av staden. Ljusspel på Möllan, den nya och unga Högskolan, Malmöfestivalen, ESF, nya Folkets park, Davis Cup, Den gröna staden, Fair trade City, ”Mitt Möllan”-gallerian och ”Vårt Malmö” som pushar bilden av Malmö som en entreprenörsstad (minns ni falafeloljetvålen?). Så för att återvända till temat kultur/klass, och för att återvända till kvartersstaden, så tror jag inte att man kan skapa en ekvation där ökande befolkning automatiskt ger stigande priser på bostäder. Den ökande befolkningen beror i sig på något. Den beror på Västra Hamnen som lockat in äldre höginkomsttagare och danska bostadsspekulanter med mycket pengar, den beror på att innerstaden marknadsförts som attraktiv och en ny klassammansättning där många unga mer eller mindre tvingas att pendla mellan flexibelt arbete, CSN-betalda studier och/eller egenföretagande för att klara sig (eller inte klara sig). När de med pengar flydde innerstaden för villor berodde det på materialistiska kulturfaktorer och kulturella materialistiska faktorer, på samma sätt som deras återkomst beror lika mycket beror på materiella förutsättningar som kulturella mönster.
Så när vi formerar ett motstånd mot att en social grupp, en klass om ni vill, flyttas ut från ”underexploaterade” bostäder för att ge plats åt en annan, måste vi vara försiktiga. Kan våra handlingar, speciellt när de formuleras utifrån en vilja om en alternativ kultur, faktiskt leda till att denna klassutrensning, förstärks? Kan det vara så att det utrymme vi skapar när vi försöker göra liv bättre kan göras om till en vara och säljas på marknaden, en vara som är mer attraktiv än vad någon PR-byrå eller kommunkontor kan skapa, eftersom den baserar sig på vår destruktiva kreativitet och vår genuina vilja att omdana samhället? Om det är så, hur kan vi förhindra detta läckage, där vi tappar kontrollen över den kultur vi skapar i kampen om makten över våra liv, precis som vi blir bestulna på vår kreativitet och vår tid varje dag på våra arbetsplatser? Svaret måste ha med basorganisering i våra områden och klasskamp att göra, och på samma sätt som olika arbetsplatskulturer är centrala för framgångsrik kamp, är olika stadsdelkultur intimt förknippade med vem som ges tillträde till en viss plats.
Så nu har alltså matchen börjat, och för den som vill ha en snabbare liverapportering än vad media erbjuder så rekommenderas Motkrafts liverapportering.
Du kan även kolla kartor och se demonstrationsrutter, läsa uttalanden och följa länkar till de olika gruppernas bloggar för att se vad dom själva säger om hela skiten.
Blir du eller någon vän gripen av polisen? Ring då Solidaritetsgruppen, tel 0703-922845. Mer information om vad Solidaritetsgruppen gör hittar du här.
Kim Müller 