En släkting till mig jobbade tidigare som diskare på en färja. Hon berättade för mig om att blecken såg för jävliga ut så hivade diskarna helt enkelt ut dom i sjön. Ett smidigt sätt att komma undan arbete.

Tyvärr har vi inte samma möjlighet på den ganska fancy restaurangen jag jobbar på just nu. Diskmaskinen har krånglat en hel del på sistone och ledningen är för snåla för att skaffa en ny. Däremot har vi haft reparatörer hos oss titt som tätt som med spänning tittat på detta förhistoriska monster. Senast satt kökschef på nåt möte eller slösurfade som vanligt så jag fick visa reparatören. Jag var väl inte så social till en början, det är en smula stressande och sinkande med detta strul. Men till slut fick jag tummen ur och bjöd på en kopp kaffe och bytte några ord med gubben. Han sa småleende till mig att ”det måste vara roligt att jobba på ett så här tjusigt ställe”, jag blev en smula paff – stod han här och var tokironisk med en fullkomlig främling? Jag svarade med en axelryckning att det var lika dålig lön i vilket fall som helst. Han spann på med ”det måste vara ett utsökt nöje att laga mat till så många fina och rika människor”. Jag småskrattade tillbaka. Denna träffande sarkasm var inte alls speciellt bitter utan sas med ett leende i samförstånd. Han gjorde faktiskt min dag.