december 2009


När man talar om att ta livet av andra människor, så brukar det heta att man ska köra ihjäl någon annan med bil. För då kommer man billigt undan. Det ligger inte så mycket sanning i det, för det absolut billigaste sättet att döda någon på måste rimligtvis vara att anställa någon och sedan ha ihjäl den personen i en arbetsplatsolycka. Det är ingen som upprörs av de pinsamt låga straffen heller, alla hemsidor som skriver engagerat om kriminalitet är så tysta, ibland blir det en notis i tidningen, det är visst en lika naturlig sak för en arbetare att dö på jobbet som att dö av ålder.

Sydsvenskan och Svd skriver idag i alla fall om att en man dött när han jobbade på kyrkogård, det blev fällande dom som blev 60 dagsböter och villkorligt för kyrkoherden och kyrkorådsordföranden. Kanske har rätten tänkt att han ska straffas av gud istället. Det är förövrigt hälften av det antal dagsböter som 70-åringen som örfilade en 12-åring fick. Så man kan anta att örfila 2 ungar är jämförbart med att ha en ihjäl en arbetare.

Annat:

När jag nästan dog på jobbet

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Gängkrigens årtionde, Jinge skriver Israel, ja vad säger man?, Kaj Raving skriver Öka antalet platser på läkarutbildningen, Cvalda skriver De jämna plågornas klagosång

Tänkte skriva ett litet inlägg med länkar och citat om boken Tillsammans som kommit ut under hösten. Jag tänkte samla ihop länkarna här så jag hoppas kunna lägga till fler efterhand. Boken kan för övrigt köpas t ex på Radikal Distro och Adlibris.

Skumrask listar boken under Årets läsning 2009 och skriver såhär:
Det är inte i första hand för att få en fantastiskt läsupplevelse som jag då och då öppnar den här boken utan för att det är så jävla skönt att veta att det fortfarande pågår någon form av klasskamp därute. Boken handlar innehåller ett antal texter om hur arbetare exploateras, men vad viktigare är, också vilken form motståndet tar sig. Rekommenderas till alla som lönearbetar.

Yelah har Staffan Jacobsson skrivit den här recensionen:
Det här är en bra bok. En ny antologi texter om gemenskap och klasskamp på 254 sidor som jag läste tvärs igenom direkt. Språket är rakt och enkelt både i arbetsplatsreportagen och i de mer teoretiska avsnitten, och täcker det betydelsefulla decenniet 1998-2008. Om motstånd i arbetslivet och i den sociala fabriken, här och nu, i Sverige.

Den verklighet vi lever i formulerad med egna ord. Nya tider, nya kampformer. Direkt aktion, ansiktslöst motstånd, självreducering, arbetsplatsundersökning, massmilitans. Här steks det hamburgare, jobbas på terminal och placeras på Lernia – men sannerligen inte utan protester. Och den autonoma rörelsens historia från 1948 (!) via den italienska operaismen och fram till idag, mycket koncist och intressant berättad. Det nya proletariatets kreativitet är tillsynes omätlig, och det klasslösa samhället byggs tålmodigt upp genom mikrokonflikter och små positionsförskjutningar, genom gemensamma erfarenheter och kamratskap i kampen; av dom som vill ha allting. Fil. dr. Andrés Brink Pinto har skrivit ett utmärkt förord som introducerar läsaren i centrala begrepp, och Prole.info/Pluribus har gjort en snygg produktion. Köp den och läs den och låt dig peppas i klasskampen!

Tidningen Framåt! har också intervjuat oss, men den får ni allt surfa iväg och läsa, för det är för långt för att citera. Men som en teaser kommer sista frågan:
Vem ska läsa boken?
Alla som inte är nöjda med det här samhället eller sitt jobb, alla som är nöjda med det här samhället eller sitt jobb. Folk som är intresserade av förändring och en samhällsdebatt om lönearbetet och kapitalismen.

Sen har Anders Carlsson på Proletären citerat oss ur sitt sammanhang också, nämligen då han kritiserar ”anarkismen”. Jag har delvis svarat på tramset på socialism.nu.

En ärligare och grundligare genomgång och kritik går istället att hitta hos Arbetarmakt. Den gäller den autonoma rörelsen i stor med fokus på Kämpa tillsammans! och Allt åt Alla.

Uppsala Fria har gjort en intervju i samband med boksläppet i Uppsala, men den verkar inte längre finnas på internet.

Nog om det, för den som undrar vad jag själv läser nu efter jul så är det American Gods av Neil Gaiman

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver ?rettiwT röfraV, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver God jul kamrater!, Kaj Raving skriver Arbetarna beredda att ta strid mot inhyrd arbetskraft, Johan Frick skriver Det ärliga svaret, Anders_S skriver Vem äger egentligen Geely Automobile?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ja, mycket tyder på att det var Arbetsförmedlingen (eller närastående grupper) som utfört eller åtminstone beställt stölden av ”Arbeit macht frei”-skylten från Auschwitz.

DN och Aftonbladet rapporterar om att stölden av den världsberömda skylten med Arbetsförmedlingens ledord har klara kopplingar till Sverige, föga förvånande anser jag. Arbetsförmedlingen, under ledning av sin ”führer” Angeles Bermudez-Svankvist, kan till exempel tvingat några intet ont anande svenska arbetslösa att åka ner och göra skitgörat. Man har flera gånger visat sitt förakt för moral, ordning och vanliga människor; motiv finnes och skrupler har man aldrig haft, det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig.

I Svd står det om en stackare som varit ärlig i sin jobbansökan, det kan aldrig vara lagligt. Vill man inte ha ett jobb man tvingas att söka är det ofta bara att skriva ”Arbetsförmedlingen bad mig söka det här jobbet” i början så fattar de flesta arbetsgivare.

Även i GP och Sys om skylten.
Läs den tidigare posten Ny inkompetent chef på Arbetsförmedlingen
Kolla in hemsidorna arbetsförnedringen och ledighetskommittén. Eller varför inte gå med i facebook-gruppen ”Vi som tycker Arbetsförmedlingen borde byta namn till Arbetsförnedringen!”

Work or Riot


Demonstration för rätten till arbete i London 1908. På den suddiga banderolllen står det ”Work, starve or steal – what will it be?”

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Från Göteborg 2001 till COP 15, andread0ria skriver Den enda sanna glädjen, Jinge skriver AIK Hockey till KHL?, salkavalka skriver FRÅN GBG01 TILL COP15, HISTORIEN I BLIXTBELYSNING, Oman skriver Organ Donor – the Democratic Way part II

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nu var det ett tag sedan det kom ut något längre, mer analytiskt material på bloggen, och det var även ett tag sedan det var något om ”geografi”, stadsplanering och arkitektur, eller kampen om staden för den delen. Så idag råder jag bot på bägge dessa brister genom en artikel av Ebba Nilsson från Förbundet Allt åt alla som handlar om Miljonprogrammet. Ett annat lästips i ämnet är också Marcels artikel som delvis berör samma ämne.

Efter andra världskrigets slut båbörjas ett så kallat saneringsarbete i Sveriges stora städer. I Klarakvarteren i Stockholm, Haga i Göteborg och Lugnet i Malmö rivs kvarter efter kvarter av den gamla bebyggelsen för att ge plats för nya moderna hus. ”Lortsverige” ska bort.

Miljonprogrammet kallar man de bostäder och bostadsområden som kommit till mellan åren 1964 till 1975. Och man byggde faktiskt drygt en miljon bostäder under de tio åren. Av vårt nuvarande bostadsbestånd byggdes ca 25% under miljonprogrammets rekordår. Samtidigt som man byggde nya lägenheter så rev man också en hel del hus, framför allt i innerstäderna så tillskottet blev ungefär sexhundrafemtitusen bostäder. Ofta får höghusen stå som symbol för miljonprogrammet men av de dryga miljonen bostäder som byggdes under 64-75 var drygt hälften småhus i form av villor, parhus och radhus och den andra hälften var av flerfamiljshus. En fjärdedel av husen har 6 eller fler våningar. Och en fjärdedel är faktiskt ganska mycket med tanke på att man innan 50-talet nästan aldrig byggde hus som var högre än 6 våningar i Sverige.

Under 40 men framför allt 50- och 60-talet råder det akut bostadsbrist i Sverige. 1960 står drygt hundratusen personer i Stockholm i kö för en bostad. Det trotts att det byggs som aldrig förr. Saneringen av Klarakvarteren i Stockholm påbörjades på mitten av 50-talet och redan under 40-talet hade man börjat uppföra satelitstäder till Stockholm. Men detta var inte tillräckligt. Sverige stod, till skillnad mot stora delar av Europa, oförstört efter andra världskriget och 50-talets kriser och krig möjliggjorde ökad export av svenska varor. Sverige hade sin storhetstid som industriland och för att kunna försörja industrins arbetskraft med bostäder krävdes krafttag på bostadsmarkanden.

Förutsättningarna för hur miljonprogrammet kunde byggas lades redan i början av 1900-talet men den verkliga förändringen inleddes på 30-talet. 1932 vann socialdemokraterna riksdagsvalet och Per Albin Hansson blev statsminister. Under sossarnas styre infördes en ny ekonomisk politik där staten skulle spela en mer aktiv roll inom arbetsmarknaden, bostadsbyggandet och den sociala omsorgen. Under kristider skulle staten stödja efterfrågan för att förhindra massarbetslöshet.

Utvecklingen gick inom i princip alla områden mot en större skala. Inom jordbruken avvecklades de små lantbruken till förmån för storbruk, det skedde med statligt stöd. Det ledde tillatt landsbyggden avfolkades samtidigt som städerna och bruksorterna växte. Skola, vård och omsorg förändrades också till större enheter. Industrierna följde fordismens produktionsmodell med löpande band, arbetsdelning och specialisering.

Samtidigt pågick en effektiviseringsiver, även den över många områden. Inom jordbruket ersattes människor och hästar av maskiner och bekämpningsmedel och inom industrin blev tidsstudiemannen allt vanligare. Även hemmen skulle bli effektivare för att frigöra arbetskraft från hemsysslor till lågavlönade lågkvalificerade jobb inom industri och välfärd. 1944 grundades Hemmens Forskningsinstitut vilkets uppgift var att genom forskning och konsumentupplysning rationalisera hem- och hushållsarbetet. Liksom varje arbetsstation inom industrin, studerades arbetsbänkar, redskap, rörelser och arbetsställningar inom hemmet för att hitta den optimala och mest effektiva utformningen. Slutsatserna fördes sedan in i normer och regler för bostadsbyggande, till exempel i skriften God bostad, som jag kommer till strax.

1947 kom Byggnadslagen som innebar att staten fick planmonopol och det medförde att man som enskild markägare inte längre kunde bestämma vad som skulle byggas och inte byggas på de egna markerna i staden, utan var tvungen att ta hänsyn till vad som ansågs lämpligt ur en allmän synpunkt. Det gjorde att staten i högre grad kunde styra hur och var man byggde.

Den stora bostadslösheten ledd till att regeringen 1959 tillsatte en utredning, Bostadsbyggnadsutredningen, vars slutbetänkande 1964 resulterade i riksdagsbeslutet att en miljon bostäder skulle byggas under en 10-årsperiod. Man införde också en ny byggnadsstadga med rikstäckande regler för byggandet och en normsamling, God bostad, som Bostadsstyrelsen gav ut 64-76. God bostad gick noga igenom måttregler för rumsytor till hygienutrymmen, standard för skåp, arbetsytor i kök och garderober. Även fasader och utemiljö påverkades av normerna.

För den som ville bygga bostäder fanns förmånliga lån att få men endast till de projekt som följde Bostadsstyrelsens normer och det var framför allt stora projekt som detaljplaner för tusen lägenheter eller mer som premierades. Byggnadsprojekt under denna tid fick även statlig subvention av räntan för att ytterligare minska kostnaderna för bostadsbyggande.

Eftersom bostäderna framför allt skulle hysa arbetare och lägre medelklassen så var kravet på rimliga hyror men också en vinstmaximering stort. Och för att uppnå det räckte statliga subventioner och lån inte till. För att få ner kostnaderna för byggandet ytterligare infördes ett rationellt byggande, närmast likt en bostadsfabrik. Byggandet under 40-, 50- och början av 60-talet hade också varit intensivt men mer småskaligt och varierad, anpassat till terräng och natur och med blandade funktioner, så kallade ABC-städer, Arbete, Bostad och Centrum. I dessa områden varierade hustyperna, ofta låg höga hus i centrum och sedan blev husen lägre ju längre ut i periferin man kom.

På 60- och 70-talet var istället trenden att allt skulle separeras – funktioner och trafikslag. Områdena blev mer enhetliga och storskaliga. Bostäder låg på en plats, arbetsplatser på en annan och dessa knöts samman med tunnelbana och spårväg. På Chalmers utvecklades SCAFT-modellen, (Stadsbyggnad, Chalmers, Arbetsgruppen För Trafiksäkerhet) som i princip innebar total separering av gång- och cykeltrafikanter och bilister. Framför allt så var ju detta ett planerande för en växande bilism där idealet var att alla familjer skulle ha en bil. Landskapet och husen skulle betraktas från bil och tågfönstret, på avstånd och de nya områdena ritades därefter. I de nya områdena fanns också ett centrum med mataffär och annan samhällelig service, ofta med högstadieskola i anslutning. I skollokalerna skulle barn och ungdomar vistas på dagarna och på kvällarna skulle de användas av vuxna som ville fortbilda sig.

Byggnadstekniken var alltigenom rationell. Själva bostadskomplexen byggdes, framför allt i slutet av perioden, av prefabricerade betongelement som lyftes på plats av kranar på räls. Att det skulle funka att bygga så förutsatte att marken var relativt plan och därför kunde heller i princip ingen befintlig vegetation eller terräng sparas. Det var heller inte ovanligt att man uppförde en tillfällig fabrik på byggarbetsplatsen där betongelementen göts. För att minimera kostnaderna gjordes de allmänna utrymmena i bostadshusen så små som möjligt i förhållande till lägenheterna och antalet hyresgäster. Till exempel är trapphusen i miljonprogramområdena ofta små och saknar fönster. Inflyttning skedde så fort som husen var uppförda, innan hela området var klart och därför framställdes ofta dessa områden som skräpiga och ofärdiga. Vegetation tillkom efter att området i övrigt färdigställts.

En teori är att byggnadsplaneringen under dessa år drevs efter tre huvudidéer:

Att sprida ut arbetarklassen,

att skilja olika kategorier av människor, bland annat klasser, åt

samt

disciplinera arbetarklassen genom att inordna den i borgerliga levnadsmönster

Folkhemsbyggandet grundade sig i den borgerliga kärnfamiljens ideal och kvinnans roll som hemmafru och mor. Om det sedan när hemmets sysslor var utförda fanns tid över var arbetarklasskvinnan välkommen att jobba inom industrin eller vården. Arkitekturen utgick från hemmet. Om vi går tillbaka lite i tiden så föregicks modernismen, som man kallar den byggansstil och samhällsrörelse som miljonprogrammet uppkom under, av nyrenässansen och nygotiken där utsidan var det som avgjorde byggnadens insida. Symmetri var viktigt och det hända att man satte in blinddörrar och fönster för att få en huvudfasad symetrisk. Modernismens hus byggdes från insidan. Rummen placerades inbördes så att de fyllde den borgerliga kärnfamiljens behov och utsidan fick anpassa sig därefter. För er som varit i till exempel Fridhem i Malmö kan man se att många av husen där, som är uppförda i början av 1900-talet är klart asymmetriska. Just asymetrin återkom inte i miljonprogrammets arbetarbostäder men utgångpunkten i hemmet och familjens behov var en viktig faktor. Ett av syftena med att förse befolkningen med nya bostäder under 40-70-talet var att ”civilisera” och ”disciplinera” arbetarklassen som ansågs som ociviliserad, slö och naturligtvis ett potentiellt hot mot samhällsordningen. Arbetarna skulle istället anamma ett levnadssätt som innebar hög arbetsmoral och ett liv utanför arbetet med fokus på det enskilda hemmet och familjen. Man skulle solidariseras med den ägande klassen genom att bete sig som den och även på så sätt skulle uppror förhindras. Dessutom innebar det borgerliga livsmönstret en högre konsumtion som passade utmärkt som motor i byggandet av folkhemmet.

Miljonprogrammet och även byggandet under 40 och 50-talen var inga jämställdhetsprojekt. Normen för boendet blev den borgerliga, heterosexuella kärnfamiljens levnadsvanor och hygieniska moral. Och där hade kvinnan en tydlig plats som ansvarig för barnens fostran och bostadens utveckling. Folkhemmet var ett samhälle byggt av män där kvinnan gavs vad som ansågs mindre betydelsefulla uppgifter och en underordnad plats.

En av de andra huvudidéerna var att skilja klasser åt. Stora delar av miljonprogrammets områden är förorter och satelitstäder till storstädern, väl avskiljda från överklassens kvarter i staden och dess egna förorter. Detta var också en strategi för att sprida ut arbetarklassen i lagom stora enheter. En schemaplan från 1946 visar en stadsdel med ca 10 000 invånare. Eftersom områdena och husen byggde på familjelivet i den enskilda lägenheten raderades den kollektivitet som ofta fanns i innerstadskvarteren där arbetarna bott innan i hög grad ut. Jag har däremot inte hittat någon som förklarat poängen med att skilja bostäderna och arbetsplatserna åt men man kan ju tänka sig att det dels var ett sätt att förhindra att uppror startades. Även om arbetarna befan sig på samma plats på dagen så åkte de sedan hem till en mängd olika bostadsområden och man förhindrade på så sätt att man snackade om jobbet med sina arbetskamrater utanför arbetet, och när man var på jobbet så hann man förmodligen inte snacka eftersom det stod en tidsstudieman med klocka bakom varje hörn. Man kan också tänka sig att det var ett sätt att begränsa ett redan startat uppror från att sprida sig till ett annat område, från arbetsplats till bostadsområde och vice versa.

Man hör ofta att miljonprogrammet grundade sig i tanken att alla skulle ha en bra bostad och ett drägligt liv. Jag säger inte emot det. Om ni inte sett filmen ”Far till staden” så kan jag varmt rekomendera den. Den handlar om Erik Svenning som var socialdemokratisk kommunpolitiker och riksdagsman och som var med och byggde dagens Malmö med de nya kvarteren i Lugnet och Caroli och stadens förorter. Svenning föddes i en arbetarfamilj i Lugnet och ägnade sedan sitt liv åt att utplåna den fattigdom och slum som han växt upp i. Och naturligtvis är historien om miljonprogrammet fullt av sådana människor, som bara ville väl. Men det byggdes tveklöst också för att tjäna kapitalismens syften, det är den andra sidan av myntet. Förutom att diciplinera arbetarklassen och stävja uppror genom strategisk planering var byggandet också ett sätt att återinvestera de vinster som gjorts på export men också den ökade konsumtionen i Sverige.

Miljonprogrammets stadsbyggande var ämnat för att diciplinera arbetarklassen och att kontrollera arbetarnas missnöje angående dåliga bostadsförhållanden och att motverka möligheten tilluppror och strejker på grund av dåliga arbetsförhållanden. Men idag ser vi att uppror mycket väl kan ta form i dessa områden. Ta till exempel det sätt som Rosengård är byggt med trafikseparering och många öppningar mellan husen som leder ut till uppvuxna grönområden. Där fungerar det uppebarligen alldeles utmärk att hiva lite sten och sen försvinna in i någon av alla portar eller in i labyrinten av cykelvägar och buskage. Och så fungerar förhållandet mellan arbetarklassen och kapitalet. Någon gör ett drag, till exempel arbetare protesterar mot dåliga bostadsförhållanden, kapitalet svara genom att bygga nya bostäder men på ett sätt som skall motverka nya protester och upplopp, arbetarklassen utnyttjar dessa förhållanden och gör ytterligare ett motdrag, till exempel förortskravaller. Utmaningen är att hitta sätta att utnyttja kapitalismens motdrag och göra det till en fördel för oss, inte bara genom att försvara våra positioner utan för att flytta fram dem. Piece of cake!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Vågar GP granska polisen?, Jinge skriver Tre Kronor i utförsbacken, Anders_S skriver Nya maffiapengar? – nytt bud på Saab från Spyker, Fredrik Jönsson skriver Sverigedemokraterna – Gärningsmännens parti?, vsfstockholm skriver Två bilder från Köpenhamn, tusenpekpinnar skriver Ahhh…

I övrigt – Kommunism i Sverige om Marx och Heidegger, Fragment kommenterar Lundbergs Yarden

PREVENTIVT GRIPANDE AV DANSK ADMINISTRATION

Vi kommer idag att gå in på Danska kungliga konsulatet i Malmö på
Stortorget och preventivt gripa personalen, detta för att förhindra fler
massgripanden och på grund av att den danska staten bryter mot de
mänskliga rättigheterna. Ett lands konsulat representerar nationen
utomlands och den danska statens agerande är en fara för
demonstrationsrätten.

Danska polisen har i flera dagar under COP 15 använt massgripanden som
taktik, utan egentlig grund. Man har hindrat människor från att uttrycka
sin åsikt i demonstrationer där man försöker påverka toppmötet som
beslutar om klimatets och allas våran framtid. Den danska polisen har
stormat pubar och barer i Christiania, frihetsberövat nära ett tusental i
lördagens demonstration, omhändertagit andra demonstrationer och utsatt de
gripna för omänsklig och förnedrande behandling vid gripandena.

– I lördags satt jag fyra timmar bakbunden i minusgrader på asfalten,
polisen vägrade låta mig gå på toa eller sträcka på mig. Jag såg att de
slog folk som försökte byta ställning, en del av de omhändertagna tog de
av vantarna på och min kompis blödde runt handlederna efter buntbanden,
som de använde som provisoriska handbojor på oss alla, och hon har
fortfarande ont. Vi behandlades som djur. En kille i ett led bredvid mig
kissade på sig efter att polisen ignorerade att han bett att få gå på
toaletten i två, tre timmar, berättar Andreas från ockupantscenen – Malmö.

Den danska polisen bryter mot FN:s deklaration om de mänskliga
rättigheterna. I artikel 5 står det: Ingen må utsättas för tortyr eller
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och i
artikel 9 står det: Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller
landsförvisas. FN är värd för COP 15, men har mötet i ett land som inte
uppfyller de grundläggande mänskliga rättigheterna.

– Jag fick inte veta varför jag var omhändertagen, när jag frågade så
struntade de i att svara. Vi fick trängas i burar inne på
Klimat-Guantanamo och de som inte fick plats fick sitta i bussar. Burarna
var fulla, fortsätter han.

Den danska lagförändringen ”lymmel-paketet” kriminaliserar rätten att
demonstrera. Det preventiva gripandet innebär att polisens misstanke om
att du kanske ska begå någon form av brott kan leda till att du blir
omhändertagen i 12 timmar, det räcker alltså att vara på fel plats vid fel
tillfälle. Att stå i vägen för dansk polis kan leda till 12 timmars
arrest, 40 dagar i fängelse, till och med 30 000 DKK i böter. I praktiken
blir demonstrationsrätten selektiv och inte en rätt som omfattar alla.

Danska staten omöjliggör civil olydnad genom de höga straffen trots att
det är en metod som används av folkrörelser för att främja demokrati och
mänskliga rättigheter, till exempel när den tidiga arbetarrörelsen skapade
strejkrätten genom att gå ut i strejk trots att det var i strid med
gällande svensk lag. Med den här lagstiftningen får polisen också större
befogenheter att till exempel lägga sig i fackföreningars blockader, något
som ska vara något för arbetsmarknadens parter att avgöra.

– Är Danmark på väg att bli en polisstat? De ska bestämma våran framtid,
göra upp om klimatet och vi får inte ens tycka någonting. Säger Maja från
SUF Malmö.

Hon beskriver varför vi väljer att gå till konsulatet:

– Den danska ambassaden är full med människor som representerar Danmark,
de kallar sig fredliga men vi uppfattar situationen som hotfull och känner
oss tvingade att ingripa så att de slutar att selektivt kriminalisera
demonstranter. Det kan innebära att någon oskyldig blir gripen. En
oundviklig, tråkig men nödvändig konsekvens för att säkerställa ordningen.
De mänskliga rättigheterna måste följas.

De organisationer som står bakom aktionen är:
Syndikalistiska ungdomsförbundet – Malmö,
Syndikalistiska ungdomsförbundet – Lund,
Aktivitetshuset Utkanten,
Mangla,
Socialistiska Partiet – Lund,
Socialistiska Partiet Malmö,
Bang FC,
Sveriges Kommunistiska Parti – Malmö,
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund – Malmö,
Lundabor mot nedskärningar,
Ockupantscenen – Malmö,
Planka.nu – Skåne,
Hardqueer,
Motarbetaren,
Förbundet Allt åt Alla – Malmö

Mer om rättsäkerhet, aktionen och klimatmötet: 

Först – Copyriot och sedan Sydsvenskan, Danska Modkraft, Berlingske

SDS AB AB2 AB3 SvD SvD2 SvD3 EXP EXP2 SKD SKD2

Helsingborgs dagblad, Skånskan, Isobel Röda Lund Svd Dn Dn2GP, GP, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Svd, Svd, Svd, Svd, Svd, Svd, ETC, AB, AB, AB, AB, AB, EX, EX, EX, EX, EX, Ssd, Ssd, Ssd, Ssd, Ssd Saker under huden

Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Fredagshumor…, Anders_S skriver Vänsterextremism är inte lika allvarligt som högerextremism, Bo Myre skriver Nu så – Jeff Luers är fri, Jinge skriver Märkligt Klimatskådespel, Fredrik Jönsson skriver Evo Morales startade en omröstning om att bevara moder jord

Lite otippat kommer idag en blondinvits, men kanske inte av den vanliga sorten, utan som den går på restaurangen som jag jobbar på:

– Vad är det för skillnad på en 16-årig blondin och en servitris?
– ?
– 50 kr i timmen!

Var den rolig? Inte speciellt tycker jag, men krögaren skrattar å andra sidan hela vägen till banken, han föredrar unga blondiner. Mellan en 16-åring och utbildar serveringspersonal med 6 års erfarenhet skiljer det idag 50 kr och 10 öre i timman – 66.10 jämfört med 116.20. Det är alltså enligt det kollektivavtalet som Hotell- och Restaurang har förhandlat fram.

Idag finns det en debattartikel i Aftonbladet från Handels, som poängterar att sänkta ungdomslöner inte leder till fler jobb, och det är ju sant, det leder bara till rikare företagare. Men man kan tycka att det har varit en smula korkat av facken att gå med på den här skiten från början…

Vad blir då konsekvenserna, på arbetsgolvet, av ungdomslönerna? På mitt jobb är dessa, företrädesvis unga tjejer, personer anställda på timmar ett par år, för att sedan få ”sparken” (dvs inte bli inringda och schemalagda) och bli ersatta av en ny, ung, tjej. Det finns några äldre servitriser som jobbar år efter år, dessa får i praktiken fungera som hovmästare/förmän men får bara lön som en servitris, och där sker också en splittring mellan ”de yngre” och ”de äldre”. Lönearbetet suger över huvud taget, men medan vi dras med det så borde i alla fall samma arbete ge samma lön, helt oavsett ålder, det skulle också göra det lättare att kämpa tillsammans för bättre villkor.

Mitt tips är att kämpa tillsammans för bättre lön och villkor och samtidigt passa på att höja sina löner på de sätt man kan hitta på, speciellt för alla nya i årets julhandel.

För övrigt anser jag att Försäkringskassan skall krossas.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver När förstår väljarna att SD är Fascister?, Anders_S skriver Mer signalspaning – inte bara FRA, cappuccinosocialist skriver Ny hiphopblogg, Bo Myre skriver Radiopiraterna: Om klimatet och ockupationer, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Obama tog emot fredspriset med krigspropaganda, andread0ria skriver Plötsligt händer det – del 2

Sydsvenskan rapporterar idag om att någon har döpt om Stora Södergatan till Upploppsstråket.

Med tanke på att det var just på den gatan som antifascister lyckades genomföra en lyckad blockad 30 november 1991 så är namnet väl valt. Tidigare har man bland annat lagt in en egen minnesgatsten i gatan också, den kanske fortfarande finns kvar förresten?

Ordet ”Détournement” betyder att man gör om en existerande ”konstverk” och fyller det med en ny innebörd, tyvärr saknar vi ett vettigt svenskt ord för samma fenomen. Det händer trots allt lite då och då, till exempel var det några skojfriska personer som döpte om möllan-statyn Arbetets Ära till det mer passande Arbetets Vanära (komplett med turistinformation på tre språk). Själva uttrycket kommer från situationisterna och jag kan passa på att tipsa om att René Viénets lysande film La Dialectique Peut-Elle Casser Des Briques?, eller på engelska – ”Can Dialectics Break Bricks?” – en gammal Kung Fu-rulle som Vienet ”detournerat” och nu fått att handla om konflikten mellan proletariatet och ”byråkratklassen” i ett statskapitalistiskt samhälle, den som varit på Arbetsförmedlingen förstår vad jag menar….

Filmen är av ganska dålig kvalité men lite smårolig, den har engelska undertexter. Min favoritreplik är kanske på 6.32 men det finns mycket fint.

Nästa sida »