mars 2008


Det är bara att gratulera den papperslösa städaren som jobbat på McDonalds i Nybro samt hans fackliga företrädare i Handel- och Servicesyndikatet Sydost av SAC. Jag pratade med en medlem i Kalmar LS igår kväll och han konstaterade med ett leende att ”Vi har nått en överensekommelse och vi är nöjda.”. En blockad i Nybro och sedan ett rikstäckande varsel räckte den här gången.

En som inte är nöjd med de segrar som papperslösa, syndikalister och arbetare tagit hem de senaste dagarna är Maria Abrahamsson. Eller som hon formulerar det är det metoderna som hon är kritisk mot. Hon tycker det är pöbelfasoner. Och det har hon helt rätt i…

Med de hårdnade villkoren på arbetsmarknaden, i takt med flexibeliseringen och fler osäkrare arbeten, så behöver vi också en återgång till hårdare metoder för att försvara (och utöka) våra rättigheter som arbetare. Ordet ”pöbel” för tankarna till 1800-talet och en farlig folkmassa, och det är såklart det vi är för borgarna, jag hoppas att vi ser en återkomst för pöbeln, den farliga klassen som hotar etablissemanget. För det handlar allt mindre om att ha rätt och allt mer om att få rätt. Något som också arbetsdomstolen har visat med all önskvärt tydlighet då man vändit och vridit på sina egna lagar för att kunna döma syndikalister,och även i andra fall gett mer rätt till arbetsgivarna. För att citera Kurt Junesjö, arbetsrättsjurist med bakgrund på LO-Rättskydd när han i en intressant artikel i Metro säger – Det är ingen skillnad på svinen på en svinfarm och människorna på en fabrik. Arbetsgivaren har samma rättigheter att kontrollera dem.

Men om Maria Abrahamsson menar att dessa pöbelfasoner är olagliga, så har hon däremot helt fel, vilket Svensson skriver om.

Motkraft har en nyhet om detta om McDonalds i Nybro. Det har också Barometern.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Konflikt: akuhujan har ett inlägg som alla borde läsa,

Mitt tidigare inlägg i ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Igår rapporterade Arbetaren om att SAC har nått en förlikning med Lilla Karachi (ni vet, den indiska-pakistanska restaurangen i Estockholmo). Man fick inte de krävde 80 papp men det blev 65 000 till Muhammad Riaz som är nöjd men egentligen tycker han borde fått betydligt mer, och det kan man ju hålla med om.

I vilken mån man kan tala om ”seger” i det här enskilda fallet vet jag inte riktigt, men jag hoppas och tror att man satt de papperslösas villkor på agendan och det har förhoppningsvis lätt till att papperslösa vet vilka rättigheter dom har, hur de kan organisera sig och var de kan vända sig, samt att arbetsgivare passar sig lite. Sveriges arbetsgivare är i väldigt stor behov av uppfostran, det kanska beror på flumskolan eller curlingföräldrar att de beter sig som de gör?

En del andra saker i artikeln pekar framåt och är väldigt upppmuntrande, det jag tänker på är detta stycke:
Nu fortsätter Papperslösagruppens arbete och Lasse Morin hoppas att de ska kunna sprida mycket mer information om papperslösas rättigheter.
– Vi måste komma på fler metoder för att jobba mer förebyggande, så att papperslösa arbetare från början vet om att det faktiskt har rättigheter.
Papperslösagruppen kommer också hädanefter att sträva efter att förhandla för arbetare som har sitt jobb kvar.

Dels är det förebyggande bra, men också att jobba för de som har sitt jobb kvar, på det sättet kan man förhoppningsvis jobba med och för de redan existerande arbetarkollektiven och inte bara komma in ”på defensiven” så att säga.

En del av mina tankar idag går till de stödätande bönderna i centern och bratsen i MUF, trevligt att i alla fall en del av deras pengar går till Muhammad Riaz. Jag önskar för övrigt Muhammad lycka till med sin asylansökan.

En annan arbetsgivare som är i skriande behov av en skarp tillrättavisning är McDonalds i Nybro, som har en ny blockad på sig imorgon. På Motkraft har Handel- och servicesyndikatet ett mycket bra uttalande.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Övrigt om Lilla Karachi: Loke har skrivit, DN likaså, Petter, Forever United, Guldfiske har en intressant artikel om de papperslösas kamp i Italien.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Uppdaterat: Vårdförbundet sa Nej till medlarnas bud. Läs mer på: Svd, DN, Sydsvenskan, trotten.

Det pågår just nu löneförhandlingar för fullt när det gäller sjuksköterskornas löner. Parallellt med förhandlingarna mellan Vårdförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting så pågår det en del andra utomfackliga aktiviteter som inte riktigt har fått den uppmärksamhet jag tycker de förtjänar.

Jag tänker på Löneupproret 2008 (iväg och skriv på förresten!), så här skriver de själva:

”Upproret.se skapades av två frustrerade sjuksköterskor på avdelning 15, lungkliniken Centrallasarettet Västerås. Sidan har ingen som helsts koppling till vårdförbundet, även om vi hoppas att de kommer att stötta oss både lokalt och centralt.

Vi anser oss vara politiskt oberoende då lönefrågan för vårdpersonal inte uppmärksammats särskilt bra vare sig av den förra eller nuvarande politiska makten.

Vår avdelning återspeglar nog ganska bra den verklighet som många andra vårdanställda lever i.

Flera av personalen här har lämnat facket på grund av den besvikelse de känt då det hänt så lite de sista åren. En del har valt att stanna kvar som medlemmar för att trots allt nu försöka organisera sig gemensamt i löneutvecklingsprocessen.

Därav har våra namnlistor inga som helst krav på medlemskap eller speciell politisk tillhörighet. Medlemmar och icke-medlemmar i vårdförbundet är välkomna att ansluta sig till upproret.

Det viktiga är ju trots allt inte att alla har samma politiska åsikter eller är medlemmar i samma förbund, utan att vi tillsammans visar att vi fått nog och kräver en omedelbar förändring.”

Jag tycker det dels är intressant att de varken uttrycker nåt hopp om varken höger- eller vänsterregering och faktiskt skriver att flera av dom har lämnat facket på sistone (och inte pga höjda a-kassenivåer utan av besvikelse). Dels är radikaliteten i dessa namnlistor intressant, det är tydligt att man tittat på konflikten i Finland där vårdpersonal helt enkelt sa upp sig (men intressant nog kunde detta inte tolereras i ”den fria marknadsekonomin” utan finska regeringen ordnade snabbt en lag som förbjöd dom att sluta!).

Det är nämligen inga ”vanliga” namnlistor utan de som skriver på skriver under som studenter på ”Vi är beredda att flytta utomlands” och som har jobb skriver under på att de är beredda att säga upp sig! Men man kan också skriva på som utomstående. Totalt har över 20 000 personer skrivit på listorna.

Det man kräver är en höjd ingångslön från 18 000 till 23 000, lönelyft på 5000 för de som redan har jobb och fortsatta lönelyft på 5% per år.

En kul sak är att man kan skriva kommentarer till sin underskrift, jag har klippt ut en del av mina favoriter och tänkte kommentera en del av dom. Det är ofta en imponerande politiskt klarsynthet som kommer fram.

Kommentarer:

Jag tycker att vårdpersonal utnytjas för att deras medmänskliga moral inte tillåter dem att strejka som andra yrken kan. Alla bara tror att dom ska vara där, för att annars dör folk. Vi borde belöna dom för att vi känner oss trygga.

Jag har gått ner i lön sen jag utbildade mig. Som säljare i butik hade jag mer betalt. Är det värt detta? Ska man inte få jobba med det man älskar för att man inte får betalt för sitt arbete? Detta är ett hån. Rena förnedringen.

Florence Nightingale och Bertha Wellins tid är förbi!!! Ge oss den lön vi är värda!!!

Även Florence kämpade för löner!

Kim tycker: Kul att man vänder sig mot den här sammanblandning av medmänsklighet och lönearbete som finns inom vården, det här med att man får mindre lön för att man jobbar med nåt man tycker är kul eller är kreativt känner jag igen från kockyrket – märkligt nog verkar det inte gälla medelklassen som på nåt sätt verkar kunna ha kul jobb OCH tjäna pengar samtidigt.

Så länge som det är inviduell lönesättning kommer problem med dåliga löner att finnas. Eftersom löner sätts efter vad chefer har sina favoriter och inte har en aning om vad som uträttas på avd av ssk. Det finns många ssk som ser till att stå på tå för chefen och tar för sig och låter sedan andra ssk göra deras arbete. Har en make som tjänar bra, så därför kan jag arbeta som ssk. Att kunna leva på sin lön och unna sig något extra är uteslutet. Har inga studieskulder längre,men anser att jag har bjudit kommun och landstinget på mina tjänster som jag betalt utan att få något tillbaka.Kommer därför att utan tvekan att säga upp mig.

Äntligen görs något åt lönerna. Det är skandal att inte lönerna är högre! Man blir förbannad när man jämför kvinnors arbete med männens. Det känns kränkande att ingen av politikerna eller annan person i beslutsfattande position gör något. Ska sophämtare, elektriker och andra inom typiska mansjobb tjäna över 30 000 kronor och en sjuksköterska 18 000? Sophämtaren och de andra är säkert värda 30 000 kr. men sjuksköterskan är i så fall värd 35000 kronor som har ansvar över människors liv. Stå på er!

VARNING UTFÄRDAS HÄRMED TILL ALLA UNGDOMAR! Välj ej detta yrke. Som ssk hamnar man i en beroendeställning där man måste hitta en partner för att överleva. Ändå krävs en kandidatutbildning,att du arbetar obekväma tider, ett enormt ansvar och att du ska betala tillbaka ett lån.

Nu är det dags för detta underbetalda kvinnoyrke att få betalt för våran kompetens och en lön man kan leva på och höja statusen på yrket.

Nu får det verkligen vara nog! Sorgligt att personer som vårdar våra äldre och andra sjuka människor får sämre betalt än de som monterar tex. bilar.

Kim tycker: Jag tycker det är en svår fråga varför det är så låga löner i vården, å ena sidan håller jag med om att det är lägre löner generellt för kvinnor i alla branscher och tror då vården drabbbas hårt – å andra sidan tror jag också lönerna är låga för att det inte är inom tillverkningsindustrin som en del andra branscher – bilar är helt enkelt viktigare än människor för kapitalister.

Så underbart bra att vi äntligen säger ifrån! Nu får det fan i mig vara nog!!!

Just nu har jag bättre arbetsvillkor och lön som uska (personlig assistent) i Täby kommun… Jobbar därför endast delvis som syrra och resten som uska, varför välja ett jobb med sämre villkor trots att man har utbildningen…?

Jag är inte en reavara. Jag har investerat tid, pengar och engagemang i min utbildning, nu vill jag att arbetsgivare och samhälle visar att det var värt det.

HÖGRE LÖN ELLER SÅ STOPPAR VI HELA SVERIGE!!!!
Jag vägrar ha patientansvar till nuvarande lön.Det som skapat den besvärliga situationen är kombinationen inkompetenta politiker och fega chefer ute på sjukhusen. Att låta politiker ha hand om ekonomi och logistikfrågor är som att låta vargen vakta fåren. Om något får råkar överleva så beror det på att vargen roffat åt sig och sina vänner så mycket att han inte mäktar med att lägga beslag på mer. Missförhållandena som byggts upp under mycket lång tid hade kunnat bli allmänt kända om journalistkåren gjort sitt jobb istället för att spela med i makthavarnas lek med våra skattepengar. Det är sanslöst att politiker får montera ner vården bit för bit trots att vi under lång tid haft världens högsta skatter! Dessutom fattas en fackförening värd namnet för sjuksköterskorna. Det enda de gör är att ytterligare knapra på vårdpersonalens magra nettolön, samt komma med förtäckta hot om vad som kan hända om man går ur facket. Att vården fungerat så länge som den har beror på vårdpersonalens enorma tålamod. Ni har mitt fulla stöd! Lycka till!

Upp till kamp. vi är beredda på strike.

Beundrar alla er som jobbar inom vården. Blir otroligt upprörd när jag läser att VD på Ericsson, Carl-Erik Svanberg tjänar 2 miljoner i månaden.

Kim tycker: Det verkar som kampviljan är stor och jag är övertygad om att även militantare metoder från sköterskorna skulle få stort stöd.

Länkar till mer info om löneförhandlingarna: ett hjärta rött, Sydsvenskan, AB, DN

Även Dom Ljuger gör reklam för löneupproret.

Konflikt: aku om biologismens fasor, slutstadium tar en paus, vida badar bubbel med borgare, vardagspussel slutar snart jobbet, syrran påminner om asylkassan, säg välkommen till vår senaste medlem, Autonoma Kärnan , red metal är sur på nån liberal, Petter skriver också om syrrorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Trailer

Inspirerad av ett suveränt inlägg på vardagdpussel tänkte jag skriva en kort recension av filmen Waiting. Som namnet antyder utspelar sig filmen på en restaurang där huvudpersonerna främst är servitriser och servitörer (men även en del kockar är såklart med i filmen).

Själv älskar jag filmer som utspelar sig på arbetsplatser (Clerks, Office Space, Car Wash osv) och den här är en av de bästa, det är en komedi med ganska tramsig humor (gänget bakom den har bl a gjort American Pie) som jag normalt inte gillar så mycket. Men i en, för mig, hemtam miljö som en restaurang är det klockrent. Filmen utspelar sig under en arbetsdag och vi får både följa en ny kille och en som varit där ett tag, nämligen Dean (Justin Long) som blir erbjuden en högre position och hans vånda och beslutångest om han ska ta det bättre betalda jobbet som arbetsledare.

Titeln på den här posten är ju ”Don´t fuck with the people handling your food” och det verkar vara ett allmänt talesätt i USA, till glädje till restaurangfolket på andra sidan pölen (Vardagspussel tar upp kraven på serveringspersonal att vara så jävla glada jämnt). Efter en av dom grövre scenerna i filmen så kan man hoppas att en del svenska kunder slås av tanken att man inte ska jävlas med personalen.

Filmen är grymt kul och visar på ett träffande sätt sammanhållningen (som delvis här skapas genom en snuskig lek som grabbarna sysslar med, men det finns även en twist här som jag inte ska avslöja) bland personalen, motsättningen med ledningen och jobbiga kunder. Det visar ett underbetald och stressigt jobb där det finns ett stort krav (och ekonomiskt incitament) att utföra ett ”immateriellt arbete” – alltså att servera handlar inte bara om att släpa ut maten utan också att fjäska, vara glad och trevlig på ett sätt som är format av varuformen.

På det stora hela rekommenderas den starkt – här kommer några åsikter om den från en amerikansk servitris:
Waiting is the best, most accurate, most honest, and most riotously funny movie ever made about the service industry. Here’s how I see it – the world is divided into two groups of people: those who have waited tables and those who haven’t. Those who have never worked a day of their lives in a restaurant may find this movie amusing, but they’ll think it’s too absurd to be real, and they’ll probably never give a second thought to this movie ever again.

But those of you who have felt the pain, degradation, and humiliation of waiting tables will p**s your pants laughing at how PERFECT this movie is.(….) All the characters in Waiting are based on the real people who work in every restaurant. There’s the hot/slutty/underage hostess, the fat and ugly cook who somehow dates a really hot waitress, the stoner/punk bust boy, and the manager with the chip on his shoulder. All the customers in this film (the cheap red necks who don’t know how to tip, the b****y women, the drunk and horny men) are all customers I’ve waited on. And no filmmaker has ever so accurately portrayed the complex and irreconcilable tension between the wait staff and kitchen staff.

Som slutkläm har jag hört upplyftande rykten om att det ska komma ut en uppföljare i år – Still Waiting.

P.s. För er som vill läsa mer om konflikten på McDonald´s i Nybro så är inget öga torrt hos liberalerna. Även ägaren är sur på snuten.

Intressant?

Konflikt: den udda vinkeln, red metal, slutstadium

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Uppdrag Granskning avslöjade i höstas att de tre jättarna McDonalds, Burger King och Max hade papperslösa städare som arbetade för låg lön till vidriga förhållanden. Man har sedan dess sagt upp kontraktet med Capital Städ som stod för städning. McDonalds har däremot inte gjort rätt för sig gentemot de papperslösa städarna, därför kräver nu en städare i Nybro (som jobbat för 33 kronor i timmen, sex timmar per natt, sju nätter i veckan) ersättning för den tiden han slavade där. Till sin hjälp har han syndikalisterna som idag genomför en blockad som Barometern rapporterar om. Barometern har även en del bakgrundsmaterial och ett bildspel från blockaden (tanten med röda mössan är min favorit).

Papperslösa invandrares arbete har äntligen uppmärksammats mer och mer nu, och det är helt enkelt tack vare arbetarnas egna klasskamp, i många fall kanaliserad genom SAC (för övrigt verkar också Fastighets vara på hugget). Fallet med Lilla Karachi antar jag att de flesta hört talas om.

Blockaden verkar ha varit lyckad, och man har stängt till helt, och inte bara delat ut flygblad. Vad jag förstår så har polisen gått med på det. Däremot verkar Nybros nazister ha förstått sin historiska uppgift som kapitalets lydiga bandhundar och framför visa hotelser. Efter att ha tjafsat och hotat lite verkar dock en Blood & Honour-prydd nazist ha slagit till en ärofylld reträtt (en så kallad frontutjämning kan hända).

Franchise-tagaren som driver stället håller inte med om att hon ska betala utan tycker att det ska underleverantörer göra. Själv har jag inget emot att det notoriska fuskbolaget Capital Städ och ägaren Monte ska hosta upp pengar, men nog har även hon tjänat grova pengar på den papperslösa städningen och borde därför också pynta. Jag hade ingen aaaaaning, yeah right.

Men det finns också andra sätt än blockader om man vill sätta press på restaurangen, något som använts nyligen är att man helt enkelt bokar upp ställen, eller bara går in och sätter sig och beställer kranvatten och på så sätt ”ockuperar”.

Vill man läsa mer om papperslösa arbetares situation är petters post en bra utgångspunkt. Han har även en artikel i Expressen. Även Samhällsfeber har en utmärkt artikel där han förklarar att de papperslösas kamp är bra för arbetarklassen i stort. Slutstadium var med och blockerade Lilla Karachi och zwitterjon om anschluss. Även syrran skriver om vår tids slavar. Redundans skriver om organiseringen av papperslösa och Arbetsdomstolen.

Mitt lästips för de som jobbar på Donken: Alternative Crew Handbook

Intressant? Klicka på länken i så fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det handlar om klass

Jag läser idag i Sydsvenskan om utedagis och deras ökade populäritet, ungarna är ute mest hela dagarna och det är bra för hälsan. Jag gillar hela idéen med utedagis (även om det framgår av artikeln att det delvis är ett sätt att spara).

Jag är av den allmänna åsikten att de som egentligen bestämmer i världen är överklassen, de med mest pengar och så där. Det är väl en åsikt som inte är så ovanlig, men många andra verkar tro att ”samhället” ändå satsar mest pengar på de utan egna resurser (än sin arbetskraft vill säga) och att de rika spenderar sina egna pengar på det dom nu lägger dom på. Men i artikeln framgår det också med all önskvärd tydlighet att politikerna prioriterar de som redan har gentemot de som inte har det. Det är i och för sig inte så konstigt, politikerna tillhör ju själva de bättre bemedlade och lägger de kommunala kulorna på sig själva och sina bekanta eller för att citera ett slagord – ”Ilmar våra pengar tar, ger åt dom som redan har!”

Nu är naturligtvis inte hela befolkningen i Malmös fiiinare områden överklass, utan snarare välbärgad medelklass.

Jag har vid något tillfälle i kommentarer anklagats för att vara bitter och se allt i klass, men jag måste erkänna att det är svårt att låta bli. Det är svårt att låta bli när jag läser att det i stadsdelarna Limhamn-Bunkeflo och Västra Innerstaden finns 207 platser för på utomhusförskolor. Dessa är mig veterligen de två områden i Malmö med högst medelinkomst, i Malmös områden med lägst medelinkomst (Fosie, Södra Innerstaden och Rosengård) finns det, hör och häpna, 20 platser!

Man kanske kan förledas att tro att det inte finns intresse i de fattigare stadsdelarna, men så är inte fallet. 2007 ansökte föräldrar om platser i de fattigaste områden för 241 barn, 2008 hade det minskat till 174 (inte så märkligt kanske då man väl hört av bekanta att det inte fanns platser). Så när det ansöktes om plats för 241 barn fanns det plats för 20, en av tolv alltså, snyggt jobbat.

Och hur var det i rika Limhamn-Bunkeflo och Västra Innerstaden? Där fanns det förståss ett brinnande intresse för de mer hälsosamma utedagisen? Nix, så var det inte, där var det 2007 ansökt om 56 platser och 2008 om hela 22 platser. Så där var det helt omvänt.

Rika områden 2008 – 22 barn ansöker om 207 platser.

Fattiga områden 2007 – 241 barn ansöker om 20 platser.

När det gäller den folkhälsan så kan man tillägga att antal barn med allergier och astma ökar hela tiden, samt att medellivslängden i Malmös fattigare områden är upp till 8 år kortare än i de rika områdena. Dessutom lär det ju vara så att de rika ungarna i större utsträckning har lättare att komma ut i naturen på fritiden (tillgång till bil, sommarstuga osv).

Det handlar om klass. Igen, hela jävla tiden.

Intressant?

På Konflikt: Syrran om den okunniga högern, Vida Latina om en Marsdag i Bogotá, Colombia.

Motarbetaren har kommit ut med ett nytt nummer om Posten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Tänkandet över det mänskliga livets former, alltså även den vetenskapliga analysen av dem, slår över huvud taget in på en väg, som är motsatt den verkliga utvecklingens. Det börjar post festum, alltså med utvecklingsprocessens färdiga resultat. De samhällsformer, som gör arbetsprodukterna till varor och alltså är varucirkulationens förutsättningar, har redan fått en ställning som samhällslivets naturformer, innan människorna söker klargöra för sig, inte dessa formers historiska karaktär, ty den gäller redan som orubblig, utan deras innehåll. Så var det endast analysen av varupriserna, som förde till bestämmandet av värdestorleken, och endast varornas gemensamma penninguttryck, som ledde till fixerandet av deras värdekaraktär.

Man står där med henne, denna demenssjuka som var morgon ska upp men som måste väckas av dig eller andra, man står där och håller henne som om hon vore av en annan värld, som hon vore av samma material som det som bränns på stekytorna, som köttet du på tidigare arbeten kastade ut för att tillaga, man står där för att man måste och för att man borde. Så detta bör, hjälpen att lyfta, tvätta, duscha, klä på, tvång och nödvändighet. Man; därför att detta man innehåller ett jag men också för att detta jag är utbytbart. För att arbetet är utbytbart, för att det är behärskat av neutralitet. För att neutraliteten kommer ur jämförande, för att jämförandet vilar på att lika för lika gör lik av det olika, för att skilda ojämförliga kvaliteter av ett värdemått blir jämförliga, för att jämförelsen är vad som gör det möjligt att värdera, för att värdera är att avgränsa, för att avgränsa är att påföra, neutralisera, profanera, mystifiera, fetischera, förtrolla, mytologisera, för att… Man för att du kan byta och för att du är utbytbar, man står där med henne, denna demenssjuka som var morgon ska upp, som måste väckas av dig eller andra, men också man står där med köttet som man kastar ut över stekytorna, man står där och tillagar. Man står där med henne, denna demenssjuka. Samma man, detta mantra, ett neutralt som fordrar, samlar, ur detta man reser ett jag: jag står här, jag har stått här och slitits ut, jag har stått här och fått ryggen att slitas, söndras, knäckas, jag har stått här och ur alla dessa kärringar jag lyft har jag fått befordran eller skador eller sparken för att jag stal eller så har jag fått stå här med henne, denna demenssjuka, jag har fått stå här, jag har fått stå här och ur henne lyfta möjligheterna. Begränsningarna. Stått och lyft den gräns som det innebär att vara här, att leva det proletära idag.

Men det är just denna varuvärldens definitiva form – penningformen – som i sak beslöjar i stället för att avslöja privatarbetenas samhälleliga karaktär och därmed privatproducenternas samhälleliga förhållanden. Om jag säger, att rockar, stövlar osv. förhåller sig till linneväv som den allmängiltiga materialiseringen av abstrakt mänskligt arbete, så är ju tokigheten i ett sådant uttryck iögonenfallande. Men när producenterna av rockar, stövlar osv. sätter dessa varor i relation till linneväv – eller till guld och silver, vilket inte förändrar saken – som allmängiltig ekvivalent, så ter sig för dem deras privatarbetens förhållande till det samhälleliga totalarbetet exakt i denna tokiga form.

Varför? Det kommer till en, urskiljer en. En fråga; varför? Plötsligt, man är ett jag. Förundran, man står inte längre där och lyfter, kastar, nej man lyfter plötsligt ur den dementa en fråga som reser ett hot mot rutinernas förvandling av borde till en lag. Varför? Fråga pockar och kräver ett svar. Undrar varför, varför detta tvång, varför ska jag behöva nära? Varför denna vara, denna stående, lyftande mara… Varför detta tvång att min hand skall smeka? Lugna? Tvätta bort den avföring som stelnat? Jag vill inte hjälpa henne. Vill låta köttet vara. Mitt borde inte det nödvändiga, det jag borde är att låta henne ligga. Låta henne vara. Så mot det de säger, du borde, säger jag, nu, efter frågan, nej, så, så är det, jag vill henne inte, jag vill inte hjälpa henne, men jag måste, för bör är en nödvändighet. Min nödvändighet. Jag måste för att få betalt. Så varför? Frågan leder till förundran, förundran över det vidriga i att vara tvingad. Det absurda i att vara fäst vid den gamla, fastlåst av det ekonomiska. Så tvånget att lyda, att smeka, att lyfta. Tvånget att just jag. Så det nya utmanas av det gamlas slitna individuella. Den roll som rest sig ur det allmänna. Som ur ett man ställt två bör mot varandra.

Men dylika former utgör just den borgerliga ekonomins kategorier. De är samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för produktionsförhållandena i detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätt, varuproduktionen. Varuvärldens hela mystik, allt trolleri och spökeri, som till följd av varuproduktionen omger arbetsprodukterna, försvinner därför så snart vi tar vår tillflykt till andra produktionsformer.

Ur varför, ett annat jag. För frågan leder till förundran och förundran till hat. Hatet över att vara, att vara fastlåst vid denna kvinna. Vid kött som endast kan murkna. Och hat när kronor är för få, eller när det de kan köpa inte ger någon lisa, när jag är lika trött på vad detta arbete väcker som den njutning som får mig att arbeta, då, ur varför ett annat jag, ett jag med förstånd, där förstå blir att förstöra, att riva ned det som är ämnat att utföras.

Artikeln är skriven av Marcel, medlem i Kämpa Tillsammans! och kommer vara med i nästa nummer av Dissident.

 

Intressant?

 

Nytt på Konflikt: akuhujan vill ha boktips, petter, syrran och vardagspussel om ”flumskolan”, slutstadium är cool, hårdrockaren skriver om hårdrock, redundans om antikommunism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nästa sida »