december 2007


Som jag skrev i slutet av del 1 så kommer jag i denna del gå in på hur Corporate Storytelling används rent praktiskt. Men ämnet kommunikation är så intressant att jag kommer sväva ut en del, delvis till sådant som kom upp i kommentarerna till första inlägget.

Jag skrev i mitt första inlägg att företagen ”konstruerar” berättelser, det var ett dåligt ordval. Det jag menar att är att de försöker hitta sanna berättelser som de sedan målar upp, förenklar och ”kokar ner” till stories. Företagen använder sin storytelling på samma sätt som de anställda gör det – för att befästa normer, regler och värderingar i företaget. Ett företag som redan varit uppe på tapeten är ett av ”våra egna” flaggskepp – nämligen IKEA. IKEA har samlat in över 3000 berättelser från sina anställda. Dessa berättelser ska gallras ner till 200 som ska filmas i dokumentär stil. De anställda ska kortfattat berätta sina historier och dessa ska sedan användas i utbildningssyfte. Genom dessa filmer ska sedan nya medarbetare lära sig om kundrelationer, företagets historia, vilka regler (uttalade och outtalade) som gäller på företaget. Filmerna tar upp olika situationer som dykt upp och hur de har löst. Och nya berättelser ska kontinuerligt samlas in. På det här sättet försöker man skapa en företagskultur genom storytelling. Att se filmer och höra berättelser och anekdoter fungerar säkerligen betydligt bättre när det gäller att kunskapsöverföring en trista manualer och powerpoint-presentationer. Corporate storytelling används väldigt mycket också i marknadsföring, men det kommer jag inte gå in på så djupt. På golvet inom hotellkedjan Hilton finns en myt om att Paris Hilton vilda leverne är ett stort PR-trick för att få bort en mossig status, om det är sant vet jag inte, men det skulle vara en intressant form av marknadsföring.

Ägg på Ritz-Carlton
Det företag jag läst om hittills som använt Corporate storytelling på det mest utvecklade sättet är den stora och lyxiga hotellkedjan Ritz-Carlton, kanske är IKEA på väg dit. I en informativ artikel skriver Business Week om hur det fungerar. Ritz-Carlton har 35 000 anställda på 61 hotell och har för sina anställda 12 regler för servicevärderingar. Reglerna handlar om attityd till gäster och förhållningssätt. Regel nummer 7 är till exempel: använd teamwork för att möta våra gästers individuella önskemål. Varje dag har man, på varje avdelning med alla anställda, en 15 minuters genomgång där man går igen vad som är på gång, förändringar och lägger upp dagens arbete. Det som gör dessa genomgångar unika är att det också berättas en historia som syftar till att poängtera sitt åtagande gentemot företaget inför sina medarbetare samt förstärka och exemplifiera en av de tolv reglerna. Det berättas samma historia på alla hotell i världen samma dag och varje dag är det en ny historia. Historierna lyfter fram en anställd som har gjort något som går utöver det vanliga för företaget och dess kunder. Exemplet som artikeln tar upp var en familj som till hotellet i Bali hade tagit med sig ägg och mjölk till sitt barn med allergi. När de kom fram visade det sig att äggen gått sönder och mjölken surnat. Katastrof. Personalen flängde Bali runt utan att hitta nåt, då kom köksmästaren på att han sett en butik i Singapore som hade dietmat. Han ringde sin svärmor som bodde i Singapore och hon flög dit med prylarna. Familjen var överlycklig. Som kock med utbildning i dietmat tror jag inte själv på historien, antingen tål man ägg eller inte, det finns inga specialhöns som värper allergi-fria ägg. Men det är såklart inte poäng, poängen är att lyfta fram köksmästaren vars svärmor flög till Bali som ett föredöme, eller rättare sagt att man ska ge allt för företaget. Konceptet med Årets Medarbetare används ofta för att lyfta fram liknande situationer.

Corporate storytelling är så att säga ett intern kommunikationsverktyg som går ut på att dels stärka lojaliteten med företaget, dels fungera som utbildning och båda två går ofta ihop. Man försöker skapa en företagskultur där de anställda lever för företaget. För det tar man de anställdas egna historier, eller för att citera den i Sverige ledande auktoriteten Matts Heijbel ”ingen individ äger sin berättelse. Det är alltid varumärket som äger storyn.”.

Nu kan det tyckas som jag tycker det är ett enormt problem, men det gör jag inte. Den främsta måltavlan är folk med nån slags ledande befattning. Managementteoretikerna är tillräckliga goda marxister för att inse att folket på golvet i de flesta företag inte vill jobba röven av sig för att företaget ska tjäna ännu mer pengar. Men med mellancheferna är det en annan historia, kan man motivera dom och få dom att tro på varumärket och företaget kan de jaga på folket på golvet. Till exempel har 1000 av Postens mellanchefer utbildats för att bli ”förändringsagenter” och lära sig föra ut budskap i organisationen.

Att en del mellanchefer inte riktigt fattar vad de ska göra har jag egna erfarenheter om, på ett kommunalt storkök där jag jobbade skulle vi diskutera lojalitet med arbetsgivaren. Hur ”lojalitet” med en kommun ska tolkas var dock en öppen fråga. Chefen ansåg att man inte skulle snacka skit om kommun med grannar och att man borde hålla på de usla hockeylaget som finns i kommunen. Det var kul.

Dallas vs Macahan
Jag tog i min förra text upp hur historien om ”familjeföretaget” används som ett argument för att jobba hårdare och som ett sätt att försöka splittra arbetarkollektivet. I det sammanhanget måste jag ändå säga att mediaindustrin har gjort sitt bästa för att poängtera såna myter. Hur illa det är ställt i familjeföretaget och hur jakten på profit ställer syskon och föräldrar mot varandra i en enda blodig backstabbing-fiesta var ett centralt tema i serier som Dallas, Falcon Crest och Dynastin (blir nästan nostalgisk nu…). Ställ sedan detta emot den romantiserade bild som framträder i de familjer som flyr undan storbönder och industrialisering ut i den amerikanska vildmarken. Sammanhållningen hos Macahan och i det där Lilla huset på prärien är istället framtvingad av en ekonomisk enhet där alla måste dra åt samma håll utan tanke på personlig vinning.

Storytelling som bredare begrepp
Som flera läsare varit inne på kan man se historien om Folkhemmet som en ”story” skapad av sossarna och LO. Det är intressant att se att vissa företag anknyter till Folkhemmet och definierar sig själva som folkhemsbyggare. Ta till exempel en reklamslogan som ”Per-Albin byggde Folkhemmet. Ingvar Kamprad möblerade det. Clas Ohlson reparerade det” (jag vet inte riktigt vem som fått äran av att riva ner det, hehe). Den svenska myten om klassfred och social fred verkar leva sitt eget liv, men den kanske får sig några törnar nu efter Vaxholmsfalllet.
När det gäller branscher tycker jag nog man kan se det som att hela berättelsen om Florence Nightingale är aktuell. En historia om uppoffring och försakelse. Jag har för tillfället inte så mycket mer att säga om historierna som bredare begrepp, men välkomnar vilt spånande från läsekretsen.

Nästa inlägg kommer gå in på hur arbetarklassens berättelser går till, hur de blir ”anti-stories” och fungerar som motstånd och kunskapsöverföring.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Konflikt: Syrran skriver om Borgarnas oändliga förakt, slutstadium om politisk trötthet, Vida latina om en decemberdag

Annonser

lyft1.jpg

I dagens sydsvenskan står det om att vaktmästarna på sjukhuset i Malmö får lyfta över 100 tvättsäckar om dagen, till en höjd av 170 cm. Naturligtvis tar axlar och rygg en hel del stryk och som vanligt är det inte de som utförs arbetsuppgifterna som tagit fram det här systemet.

Det påminner mig om när jag jobbade i storkök och vi hade dit en ergonom som visade en hel massa om lyftteknik. Det var väl trevligt och det ledde snart till en del gräl med chefen. Det visade sig tämligen snabbt att sätten vi jobbade på inte var så bra för rygg och axlar. Men det var lika tydligt att det ergonomiskt korrekta sättet att lyfta var betydligt mer tidskrävande. Som vanligt handlar det inte ”bara” om lyftteknik utan mer om arbetets organisering och våra rättigheter. För om vi ska lyfta korrekt, så tar det längre tid, tar det längre tid så måste vi antingen prioritera ner något annat eller så måste vi bli fler eller så måste vi ha hjälpmedel. Hur man än vänder och vrider på det så kostar förbättringar pengar för arbetsgivaren, något som chefen inte ville släppa ifrån sig frivilligt.

Men vi började i alla fall lyfta mer korrekt och ta mer tid på oss, hämta vagnar istället för att bära grejor i famnen, ta fram en pall för höga lyft. Det är sådant som krävs, ska man lita till Arbetsmiljöverket kommer det ta en jävla tid. Nu använder säkert vaktisarna redan en del av de här metoderna, och de har säkert tipsat massmedia också. Min poäng är att ledningen inte frivilligt släpper ifrån sig pengar, man måste kämpa för det. Annars är det vi som får arbetsskador. På storköket fick vi i alla fall en extra pall, en vagn och en lift, det underlättade. Jag var ganska ung när jag jobbade där och då måste man faktiskt ha huvud nog att inse att arbetskamraterna på 56 år kanske känner av lyften mer än vad man själv gör, och såklart att man också blir gammal.

På engelska kallas det work-to-rule och på italienska ”sciopero bianco” som betyder ”vit strejk”. Fattigt nog kan jag inte ett svenska begrepp för det (förslag mottages tacksamt!). Det betydet helt enkelt att man arbetar efter regelboken och då får jobbet ta den tid det tar, oftast betydligt längre än vad ledningen vill.

För övrigt har vi nu gått med i konflikt-bloggarna som länken till höger antyder. Klicka gärna och kika vad andra skrivit, så småningom kommer det nog upp seriösare länkar till enskilda sidor från mig också.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Jag kommer i ett par inlägg ta upp berättande. Både som konstruerade berättelser från företagens sida och arbetarklassens berättelser, med fokus på arbetslivet. En anledning för mig att dela upp artikeln i flera delar är så klart att den inte är färdigskriven än! Jag hoppas på respons, länkar, egna berättelser från läsarna som bidrag. En annan anledning är att jag är osäker på om den kommer bli klar annars.

 

 

En av de nyare idéerna inom management och marknadsföring kallas för “corporate storytelling”. Tankarna bakom är att den berättade historien är ett utmärkt sätt att kommunicera, och att det gäller både när man vill sälja en produkt och påverka sin interna företagskultur. Undersökningar visar att människor t ex litar betydligt mindre på vad som sägs om en produkt i en reklamfilm än vad en bekant säger om den. Helt oavsett om det som sägs i reklamfilmen är sant eller ej. Men för att förklara mig tangående företagskulturen kan jag ta ett exempel – berättelsen om att företaget är ett “familjeföretag” syftar till att få arbetaren lojal med tydligt definerade människor som hålls ihop av familjeband (i antagen motsats till att de hålls ihop av profitintresse) och detta är en ganska vanlig berättelse på mindre företag.

 

 

Mitt motiv för att skriva om eller “undersöka” detta ämne är (och management-teorier i stort) är att öka min egen förståelse (och förhoppningsvis några andras) för vad som händer på mitt eget jobb, varför företaget agerar som det gör. Jag vill ha det som utgångspunkt under mitt eget arbetsliv, i formerandet av “klassen-på-mitt-jobb”. Det är alltså inget akademiskt intresse från min sida, och artiklarna kommer inte heller fyllas av källor, men fråga gärna efter dom den som undrar.

 

 

Ibland när jag läser tidningar, bloggar eller vad det nu kan vara, får jag intrycket av folk tycker att företagen på något sätt “leder” nån utveckling och att det är de som kommer på saker och sånt. Att det är skitsnack är det här med storytelling ett utmärkt exempel på. Företagen är snarare tröga kolosser som springer vilse i skogen på orienteringstävlingen och får hyra in en helikopter för att ta reda på var alla andra är. Storytelling eller sagoberättande eller att berätta historier är något som den mer innovativa delen av befolkningen har sysslat med hur länge som helst. Sagan eller historian är sedan länge en tradition med fasta förankringar. Det handlar dels om rent nöje, att återberätta och dramatisera vardagshändelser, men också om ett sätt att formulera normer och värderingar. Att denna tradition har varit starkare bland de som inte kunnat läsa och skriva (och de som helt enkelt inte läser och skriver så mycket) är naturligt. Precis som det är en starkare tradition bland människor som bor, lever och arbetar tätare tillsammans. Historierna har delvis också berättats genom sång och till och med dans. Jag menar att arbetarklassens historia till stor del är en muntlig historia. Kunskapsöverföringen sker till mycket stor del genom att man berättar historier för varandra, historier om kamper som skett, om segrar och nederlag, om hjältar och svikare. För ett del berättelser kika in på Polkagrisar

 

 

Men att berättelserna är muntliga har ofta en extra poäng. Det är inte alltid meningen att de ska höras av andra än de invigda, det gäller allt från skvaller om chefen till Capoeira. Andra berättelserna ska höras av miljoner andra, som “The ballad of John Henry” som handlar om hur ångmaskinen konkurrerar ut de mänskliga arbetarna. Den är nog mest känd i Sverige i Johnny Cash’s version.

 

 

På min arbetsplats, eller rättare sagt; bland mina närmaste arbetskamrater existerar en hel del intern jargong, oftast är det skämt som är helt oförståliga för utomstående. De hänvisar ofta till konkreta händelser (som när vi haft mycket enformigt arbete) eller är förkortningar av smeknamn på chefer. Funktionen är för det mesta inte en organisering av arbetet eller ens ett organisering av motståndet mot arbetet, istället är funktionen att bekräfta och skapa en samhörighet, en gemenskap.

 

 

Corporate Storytelling är än så länge i sin linda. Det är inga direkt episka berättelser som sprids än utan de handlar mer om att förmedla en känsla för en produkt eller ett varumärke. Men det handlar också om att bygga upp en företagskultur. Att motivera arbetare till lojalitet med ledningen och företagets och få arbetare att göra företagets värderingar till sin egna. Så om Management By Walking Around handlade om att få tillgång till småpratet handlar Corporate Storytelling mer om att styra småpratet. Detta kommer bli ämnet för nästa inlägg.

Johnny Cash – The legend of John Henry’s hammer

 

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

För ett par jular sedan jobbade jag som kock på ett storkök som lagade mat åt ett fyrtiotal förskoleavdelningar. Det var en hel del att göra men ett ganska trivsamt jobb, rutinerna var väl inövade och personalomsättningen mindre än på de flesta andra ställen.

Vi var bara ett fåtal karlar i köket och det fanns inte så många ute på avdelningarna heller. Så när det var dags för jul så tillfrågades vi ofta om vi ville vara tomtar på avdelningarna. Man skulle avverka ett par avdelningar och dela ut presenter och påsar med godis och frukt och sånt.

Denna jul var den första jag jobbade där och jag blev tillfrågad om jag kunde ”tomta” för ett tiotal avdelningar efter min ordinarie arbetstid (jag hade inte heltid då). Jag tackade Ja och tänkte att det kunde väl vara kul. Efteråt frågade jag mina arbetskamrater hur det brukade vara. De berättade då denna historia om hur det gått till de tidigare två jularna…

För två jular sedan var Cege tillfrågad. Cege hette egentligen Carl Gustaf (döpt av sin frånvarande rojalistiska fader fick han samma namn som den då 3 år gamle lillprinsen), ett namn som enligt honom själv mest fått honom i problem. Han ville bara kallas Cege nu. Som vanlig finnig tonåring i en av stadens ruffligare områden fick Cege en rad obligatoriska smeknamn under sin uppväxttid. Och heter man Carl Gustaf blir det snabbt saker som Kungen, the king, the knug, kingen, knugen, ers böghet osv. Dessa smeknamn gick väl att stå ut med om den inte var så att vissa representanter för den lokala ordningsmakten tolkade hans smeknamn som att han var en ny ledare för områdets mer brottsbenägna och hårdföra ungdomar. ”Kungen” utsattes för en stenhård övervakning och en hel del regelrätta trakasserier. Tyvärr ledde det också till att en del av stadens riktiga hårdingar ville visa Cege vem som egentligen bestämde. Cege hade ingen lätt tid och spånken blev en ständig följeslagare. Han var inte speciellt tuff, men drogs oförtjänt med ett rykte om sig som ständigt gjorde att han hamnade i problem. Men nu var Cege i alla fall vår diskare och lite till åren kommen, han drack alldeles för mycket ibland, något som skylldes på den tuffa uppväxten.

Så när Cege för två år sedan varit tomte hade allt funkat utomordentligt bra de första två avdelningarna. Han skulle iväg till nästa gäng när han fick en tidig julklapp av avdelningen Hallonberget som tack för besväret. En flaska konjak (inköpt i Tyskland). En utmärkt present om det inte varit för att Cege var periodare (och ändå tänkt supa till det över julen). Han stod till en början emot att smaka men när han råkade stöta på två gamla suparkompisar som huttrade på en parkbänk mellan två förskolor var det kört. Han fastnade där tills konjaken var slut, samt en halv flaska kir som polarna haft.

När Cege kom till de andra avdelningarna funkade det till en början helt okej, i sådär fem minuter. Det är möjligt att fröknarna märkte en svag doft men inte sa nåt. Men när en av ungarna säger, högt och ljudligt; Du luktar pappa-läsk!; så var det kört.

Det blev lite utredning men eftersom han fått flaskan av en avdelning och brukade sköta disken exemplariskt fick han stanna, men det var slut på tomtandet.

Nästa man till rakning (eller snarare skäggning) var Jimmy. Han skötte tomtandet utmärkt, men tyvärr retade sig några föräldrar från ett finare villaområde än de vanliga föräldrarna vi hade i vårt område, på att Jimmy var kolsvart. Det passade sig visst inte med en svart tomte för vita barn. De flesta barn i vårt område är visserligen inte speciellt vita men ändå. En sympatiskt inställd barnskötare skvallrade för oss att vissa föräldrar var missnöjda. Tack för det televerket.

Så nu, den tredje julen var det dags för mig. Jag var lite spänd efter de tidigare katastrofala jularna. Allt gick i stort sett bra. Jag blev naturligtvis inte bjuden på nån konjak utan fick choklad istället, man vet ju aldrig. Det var en ganska roligt avbrott mot mina andra arbetsuppgifter. En del barn var livrädda för tomten, andra var mycket glada och förväntansfulla. Några fräcka ungar vågade antyda att jag inte fanns på riktigt. Vad säger man? Jag sitter ju här!

Det bisarraste som hände var att en förskolefröken stötte på mig, vad säger man? Ta bort tassarna annars bryter tomtemor av dom!?!

God Jul på er!

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,,

”Rapport från en skurhink” av Maja Ekelöf är en utmärkt bok som kom ut 1970. Maja, då 52 år, skriver om sitt liv som städerska. Jag kan rekommendera boken. Men när det gäller den här posten så har jag helt enkelt bara snott titeln. Det är alltså Sopis som intervjuas av Varg I Veum. Den andra titeln jag funderade på var ”Idioter Som Städar”; som framgår av intervjuen är det ett av namnet som städarna på ISS givit företaget. ISS är för övrigt ett av Sveriges största städbolag. Det var nog länge sen det kom ut en bok av en städerska, men här är iaf en intervju. Jag tror att städare är lite som ”skuggor” för många människor, dom finns där men man ser dom inte riktigt, desto viktigare att en röst kommer fram.

Sopis har en sund inställning till arbetet, arbetsmoral och företaget. Intervjuen är ganska mycket talspråk, ganska lång och kanske lite svårläst. Men den är helt klart läsvärd. Personligen blev jag förvånad över att de bara har 40 sekunder på sig att städa ett kontor. Intervjuen har ett par år på nacken, så det vore kul att höra om det är likadant nu på ISS (och andra städbolag). (mer…)

Jag brukar verkligen inte skriva om alla strejker som inträffar, utan det mesta handlar om mitt eget jobb (där det visserligen ofta försöker undvika arbete, men sällan strejkar). Men den här gången måste jag helt enkelt skriva.

På det AP Möller-Maersk-ägda Lindö-varvet i Danmark är idag omkring 2400 arbetare ute i en strejk för att protestera mot det sätt ledningen agerat (eller snarare inte agerat) mot en arbetsledare som sexuellt trakasserat en kvinnlig målare. Det verkar som arbetet ska återupptas fredag morgon kl. 6.00.

Det är för mig lite oklart vad som hänt men det verkar som att det är en vild strejk som då man helt enkelt beskriver det som att ”arbetarna har gått hem”. Hemgången verkar ha satt igång då arbetsledaren i fråga kom tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma några dagar.

Ledningen för varvet är visst undrande då man menar att saken redan drivs arbetsrättsligt, men deras linje är att det inte är aktuellt att omförflytta eller kicka arbetsledaren.

Jag är uppriktigt förvånad och glatt överraskad över den solidaritet som de strejkande arbetarna visar (en majoritet män är min gissning eftersom det är ett varv). Det är lätt den största strejken jag hört talas om när det gäller sexuella trakasserier i alla fall. Jag ser det som positivt, intressant och banbrytande då det i mina ögon bryter med mönstret för strejker, som i allmänhet brukar gälla lön, arbetstid och säkerhet. Det bryter mot mönstret då sexuella trakasserier ofta ses som ett individuellt problem som ska lösas på ett individuellt plan. Danmark visar vägen…

På mitt jobb är en av cheferna riktigt slemmig mot tjejerna, även om det ”bara” gällt muntliga kommentarer än så länge. Tyvärr har det inte fått större konsekvenser än mot-kommentarer än så länge.

Ska försöka uppdatera om jag får mer info, hoppas andra bevakar det här också.

Nyhetslänkar att läsa mer på, de danska tidningarna rekommenderas: Business.dk, finansnyheder, Sydsvenskan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Jag jobbar på en ”finare” restaurang. Kökschefen blir ilsken om någon kallar hans potatispuré med palsternacka för ”potatismos”. Det ger så läskiga associationer kan tänkas.

I vanliga fall är det mest företag som äter lunch hos oss. Och en hel del myndigheter. Företag och förvaltningar som med bekymrad min pratar om nedskärningar och budgetansvar till sina undersåtar. I största allmänhet är min respekt för dessa människor ganska låg.

Därför var jag rätt positiv när 20 roddare skulle käka hos oss (alltså ett road crew för en större konsert, de hade ingen båt). ”Äntligen lite riktiga människor” – tänkte jag glatt.

Den glädjen blev snart förvandling till ilska när en mellanchef säger att ”Nu ska dräggen äta här”. På ett rent personligt plan känner jag många roddare, det är sköna människor som liknar restaurangmänniskor på många sätt, och att kalla vanliga arbetare för ”drägg” är extremt lågt. Många ilskna saker flög genom mitt huvud, men jag såg heller ingen poäng med att säga nåt, jag får ta hämnd på nåt annat sätt. Du är på listan, ditt as. Hade det varit en arbetare som hade tyckt det hade det varit en poäng med en diskussion men inte nu. Det finns ju trots allt väldig klara och logiska grunder för sånt folk att hata oss. När det pratas om klasshat så brukar man ofta snacka om fattiga som hatar rika eller nåt sånt, ofta lite flummigt. Det talas väl aldrig speciellt hög om hur mycket och innerligt parasiterna hatar oss som föder dem. Men som Rivarn skriver – ”Det är tacksamt att slå på arbetarklassen. Det är PK. Arbetarklassen utgör en majoritet av samhället och kan inte räknas som en ”utsatt grupp”.

Just nu är det populärt att skriva en massa trams om vem som är ”white trash” och vad en sån figur äter och har på sig. Som vit låginkomsttagare är jag givetvis white trash. Så nu borde jag väl kanske skriva en massa trams om vad jag lyssnar på för musik, äter, läser eller nåt. Men det orkar jag inte.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nästa sida »