Vääldigt lösa tankar och trådar, läs, kritisera, ge lästips och diskutera!

”The Toyota Way överensstämmer med allt som teammedlemmarna gör dygnets alla timmar. De badar i den här kulturen och filosofin. Vi har alltid pågående Kaizen-projekt. Det är en del av oss” – Chef på Toyota.

De senaste månaderna har jag tokläst om Toyotism, bland annat en managementbibel vid namn ”The Toyota Way”. Det som kanske främst har slagit mig är hur nära knytet Toyotas produktionssätt är till filosofi och religion. Min tanke är att det här hänger ihop med kapitalismens nuvarande utveckling, där Toyota så att säga ligger väldigt bra i tiden.

För att formulera det på ett annat sätt: det räcker inte med att göra sitt jävla jobb längre, man ska tycka om skiten också.
Det här går också igen när det gäller demokratin, som ironiskt nog kräver en blind lydnad för att man ska få delta i någon slags samhällsdebatt måste man vara en god demokrat och acceptera det stora folkflertalets maktlöshet över sina liv.

Min tanke är att det kanske hänger ihop med 1) den reella subsumtionen/underordningen och 2) krisen för de klassiska inspärrningsmiljöerna (skola, familj, sjukhus, fängelse, fabrik)/formerandet av ett disciplinsamhälle.

Jag menar här att en mindre del av reproduktionen av arbetarklassen (skapandet av en samling normer och värderingar som möjliggör lönearbetet) sker i traditionella institutionerna, eller i varje fall i andra former (coachning, övervakning, kontroll genom sociala medier). I dagens samhälle är det därför ännu viktigare än tidigare att vi förhåller oss till våra medmänniskor som ting/varor och behandlar våra relationer som affärstransaktioner, något jag hänvisar till den reella subsumtionen.

Kontrollsamhällets död har också resulterat i en identitetslöshet då allt färre ser sig som (och än viktigare – agerar som) arbetare, studenter, patienter osv. Lite motsägelsefullt kanske, då det finns kraftiga tendenser till likriktning – inga fasta anställningar, man ska vara tillgänglig för arbetsmarknaden oavsett om man är ung och frisk eller gammal och sjuk, man ska vara flexibel och service minded.

Kritik mot klassamhället bemöts med ett poängterande att klassresa är möjligt, och att det bara är upp till dig själv om du lyckas eller inte. Det här är något jag närmast skulle kalla kapitalismens religiösa sida, som syns både i form av ”tro” på företagens ”filosofi” och självhjälpsgurus. När det gäller självhjälpsprofeterna så predikar de nästan unisont samma framgångsteologi som kapitalismens andra förespråkare – du är själv din egen lyckas smed, du skall se varje motgång som en möjlighet och din jakt på inre frid ska inte störas av ljudet av ryggar som går sönder inom sjukvården.

Parallellt med det här har vi ”ideologiernas död”. Om krisen i början av nittiotalet innebär ett uppsving för tre rörelser som ville ha en radikalt annorlunda värld (nyliberaler, nazister och autonoma) så har den senaste krisen knappt tagit sig några ideologiska förtecken, utan snarare konspirationsteorier.

Men om jag nu drar vissa religiösa paralleller till kapitalismen så dyker det kanske upp något annat – vi ska ju i första hand uppfostra oss själva till duktiga konsumenter och producenter. Människor har i alla tider deltagit passivt i religiösa ritualer, det här räckt med att utföra ritualen men kyrkan har inte sett vad för snusk och otyg man tänker medan man tar nattvarden. Är det då inte på samma sätt med det tomma leendet från servitrisen och menlösheterna försäljaren rapar ur sig? Kanhända, mot det interaktiva deltagandet i produktionen kanske en interpassivitet dyker upp? Arbetare på toyotistiska företag varken klagar eller kommer med konstruktva förslag utan svarar med ett passivt motstånd och icke-deltagande i ritualerna. Interpassivitet som delegerad underhållning i skådespelssamhället?

Så, vad tror ni?

Dagens lästips om Toyota är inte The Toyota Way utan Japan in the Passing Lane av Satoshi Kamata. Han jobbade där ett halvår och ville egentligen att bokens engelska titel skulle vara – Automobile Factory of Despair – vilket hade varit en mer passande titel faktiskt. Lån den på närmsta bibliotek.

Annat löst som angår en del av de här ämnena:
Moderniteten kräver standardisering av kunskap och jakten på inre frid – en återvändsgränd, recensionen Barbara Ehrenreich: ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”, Fredrik Edin om Den sjunde cirkeln, läs gärna copyriot också.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Fotbollsvåld är skadligt – men bara för barn, eller?, >> 907 skriver Umeå2014 – rakt ner i helvetet, Anders_S skriver Assange – förundersökning om våldtäkt återupptas, Lukas Löfling skriver Välfärd står mot skattesänkningar för de rika, Fredrik Jönsson skriver Rösta på Sveriges Kommunistiska Parti

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Jag har tidigare skrivet en del om hur krisen drabbat kommunerna, speciellt Malmö, och lite om utsikterna för motstånd. Nu pungar staten ut med en del pengar till kommunerna (läs om Malmö och Lund här), och även regionen verkar få en slant. Det här diskussionsunderlag handlar i stort sett om hur krisen omformat klasskonflikten och jag lyfter speciellt fram timvikarier och tillfälligt anställda som en förbisedd grupp (bredvid tills vidare-anställda, brukare och anhöriga) och deras roll i arbetet och möjligen i motståndet mot nedskärningar och omorganiseringar på speciellt de kommunala och regionala arbetsplatserna.

Kris, arbetslöshet och nedskärningar

Det här är inte en text om varför kapitalismen har krisat just nu. Det är helt enkelt kris och den här texten handlar om konsekvenserna, den handlar om hur krisen har förändrat samhället, arbetarklassens kamper och våra levnadsvillkor.

Den “bransch” eller yrkeskategori som idag i Sverige i första hand definierar relationen mellan arbetare och kapitalister är arbetslösheten. Det innebär att inte att förhållandet mellan en arbetare och en chef är exakt detsamma som emellan en arbetslös och en handläggare utan att vi alla, så att säga, befinner oss i åtgärder och på arbetsförmedlingen. Jag menar att konflikterna på arbetsplatserna till stor del präglas av arbetslöshet, och det är något vi måste relatera till.

Den tills vidare-anställde som har heltid och inte är varslad är idag närmast en raritet för människor under 40 år, och inget vi kan använda som en slags mall. För även om det på många jobb existerar en grundstomme av tills vidare-anställda, så är även deras arbetsvillkor extremt påverkade av arbetslösheten.

AMS-trams
Min utgångspunkt här är att alla inte behöver ett arbete, utan det man behöver är en försörjning, jag förespråkar alltså ingen arbetslinje, det lämnar jag till utopisterna och deras tvångsåtgärder. Och när jag talar om “arbetslösa” så gör jag det i brist på bättre ord, för det jag menar är till stor del folk som har arbete (ibland i överflöd…). Jag menar de som av ekonomiska skäl skulle behöva jobba mer än vad de i dagsläget har möjlighet till. Vi ser idag en sanslös hög “öppen” arbetslöshet, men även i de höga siffrorna är det mycket fördolt, man ser inte de som är i åtgärder, man ser inte de som jobbar 80-90% men inte stämplar upp det sista för att slippa förnedras på AMS, de rekordmånga som sökt sig till studier i brist på annan försörjning syns inte heller, inte heller de långtidssjukskriva eller förtidspensionerade. Och i hög grad ser inte dessa människor varandra heller, de ser inte att de har samma problem och av samma orsaker, för i mångt och mycket skapas inte den gemenskap som behövs för en sådan analys.

När det gäller kampen på själva arbetsplatserna så skapas där, ganska lätt vill jag hävda, en gemenskap tack vare att vi faktiskt är sammanfösta som en arbetets armé att utföra vissa arbetsuppgifter snabbare och till mindre lön än vad vi själva gillar. Gemenskapen uppstår som en naturlig del av utsugningen, eller rättare sagt, gemenskapen uppstår ur kampen mot utsugningen.

Och gentemot de fast anställda, med sin gemenskap, försöker arbetsgivarna ofta använda människor ur “arbetets reservarmé” – i form av gratisjobbande praktikanter, bemanningsanställda eller underbetalda vikarier som vill “visa framfötterna”, och det är där det gäller att hålla ihop, tillfälliga och fasta. På det sättet präglar den höga arbetslösheten även situationen för de fast anställda, både genom ett högre tempo men också genom hotet om att bli av med jobbet – vi är alla fast hos AMS och i åtgärder, men vissa utav oss mer direkt än andra. Jag menar här också att vi alla har att tjäna på att människor slipper vara en del av arbetsmarknaden; bort med oavlönade praktikanter, ge studenter pengar som de kan leva på och sluta jaga arbetslösa med blåslampa.

Men dagens höga arbetslöshet är inte nog, kapitalet vill att alla ska vara tillgängliga för jobb hela tiden, man pratar parallellt om att göra det möjligt att jobba för äldre och att det krävs lägre ingångslöner och urholkat anställningsskydd för unga. En del av de saker som gick igenom i de franska CPE-lagarna var t ex att tilllåta nattarbete och ensamarbete för barn från 15 års ålder.

På ett parallellt plan pågår en teknisk utveckling samt en långtgående arbetsdelning som syftar till att bygga in arbetarnas yrkeskunskap i maskiner och tekniska lösningar för att på det sättet kunna göra sig av med yrkeskolad arbetskraft och ersätta dom med billigare okvalificerade arbetare. Arbetsdelningen syftar även den till att stycka upp ett avancerat arbete i mindre, enklare moment som vem som helst kan utforma. Det löpande bandet är inte på väg att försvinna utan sträcks ut allt mer och gäller allt fler yrkesgrupper. Även en hel del tidigare tjänstemannayrken håller på detta sätt på att “proletariseras”. Ur kapitalisternas synpunkt ska alla vara utbytbara hela tiden.

Krisen har på ett mer direkt sätt drabbat vikarier och tillfälligt anställda, då de är de första som (i tysthet) blir av med jobbet, det gör i sin tur att det ställs högre krav på de fast anställda. Samt, från arbetsgivarhåll, krav på uppluckring av arbetsrätten så att de äldsta, sjukaste, bråkigaste och minst produktiva fast anställda ska kunna sägas upp lättare.

I takt med att krisen även drabbar den offentliga sektorn gör man säg även där av med tilfälligt anställda samt inför saker som anställningsstopp. Även där blir det hårdare för de fast anställda samt sämre vård och omsorg för de som behöver det.

Här kan det vara en poäng att tänka på var den offentliga sektorn kommer ifrån; en del av det mervärde vi (och våra äldre klasskamrater) har producerat stjäls ifrån oss i form av skatt, och en del av den skatten används till att bygga upp vård till oss när vi är gamla och sjuka, möjlighet att låna böcker och en hel del andra saker. När det skärs ner är det därför i praktiken en slags samhällelig reallönesänkning som vi därmed principiellt ska motsätta oss.

Min poäng här är att de som kanske har störst anledning att kämpa mot nedskärningar är de tillfälligt anställda, och de trycks lätt undan till förmån för brukare och anhöriga, men just kravet på “fler händer i vården” är lika aktuellt för brukare som för fasta och tillfälliga. Det tål att tryckas lite extra på; timmisarna har här kanske en central plats i kampen mot nedskärningar då de har intresse av att behålla sina jobb.

Feminisering av fattigdomen
Kapitalismen är ett system som tar till vara och underblåser skillnader i t ex kön, hudfärg och härkomst, och det gör att när kapitalismen krisar, och då låter arbetarklassen betala för krisen, är det vissa som betalar mer än andra. Kvinnor har till större del tillfälliga anställningar än män (och större andel jobbar deltid), och mest är det inom LO-yrkena, det betyder också att kvinnor till större utsträckning drabbas av krisen genom arbetslöshet och minskade arbetstider. Parallellt med nedskärningar inom den offentliga sektorn betyder det att kvinnor nu får göra en hel del av det omsorgsarbete de tidigare gjorde mot betalning oavlönat i hemmet i form av barnpassning och vård av äldre släktningar. Kvinnor är till större utsträckning fattiga och fattiga är till större utsträckning kvinnor.

Vad är då kontentan av den dystra bild jag målar upp av arbetsmarknaden? Det är att vi måste börja se på motståndet med nya ögon, att vi måste organisera oss efter hur klassen faktiskt är organiserad och där de försöker splittra oss måste vi hålla ihop.

Där vi tidigare gjort ett tämligen grundligt jobb med att undersöka hur arbetsplatsmotståndet ser ut, måste vi också se hur motståndet mellan och utanför arbetsplatserna fungerar; hur ser vikariers, arbetslösas och praktikanters kollektiva och informella organisationsformer ut? På vilket sätt gör klassen motstånd redan nu, på vilket sätt är man organiserad och vad hindrar oss från att sprida dessa kamper och agera mer tillsammans?

Gå genast till Arbetsförmedlingen utan att passera Gå
Med den här analysen i bakfickan, där arbetslösheten hamnar i fokus, blir det uppenbart att Arbetsförmedlingen är en av de viktigaste platserna i samhällsfabriken. Det är antagligen den enda plats där vi gång på gång hamnar, på väg mellan åtgärder, vikariat, praktikantplatser, bemanningsföretag och soffan. Men hela detta nomadiserande liv på arbetsmarknadens stäpper gör också att identiteterna luckras upp och försvinner, människor identifierar sig inte med sitt jobb längre, lika lite som de identifierar sig som arbetslösa eller vikarier, och det är gott nog. Men vi kan nog inte bygga upp exklusiva organisationsformer utifrån dessa svunna identiteter heller, vi har redan sett ett par grupper för arbetslösa eller timvikarier uppstå och försvinna, och det är inget att sörja för människorna som verkade där har i de flesta fall slutat vara t ex arbetslösa. Den statliga politiken gentemot arbetslösa har till stor del haft det syftet också, att människor inte ska “fastna” i arbetslöshet eller “bidragsberoende” och nöja sig med det.

Motstånd lönar sig –

Jag har varit med om ett par kamper mot nedskärningar i Malmö, samtliga har varit mer eller mindre framgångsrika, men ingen har lyckats helt. I samtliga fall har nedskärningarna blivit mindre än vad politikerna från början aviserat, och lokaler som en vårdcentral och fritidsgårdar har fått vara kvar. Så motstånd lönar sig, och det tror jag också gäller när det kommer till jobben, i Göteborg har t ex Hamn4an gått i strejk istället för att lägga sig platta, i Frankrike har arbetare kidnappat chefer som svar. Mobilisering underifrån är det enda som hjälper. Så här är ett par av mina slutsatser från de kamper som jag varit med om i Malmö, jag vill hemskt gärna höra andra exempel från andra platser där man kämpat mot nedskärningar och hur det gått.

Häng ut dom ansvariga  personligen. Dom ska veta att dom har ögonen på sig, dom ska veta att dom är ansvariga för dom beslut dom tar, passar det inte kan de strunta i att skära ner eller avgå, det är inte svårare än så. I Malmö har vi affischerat med de ansvariga politikernas och tjänstemännens namn, telefonnummer och e-mail-adresser, och det har funkat.

Tillsammans är vi starka. Visst är det bra att skicka in enskilda brev men de är lätta att ignorera. Skicka tjugo eller hundra brev. Samla kvarteret och storma in på kommunfullmäktiges möte, ockupera fritidsgården. Min personliga favorit är 70 barn som var med på ett stadsdelsfullmäktigemöte när det skulle beslutas om nedskärningar. Kaosigt som fan. De försöker göra nedskärningar i det tysta, det ska vi inte låta dem. De kanske vill prata med enskilda representanter eller en kommitté, gå inte på det, så många som möjligt ska vara med.

Låt dem inte splittra oss. De kommer att säga att om de inte skär ner på det och det så måste de skära ner på baaarnen eller nåt annat. Det är bara ett fult knep. Låt er inte luras in i fällan att ta ansvar för kommunens budget eller nåt sånt. Vi skall inte betala krisen. Om de vill skära ner kan de börja med sina egna löner och privilegier.

Lita inte på partierna – spela ut dom mot varandra. De som sitter i opposition kommer alltid lova guld och gröna skogar, men nästa gång kan det vara dom som skär ner. Men visst kan man påpeka att man inte kommer rösta på den som skär ner.

Kim Müller

Svd
Alla drabbas inte så hårt: AB Sys Svd Dn
Bloggat: Röda Malmö

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Nästlade kommentarer (tips), tusenpekpinnar skriver Skivbolag talar klarspråk – i väntan på Spotifys kollaps, Anders_S skriver Vad spelar det för roll?, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Pat Buchanan och Adolf Hitler – konservatismens skuld, eiz skriver SMI, Smittskyddsinstitutet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Som Sydsvenskan rapporterar om har det varit presskonferens om Reclaim Rosengård och idag har också arrangörerna släppt en video på youtube där de berättar om arrangemanget och sina tankar om parollerna. Så hör vad dom har att säga istället för att basera dina åsikter på någon fantasi-person i ditt huvud eller en journalist.

Övrigt på bloggen om polisen och reclaimet:
Varför slår polisen?

Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord

På samma tema – i Lund har folk protesterat mot att fritidsgården Romano Trajo ska stänga genom att ockuperat den. I morse så gick snuten in avbröt ockupationen. Nu är dock alla ockupanterna släppta.

Imorgon, onsdag, så är det demonstration i Lund så slut och och protestera mot stormningen och mot nedskärningarna

LUNDABOR MOT NEDSKÄRNINGAR KRÄVER:

– Bygg bostäder åt alla!

– Stoppa prishöjningarna, inför avgiftsfri kollektivtrafik!

– Stoppa varslen, arbete åt alla!

– Öppna fler fritidsgårdar!

Vi ses 19/8 kl 18.00 på Stortorget!”

För övrigt har jag lagt till en kategori här på bloggen som handlar just om Kampen om staden som handlar just om reclaims, ockupationer och stadsdelsmotstånd. Läs och förkovra dig!

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Kronan räddar oss från Euroraset, Jinge skriver Saabaffären = Bondfångeri, Anders_S skriver Koenigseggs köp av Saab klart, eiz skriver Vägen mot Revolutionen.

Nu kan man prenumerera på motarbetarens nyhetsbrev! Bra för dig som sällan är inne på vår hemsida och vill ha information om våra arrangemang.

Anmäl dig här

Under hösten planeras bland annat Vår Makt-konferens i Malmö under helgen 31/10-1/11 och i december blir det filmvisningar till minne av Gruvstrejken för 40 år sedan.

Övrigt: Håll ögonen på Hamn4ans hemsida, de har varslat om strejk nu på måndag den 17/8.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Låt de sämst presterande få platserna – och sluta tävla!, Jinge skriver Arctic Sea – Mystiken tätnar, Tuss skriver Problemet med i-landsproblemen, Anders_S skriver Poliser ska ha samma demokratiska rättigheter som alla andra

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ja, som en del av mina läsare känner till så är en hel del av min tidigare teoretiska utveckling och skrivande tät sammanbunden med gruppen Kämpa tillsammans! och i höst är det (tack vare kamrater i Pluribus Förlag.) dags för det mesta av den samlade textproduktionen att ges ut i bokform. Riktigt allt är det inte, då en del ”texter” i sig är satans långa häften och vi ju redan tidigare givit ut en bok (Vi vill ha allting!). Det kommer bli ett par olika släppe-arrangemang så håll ögonen öppna.

Som en teaser kommer här förordet, skrivet av Andrés Brink:
Förord

”Vi kallar oss inte kommunister – vi är kommunister”

Med jämna mellanrum brukar klasskampen dödförklaras. Ursprunget kan vara valpiga småliberaler som yrar om individen såväl som betydligt intressantare framlyftande av andra viktiga identifikationer. Gemensamt för både den smaklösa och den rimliga kritiken är en syn på klass som något kulturellt, en identitet bland alla andra. Vid ett snabbt ögonkast tycks kritikerna ha rätt. Dom stora organisationer vi förknippar med formaliserad klasskamp, vänsterpartier och fackföreningar, är onekligen på nedgång. Sossarna avvecklar den välfärd dom en gång byggde upp och LO-facken ägnar sig i sina sämsta stunder åt att skicka snuten på papperslösa arbetare samtidigt som allt färre ser sig själva som arbetare i kulturell mening i takt med att dom industriella massarbetsplatserna flyttar från västvärlden. För klasskampen eller arbetarklassen är inte död, dom har bara bytt skepnad. Borta är fabriksarbetaren med livstidsanställning och kollektiva förhandlingar, i dess ställe har den visstidsanställda arbetaren trätt och därmed behövs nya vapen i klasskampen.

Klasskampen pågår varje dag på alla platser där någon säljer sitt arbete. Den sociala relationen mellan arbete och kapital är den relation som hela samhället kretsar kring och den relationen är till sin själva natur en relation av klasskamp. För att förstå klasskampens mekanismer och för att kunna accelerera och sprida en konfrontativ inställning till kapitalet behövs teori. Inte en död teori, ägnad åt akademikers intellektuella onani, utan en levande teori, en teori som lever i själva klasskampens böljande vågor. Texterna i denna antologi är sådan teori, framväxt i samklang med att nya metoder för konflikt prövats på nya arbetsplatser. Det är också en teori som växt fram ur en vänster som agerat bortom parlamentariska partier och förhandlande fackföreningar. För att förstå Kämpa tillsammans! texter behöver man förstå den rörelse som producerade gruppen, den autonoma rörelsen.

Under nittiotalet hände det något med svensk politik. I skuggan av massarbetslöshet och sociala nedskärningar, regisserade av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, dök den militanta utomparlamentariska vänster som stundtals kallade sig själv autonom upp. Det nya med den autonoma rörelsen var inte så mycket ideologi som organisationssätt och val av politisk praxis. Tidigare vänsterrörelser i välfärdsstatens Sverige, exempelvis radikaliseringsvågen från 68 och en bit in på sjuttiotalet, sysslade mycket med studiecirklar, ideologiskt hårklyveri och propaganda. Trots romantiserandet av väpnade befrielserörelser i tredje världen och drömmar om den perfekta leninistiska revolutionen var 68-orna bäst på att anordna studiecirklar hos ABF och skramla pengar på stan. En sympatiskt inställd stat och ett väl utbyggt föreningsstöd skapade en extremvänster som höll sig inom det politiska systemets ramar.

Nittiotalets stat var inte alls lika sympatiskt inställd till revolt eller motstånd. Det fanns inte längre några pengar till generösa föreningsstöd eller utbildningar av nyckelpersoner. Tvärtom monterades mycket av det sociala och kulturella stödet riktat mot framförallt ungdomar ner under några års ekonomiskt stålbad. Där sociala protester tidigare setts som sociala problem sågs dom nu som polisiära problem och bemöttes därefter. Samtidigt går det inte att reducera den autonoma rörelsens avståndstagande från samröre med staten till ett ensidigt undandragande från statens sida. Det handlade minst lika mycket om framväxten av en social och politisk rörelse som satte direkta resultat i första rummet, en rörelse som inte nöjde sig med opinionsbildning eller fortbildning.

Det går såklart inte att reducera den nya utomparlamentariska vänstern till en direkt produkt av nya sociala förhållanden, men den dramatiska ökningen av arbetslösa och socialbidragstagare i kombination med försvinnandet av många stora industriarbetsplatser skapade förutsättningar för framväxten av ett nytt sätt att göra politik på. Utan att ha några hårda sociologiska fakta, det finns så vitt jag vet inga vetenskapliga undersökningar av den autonoma rörelsens sammansättning, vågar jag påstå att om sjuttiotalets radikaler hade sin tyngdpunkt bland universitetsstuderande hade nittiotalets sin bland vit socialt marginaliserad storstadsungdom.

Som historiker är det frestande att överhistorisera allt man studerar, det går med lite vilja att hitta långa linjer och historiska rötter till det mesta. Militant utomparlamentarisk vänster är inget undantag, det går att se likheter med allt från franska kommunarder, ryska nihilister eller tyska vänsterkommunister till nederländska Provos, engelska anarkister eller danska husockupanter. Idéhistoriskt har en utomparlamentarisk vänster funnits i Sverige åtminstone sedan ungsocialisterna med tidningen Brand blev uteslutna ur socialdemokratin 1903 och Sverige utmärker sig genom att ha en lång obruten syndikalistisk tradition. För den autonoma rörelsen var det dock inte idégodset som var det viktigaste arvet utan den tradition av självständig basorganisering i kombination med politisk militans som övertogs från den västeuropeiska husockupantrörelsen. Det var sammanhållningen, det kollektiva uppträdandet i gatustridssituationer och beredskapen att använda våld för att nå sina politiska mål som gjorde att dom autonoma stundtals kunde överraska i och faktiskt stundtals vinna konfrontationer med polisen, som till exempel på 30 november i Lund vid ett par tillfällen i början av nittiotalet.

Att hitta ett sätt att karakterisera den autonoma rörelsen är inte helt enkelt. Anledningen är att det, som i alla nya sociala rörelser, saknades en central punkt, ett manifest eller en organisation med formellt medlemskap. Istället rörde det sig om politiska fält som delvis överlappade där enskilda aktivister kunde vara autonoma och någonting annat, exempelvis feminister eller antifascister, samtidigt. Det går alltså inte att reducera den autonoma rörelsen till en enfrågerörelse eller ens en ungdomsrörelse. Istället är jag övertygad om att det är fruktbart att förstå dom autonoma som vilken annan ny social rörelse som helst, som en politisk rörelse med ett brett register av både intresseområden och handlingsrepertoar. Om man ska försöka ringa in den autonoma rörelsen finns det vissa nyckelord som drar stora penseldrag för att skapa en bild. Det blir självfallet inte en klar definition med skarpa gränser utan snarare en framställning utifrån några centrala begrepp. Det kanske viktigaste begreppet är autonom som i det här sammanhanget bör förstås som fristående från stat och kapital. Rent konkret innebar det att rörelsen var utomparlamentarisk till sin form och antiparlamentarisk till delar av sina uttryck. Man ställde inte upp i val och organiserade sig utanför den rådande partistrukturen. I kombination med en ofta uttalad misstro mot parlamentarismen som politiskt system ledde detta till att dom autonoma kunde utmålas som antidemokrater när dom bröt det politiska spelets ramar. Men det handlade snarare om en position mot staten, i alla dess former, i kombination med en demokratisyn som skiljde sig från den representativa parlamentarismens.

Friståendet från kapital fick under nittiotalet inte så stora praktiska konsekvenser för den politiska praxis rörelsen hade. Eftersom den inte hade sin bas på någon eller några stora arbetsplatser kunde rörelsen inte gripa in direkt i produktionsprocessen. Även om många aktivister var lönearbetande var det inte lönearbetet som var den gemensamma grunden för den förda politiken. Istället angreps storföretag utifrån, stundtals med goda resultat som det tidiga nittiotalets kampanjer mot Shell.

Det går alltså att karakterisera den autonoma rörelsen som både utomparlamentarisk och utomfacklig. Likt många andra nya sociala rörelser var inte den autonoma rörelsen organiserad i en eller flera formella organisationer med stadgar, styrelser eller medlemskap. Istället präglades den av basdemokratisk organisering där besluten fattades direkt i den lilla gruppen. Även om rörelsen stundtals uppvisade en stor samstämmighet och arbetade i landsomfattande kampanjer fanns det inga centrala organ likt kongresser eller centralkommittéer som styrde aktiviteten, hur mycket än säkerhetspoliser eller journalister letade och önskade. Det betyder inte att det helt saknades styrning eller riktning, bara att den utövades på ett annat sätt.

En traditionell folkrörelse kan liknas vid en pyramid där (i bästa fall) medlemmarna i basen väljer sin ledning i pyramidens topp. Sedan är det ledningen som stakar ut en riktning och som ytterst tvingar medlemmarna att följa den. En ny social rörelse kan istället liknas vid ett nät utan direkt mittpunkt eller tydliga gränser. I den typen av organisering finns det ofta olika punkter som förmår utöva större eller mindre inflytande på rörelsen som helhet. Nätverket överlappar dessutom andra både nya och gamla sociala rörelser och påverkar såväl som påverkas av sin omgivning. Det ena organisationssättet är inte nödvändigtvis mer demokratiskt än det andra, det rör sig snarare om två helt olika typer av demokratisyn där den autonoma rörelsen betonade direktdemokrati, självständighet och direkt påverkan på bekostnad av tydliga strukturer, formell enhet och valda makthavare.

Rörelsens något otydliga organisatoriska form och stundtals svaga gränsdragning mot andra sociala rörelser gör det svårt att hitta en gemensam ideologi som samlingspunkt. Under ett brett vänsterparaply kunde allt från anarkister och radikalfeminister till marxist-leninister och befrielseteologer samlas och även om tyngdpunkten kan sägas ha legat vid en antistatlig socialism lyckades rörelsen i sina bästa stunder vara ideologiskt öppen och odogmatisk. Det var främst den stora ideologiska bredden som skiljde den autonoma rörelsen från den anarkistiska. Även om det fanns en stor överlappning och gemensam riktning går det att lite hypotetiskt dra en kulturgräns i Jönköpingstrakten, norr om gränsen dominerades den utomparlamentariska vänstern av anarkism – i södern var istället autonom den samlande beteckningen. Bredden innebar såklart inte att alla politiska riktningar levde under ett ideologiskt konsensus. Den sammanhållande faktorn var istället organisationsformen, dom ganska vagt definierade gemensamma fienderna (från abstrakta saker som världskapitalismen eller staten till högst konkreta nazister eller porraffärer) och den politiska militansen. Att rörelsen var militant ska inte förstås som att alla eller ens en majoritet av dess politiska praktiker innehöll våld. Som alla andra sociala rörelser var det istället klassisk propaganda och interna studier som utgjorde merparten av verksamheten. Det som särskiljer dom autonoma från all annan vänster var dock att dom inte tog avstånd från våld som politisk metod i Sverige.

Den autonoma rörelsen bör kännetecknas som en politisk och social rörelse. Därmed går den inte att reducera till en enfrågerörelse, oavsett om den stavas antifascism, feminism eller ungdomsrörelse. Som politisk rörelse agerade aktivisterna på en rad politiska fält där antifascism, feminism och antiimperialism kanske var dom tre viktigaste frågorna. Till skillnad mot mer traditionella politiska partier var den politiska repertoaren fast förankrad i en direkt form av politik. Det kretsade mycket kring direkta ingrepp för att förändra en konkret politisk situation, exempelvis genom att bryta upp nazistiska manifestationer, eller gruppens interna liv. Stundtals tog den utomparlamentariska vänstern det feministiska slagordet ”det personliga är politiskt” på extremt stort allvar.

Det går att lite grovt dela in rörelsens politiska repertoar i tre huvudsakliga delar. Den första delen var den internt riktade verksamheten. Här samsades traditionella folkrörelsestudier som studiecirkeln, föredraget eller helgkursen med mer socialt inriktad verksamhet. Den andra delen utgjordes av politisk opinionsbildning i form av exempelvis flygbladsutdelningar, tidningsförsäljning eller torgmöten. Här ryms också mindre traditionella medel som gatuteater, sprejmålade budskap och vissa aktioner. Den sista delen var den som särskiljde rörelsen mest från traditionella folkrörelser eller partier. Eftersom rörelsen inte tog principiellt avstånd från våld och såg sig själv i ett klart motsatsförhållande till staten begränsades inte dess politiska repertoar av lagen. I skydd av mörkret utfördes sabotageaktioner, både för konkret ekonomisk skadegörelse och för propagandistiska poänger, mot olika politiska mål, exempelvis porraffärer, multinationella företag och nazister. Den mest våldsintensiva verksamheten riktades mot den nazistiska miljön vars demonstrationer angreps och stundtals stoppades med resultat att den svenska nazismen under nittiotalet hade svårt att bygga upp en gatubaserad politisk rörelse likt den tyska.

Under det sena nittiotalet och det tidiga tvåtusentalet fick rörelsen ökat genomslag för sina problemformuleringar och sitt sätt att bedriva politik. Dom autonoma går knappast att karakterisera som en massrörelse men kunde trots det befinna sig i centrum för vissa politiska förlopp. Tydligast var det kanske under den framväxande globaliseringsdebatten där vänsterns kritik av en global kapitalism bröt igenom i breda lager. Politiskt fick rörelsen sitt tydligaste uttryck i mobilisering och konkret motstånd mot multinationella politiska institutioners kringresande toppmöten. I Sverige kulminerade rörelsen under några kaotiska dagar Göteborg 2001.

Det är självfallet svårt att som historiker analysera händelser som ligger så pass nära i tiden som dom senaste fem åren. Men en tydlig trend inom den utomparlamentariska vänstern efter toppmötescirkusen 2001 har varit ett ökat intresse för arbetsplatser och konkret klasskamp. Om det beror på att rörelsen kanske hade mindre gemensamt än vad deltagarna trodde, på en återvändsgränd för den gatubaserade politik som stod i centrum under nittiotalet eller på att folk tröttnade på att angripa symboliska mål låter jag vara osagt. Klart är att det tidiga tvåtusentalet har präglats av en ökad vilja att gripa in i den sociala relationen mellan arbete och kapital på ett handfast sätt. Här tror jag det är svårt att underskatta Kämpa tillsammans! roll som spridare av idéer och som etablerare av ett nytt sätt att se på utomparlamentarisk politik.

Som läsare av dom tidiga texterna är det värt att veta att Kämpa tillsammans! etablerade ett nytt sätt att förstå hur autonoma kunde göra politik. Texterna bröt med tidigare symbolpolitik och ett starkt fokus på den enskilda individen. Istället sattes lönearbetet som sådant i centrum och teorin blev ett sätt att utveckla verktyg för klasskamp som varken var formellt politiska eller kompromissande fackliga. Detta förde med sig en tydlig förändring av den autonoma rörelsen. Även om stora industriarbetsplatser där rörelsens arbetssätt fått ett erkänt genomslag saknas så har rörelsen allt mer vänt sig mot just arbetsplatserna. I den vändningen har man tagit med sig dom styrkor rörelsen haft, en förmåga att mobilisera förhållandevis många människor, kompromisslöshet och ett undanglidande arbetssätt som gjord det svårt för arbetsköparna att effektivt bemöta eller ens veta var deras fiender befunnit sig. Det är inte någon avslutad process, vilket klasskampen aldrig är, men den öppnar upp för ett intressant gränsland mellan social aktivism och ansiktslös arbetsplatsbaserad klasskamp som bär vissa likheter med den radikala arbetarrörelsen innan andra världskriget.

Förändringen är självfallet en kollektiv process och kanske mer av en tendens än ett historiskt faktum men det går att placera Kämpa tillsammans! i centrum för förändringen. Återigen är kanske nätverket en bra liknelse, Kämpa tillsammans! var inte en skuggornas centralkommitté som utfärdade order och drog i trådar. Istället vill jag se gruppen som en stark nod i den autonoma rörelsens idémässiga nät. Ur denna nod etablerades klasskampen som konkret praktik som den centrala frågan för den utomparlamentariska vänstern.

För mig som historiker är detta en viktig bok/dokumentsamling. Alla rörelser förtjänar att få sin utveckling dokumenterad och kanske kan texterna visa att det går att använda politisk teori till högst konkret aktivism. Inget dödar radikala tänkare så snabbt som universitetet, därför är det glädjande att Kämpa tillsammans! förmedlade erfarenheter och tankar till en aktivistkader. Marxismen som tradition mår bäst i händerna på intellektuella som kommer ur och ställer sina tankar i en rörelses tjänst och det gjorde Kämpa tillsammans!.

Ur ett snävare akademiskt perspektiv är det glädjande att något som annars riskerade bli helt bortglömt dokumenteras och bevaras. I nuläget finns det, såvitt jag vet, ingen forskning om den svenska utomparlamentariska vänstern med undantag för viss uppdragsforskning bedriven av socialpsykologer vid Linköpings universitet. Förutom att jag som historiker har mycket att invända mot det psykologiserande och stundtals patologiserande anslaget finner jag det smaklöst att bedriva sin forskning på uppdrag av polismakten, för mig kan inte akademikerns uppgift vara att ställa sin forskning i det beståendes tjänst. Vi behöver inte veta mer om sociala rörelser för att staten ska kunna desarmera dom. Tvärtom måste historikerns uppgift vara att lyfta fram och förstå rörelser på deras egna villkor, i valet mellan stenkastaren och polismannen väljer jag, som den romantiker jag är, alltid stenkastaren. Förhoppningsvis kan denna textsamling stimulera till mer undersökningar av den utomparlamentariska vänsterns historia och utveckling.

Andrés Brink

Denna text bygger på en helhetsbild som i stor utsträckning hämtats genom studier av material från den utomparlamentariska vänstern, främst Alarmkalendern, Storm och Brand. Som förordsförfattare har jag tagit mig friheter att måla en väldigt grov bild med stora och svepande drag.

Från Konfliktportalen.se: boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport, Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells, Jinge skriver The Pirate Bay – Igen, Kaj Raving skriver Pervers kapitalism! 3.0 – dunplockning i tyskland, Anders_S skriver Underbart i Grekland, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, Jinge skriver Bortgjord landshövding – Miljöpartist,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

English summary:
30 labour and climate activists protested yesterday at Vestas northern European headquarter against the closure of the Newport plant. Vestas did not want to meet us and closed their office for the day, but we gave them some leaflets in their mailbox instead. After that we handed out some leaflets to the public instead.

Some links for the english readers:
The Swedish Anarchosyndicalist Youth Federation – one of the arranging groups
Kämpa tillsammans! – Texts by me and others
Notes from the Swedish Workers’ Movement

Gårdagens manifestation mot Vestas planerade nedläggning av fabriken i Newport på Isle of Wight var lyckad. Vestas hade valt att stänga sitt kontor för dagen och det var ju bra att vi såg till att några arbetare betald ledighet. Vi var ungefär 30 personer och efter att ha gått fram och konstaterat att det var stängt (och lagt flygblad i deras brevlåda) så begav vi oss upp 50 meter till Svågertorps station och delade ut flygblad till pendlare.

Det var ändå lite mesigt att välja att stänga istället för att möta demonstranterna, men alla ursäkter är bra ursäkter när det gäller att slippa jobba en dag så det gör inget.

Ett citat från arbetarnas blogg:
Why the mass support? Why the hundreds of pounds flooding in as donations? Why the coalition of scientists, students, dock workers, politicians, greens and socialists? Well, it’s partly because the proposed closure of Vestas was the beginning of an entrancing narrative. There were seven of us in a tent, to begin with, fomenting action at the factory gates. Now the stories are first up on the news websites of our biggest newspapers, broadcast on the radio waves and provoking lame, scared statements from the politicians in charge (Ed Miliband talks like his hands are tied, and we know this just isn’t good enough right now).

But it’s also because our claim to clean, renewable energy and our claim to jobs within that sector is a claim to social justice. We all know that now. Copenhagen looms; and what have we got to show except a few pieces of paper, Britain? And Ed, there is no better way of “developing capacity” than actually building blades.

Här kommer lite bilder:

Vid Vestas

Vid Vestas

Picture 013

Bloggat: Svensson Röda Malmö
Även Skånskan rapporterar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Det behövs mer miljövänlig el, Jinge skriver Nära dubbel katastrof i Kroatien – Video, Björn Nilsson skriver ¨När börjar återhämtningen? – Aldrig”, Johan Frick skriver Att må som Kafka

– en resa in i överklassdjungeln

Malmös problemområden ligger inte i Rosengård

Det finns områden i Malmö där många invånare inte har några hederliga arbeten. Istället lever de på vad vi andra arbetar ihop. De har mer eller mindre valt att leva segregerat från resten av samhället. De bygger sina egna samhällen med folk med samma kulturella bakgrund och de vill helst inte beblanda sig med oss andra.

Vi talar såklart om överklassen, de som äger företagen vi jobbar på och fastigheterna vi bor i. De som skördar frukten av vårt arbete och lever ett liv i lyx i bostadsområden där vi sällan, om någonsin, rör oss.

För denna villa på Fridhem begärde ägarna 32 miljoner i vintras

För denna villa på Fridhem begärde ägarna 32 miljoner i vintras

Därför bjuder vi in till en guidad tur i Malmös problemområden. De stadsdelar där de som lever på oss bor. Vi tar en titt på hur de rika lever. Vi försöker få syn på deras stora hus, deras många bilar, deras inhägnade trädgårdspooler och vi ställer oss frågan: Vem har de rånat för att få så mycket pengar? Vad händer där inne bakom de stora murarna och vad har de gjort för att kunna leva i sådant överflöd? Tillsammans försöker vi ta reda på svaren. Följ med oss på en resa in i överklassdjungeln.

Kontakta klassbussen@alltatalla.com för att boka din plats. Det kostar 100kr och för det får du en plats i bussen, lite fika och merchandise som minne av resan. Du får också engångskamera för att kunna föreviga resan in i överklassdjungeln. Kanske kan vi till och med få en skymt av någon av dess invånare? Mer info kommer via e-mail när det närmar sig avfärd.

Lycklig resa!
Förbundet Allt åt Alla

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Berlusconi, en clown, Fredrik Jönsson skriver Manifestation: Stoppa uppsägningarna på Vestas!, Kristoffer Ejnermark skriver Jan Guillous legalism och splittringsiver, Anders_S skriver Högerns våld och vänsterns skadegörelse, Bo Myre skriver Östersund, 24/7: Fuck EU!, Björn Nilsson skriver “Förr växte det rovor i Sverige, …

Problem i ett av Stockholms problemområden: Täby.