Kampen om staden


Igår hade filmen om ”allaktivisternas” ockupation i Lund premiär. Det var just i Lund som landets första moderna ockupation gick av stapeln i maj 1969. I samband med att vi intervjuade ett par lundaaktivister fick vi tag på en serie, eller flygblad från 1969 som vi bevarat till eftervärlden genom att scanna in.

Tyvärr blev sid 1 och 2 i fel ordning, så ska man läsa den är det bäst att gå ner till sid 2 först. Länk till pdf

För den som vill ha koll på vad dagens ockupanter håller på med rekommenderas Ockupantscenen

Bloggat: Rödaa Lund – Kan ockupationer rädda jobben?

I år är det för övrigt 30 år sedan Borgen ockuperades i Malmö. Där nuvarande Entré ligger. En annan artikel om ockupanthistorik i Malmö finns att läsa på Norra Sorgenfri som intervjuad 2 Melonia-ockupanter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Roya skriver Mer klass men också mer sexualitet, Jinge skriver Skånes oväder till Ostkusten?, Anders_S skriver Oppositionen presenterar ny bostadspolitik, kimmuller skriver Skamlösa rekommendationer, Fredrik Jönsson skriver ”Nu har politikerna tagit över nyhetsredaktionerna”

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Annonser

Nu var det ett tag sedan det kom ut något längre, mer analytiskt material på bloggen, och det var även ett tag sedan det var något om ”geografi”, stadsplanering och arkitektur, eller kampen om staden för den delen. Så idag råder jag bot på bägge dessa brister genom en artikel av Ebba Nilsson från Förbundet Allt åt alla som handlar om Miljonprogrammet. Ett annat lästips i ämnet är också Marcels artikel som delvis berör samma ämne.

Efter andra världskrigets slut båbörjas ett så kallat saneringsarbete i Sveriges stora städer. I Klarakvarteren i Stockholm, Haga i Göteborg och Lugnet i Malmö rivs kvarter efter kvarter av den gamla bebyggelsen för att ge plats för nya moderna hus. ”Lortsverige” ska bort.

Miljonprogrammet kallar man de bostäder och bostadsområden som kommit till mellan åren 1964 till 1975. Och man byggde faktiskt drygt en miljon bostäder under de tio åren. Av vårt nuvarande bostadsbestånd byggdes ca 25% under miljonprogrammets rekordår. Samtidigt som man byggde nya lägenheter så rev man också en hel del hus, framför allt i innerstäderna så tillskottet blev ungefär sexhundrafemtitusen bostäder. Ofta får höghusen stå som symbol för miljonprogrammet men av de dryga miljonen bostäder som byggdes under 64-75 var drygt hälften småhus i form av villor, parhus och radhus och den andra hälften var av flerfamiljshus. En fjärdedel av husen har 6 eller fler våningar. Och en fjärdedel är faktiskt ganska mycket med tanke på att man innan 50-talet nästan aldrig byggde hus som var högre än 6 våningar i Sverige.

Under 40 men framför allt 50- och 60-talet råder det akut bostadsbrist i Sverige. 1960 står drygt hundratusen personer i Stockholm i kö för en bostad. Det trotts att det byggs som aldrig förr. Saneringen av Klarakvarteren i Stockholm påbörjades på mitten av 50-talet och redan under 40-talet hade man börjat uppföra satelitstäder till Stockholm. Men detta var inte tillräckligt. Sverige stod, till skillnad mot stora delar av Europa, oförstört efter andra världskriget och 50-talets kriser och krig möjliggjorde ökad export av svenska varor. Sverige hade sin storhetstid som industriland och för att kunna försörja industrins arbetskraft med bostäder krävdes krafttag på bostadsmarkanden.

Förutsättningarna för hur miljonprogrammet kunde byggas lades redan i början av 1900-talet men den verkliga förändringen inleddes på 30-talet. 1932 vann socialdemokraterna riksdagsvalet och Per Albin Hansson blev statsminister. Under sossarnas styre infördes en ny ekonomisk politik där staten skulle spela en mer aktiv roll inom arbetsmarknaden, bostadsbyggandet och den sociala omsorgen. Under kristider skulle staten stödja efterfrågan för att förhindra massarbetslöshet.

Utvecklingen gick inom i princip alla områden mot en större skala. Inom jordbruken avvecklades de små lantbruken till förmån för storbruk, det skedde med statligt stöd. Det ledde tillatt landsbyggden avfolkades samtidigt som städerna och bruksorterna växte. Skola, vård och omsorg förändrades också till större enheter. Industrierna följde fordismens produktionsmodell med löpande band, arbetsdelning och specialisering.

Samtidigt pågick en effektiviseringsiver, även den över många områden. Inom jordbruket ersattes människor och hästar av maskiner och bekämpningsmedel och inom industrin blev tidsstudiemannen allt vanligare. Även hemmen skulle bli effektivare för att frigöra arbetskraft från hemsysslor till lågavlönade lågkvalificerade jobb inom industri och välfärd. 1944 grundades Hemmens Forskningsinstitut vilkets uppgift var att genom forskning och konsumentupplysning rationalisera hem- och hushållsarbetet. Liksom varje arbetsstation inom industrin, studerades arbetsbänkar, redskap, rörelser och arbetsställningar inom hemmet för att hitta den optimala och mest effektiva utformningen. Slutsatserna fördes sedan in i normer och regler för bostadsbyggande, till exempel i skriften God bostad, som jag kommer till strax.

1947 kom Byggnadslagen som innebar att staten fick planmonopol och det medförde att man som enskild markägare inte längre kunde bestämma vad som skulle byggas och inte byggas på de egna markerna i staden, utan var tvungen att ta hänsyn till vad som ansågs lämpligt ur en allmän synpunkt. Det gjorde att staten i högre grad kunde styra hur och var man byggde.

Den stora bostadslösheten ledd till att regeringen 1959 tillsatte en utredning, Bostadsbyggnadsutredningen, vars slutbetänkande 1964 resulterade i riksdagsbeslutet att en miljon bostäder skulle byggas under en 10-årsperiod. Man införde också en ny byggnadsstadga med rikstäckande regler för byggandet och en normsamling, God bostad, som Bostadsstyrelsen gav ut 64-76. God bostad gick noga igenom måttregler för rumsytor till hygienutrymmen, standard för skåp, arbetsytor i kök och garderober. Även fasader och utemiljö påverkades av normerna.

För den som ville bygga bostäder fanns förmånliga lån att få men endast till de projekt som följde Bostadsstyrelsens normer och det var framför allt stora projekt som detaljplaner för tusen lägenheter eller mer som premierades. Byggnadsprojekt under denna tid fick även statlig subvention av räntan för att ytterligare minska kostnaderna för bostadsbyggande.

Eftersom bostäderna framför allt skulle hysa arbetare och lägre medelklassen så var kravet på rimliga hyror men också en vinstmaximering stort. Och för att uppnå det räckte statliga subventioner och lån inte till. För att få ner kostnaderna för byggandet ytterligare infördes ett rationellt byggande, närmast likt en bostadsfabrik. Byggandet under 40-, 50- och början av 60-talet hade också varit intensivt men mer småskaligt och varierad, anpassat till terräng och natur och med blandade funktioner, så kallade ABC-städer, Arbete, Bostad och Centrum. I dessa områden varierade hustyperna, ofta låg höga hus i centrum och sedan blev husen lägre ju längre ut i periferin man kom.

På 60- och 70-talet var istället trenden att allt skulle separeras – funktioner och trafikslag. Områdena blev mer enhetliga och storskaliga. Bostäder låg på en plats, arbetsplatser på en annan och dessa knöts samman med tunnelbana och spårväg. På Chalmers utvecklades SCAFT-modellen, (Stadsbyggnad, Chalmers, Arbetsgruppen För Trafiksäkerhet) som i princip innebar total separering av gång- och cykeltrafikanter och bilister. Framför allt så var ju detta ett planerande för en växande bilism där idealet var att alla familjer skulle ha en bil. Landskapet och husen skulle betraktas från bil och tågfönstret, på avstånd och de nya områdena ritades därefter. I de nya områdena fanns också ett centrum med mataffär och annan samhällelig service, ofta med högstadieskola i anslutning. I skollokalerna skulle barn och ungdomar vistas på dagarna och på kvällarna skulle de användas av vuxna som ville fortbilda sig.

Byggnadstekniken var alltigenom rationell. Själva bostadskomplexen byggdes, framför allt i slutet av perioden, av prefabricerade betongelement som lyftes på plats av kranar på räls. Att det skulle funka att bygga så förutsatte att marken var relativt plan och därför kunde heller i princip ingen befintlig vegetation eller terräng sparas. Det var heller inte ovanligt att man uppförde en tillfällig fabrik på byggarbetsplatsen där betongelementen göts. För att minimera kostnaderna gjordes de allmänna utrymmena i bostadshusen så små som möjligt i förhållande till lägenheterna och antalet hyresgäster. Till exempel är trapphusen i miljonprogramområdena ofta små och saknar fönster. Inflyttning skedde så fort som husen var uppförda, innan hela området var klart och därför framställdes ofta dessa områden som skräpiga och ofärdiga. Vegetation tillkom efter att området i övrigt färdigställts.

En teori är att byggnadsplaneringen under dessa år drevs efter tre huvudidéer:

Att sprida ut arbetarklassen,

att skilja olika kategorier av människor, bland annat klasser, åt

samt

disciplinera arbetarklassen genom att inordna den i borgerliga levnadsmönster

Folkhemsbyggandet grundade sig i den borgerliga kärnfamiljens ideal och kvinnans roll som hemmafru och mor. Om det sedan när hemmets sysslor var utförda fanns tid över var arbetarklasskvinnan välkommen att jobba inom industrin eller vården. Arkitekturen utgick från hemmet. Om vi går tillbaka lite i tiden så föregicks modernismen, som man kallar den byggansstil och samhällsrörelse som miljonprogrammet uppkom under, av nyrenässansen och nygotiken där utsidan var det som avgjorde byggnadens insida. Symmetri var viktigt och det hända att man satte in blinddörrar och fönster för att få en huvudfasad symetrisk. Modernismens hus byggdes från insidan. Rummen placerades inbördes så att de fyllde den borgerliga kärnfamiljens behov och utsidan fick anpassa sig därefter. För er som varit i till exempel Fridhem i Malmö kan man se att många av husen där, som är uppförda i början av 1900-talet är klart asymmetriska. Just asymetrin återkom inte i miljonprogrammets arbetarbostäder men utgångpunkten i hemmet och familjens behov var en viktig faktor. Ett av syftena med att förse befolkningen med nya bostäder under 40-70-talet var att ”civilisera” och ”disciplinera” arbetarklassen som ansågs som ociviliserad, slö och naturligtvis ett potentiellt hot mot samhällsordningen. Arbetarna skulle istället anamma ett levnadssätt som innebar hög arbetsmoral och ett liv utanför arbetet med fokus på det enskilda hemmet och familjen. Man skulle solidariseras med den ägande klassen genom att bete sig som den och även på så sätt skulle uppror förhindras. Dessutom innebar det borgerliga livsmönstret en högre konsumtion som passade utmärkt som motor i byggandet av folkhemmet.

Miljonprogrammet och även byggandet under 40 och 50-talen var inga jämställdhetsprojekt. Normen för boendet blev den borgerliga, heterosexuella kärnfamiljens levnadsvanor och hygieniska moral. Och där hade kvinnan en tydlig plats som ansvarig för barnens fostran och bostadens utveckling. Folkhemmet var ett samhälle byggt av män där kvinnan gavs vad som ansågs mindre betydelsefulla uppgifter och en underordnad plats.

En av de andra huvudidéerna var att skilja klasser åt. Stora delar av miljonprogrammets områden är förorter och satelitstäder till storstädern, väl avskiljda från överklassens kvarter i staden och dess egna förorter. Detta var också en strategi för att sprida ut arbetarklassen i lagom stora enheter. En schemaplan från 1946 visar en stadsdel med ca 10 000 invånare. Eftersom områdena och husen byggde på familjelivet i den enskilda lägenheten raderades den kollektivitet som ofta fanns i innerstadskvarteren där arbetarna bott innan i hög grad ut. Jag har däremot inte hittat någon som förklarat poängen med att skilja bostäderna och arbetsplatserna åt men man kan ju tänka sig att det dels var ett sätt att förhindra att uppror startades. Även om arbetarna befan sig på samma plats på dagen så åkte de sedan hem till en mängd olika bostadsområden och man förhindrade på så sätt att man snackade om jobbet med sina arbetskamrater utanför arbetet, och när man var på jobbet så hann man förmodligen inte snacka eftersom det stod en tidsstudieman med klocka bakom varje hörn. Man kan också tänka sig att det var ett sätt att begränsa ett redan startat uppror från att sprida sig till ett annat område, från arbetsplats till bostadsområde och vice versa.

Man hör ofta att miljonprogrammet grundade sig i tanken att alla skulle ha en bra bostad och ett drägligt liv. Jag säger inte emot det. Om ni inte sett filmen ”Far till staden” så kan jag varmt rekomendera den. Den handlar om Erik Svenning som var socialdemokratisk kommunpolitiker och riksdagsman och som var med och byggde dagens Malmö med de nya kvarteren i Lugnet och Caroli och stadens förorter. Svenning föddes i en arbetarfamilj i Lugnet och ägnade sedan sitt liv åt att utplåna den fattigdom och slum som han växt upp i. Och naturligtvis är historien om miljonprogrammet fullt av sådana människor, som bara ville väl. Men det byggdes tveklöst också för att tjäna kapitalismens syften, det är den andra sidan av myntet. Förutom att diciplinera arbetarklassen och stävja uppror genom strategisk planering var byggandet också ett sätt att återinvestera de vinster som gjorts på export men också den ökade konsumtionen i Sverige.

Miljonprogrammets stadsbyggande var ämnat för att diciplinera arbetarklassen och att kontrollera arbetarnas missnöje angående dåliga bostadsförhållanden och att motverka möligheten tilluppror och strejker på grund av dåliga arbetsförhållanden. Men idag ser vi att uppror mycket väl kan ta form i dessa områden. Ta till exempel det sätt som Rosengård är byggt med trafikseparering och många öppningar mellan husen som leder ut till uppvuxna grönområden. Där fungerar det uppebarligen alldeles utmärk att hiva lite sten och sen försvinna in i någon av alla portar eller in i labyrinten av cykelvägar och buskage. Och så fungerar förhållandet mellan arbetarklassen och kapitalet. Någon gör ett drag, till exempel arbetare protesterar mot dåliga bostadsförhållanden, kapitalet svara genom att bygga nya bostäder men på ett sätt som skall motverka nya protester och upplopp, arbetarklassen utnyttjar dessa förhållanden och gör ytterligare ett motdrag, till exempel förortskravaller. Utmaningen är att hitta sätta att utnyttja kapitalismens motdrag och göra det till en fördel för oss, inte bara genom att försvara våra positioner utan för att flytta fram dem. Piece of cake!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Vågar GP granska polisen?, Jinge skriver Tre Kronor i utförsbacken, Anders_S skriver Nya maffiapengar? – nytt bud på Saab från Spyker, Fredrik Jönsson skriver Sverigedemokraterna – Gärningsmännens parti?, vsfstockholm skriver Två bilder från Köpenhamn, tusenpekpinnar skriver Ahhh…

I övrigt – Kommunism i Sverige om Marx och Heidegger, Fragment kommenterar Lundbergs Yarden

Sydsvenskan rapporterar idag om att någon har döpt om Stora Södergatan till Upploppsstråket.

Med tanke på att det var just på den gatan som antifascister lyckades genomföra en lyckad blockad 30 november 1991 så är namnet väl valt. Tidigare har man bland annat lagt in en egen minnesgatsten i gatan också, den kanske fortfarande finns kvar förresten?

Ordet ”Détournement” betyder att man gör om en existerande ”konstverk” och fyller det med en ny innebörd, tyvärr saknar vi ett vettigt svenskt ord för samma fenomen. Det händer trots allt lite då och då, till exempel var det några skojfriska personer som döpte om möllan-statyn Arbetets Ära till det mer passande Arbetets Vanära (komplett med turistinformation på tre språk). Själva uttrycket kommer från situationisterna och jag kan passa på att tipsa om att René Viénets lysande film La Dialectique Peut-Elle Casser Des Briques?, eller på engelska – ”Can Dialectics Break Bricks?” – en gammal Kung Fu-rulle som Vienet ”detournerat” och nu fått att handla om konflikten mellan proletariatet och ”byråkratklassen” i ett statskapitalistiskt samhälle, den som varit på Arbetsförmedlingen förstår vad jag menar….

Filmen är av ganska dålig kvalité men lite smårolig, den har engelska undertexter. Min favoritreplik är kanske på 6.32 men det finns mycket fint.

Det finns sällan några enkla lösningar, men ibland så….

I Malmö har det varit en ”rånvåg” (hur många rån har det varit?) mot kollektivtrafiken, det får Arbetsmiljöverket att kräva kontantlösa bussar i Malmö. Nu omedelbart stoppas kontanthantering kvällar och nätter. Vilket också innebär att man i de flesta fall slipper betala om man bara har kontanter (enligt min erfarenhet alltså). I förbifarten måste man också säga – herregud, ska man ändå råna och riskera någon slags påföljd så varför hålla på och råna busschaffisar på 300 kr?

Min enkla lösning på denna arbetsmiljöfråga är att införa avgiftsfri kollektivtrafik, man slår flera flugor i samma smäll. Dels slipper man avgifterna (som bara blir högre och högre), dels slipper chaffisarna handskas med pengar, trafiken skulle också flyta bättre.

Nu på lördag dyker det också upp ett gyllene tillfälle att propagera för de här åsikterna, då SUF Skåne organiserar en manifestation för avgiftsfri kollektivtrafik den 14/11 kl. 14.00 med samling på Triangeltorget i Malmö.

Läs också kallelsen till manifestationen och bjud in vänner och bekanta genom Facebook:
Politikernas nya regeringsförslag om en marknadsanpassad kollektivtrafik visar än en gång hur motsägelsefulla deras löften är. Samtidigt som man påstår sig ha ”världens bästa miljöpolitik” blir det dyrare att pendla miljösmart. Snart kan det vara billigare att ta bilen än att åka tåg till jobbet.

Förslaget som planeras skrida i verk år 2012, innebär att Skånetrafiken kommersialiseras och subventionerna tas bort. För oss innebär detta dyrare resor, färre linjer och sämre planering. De profitdrivande företagen skulle med största sannolikhet välja de mest lönsamma linjerna, vilket kommer drabba förbindelser med landsbygden. Med flera olika ägare kommer samordningen fallera och det kommer bli krångligt att planera smidiga byten. Inte nog med det – styrelseordföranden för Skånetrafiken, Lars-Ingvar Ljungman, är moderat och ser gladeligen hur biljettpriserna blir marknadsanpassade.

Under de senaste åren har vi dessutom fått smaka på vad Skånetrafiken rubricerar som ”god service” – höjda biljettpriser, avskaffandet av T+ till förmån av Fritidskortet (gymnasieungdomar tvingas nu betala 395 kr/månad istället för de tidigare 450kr/termin för att kunna åka på kvällar och helger), förseningar och borttagandet av flera stationer (bl a Östervärn i Malmö). Nu har vi fått nog. Vi tänker inte stillasittande tiga och titta på när människor med uppenbart dåliga omdömen dikterar villkoren för våra liv utan att vi ska ha något att säga till om. Vi vill inte betala för att pendla – att pendla är arbetstid! Vi vill inte begränsas för att vi inte har råd att åka kollektivt! Vi vill genom avgiftsfri kollektivtrafik verka för ett hållbart klimat!

För att sätta press på de ansvariga politikerna anordnar vi en manifestation den 14/11 kl. 14:00. Samling på Triangeltorget i Malmö.

– SUF Skåne

För den som vill engagera sig kontinuerligt för avgiftsfri kollektivtrafik så är det också uppstartsmöte för planka.nu -Skåne dagen efter manifestationen (facebook):

Engagera dig för avgiftsfri kollektivtrafik i Skåne!
Öppet planeringsmöte i Malmö

Under dom senaste månaderna har vi fått ett flertal intresseanmälningar från folk i Skåne som vill engagera sig i kampen för avgiftsfri kollektivtrafik. Både privatpersoner och grupper har hört av sig. Dessutom så är SUF-klubbarna i Skåne (Malmö, Lund, Österlen) sen länge mer eller mindre aktiva i denna fråga.

Därför bjuder vi nu in till ett öppet planeringsmöte i Malmö. En av oss som jobbat med Planka.nu i Stockholm kommer ner och hänger och berättar om hur vi arbetar med denna fråga. Men självfallet är det viktigaste att ni som är intresserade får en chans att träffa varandra.

Alla är välkomna, du behöver inte ha varit politiskt aktiv tidigare eller ha några helt klara idéer på vad du vill göra. Det går bra att komma förbi och bara lyssna och se om det är något för dig.

Hoppas vi ses där!
/Planka.nu Stockholm

Datum: den 15 november 2009
Tid: 16:00 – 19:00
Plats: Glassfabriken
Gatuadress: Kristianstadsgatan 16
Stad/ort: Malmö

Rekommenderas: Skumrask om det klasslösa samtalet, så plankar du bäst i Skåne.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Guillou Säpo-agent?, Bo Myre skriver Support the Fittja 10, Jinge skriver Riv ALLA murar!,

Jag vidarebefodrar idag ett upprop mot Stadexs fabrik i Sofielunds industriområde som jag saxat från Kontrapunkt. Med tanke på vilka ämnen man hanterar i fabriken är det helt jävla oacceptabelt att den ligger mitt i Malmös arbetarområden (man prickar speciellt in en närhet till Rosengård, Persborg, Augustenborg och Sofielund), speciellt med tanke på bostäderna som ligger extremt nära i Rosengård. Man undrar ju om en sådan fabrik hade hamnar i någon av Malmös rikare delar (som tack vare sin glesa befolkningsmängd är betydligt bättre lämpade också). Men jag skulle såklart hellre se att fabriken flyttade än stängde, det finns ingen anledning här att sätta jobb mot boendens intressen.

För att citera in Sydsvenskanartikel:
Ett av Malmös högriskföretag är relativt centralt beläget – bara några hundra meter från bostadsområden som Rosengård, Sofielund och Lönngården. Stärkelsefabriken Stadex AB på Kopparbergsgatan i Malmö har fått den allra högsta skydds-klassen på grund av sina innehav av propylenoxid. Två gånger, i maj 2001 och september 2003, har närområdet spärrats av sedan bränder hotat att framkalla giftmoln och explosioner.

Uppropet:
Kulturverket Malmö och Föreningen Kontrakultur som tillsammans driver Kontrapunkt, är medlemmar i Nätverket för en giftfri stadsmiljö och uppmanar alla våra medlemmar att skriva under uppropet:

UPPROP FÖR EN GIFTFRI STADSMILJÖ!

Fabriken AB Stadex på Kopparbergsgatan i Sofielunds industriområde hanterar det livsfarliga ämnet Propylenoxid – ett ämne som är både cancerframkallande och kan ge upphov till ärftliga mutationer. Särskilt farligt är det för gravida och barn. Teoretiskt kan i många fall en enda exponering för en mycket låg dos orsaka bestående skador som på sikt kan utvecklas till cancer. Vid en olycka där ett utsläpp av propylenoxid skulle inträffa kan ett toxiskt gasmoln spridas så långt bort som 1400 meter från Stadex (dvs. från Rosengård till Möllevången). Inom 200 meter från olycksplatsen kan det innebära direkt fara för eget liv!

Det betyder att inga butiker, föreningslokaler eller annan ”förtätande” verksamhet får finnas i närområdet, och dessa körs konsekvent bort av myndigheterna, samtidigt som det ligger både bostadshus och skolor ett stenkast bort från fabriken, som inte får någon information om hur farligt det är eller hur man ska agera när en olycka sker.

Vi vill att berörda myndigheter omprövar Stadex miljötillstånd, på grund av att de använder sig av bla. propylenoxid i tätbebyggt område.

Vi vill att berörda myndigheter ser över stadsplanen för vårt område (Sofielunds industriområde).

Vi kräver att Malmö Stad/Räddningstjänsten/Länsstyrelsen tar sitt ansvar och sätter människors liv och hälsa framför privata giftindustriers vinstintressen!

Namninsamling
Skriv på namninsamlingen för en giftfri stadsmiljö!
http://www.epet-malmo.public-i.tv/petition.php?id=307
Skriv på och skicka vidare!

Medlem i nätverket
Delta aktivt i kampanjen, antingen som individ eller grupp – fyll i formuläret på hemsidan!
http://giftfristad.nu/?page_id=5

Stormöte
Stormöte tisdag den 10/11 kl 18.30
Kulturhuset Kontrapunkt på Norra Grängesbergsgatan 26
Vi berättar mer om problematiken med Stadex, nätverkets kampanj och arbetet för en folklig opinion.
Kom, bli informerad och engagera dig för en giftfri stadsmiljö!

Bästa giftfria hälsningar,

Nätverket för en giftfri stadsmiljö
http://www.giftfristad.nu

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Den US-amerikanska transporthubben Chicago, Jinge skriver Obama Terrorpresidenten, salkavalka skriver NITTIOTALSNOSTALGI I LUND

Uppdaterat: Sydsvenskan har en artikel idag.

Så var det lördag och dags för fest. För den som vill komplettera medias ful-rapportering med the real thing så rekommenderar jag att följa Motkrafts liverapportering. Ta gärna en titt på Reclaim Rosengårds blogg också, jag tror de kommer twittra också. Jag kanske har en udda humor men jag tycker brevväxlingen mellan reclaimarna och polisen är jävligt rolig, läs den här.

På deras blogg kan man också skaffa sig numret som man ska ringa om någon blir gripen och det finns information som kan vara nyttig att veta innan festen.

Tidigare post och pressmeddelande från arrangörerna;
Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord

Mer från Sydsvenskan:
1 2

Idag får en polis tramsa loss ordentligt på Sydsvenskan, lipsillen ondgör sig över de ”anonyma rykten” om polisvåld som finns efter att hans kollegor tokflippat utanför Romano Trajo. Han antyder att det inte förekommit något övervåld eftersom det inte kommit in några anmälningar. Det är naturligtvis inte sant utan ska ses som det propagandautspel det är.

Det finns ett par mycket lätta anledningar till att man inte anmäler övervåld från polisen :
1. Polisers ord väger i rättegångar tyngre än andra medborgare, i kombination med den beryktade kårandan gör det att det är mycket svårt att bevisa något om man inte har teknisk bevisning. Vilket man sällan har då polisen ofta har förstånd att välja tid och plats för misshandeln: inne i polisbilen, hissen på snuthuset eller undanskymda platser är populärt.
2. Att det är så svårt att få någon fälld gör såklart också att det inte ses som lönt att anmäla.
3. En anmälan innebär ofta bara obehag för en själv, man kallas till förhör och kan ibland räkna med att poliser på sta´n jiddrar med en (vilken dom har väldigt stort legala möjligheter att göra, de har trots allt våldsmonopol).
4. De som utreder brott begångna av poliser är, till skillnad från en del andra länder, också poliser. Hur villiga är de att sätta fast sina kollegor? Inte ofta.

Mellan tummen och pekfingret får jag ibland intrycket att Sveriges poliser kommer undan med ännu mer än sina kollegor i andra länder, där kan det till och med förekomma fängelsedomar (som efter Genua 2002). Medan i Sverige så har de väl aldrig ens dömts för de mord eller dråp de begått? Jag tänker till exempel på fall som Osmo Vallo och Johan Liljeqvist.

Men det här ska inte vara ett ensidigt inlägg, utan en polis ska också få komma till tals:
”Jag har sett så många fördomsfulla och onödigt brutala kolleger kränka, sparka och slå försvarslösa medborgare att jag mår illa.”

– Claes-Göran Hellsten, polisinpektör, som jobbat inom polisen i 30 år, DN 990426

För mer om demonstrationen igår, kolla Lundabor mot nedskärningar. De har även lagt upp en del bilder.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Mixgårdens ungdomar och personal uttalar sitt stöd för de som vill ha Romano Trajo kvar i Lund, Jinge skriver Detta vill vi Afghanistan, eiz skriver Reclaim Rosengård, autonomak skriver Bokstaven D – kreditsystemet, Kaj Raving skriver Borgarna och jämställdheten – en omöjlig kombination, Kristoffer Ejnermark skriver Dicken rövslickar

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nästa sida »