Without taking a closer look, the Swedish workers’ movement may, for an outside observer, look very strong and well organized. Many workers are union members, and the collective agreements and strong labor laws should ensure some basic rights, but the laws are seldom very effective and not used in real workplaces, and the union is very centralized and makes it hard to act out self-activity among wage workers. Make no mistakes, the swedish working class is very hard pressed with the highest unemployment seen in many years. But more and more workers is also taking actions outside of the traditional ”Swedish model” – using wild cat strikes and more hidden forms of direct action.

I have made an interview Ronan (or ”handsome irish anarchist” as he likes to call himself) who works with the blog Notes from the Swedish Workers’ movement. The blog looks into the different currents of the radical Swedish workers’ movement.

Hi, handsome irish anarchist, wanna tell me a bit about the project you work with?

Right now I’m doing a lot of research and writing about the Swedish workers movement. I’m writing a blog with some shorter pieces and observations, and have just written a longer essay for an Irish journal, and am in the process of writing another long piece which I hope will be published in the English journal ‘Black Flag‘. The intention is to eventually produce a pamphlet called ‘Notes from the Swedish workers’ movement’ which will summarise the recent history of the movement, and present some of its most interesting ideas and practices.

How come you have this focus on Sweden? Does the movement differs from other similar countries that much?

My main experience is with the English speaking movement, through active participation in Ireland, and a lot of discussions and reading about it elsewhere, so I can’t really speak for the movement in non-English speaking countries like France or Spain (I also have experience with the movement in Denmark). My focus on Sweden is because I think that the movement is generally on the same track, but is quite far ahead of what has so far developed in the English speaking movements. I want to take some of the lessons that have been learnt there, and bring them to the English speaking movements, which will hopefully provide some kind of ‘booster shot’ and help to speed up the development.
To be more precise, what I think is special about Sweden is the way in which it has developed a revolutionary theory and practice centred around the workplace as it is constituted today, not as it was twenty or thirty years ago. In the English speaking countries over the past few years there has been a very long internal discussion about issues such as organisation and the relation to the class struggle. I think these battles have now been won, and what the movements are struggling with is developing a real practice. In some cases people are very interested in working with unions, even when conditions make this impossible, , in some cases there is a strong critique of unions, but no practical alternative proposed. It’s these kind of discussions that I’m hoping to help develop with this research.

What do you see as the ”real practices”, theory and alternatives that can be ”borrowed” from the swedish movement

As I said, I think the movement has developed a theory and practice rooted in the modern working place, and the modern class composition. This is seen in practices such as the Registry Method and the reorganisation of the SAC, the Faceless Resistance promoted by Kämpa Tillsammans!, and in the promotion of ‘social factory’ struggle by or Piratbyrån for example. I am also interested in Folkrörelselinjen’s particular approach to working within union structures to build militance, which still recognises the problems with unions. All these different practices really go hand in hand with a polyamorous approach to theory, which has cannibalised classical Marxism, ‘autonomist’ reinventions, anarchism, syndicalism, left communism, etc etc. This has meant that there is no single political thread which is primary, but a lot of different ideas, taken and re-contextualised to suit the needs of the present.

Haha, I like the language

Poly-amorous cannibalisation?

We usually prefer to say ”pragmatic” instead of polyamorous. But that can change…
At the same time, there is very few open struggles like wildcats and occupations going on. I can imagine that LOs firm grip have forced us to look elsewhere and try different things… (not really a question, more like thinking…)

Yes, unfortunately I haven’t really been able to find figures for strike days and things like that. My impression was that a lot of disputes were happening through SAC?

Yes, in number of strikes SAC is high i think, but not in ”strike days” since the strikes very often is small.


But the lack of open struggles also have a lot to do with class composition, high unemployment and unsecure jobs and so forth.

Yes, in that sense it would be consistent with much of the rest of the world

Kim – Can you tell me about the posts so far?

On the blog I have both assembled some different stuff, and written some original things. Bear in mind that with this blog form, I don’t mean the posts to be the decisive work on something, but a prelude to more discussion and development.

So, I have assembled some of the different articles written in the ESF reader, which was very useful. I have published a translation a friend made of a Folkrörelselinjen text, I have published a short description of the Registry method (written by Altemark), an original piece about the Batko group, and just recently an interview with a former Folkmakt member about the history of that group.

And what are you planning now?

I am hoping that the pieces about Batko and Folkmakt will inspire some discussion, which will provide more information. I am also planning a piece about whether SAC struggles are too conflictual. I would like to write something about the 1990 recession and the turn towards autonomism, something about school strikes. I would also like to write something about Kvinnopolitisk Forum, more about Piratbyrån, something about class composition, etc etc… That is, the class composition in Sweden
I will also publish the longer essays I told you about at some stage.

It seems to me that the swedish movement have been good at taking use of people real life experiences of workplace struggles, through discussions, interview, inquires and storytelling. How do you think about that?

Yes, I definitely agree with you on this question. In common with a lot of other countries, the idea of the ‘militant inquiry’ from Italian operaismo (where radicals formally investigate the conditions of work in order to learn lessons about the class composition and methods of struggle which can then be circulated among other workers) was much discussed in Sweden, through Riff-Raff for example. Your group, Kämpa Tillsammans was also influenced by this discussion, but instead of making a formal inquiry into the lives of other workers, you preferred to discuss how you personally learned lessons from struggles in your own workplaces. I think this is quite an important shift, moving from looking at the working class from the outside, to looking at it from the inside as participants in the struggle.

One of the results of this is that these pieces, anecdotes rather than essays, are a lot more digestible, they are not just something for left wing academics (who anyway don’t matter that much!), but they are something for average pissed off workers who are looking for something to do in their workplaces. Stories can give us much more than academic work, they carry morals and norms as well as statistics and graphs. It is not an accident that reading children stories is one of the first acts of socialisation, it is about learning values, rather than simply facts.

It is worth noting that starting with everyday life as the basis of an opposition to the system is something that is common with the US feminist practice of ‘consciousness raising groups’, these groups connected women to the movement in a way that abstract sloganeering could not do, and it became the backbone of the feminist movement during that time.

This tendency has been aided by the internet, which has made it easier for people to publish their own stuff, while blogging has at the same time made it more acceptable to write in this informal style, of half finished thoughts, pieces in an ongoing discussion.
To sum up, I think this is again connected with what I discussed earlier, the importance of returning the focus to everyday life, rather than in the tired old clichés from 1917, 1936 etc. It empowers people, it makes the struggle something that occurs in their everyday life, and it makes revolutionary politics a lot more easy to grasp.

Anything else to add?

Yes, it’d be really great to hear from people involved in the movement, to hear what they have been involved in, and what they think is important. The more people that participate, the better the work will be.
They can contact me at: swedishzine(at)

And that was all, readers should feel encouraged to comment in english so the poor souls who don’t know swedish may read as well.

As a tribute: a swedish demolition worker does the riverdance.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I dagarna möter Obama presidenterna från Afghanistan och Pakistan, så det är verkligen aktuellt med en röst från Afghanistan som för fram perspektiv från människor som faktiskt bor där och kämpar för förändring. Med tanke på vilket slagträ ”kvinnor” varit i kriget i Afghanistan hoppas jag att folk tycker det är intressant att läsa vad en del av dom själva har att säga, även om jag inte till fullo delar varje sig RAWAs mål eller analys tycker jag ändå dom har en hel del relevant att säga. Ett stor tack till Ian Sinclair och Peace News för den här intervjuen med Mariam Rawi från RAWA – Revolutionary Association of the Women of Afghanistan:

”Freedom, democracy and justice cannot be enforced at gunpoint by a foreign country; they are the values that can be achieved only by our people and democracy-loving forces through a hard, decisive and long struggle. Those who claim to donate these values to Afghan people through force will only push our country to slavery.”

Established in 1977, the Revolutionary Association of the Women of Afghanistan (RAWA) is an independent women’s organisation fighting for human rights and social justice in Afghanistan.  RAWA opposed the Soviet invasion and occupation of Afghanistan from 1979-89, aswell as the subsequent Mujahaden and Taliban governments, running underground schools for Afghan girls, publishing a journal and setting up humanitarian projects.

Mariam Rawi a member of RAWA’s foreign relations committee, answer’s Peace News’s questions about the current US-led occupation of Afghanistan.

1) In 2001 President Bush claimed the United States invaded Afghanistan to fight for ”progress and pluralism, tolerance and freedom”.  Why does RAWA think the United States invaded and continues to occupy Afghanistan?

The US invaded Afghanistan to fulfil its geo-political, economic and regional strategic interests and to change Afghanistan into a strong military base in the region. Since Afghanistan is the heart of Asia, it would serve as a strong base for controlling surrounding countries like Pakistan, China, Iran and above all the Central. Additionally, as a superpower, it continues to occupy Afghanistan to combat rising powers like Russia and China, who are becoming greater rivals for the US in the economic, military and political fields. Asian Republics

Many argue today that the 2001 invasion was planned before 9/11, but it gave the war-mongers in the White House and Pentagon a golden opportunity to advance its agenda in the region. In the words of Tony Blair ”to be truthful about it, there was no way we could have got the public consent to have suddenly launched a campaign on Afghanistan but for what happened on September 11…”

Getting hold of the multi-billions drug business was another reason for invading Afghanistan and in the past few years we clearly see that the US and its allies changed Afghanistan into the opium capital of the world.  Opium production increased more than 4400%, with 93% of world illegal opium produced in Afghanistan. Narcotics is said to be the third greatest trade commodity in cash terms after oil and weapons. There are large financial institutions behind this business and the control of the routes of narcotics was important for the US government and now they have reached their goal.

Furthermore, Afghanistan holds a rich source of gas, copper, iron and other minerals and precious stones and the big powers are of course interested in looting it the way they are doing in poor African countries. In the past few years there have been exploration efforts of our natural resources. The United States Geological Survey (USGS) estimates there are about 700 billion cubic meters of gas and 300 million tonnes of oil across several Northern provinces of Afghanistan. Also the world’s second-biggest unexploited copper deposit is located in our country with an estimated 11 million tonnes of copper. So besides routing the oil and gas from the Central Asian Republics through Afghanistan, the US is interested in exploiting Afghanistan’s resources too.

The ”war on terror” and ”liberation of Afghan women” were mere lies to cover the above and many other hidden agendas of the US in Afghanistan. Our peoples’ dreams for liberation were shattered in the very first days after the invasion when they witnessed that the war criminals and Northern Alliance murderers and rapists who destroyed Afghanistan, were backed and brought back to power by the US and its allies after the fall of the Taliban regime. When infamous criminals like Burhanuddin Rabbani, Abdul Rasul Sayyaf, Karim Khalili, Mohammad Mohaqiq, Yunus Qanooni, Mullah Rakiti, Atta Muhammad, Rashid Dostum, Ismail Khan, Haji Almas, Hazrat Ali and many more were decorated by the US as champions of freedom and were installed in power, everyone knew that Afghanistan had once again become the centre of a chess game of the US and its allies who made the slogans of ”democracy” and ”human rights” into painful jokes for our nation.

2) Can you describe what life is like for women in Afghanistan today?  Is it better or worse than life under the Taliban Government?

Despite many a hue and cry about ”women’s rights” and the ”liberation of Afghan women”, Afghanistan still faces a women’s rights catastrophe.

There is no tangible change in the conditions of Afghan women; in certain parts of the country the life is worse than under the Taliban.  The rate of kidnappings, rapes, selling of girls, forced marriages, acid attacks, prostitution and self-immolation by young girls and women has reached a record high, even compared to the Taliban regime.

Due to forced marriages and domestic violence, self-immolation by women aged between 18 and 35 is becoming an epidemic in Afghanistan. There have been hundreds of such cases reported mostly in the provinces of Herat, Farah, Ghor and Badghis. Where there is non-existent rule of law and legal support for women, they have no other option but to get rid of their misery by burning themselves.

Due to severe poverty which affects over 80 percent of Afghanistan’s population, life for hundreds of thousands of war widows and poor women is disastrous and in many parts of Afghanistan the level of prostitution and begging in the streets has risen to an unprecedented level. There have been many reports of parents being forced to sell their children as they can’t feed them. In the western province alone 150 cases of the selling of children, especially girls, were officially reported in 2008 — the actual numbers are much higher. of Herat

There are many more that are not reflected in the news as the media is strongly stifled under the shadow of guns and threats of the warlords.

In the past few years only some cosmetic changes were made in regard to women’s rights.  For example, the Women’s Ministry and 68 women members of parliament was trumpeted as a big success. Meanwhile the Ministry has done nothing for women and is just a showcase. The majority of women in the parliament are pro-warlord and cannot represent Afghan women as they themselves are part of the problem.

Afghan women have been badly betrayed in the past seven years under the US occupation. Their plight was used to justify the occupation of Afghanistan, but not only were no steps taken to heal their wounds, rather the worst enemies of women’s rights were empowered, supported and installed in key posts.

When the entire nation lives under the shadow of warlords, Taliban, drug-lords, occupation forces and a corrupt, puppet and mafia government, how can its women enjoy the most basic rights?

3) Barack Obama, the new President of the United States, has pledged to institute a ”surge” in Afghanistan, increasing American troop levels by 30,000. Does RAWA support this?

Considering Obama’s plans for Afghanistan, we can clearly see that there is no difference between Obama and Bush for our country. Both are following a wrong and devastating strategy which has so far pushed Afghanistan and the region towards disaster and deeper conflicts.

Even if the US deployed hundreds of thousands of troops in Afghanistan, they will not be here to bring ”peace”, ”freedom” and ”democracy” for the people of Afghanistan. They will only serve the US’s regional interests and help the warlords, drug-lords and other US agents who are in power in our country; but for our suffering and war-stricken people, it will have a ruinous outcome.

Freedom, democracy and justice cannot be enforced at gunpoint by a foreign country; they are the values that can be achieved only by our people and democracy-loving forces through a hard, decisive and long struggle. Those who claim to donate these values to Afghan people through force will only push our country to slavery.

The very first outcome of the ”surge” for Afghan people will be an increase in the number of civilian casualties which have already sparked protests and opposition from Afghan people. In the past seven years thousands of innocent people have been killed or wounded by the US/NATO bombardments. In the past few weeks under Obama’s rule, around 100 Afghan civilians have been killed.

Today many people in Afghanistan ask for the withdrawal of troops and regard them as useless to do any good for Afghanistan. The surge in troops will result in a surge in protests against the US/NATO in Afghanistan and it will also push more people towards the Taliban and other terrorist groups as a reaction to occupation forces and their mistreatment of people.

The troop surge will also give reasons for the insurgency to increase their operations and attacks which in return will intensify the conflict in Afghanistan.

We think the 30,000 extra troops will only serve the US regional strategy in changing Afghanistan into its military base — it will do nothing to the fight with terrorist groups as they claim. The US and allies are playing a two-faced game in Afghanistan: on the one hand they are increasing troops, and on the other hand, they are supporting the fundamentalist terrorists of the Northern Alliance, and initiating talks with the Taliban and Gulbuddin Hekmatyar to share power with these brutal and criminal forces.

So now it is an open secret that the US is not interested in fighting terrorists. In fact no one can believe that a superpower is really incapable of defeating a small, medieval-minded and ignorant force such as the Taliban. Actually the US government needs an excuse to stay in Afghanistan for longer, so the presence of the Taliban and other terrorist groups give them an excuse for the Tom and Jerry game to continue for years — the UK have already announced that it will stay in Afghanistan for over three decades.

There are even some suspicions that the foreign troops provide some supplies and arms to the Taliban. Last March the Afghan media and local authorities in Arghandab district of Zabul province reported that NATO helicopters dropped three large containers full of supplies and ammunitions to a Taliban commander. In another move, a Taliban criminal commander named Mullah Abdul Salam, responsible for a massacre in 1998, was appointed as the governor of Musa Qala district in the Helmand province, the world’s largest opium poppy growing region.

A few months ago, an infamous terrorist from Gubuddin Hekmatyar’s party called Ghairat Baheer was released from the US prison at Bagram airbase.  Recently media reports uncovered that he is engaged in secret talks to pave the way for a sharing of power with Hekmatyar who is on the US’s terrorist list. According to information revealed to Al Jazeera, Hekmatyar would be offered asylum in Saudi Arabia, after which he would be allowed to return to Afghanistan with immunity from prosecution.

These are just few of the examples that show the US’s double standards towards dangerous terrorist bands: whenever the terrorists are ready to work in accordance with its policies, they are regarded as friends of the US, no matter how many crimes and brutalities they have committed and continue to commit against Afghan people.

4) What solutions does RAWA propose to end the fighting in Afghanistan?

RAWA strongly believes that the withdrawal of foreign troops should be the first step, because today, with the presence of thousands of foreign troops from many countries in Afghanistan, the majority of our people are suffering from insecurity, killings, kidnapping, unemployment, rape, acid throwing on schoolgirls, hunger, lawlessness, lack of freedom of speech and many more awful disasters. Peace, security, democracy and independence can only be achieved by our own people. It is our responsibility to become united as an alternative against the occupation, to rise up, to resist and to organize our people.

Right now our people are sandwiched between three enemies. From one side we have the Taliban, from the other side are the US air strikes, and from another side are the Northern Alliance warlords in different provinces. With the troop withdrawal our people will at least get rid of one of these enemies.

The justice-loving people of the US and its democratic-minded allies should continue to pressure their government to change its fundamentalists-fostering policy and work for the disarmament of armed groups who are in the pay of the US.

We think the peace-loving people around the world should support democratic-minded individuals and forces of Afghanistan who are being suppressed and weakened by the US and its fundamentalist stooges. Only the emergence of a powerful democratic movement can lead Afghanistan towards independence and democracy.

Afghan people are deeply fed up with their current conditions and are on the verge of rising up against it. We have already seen protests and rising up of people in the face of threats and terror in a number of provinces of Afghanistan. In the future this wave will without a doubt gain momentum.  With the emergence of a third front whose slogan is ”Neither Occupation Nor Taliban – Freedom and Democracy,” Afghans will rise up to get their rights with their own power. This is a long and painful process, but the only option to lead Afghanistan toward peace and prosperity.

Nyheter om Pakistan och Afghanistan: Vg DN DN DN DB Intressant svd Sys

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Från Konflikt: Frangere om det nya svarta, Svensson om privatiseringarnas konsekvenser

Övrigt: Kolla! om Kampen om rummet.

Vi är två personer som är aktiva i Motarbetaren i Malmö som satte oss ner med Sofia, som är 21 år gammal och har jobbat som tidningsutdelare för i fyra månader, för att prata om yrket. Diskussioner och intervjuer är för oss det bästa verktyget att förstå (och därmed kunna agera) klasskampen i branscher där vi själva inte jobbar. Läs och lär, kommentera och kritisera.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

In i bemanningshelvetet
Sofia hade en riktigt dålig ekonomisk situation i september 2007 och gick då in på Platsbanken och sökte alla jobb utan krav på yrkesutbildning. Och ett av företagen hörde också av sig, det var en kvinna från bemanningsföretaget Uniflex som erbjöd Sofia en intervju redan nästa dag, hon skulle ta med sig leg, två referenser och tidigare arbetsgivarintyg. När Sofia kommer till intervjun möts hon av två andra sökande, de ska på samma också intervjuas för samma jobb, hon möts också av en massa överallt och klämkäcka slogans om vad det innebär att vara säljare. Anställningsintervjuen har två delar, först en gemensam information för dom alla tre och sedan individuella intervjuer. Under den gemensamma information framgår det med all önskvärd tydlighet att de tre står i konkurrens med varandra och senare upptäcker hon mycket riktigt att bara två av dom fick jobba där.

Den som utför intervjuen, ”projektledaren” som hon kallar sig, betonar att de ska tillhöra en vikariepool och därmed kommer strida om samma timmar och hon kan inte garantera några timmar över huvud taget. Projektledaren är noga med att poängtera att Uniflex är ett seriöst företag visar bland annat upp kollektivavtalet.

För Skåne har man 70 platser i vikariepoolen och de är dessa Uniflex nu vill fylla, lönen är 87, 86 kronor i timmen och det är bemanningsavtalet som gäller. Projektledaren försöker betona fylla jobbet med ett positivt innehåll och beskriver det som ett utåtriktat och roligt arbete där man lär känna stammisar, är säljare och att det går att kombinera med andra jobb eller studier. Som ”säljare” på Uniflex säljer man ett helhetskoncept. De olika passen är morgon- och eftermiddagspassen med tiderna 6-10 och 10-14 samt ett städpass mellan 10-12. Sofia tyckte det var märkligt att man var säljare då man ju delade ut något som var gratis. Som vikarie blev man på morgonpasset kanske uppringd mellan fem och halv sex på morgonen och fick reda på var de ville att man skulle stå, tackade man nej så var det osäkert om de ringde igen.

Alla utdelare anställda och teamledare är anställda av Uniflex. Men det var ett kontrakt som .se kunde bryta när som helst för att byta bemanningsföretag (tidigare hade Academic Work delat ut tidningen).

Den andre delen av intervjuen var ett enskilt samtal där ville att man ska prata fritt och berätta om sig själv. Sofia berättar att hon sa det hon trodde att de ville höra:
– Man är aldrig sig själv. Man försöker alltid göra sin arbetskraft så attraktiv som möjligt för att kunna sälja den.

Projektledaren frågade hur hon trodde att hennes förra arbetsgivare såg på henne. Sofia var först på väg att säga att hon hade ”mycket åsikter” men sa inte det utan ändrade sig till ”engagerad” för inte uppfattas som en bråkstake.

Påtända chefer är inget problem
Projektledaren frågade om det vore ett problem att göra ett drogtest eller ett utdrag från belastningsregistret. Sofia svarade att det inte var det och visade inte hur provocerade hon blev av frågan:
– Jag begär inte det på henne när hon sköter min lön. Det är egentligen mycket viktigare för mig att inte min chef jobbar påtänd än tvärtom, jag har ingen rätt att kräva nåt pisseprov på henne.

Sofia kontaktades redan samma kväll och fick veta att hon fått jobbet. Hon var i en sån ställning att hon inte krävde och inte frågade något. Hon blev inkallad tillsammans med en av dom som var med (den andre fick inte jobbet) för att skriva på anställningsavtal. I samband med det gick man också igenom ordningsreglerna för de anställda. Man fick inte uttrycka något som kan skada uniflex (en slags tystnadsplikt). Man fick inte fick säga vad som helst till media. Om det uppstod problem skulle man vända sig till sina chefer. Sofias närmasta chef var teamledaren som hade månadslön till skillnad från utdelarna, men de satt också ganska löst och hade inte heller tills vidare-anställningar.

Sofia menar att Aftonbladet (som äger .se) inte ville vara ansvariga för personalen och därför använder sig av bemanningsföretag. Hon träffade Metro- och Cityutdelare. De var också bemanningsanställda. Metro använde sig av Academic Work. Hon minns inte vilka City hyrde in, men det var ett bolag som endast anställde invandrarkillar, gärna som fortfarande var kvar i asylprocessen. City ville ha desperata personer som inte kunde sina rättigheter. De svenska teamledarna spelade kallt på detta. Citykillarna gillade inte dem. Majoriteten befann sig i migrationsprocessen (de hade inte permanent uppehållstillstånd). Många skickade pengar till sin släkt hemma. De var utsatta för sjukt mycket rasism.

Första dagen
Sofia första arbetspass som hon blir inringd till är ett städpass i en annan stad, passet är på 3 timmars jobb och hon får betala resan dit själv, hon vågar inte tacka nej trots att det knappt lönar sig. Det är helt enligt reglerna och man kan bli skickad till Malmö, Lund eller Trelleborg. Har man bil kan man få ännu större område (tex. Höllviken). Det var uselt väder och antagligen ett test för att kolla hur arbetsvillig hon var. Alla gratistidningarna har städpatruller med olika områden i ett avtal med kommunen. Man ska då plocka ALLA gratistidningar och inte bara för de som anställt en. Sofia missförstod förmodlingen sitt områdes storlek för det tog bara fem minuter att plocka upp allt. Väl på plats träffade hon två andra utdelare som hon ställde en massa frågor till, men de var inte så sugna på att snacka, den höga personalomsättningen gör att det är få som känner varandra.

Det första man ska göra när man är på plats för sitt pass är att ringa sin teamledare och rapportera hur många tidningsbuntar man fått och att man var på plats. Antalet tidningar skiljde sig från plats till plats och hur mycket dom visste att man klarade dela ut. Delade morgonpasset ut dåligt fick eftermiddagspasset fler tidningar. Om man ”nollar” (delar ut alla tidningar) så ringer man teamledaren så tar de ställning till om åkeriet ska köra ut fler. Så det bästa är att nolla precis när ens pass slutar, då får man inte fler tidningar, man visar att man klarar kvoten (och får fortsätta jobba) och man klarar det precis så man inte får fler nästa gång.

Teamledaren sa att du skulle ta eftermiddagspassen när du jobbat morgon, de blev lacka när du inte tog det.

Isolering och hederskodex
De största problemet med jobbet var arbetssituationen i sig – isoleringen i att oftast jobba ensam. På de stora stationerna var man alltid två på morgonen. På eftermiddagfen jobbade man alltid själv. Men man delade ut tillsammans med en City-utdelare. På hennes station var de tre olika som turades om.

Jobbade man på eftermiddagarna, som Sofia, så träffade man aldrig andra Den enda man träffade var teamledaren som brukade dyka upp en gång om per pass. De ska se till att man sköter sitt arbete och vill att man ska nolla. I och med att man inte träffade andra som jobbade på samma företag så fanns det en solidaritet mellan utdelare, oberoende av vilken tidning de jobbade för. En annan skillnad som fanns var mellan de som har fasta ställen och de i vikariepoolen.

Det fanns ett hederskodex mellan utdelare, som såklart såg annorlunda ut än Uniflex regler, det kodex som fanns mellan utdelarna såg ut så här:
Alla hälsar på varandra
Man tar alltid en tidning när man är civilklädd
Ingen tjallar på varandra (om någon går på toa, stack till affären eller tog telefonsamtal).

Även om ingen tjallade för ”småbrotten” mot ordningsreglerna var det lite annorlunda när det gällde dumpning, eftersom man fick sparken för det direkt om det upptäcktes. När det gällde dumpning fanns två läger. De som var rädda och de som var mer lugna. Dumpning förekommer. Men man kunde inte snacka om det med alla. Det hände att folk åkt fast för dumpning, men Sofia vet inte om det var på grund av en kollega, teamledare eller allmänheten som tjallade.

Inställningen till jobbet var beroende av hur länge man jobbat. Killarna som jobbade för City bröt långsamt ner Sofias arbetsmoral. De tog det lugnt, men City behövde inte heller nolla.

De som stod på buss- och tågstationerna hade också en bra relation till busschaufförerna. Man behandlar inte varandra illa.

Folk slänger mycket skit på en. Sofia ser det som att folk ser en som objekt, en levande reklampelare. Man är längst ner på hierarkin. Man är allmänhetens slasktratt. Folk kunde gnälla om vad som stod i tidningen trots att det är uppenbart att de som delar ut tidning inte har något intresse eller inflytande över vad som står i den. De som var 45-50 år och uppåt var mest dryga.

Att nolla var viktigt, då fick man fortsatt jobb, men det var också viktigt att inte öka arbetsbördan, så det bästa var att nolla precis i slutet av sitt pass. Sofia berättar om hur man smusslade undan tidningar. En bunte är 60 tidningar och Sofia kom på hur hon skulle nolla, det bästa var att smussla undan en bunt och sprida ut de på de fasta ställen (där de inte har så mycket koll). Ett annat knep var att få folk man känner att ta med sig tidningar och t ex att lägga ut på busshållsplatser.

Det var tillåtet att gå ut och lägga på restauranger och caféer, arbetsbördan blir inte mindre, men man slipper möta folk och pracka på dem. Vissa av citykillarna tog hela buntar med sig när de slutade, det blev ett kollektivt sätt att få ner arbetsbördan.

Man lärde sig att spotta villka som tar tidningar. En klassfråga, folk på väg till jobbet tar tidningar. På eftermiddagen tar folk ofta för att vara schyssta.

Största problemet med jobbet är isoleringen och alienationen. Man får ont för pirrorna står på ett ställe och du måste vara vi bussarna (hålla stora buntar tidningar). Du har inga pauser (ingen rökning, inte äta osv). Alienationen är jättestor eftersom du inte har några pauser.

Vad bör göras?

Sofias tips till folk utomstående är: Var trevlig och ta EN tidning. Vill man engagera sig som utomstående borde man informera om rättigheter man har på jobbet, kanske ge ut en ”Gratis tidning” typ motarbetaren, intervjua folk, skriva ner och cirkulera den mellan olika utdelningsplatser för att bryta ner isoleringen. Asylgruppen ta kontakt med Cityutdelare för många av dom är i asylprocessen.

Som utdelare är det viktigt att skapar ett mikrokollektiv, av utsatta. Bli en person som kommer och snackar och tar en bunt. Det är intressant då det är en ny bransch. Människor har blivit så billiga att man kan stå ute och kränga grejer gratis. I och med att det är så nytt finns det inga fasta ramar för motstånd.

Några sista ord från Sofia:
– De håller på att skapas ett nytt låglöneproletarat i Sverige. Där bemanningsföretagen är boven. Slå mot dem.

Dagens tips: Gå på Vår Makt i Malmö 1-2 november, passande nog följer sedan (några kvarter bort) rättegången mot Malmö26 med 3 november.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Konflikt och annat: Vardagspussel, Ett hjärta rött om att klass avgör, Fragment om fantasi, En bris om ensamhet och gemenskap. Sist men inte minst tipsar jag om hemsidan Kunden har inte alltid rätt.

”Rapport från en skurhink” av Maja Ekelöf är en utmärkt bok som kom ut 1970. Maja, då 52 år, skriver om sitt liv som städerska. Jag kan rekommendera boken. Men när det gäller den här posten så har jag helt enkelt bara snott titeln. Det är alltså Sopis som intervjuas av Varg I Veum. Den andra titeln jag funderade på var ”Idioter Som Städar”; som framgår av intervjuen är det ett av namnet som städarna på ISS givit företaget. ISS är för övrigt ett av Sveriges största städbolag. Det var nog länge sen det kom ut en bok av en städerska, men här är iaf en intervju. Jag tror att städare är lite som ”skuggor” för många människor, dom finns där men man ser dom inte riktigt, desto viktigare att en röst kommer fram.

Sopis har en sund inställning till arbetet, arbetsmoral och företaget. Intervjuen är ganska mycket talspråk, ganska lång och kanske lite svårläst. Men den är helt klart läsvärd. Personligen blev jag förvånad över att de bara har 40 sekunder på sig att städa ett kontor. Intervjuen har ett par år på nacken, så det vore kul att höra om det är likadant nu på ISS (och andra städbolag). (mer…)



Den norska tidningen Klassekampen har intervjuat Kimmo. Viss språklig förbistring med grannen i väster bidrog till vissa missförstånd men här kommer i alla fall resultatet. I själva verket är Kimmo betydligt mer rabiat och tokig. Dagens quiz för er läsare blir att lista ut vem idolen på bilden är.


Samles på nettet

SÖTA BROR: Stadig flere svensker bruker internett til faglig organisering.

Fafo-forsker Espen Løken mener norsk fagbevegelse har mye å lære.


Av Åse Brandvold

Internettorganisering brer om seg hos söta bror. Det finnes vitale nettforum for blant annet helsearbeidere, postansatte, akademikere og fabrikkansatte. Denne helgen var Forenade vårdare (helsearbeidere) og bloggeren Kim Müller på Hausmania i Oslo for å fortelle om erfaringer fra å drive faglig kamp via internett i Sverige.

Det første nettforumet jeg ble oppmerksom på, var polkagris-siden. I utgangspunktet var det en side for folk som lager godteri, men de fikk også mye respons og mange fortellinger fra andre bransjer, forteller Müller, som blogger om arbeidere i lavtlønnsyrker og formidler kamphistorier fra ulike arbeidsplasser. Selv arbeider Müller som terminalarbeider, og som mange andre faglige nettaktivister opptrer han under pseudonym av frykt for reaksjoner fra arbeidsgiveren.


Gjennom nettsidene kan vi dele erfaringer og strategier på en rask måte. Når man kommer hjem fra jobb og er sint over noe, kan man skrive et innlegg umiddelbart og få kjapp respons. Som all annen kommunikasjon arbeidere i mellom, bidrar det til å bryte isolering. Man finner ut at ens egen situasjon ikke er unik. Mange opplever det samme, forteller Müller. Han understreker at det viktigste er ikke det som skjer på nettet, men på den enkelte arbeidsplassen. Gjennom å lære av kamp på andre arbeidsplasser, våger man kanskje å gjøre det samme på sin egen arbeidsplass.

En postarbeider skriver for eksempel en tekst på bloggenPostverket, så kommer det kommentarer om at sånn er det hos oss også, også diskuterer man hvordan man kan utarbeide en motstrategi.

Og dette engasjerer folk fra hele Sverige?

Absolutt, men det finnes også internasjonal organisering, for eksempel McDonald´s worker resistance. En McDonald´s restaurant er jo lik uansett hvor du er i verden, sier Müller. Han nevner også nettstedet Arbetsfornedringen, hvor arbeidsløse utveksler erfaringer fra blant annet Arbeidsformidlingen.

Lavere arbeidsmoral

Temaet for diskusjonen på Hausmania på lørdag var «Arbeiderkamp i og utenfor LO».

Müller tror begge deler er viktig.

Jeg er medlem av LO, og jeg skulle ønske de var mer aktive både i forhold til arbeidsløse, fleksibel arbeidskraft og ansatte i usikre stillinger. Men jeg tror at selv om man ikke er medlem av LO, og kjemper arbeiderkamper utenfor, bidrar det til at LO må radikaliseres.

Hva er det dere gjør som er annerledes enn LO?

På min egen arbeidsplass var vi for eksempel misfornøyde med at vi ble trukket i lønn i pausen midt på dagen. På grunn av et stemplingssystem ble vi ofte trukket for mer enn den faktiske tiden vi hadde pause. Derfor gjennomførte vi en kollektiv aksjon hvor vi nektet å stemple ut i pausen. Vi fikk forhandlet fram en ny avtale, og det hadde nok ikke gått dersom vi ikke hadde gjennomført denne aksjonen, sier Müller. Han tror det er den lille motstanden på hver enkelt arbeidsplass, som kommer til å vokse. Ikke de store streikene.

Det er mange som forlater LO i dag, fordi man ikke har tillit til organisasjonen. Da velger man heller å ta konflikten direkte, i stedet for å overlate den til noen andre, sier Müller og har sin egen teori for hvorfor dette appellerer til så mange unge.

Unge mennesker i dag har ikke den samme arbeidsmoralen som før.

Får vi lignende faglig aktivisme i Norge, tror du?

Forhåpentligvis. Det er mange svensker som bor og jobber i Oslo. Neste nummer av arbeidsplassavisa Motarbetaren vil handle om Oslo, sier Müller.

Mye å lære

Fafo-forsker Espen Løken er redaktør for nettstedet Han har internett som et av sine forskningsområder, og har skrevet boka «Så samles vi på nettet», om hvordan fagbevegelsen kan bruke internett. I boka kritiserer han norsk fagbevegelse for å ikke legge til rette for mer aktivisme på internett.

Det er fem år siden jeg skrev boka, og fortsatt synes jeg ikke forbundene og foreningene legger nok til rette for bruk av internett til faglig

arbeid, sier Løken. Han mener det er et ypperlig verktøy, ikke minst for ansatte i serviceyrker.

På små arbeidsplasser med lav organiseringsgrad er nettet en alternativ arena hvor det går an å treffes for å kommunisere og inspirere hverandre, sier Løken.

Hvorfor er det så lite utbredt i Norge?

Det har jeg ikke noe godt svar på. Man skulle tro det var de samme betingelser for slik aktivitet her også. Kanskje det bare er mer kultur for slik aktivisme i Sverige, sier Løken

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Var detta intessant?

Intervju med två barnskötare

Kim Müller: Vilka är ni? Kan ni börja med att presentera er själva?

Paul: Jag fyllde tjugoett och hade ingen utbildningen, *skratt* förutom ett truckkort. Jag började jobba dubbelt i början, på hemmet 75 procent och dessutom som telefonförsäljare. Jag jobbade på en högstadieskola som allt i allo och jag fick arbetet på särskolan genom rektorn. Det var en ny kille som kom dit som var väldigt våldsam och jag hade gjort ett jävla bra jobb innan enligt rektorn, så då fick jag det arbetet. De ville ha dit en kille.

Mackan: Jag hade precis hoppat av en folkhögskolekurs där jag skulle läsa upp gymnasiet. Jag hade hamnat i ungdomsgarantin, framtiden var ljus. *skratt* Men jag kände A som ringde mig en morgon och frågade om jag ville ha jobb på hemmet. Jag kände mig smickrad först men han hade visst redan ringt tre andra innan. Så gick jag dit en halvtimme senare och blev kvar ett år. Innan hade jag arbetat på olika ställen, mestadels ströjobb och praktikplatser. Trettio praktikplatser, jag gick på ett individuellt program och arbetsmoralen var inte så hög så man var bara på ett ställe fyra-fem dagar. Det var alltifrån sjukhus, storkök, mcdonalds till städare och affärer. Jag var tjugo år när jag började arbeta på särskolan.