Alla youtube-kids har säkert sett videon på när Bush sjunger Bloody Sunday för länge sen, men jag såg den första gången igår och tyckte den var askul. För den kunskapstörstande rekommenderar jag den utmärkta filmen från 2002. Ett annat youtube-klipp med samma tema är när Tony Blair sjunger Clash gamla klassiker ”Should I stay or sholud I go?”. Tipsa mig gärna om fler liknande filmer.
Nästa tips är ett dataspel (som jag tyvärr inte fått igång ännu). Helsingsborgs Dagblad skriver om spelet från människorättsorganisationen breakthrough där man kan testa på att vara illegal flykting. Det gäller att gömma sig för snuten och sånt.
Kanske har jag en bisarr humor, men jag tycker Sydsvenskans artikel om när Reinfeldt besöker Ängelholms sjukhus är hysteriskt rolig. Jag kommer ihåg de gånger politiker varit på besök på arbetsplatser jag jobbat på och den bisarra stämning som då blir – ska man säga vad man tycker eller bara hålla sig borta? Roligast måste det i och för sig vara vid tillfällen då de ska pröva på att jobba, som när Margareta Winberg var på McDonalds och skämde ut sig.
Reinfeldt sitter i alla fall och säger ”hm” och ”mm” och äter leverpastejsmackor med apelsin (udda mackor, eller hur?) och man får intrycket av att sjuksköterskorna tjatar hål i huvudet på han. De tar för sig ordentligt och pratar om sina dåliga löner (Reinfeldt verkar inte ha nån koll på lönerna alls, undrar vad han tjänar själv?). Reinfeldt är mest en tråkig statist i artikeln och det är sjuksköterskorna som gör hela artikeln, de använder hela besöket och tidningsartikeln för att få ut sin egen syn på lönerna och jobbet – bra jobbat!
Sen citerar artikeln en intressant bit ur Fokus om just såna här besök – Ådahl skrev:
”Medan kollegor får driva den besvärliga praktiska politiken så åker Fredrik och Mona landet runt och lyssnar på vanligt folk, nickar instämmande till arbetare och vårdbiträden. Självklart är det fejkat. En verkligt lyssnande ledare håller inte bara med, utan vågar också lägga sina egna åsikter på bordet och diskutera dem. Att bara sitta tyst och använda människor som ett slags fokusgrupp är i själva verket inte alls ödmjukt. Det är ganska arrogant.”
Nå, jag hoppas och tror att folk inte röstar på Moderaterna för att Fredrik har suttit och hummat över en leverpastejmacka med apelsin, utan att de kollar i plånboken först. Besök avslutat med att Alfons Åberg får en lergök av sjukhuschefen. Undrar hur mycket sån skit en statsminister får? Förmodligen dumpar han den så snart han får chansen, eller så är det en Säpo-gubbe som tar med den hem.
– Jag köpte helt och hållet arbetsgivarens linje. Helt enkelt därför att omorganisationen var det bästa för medlemmarna. Så säger Karin Ranehov, vice ordförande hos Kommunal och ombudsman. Hon har däremot inte pratat med medlemmarna.
Senaste dagarna har konflikten på hemtjänstens Gyllebogården i västra innerstaden i Malmö varit väldigt aktuell, läs artiklar hos Sydsvenskan. Hela personalgruppen har omplacerats, både personalen, anhöriga och brukare har protesterat, personalgruppen kräver nu att MBL-förhandlingarna tas om och att man får vara kvar på sin gamla arbetsplats. De har inte blivit tillfrågade av Kommunals Noske som förhandlat helt efter eget, eller rättare sagt arbetsgivarens, huvud.
När jag läst artiklarna är det första jag kommit att tänka på att det precis låter som att arbetsgivaren (och Kommunal) försöker splittra upp en stark personalgrupp.
Nyligen gick Miljöpartiet ut och tyckte att vi skulle ha statliga a-kassor, något som sossarna och vänsterpartiet såklart är emot. Josefin Brink (v) säger – Bryter man loss a-kassan får man lägre fackliga organisationstal eftersom människor inte tycker att facket är samma trygghet längre.
Det ligger en del i det hon säger men frågan är hur negativt det är? Då kanske facket faktiskt är tvungna att göra nån nytta för att folk ska vilja vara med?
Vore det så lätt som att facket stödde sina medlemmar och försökte sälja deras arbetskraft så dyrt så möjligt vore det väl en sak, men så ser inte verkligheten ut. Socialdemokratin, facket och staten är så tät sammankopplade idag så facket kämpar i verklighet FÖR kapitalets långsiktiga intressen, man kämpar för storföretagen och för att hålla tillbaks arbetarnas krav på miljardvinsterna, de små löneökningar vi får är nu inte heller några egentliga löneökningar utan äts upp av höjda priser. Det handlar inte heller om att fack och sossar är klassförrädare, för ledningen hos dessa organisationer tillhör inte arbetarklassen.
Men åter till Malmö och Gyllenbogården, i en sossestyrd stad som Malmö blir det här helt absurt. Hyresgästföreningen är sossar, de ska företräda oss hyresgäster, men det kommunala bostadsbolaget (MKB) är såklart också sossar, och deras vinst kommer först (naturligtvis) så där får vi pisk och de privata värdarna hänvisar till MKB. Precis likadant är det kommunalt, sossarna styr kommunen och de styr kommunal – så de förhandlar med sig själva och de kommunala knegarna får inget för kommunens budget är viktigast. Det går som vanligt ut över oss som jobbar och de boende.
Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.
Mer på Konflikt: akuhujan om Obama och islamofobi, vida latina recenserar film, under täcket tvättar sin liberala byk, den udda vinkeln har joinat, petter om ljugande moderater (som är en kommentar till politikerbloggen, det handlar alltså återigen om blockaderna på Lilla Karachi som jag skrivit om ett par gånger tiderna.
“Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen. Det var helt naturligt, eftersom den visste med sig, att den redan var så gott som färdig. Många hade varit med om att skapa den genom märkvärdiga handlingar, andra hade dragit sitt strå till den genom att om och om igen förtälja dessa handlingar.”
En saga om en saga, Selma Lagerlöf
Jag har i de tidigare inläggen ( del 1 och del 2) tagit upp hur storytelling används i marknadsföring, utbildning och för att bygga upp en företagskultur med vinstintresset som ledstjärna samt hur man kan se storytelling som ett bredare begrepp som använts i hela branscher och bl a folkhemsbygget. I detta inlägg kommer jag ta upp hur storytelling används inom arbetarklassen, men först en liten historielektion om berättandets historia, sett så där lagom underifrån.
Jesus och den tjuvaktiga transan
Många av de mest populära myterna och sagorna har klara underifrånperspektiv, det handlar om folk som, på det ena eller andra sätter, kämpar för småfolket. Det lär inte vara någon slump att Jesus och Robin Hood är de mest välkända “skönlitterära” figurerna (ja, jag vet att i alla fall Jesus säkert har funnits, men historierna är främst av sago-karaktär menar jag). Både har intressant nog använts av överheten på det ena eller andra sättet, i den mån de lyckats är väl en annan fråga. Jag menar att främst “den godhjärtade rövaren”, som tar från de rika och ger till de fattiga, är en ganska klassisk arketyp som finns och har funnits, framförallt i bondesamhällen. Det finns massor av exempel som man kan se i Yaşar Kemals böcker, historierna om Jesse James eller varför inte vår egen Lasse-Maja. Jag blev i vilket fall som helst duktigt förvånad när jag läste att boken av och om denna tjuvaktiga transa var Sveriges näst mest sålda bok under 1800-talet, endast bibeln sålde mer. Detta kanske inte är så märkligt som det låter, för hela folksagan som genre är en ganska kritisk historia på sitt sätt, den är ofta en protest mot överheten och innehåller inte sällan en stor dos munter ironi och beskriver ofta en värld vänd up och ner.
Rödluvan kommer till storsta’n
I takt med att människor flyttade in till städerna under industrialiseringen försvann de traditionella folksagorna till stor del. Det är även nu som sagorna samlas in och skrivs ner av det framväxande borgarskapet; människor som bröderna Grimm och HC Andersen (som även passade på att göra de förehållandevis “vuxna” sagorna lite mer vänliga för barn eller känsliga öron – mindre knulla och våld, mer uppbygglig moral). Tempot i livet i städerna gjorde det nästintill omöjligt för sagoberättandet att fortsätta, samtidigt som det inte heller alltid var så relevant. Det fanns t ex ingen poäng med sagor vars kontenta var att det var farligt att gå själv i skogen för att vargen kunde komma, däremot fanns det en poäng med berättelser som varnade för stadens faror. Berättandet (och därmed berättelserna) tog helt enkelt nya former i och med att människors liv förändrades, inget märkligt med det egentligen. “Sagan” kom till stor del att ersättas av saker som passade den nya tiden bättre – nämligen vitsar och anekdoter. I stadens och arbetslivets tempo fungerade det inte med långa berättelser, däremot funkade det bra med korta, snärtiga vitsar och anekdoter.
Nöjder och Stoppa Jobbet
Så det dras fräckisar och berättas anekdoter på jobbet, knappast en överraskande slutsats. Frågan är vad innehållet i de vitsar som berör jobbet är? Med stora drag kan man säga att det rör ett flertal olika ämnen, så som: relationer till förmän och chefer, vad som krävs i yrkesrollen samt yrkesspecifika drag och termer och arbetarnas olika äventyr. Småpratet och vitsandet blir ett sätt att lära upp nya i yrket, underhålla och stärka gemensamma normer och värderingar, helt enkelt ganska stora likheter med Corporate Storytelling, förutom att det i Proletarian Storytelling är andra normer och värderingar som sprids. Men det vore dumt att anta att språket och berättandet ser likadant ut på alla arbetsplatser, tvärtom ser det ut som att skitiga, farliga yrken som kräver stor sammanhållning, både i utförandet och kanske gentemot chefer, skapar en större flora av berättande. Det är inte så märkligt att man då till exempel använder mer slang och smeknamn på varandra, det är en naturlig följd av ett starkt kompisgäng. Bland hamnarbetare (eller sjåare då) verkar det varit en stor del av identiteten, folk fick smeknamn beroende på allt möjligt, händelser, utseende och annat. En kille som var skyddsombud fick heta “Stoppa Jobbet” på grund av sitt flit och en facklig förhandlare som alltid var nöjd med avtalen fick heta “Nöjder”. Jag tror delvis att den svenska arbetarrörelsens skötsamhetsideal ( i starkt samarbete med frikyrko- och nykterhetsrörelsen) har motarbetat dessa tendenser. Historieberättandet bland t ex sjåarna hyllade ofta någon som var rapp i käften, stark och egensinnig med ett jävla humör. Sjåare och rallare var, å andra sidan, kända för att supa och slåss och dessutom kända för att många var kommunister och syndikalister, detta gick så klart inte så bra ihop med skötsamhetsidealet. Jag kan här rekommendera Anders Björklunds bok “Gubbar – historier och namn från Stockholms hamn”.
Det var en gång…
Hur småpratet och kommunikationen på arbetet går till och på vilket sätt man därigenom formulerar värderingar och skapar motstånd och sätter sin egen dagordning ska jag inte gå in på så noga. Det är ganska noggrannt skärskådat i texter som Management för proletärer. Däremot ska jag gå in på det än mer specifika ämnet hur historier och myter bidrar till detta “ansiktslösa motstånd”. Först ut är de mer lokala historierna som finns på varje arbetsplats ( detta menar jag verkligen, de finns faktiskt överallt). På ett bageri jag jobbat på ( se texten Det ansiktslösa motståndet) var det delvis en form av kunskapsöverföring, som beskrivs i början av texten – när man började sa chefen att man skulle stämpla ut rasterna, det fick man direkt dementerat att man inte skulle av de äldra bagarna, det var en form av arbetstidsförkortning som gick ut på att alla tog längre raster som var beroende av att ingen stämplade ut. En myt som existerade var att Hälsovårdsnämnden sa att vi inte skulle städa på ett visst sätt, om det var sant eller inte spelade egentligen ingen roll, vi “trodde” på det efter som det blev en bättre arbetsmiljö för oss. En annan berättelse handlade om en stor ilsken bagare som spöat upp chefen inte bara en utan två gånger på olika firmafester. Det kunde vara roligt att tänka på när chefen jävlades.
“Nattarbetarna, två personer, var vana vid att arbeta mer eller mindre under sin egen ledning utan allt för mycket inblandning från chefernas sida. Den nya chefen, och hans marionett till Förstemans, försök att börja detaljstyra deras arbete startade en våg av motstånd och sabotage från deras sida. Det ryktas att en av dem välkomnade chefen med orden ”Nu tänker jag ge bort så mycket mat, bensin och cigaretter som möjligt innan du samlat på dig tillräckligt med bevis för att ge mig sparken”… Det låter som en snudd på otrolig kommentar men om det är sant så är den grymt kaxig och modet är imponerande. Han hade naturligtvis inga ambitioner på att ha kvar jobbet utan valde att avsluta med stil. Han höll sitt ord och gav bort en massa varor och mot slutet började han supa på jobbet. Cheferna kom såklart på honom.”
Jag vill hävda att denna berättelse är ganska typiskt för arbetare med osäkra anställningar, olika former av hjälteberättelser av folk som “slutar med stil” existerar på många arbetsplatser och branscher (det finns även en del snygga youtube-filmer med samma tema). Det funkar nog som en idealbild som sprids för att det i mångt och mycket är precis vad man önskar att man gjort själv vid många tillfällen. Jag gillar dom själv mycket just för att dom visar på den där möjligheten att vända osäkerheten i anställningsformen till en osäkerhet för arbetsgivaren. Från osäker arbetare till osäkrad arbetare. Det handlar heller inte bara om att sluta ett trist jobb utan lika mycket att avsluta med stil och bravur.
Ronald McDonald är pedofil
En annan form av historier som finns är arbetare som attackerar företaget de jobbar för. Ofta är det en hejdlös drift och “anklagelserna” är ganska absurda. Det kan tyckas märkligt men det innebär också att företagen inte kan bemöta dom, så de funkar som effektiva mot-berättelser. Jag tror att dessa berättelser kan motverka skapandet av en företagskultur som i många fall närmast är religiös. Humor är ett bra sätt att ta ner företag som tar sig själva på för stort allvar. Exemplena är många; på IKEA kallas den stora, runda sängen Sultan Sandane för swingers-sängen för att den är så lämplig för gruppsex, på Schulstad ritades det teckningar som föreställde fabriken som ett koncentrationsläger omdöpt till Auschulstad, anställda på Pågen gjorde en ny logga och döpte företagen till Plågen. Jobbarna får sig ett gott skratt och företagen kan naturligtvis inte besvara “kritiken” utan att verka löjliga, vad ska dom säga – “Vi är inte alls nåt koncentrationsläger!”. Den humoristiska höjdpunkten för såna här berättelser vinner nog ändå McDonalds Workers Resistance med deras avslöjanden av Ronald McDonalds dagbok:
The secret diary of Ronald McDonald, A very dirty clown!
Monday
Got pissed and spewed down my dungarees.
Tuesday
Got asked to pratt about in front of the cameras today. I couldn’t be arsed because I didn’t want to make a tit out of myself and waste precious drinking time, but McDonalds explained that they wanted two year olds to love me so that they would buy McDonalds shitty food. Fair enough, anything that makes kids fancy me. I was knackered after that and it was bed time. It’s always bed time when the big hand touches the little hand.
Wednesday
I know I plaster my face in make up, but why the fuck have I got a yellow cock?
Thursday
Spent the day watching snuff films and eating quavers
Friday
Visited McDonalds and scared kids with a balloon puppet the shape of a giant yellow cock. Sometimes I scare myself.
Saturday
Fucked a chicken.
Kommunikationsgerilla
För att nu mot slutet gå utanför arbetsplatsen så skapas det också berättelser av politiskt intresserade personer och organisationer, jag ska bara kort ta upp detta ämne. Mitt antagande är att de som lyckas bäst med denna form av kommunikation är de som samtidigt för en rent fysisk kamp, jag menar helt enkelt grupper som existerar även utanför mediabruset och inte egentligen är så beroende av att massmedia för fram deras frågor. Ta zapatisterna och Subcomendante Marcos som exempel – en gerilla och en kommunikationsgerilla kanske? Black Panther Party är en annan organisation som jag kommer att tänka på. Men även en del italienska saker är intressanta, till exempel multi-pseudonymen Luther Blissett.
Därmed slutar min artikelserie om Corporate Storytelling för denna gång. I vilken grad t ex bloggar och tidningar kan hjälpa till att skapa och sprida berättelser som kan stärka kampen på arbetsplatserna lämnar jag till läsarna att spekulera kring. Jag hoppas på en livlig diskussion.
Jag är också medveten om att jag med dessa artiklar delvis nått en annan publik än de som vanligtvis läser den här bloggen och det är jag glad för. Men jag ska ta tillfället i akt att förklara varför jag skriver och mina åsikter om Corporate Storytelling – jag har ingen “för eller emot”-inställning eller nån annan svart/vit åsikt i ämnet. Mitt intresse för management-teori är på samma sätt som en fotbollsspelare måste försöka förstå motståndarlagets taktik och strategi.
Annat i ämnet: Till vilken grad har Corporate Storytelling nåt ut i bloggvärlden? Jinge undrar om blondinbella är sponsrad?
Har någon lust att hjälpa till att översätta materialet till engelska blir jag glad.
Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.
Inledning.
Idag har jag nöjet att starta en ny avdelning på bloggen – Insänt och stulet – för material från utomstående. Läs mer om det under sidan Skicka in. Tanken och förhoppning är att andra ska (anonymt också) kunna skicka in material och berätta om vad som händer på sina arbetsplatser. Och här kommer den första texten i den kategorien; en berättelse om hur det är att jobba på Greenpeace skriven av Folkkommissarien. Texten är ursprungligen en kommentar till artiklarna om corporate storytelling. Here we go:
Good Guys (Don’t Wear Green) Greenpeace startade 1971, organisationen arbetade för miljö och fred med icke-våld och civil olydnad. Som organisation har Greenpeace alltid haft sina berättelser som kanske starkaste argument. Aktivister som kedjar fast sig på oljeriggar och båtar som rammar valfartyg – människor som beredda att göra något åt problemen. Så långt har berättelsen tjänat ett syfte: att indirekt få människor att stödja miljöarbetet och direkt få människor att stödja Greenpeace arbete finansiellt. Men i slutet på 1990-talet och början på 2000-talet så tog flera av de stora ideella välgörenhetorgaistionerna yttligare ett steg: Man började anställa människor på en bredd bas för samla in pengar, tidigare hade man bara haft enskilda avlönade funktionärer som administerade insamlingarna. Då fick berättelserna ett helt annat syfte; de började tjäna till att disciplinera de nyanställda arbetarna. Men grunddragen i berättelserna var de samma – om än något proletariserade. Man var forfarande the good guys. Det här är min arbetsplatsberättlse om den berättelsen.
För några år sedan gick jag arbetslös en vinter och en vår. Jag var fortfarande tillräckligt ung för att hamna i ungdomsgarantin – detta helvete på jorden, så en dag fick jag ett samtal ifrån min arbetsförmedlare, att nu hade det gått tre månader, vilket betydde att jag hade varit arbetslös för länge. Hon berättade att hon hade bokat in mig på någon sorts kurs för personlig utveckling och ”jobb coaching” med obligatorisk närvaro, alltså ett vuxendagis. Jag insåg direkt att det här inte var bra, på bara ett samtal hade jag förlorat initiativet – vilket jag ägnat mina tre månaders arbetslöshet åt att bygga upp. Sanningen att säga så var jag också grymt trött på både arbetsförmedlingen och det ynka socialbidrag jag lyfte. Jag hade dessutom ingen som helst lust att spendera min dyrbara tid på att sitta på ett vuxendagis på heltid, för den ynka socialpengen jag fick. Utan arbetsförmedlingens vetskap hade jag fått en del riktiga pisserbjudanden till jobb som jag hade nekat till, men nu stod jag inför situationen att antingen börja på vuxendagiset eller ta ett av dem här erbjudandena. Så jag tog ett jobb hos… Greenpeace. Handläggaren på vuxendagiset tyckte det var skitfestligt: ”Ska du få betalt för att kedja fast dig i träd grabben?”
Nu nämnde jag att det var ett riktigt pisserbjudande, för en jävligt kass timlön och provision skulle vi inte kedja fast oss i träd, utan gå på gatorna och samla in pengar åt organisationen.
Jag gick på intervjun och fick jobbet. ”Första dagen”, som var oavlönad, hade organisationen hyrt en liten konferenslokal, där vi alla nya skulle lära känna varandra och få information om organisationen, redan där började vad vi kan kalla för företaget Greenpeace´s berättande; Vi fick se en film om Greenpeace, om de tappra ideella själarna som startade organisationen, om sänkningen av båten ”Rainbow Warrior”, schysta actionklipp ifrån gummibåtar som kapade fartyg och så vidare. Sedan bjöd Greenpeace på lunch på en billig resturang. En av mina nya kollegor ville ha efterrätt efter maten, men ångrade sig när hon kom på att det var en ”välgörenhetsorganisation” hon nu jobbade för. Så vi nöjde oss med kaffe. Jag insåg redan då, att det skulle bli svårt att ställa krav på min nya arbetsgivare, därför att om jag som arbetstagare skulle få mer av vinsten ifrån insamlingarna, i form av högre lön eller ett kafferum – så skulle miljöaktionerna få mindre pengar.
65kr i timlön, 6 timmars arbetsdag och 50 kr i provision(1). Vårt jobb var inte samla in pengar åt organsiationen i kontanter, istället ville Greenpeace ha måndasgivare som via autogiro skänkte pengar konturnuerligt. Så vårat jobb var att övertyga folk att skänka pengar och samla in deras kontouppgifter. Beloppen rörde sig om 25-500 kr, för varje sådan månadsgivare fick vi 50 kr i provison. Om man lyckades få en månadsgivare att gå med på att sänka mer än 500 kr, så skulle man som arbetstagare vinna ett pris, typ gratis inträde på skeppet Rainbow Warrior II, nästa gång det låg i hamn. För att jobba kvar skulle man värva minst fyra per dag. Jag snittade på två månadsgivare per dag, kom som bäst upp i tre per dag, men dom hade överseende med mig.
Vår arbetsplats var gatan, vi hade inget kafferum och om vi behövde gå på muggen fick vi göra det på ett café. Vissa dagar regnade det, då fick man ställa sig under ett tak. Vissa dagar blåste det, andra dagar sken solen, andra dagar var det bara kallt. En tjej som hade problem med lungorna fick gå efter första veckan, hon klarade inte fysiskt av att jobba utomhus.
Vi hade en ”briefing” varje morgon inne på ett köpcentrum, eftersom vi inte hade någon lokal, där vi inte bara fick reda på hur vi individuellt låg till i insamlingen, vem som samlade in mest pengar och vem som samlade in minst pengar. Under briefingen fick vi nyheter de pågående kampanjerna; ”stoppa fisket”, ”rädda valen” och så vidare. Vi fick höra om de ”balla” aktionerna som organisationens ideella aktivister utförde. En del av berättelsen innehöll ibland också nationell statistik över de bästa insamlarna i landet, som lyckades samla in över 10 månadsgivare per dag och därmed höjde sin lön med 500 kr per dag och vem vill inte bli en sådan knegare? Som inte bara samlade in pengar åt miljöarbete utan även tjänade riktigt bra på det.
En morgon när vi hade en sådan briefing hade coachen med sig den lokala morgontidningen och pekade uppjagat på att den nya Greenpeacekampanjen nu befann sig i stan. Greenpeaceaktivister hade kedjat fast sig på ett fartyg som låg ute i hamnen och om det blev tid över, så skulle vi minsann åka ut dit efter arbetspasset hela arbetskollektivet. Någon timma innan vi skulle sluta den dagen fick jag ett samtal ”Att nu gällde det!” att vi skulle samlas allihopa. Sagt och gjort så dök det upp en kille i Greenpeaceoverall med minibuss och vi körde ner till hamnen. Och där stod de, de livs levande mytomspunna aktivisterna, fastkedjade vid fartyget. Vi hade hört berättelserna och nu såg vi det i verkligheten: Varumärket och berättelsen förkroppsligat.
Jag insåg att det nu skulle bli ännu svårare att ställa några krav. För nu såg jag ju faktiskt var mina pengar gick och till en viss del sympatiserade jag med det; med aktionerna och kampanjerna. De är viktiga och någon måste göra det och det kostar pengar att göra det. Jag slutade en vecka senare, lönen gick inte att leva på och jag stod inte med arbetet. Som tur var fick jag ett annat jobb i samma veva.
Det var inte sällan som vi pratade om att bli ideella Greenpeace aktivister istället för arbetare. Det gick berättelser om arbetare som jobbat hårt och till sist tagit steget fullt ut och mönstrat på Rainbow Warrior. Ju mer jag tänker på det så här i efterhand känns hela Rainbow Warrior som en dröm. En sagoberättetelse om guldtunnan vid regnbågens slut och man bara jobbade tillräckligt hårt så skulle man kanske komma dit.
Mitt nuvarande extrajobb är på ett kommunalt vårdboende, men jag skulle aldrig tänka detsamma där: att om jag krävde högre lön där, så skulle de boende få mindre mat, som man tänkte under tiden man arbetade hos Greenpeace: om jag fick ta del av mer av vinsten, så skulle det det bli mindre pengar åt miljöarbetet (eller åt Gp:s VD Lennart Daleus). Ingen av mina nuvarande kollegor skulle någonsin säga samma sak heller, däremot sa mina kollegor på Greenpeace såna saker när jag ändå tog upp saken: ”Vi jobbar ju för the good guys”. Ingen av mina nuvarande kollegor tycker heller att kommunen är the good guys.
Folkkommissarien
Fotnot:
(1) Min månadslön låg alltså på omkring:
Brutto 10450 kr, netto 6967 kr om jag i snitt lyckades samla in 2 månadsgivare per arbetsdag, semesterersättning inräknad. Det kan jämföras med Greenpeace VD Lennart Daleus som fick 54 083 i månadslön, brutto, 2006. Daleus hade år 2000 en förmögheten på 841 331. Själv var jag under den här perioden av mitt liv lite av en stamkund hos pantbanken.
Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.
Uppdaterat: Gillar du den här texten kommer du också gilla den här.
I SvD skrivs det idag om en tjej som nekas jobba med långärmat på McDonalds i Angered utanför Göteborg (eller utanför – det är en förort alltså). Jag jobbade själv på McDonalds ett tag och det där med att man inte ska ha långärmat för hygienen är bara skitsnack, de vill helt enkelt bestämma vad sina anställda har på sig, som så många andra företag. En sur sak när jag jobbade där var att vi inte fick ha byxor med fickor. för att vi inte skulle kunna sno pengar. En annan sur sak var såklart lönen, men här kommer lite konkreta tips om hur man kan höja den. Jag har idag glädjen att presentera den kanske bästa texten en arbetare på McDonalds kan läsa, skriven av de ökända huliganerna i McDonalds Workers Resistance:
Alternative Crew Handbook
Av: McDonalds Workers Resistance
McDonalds stjäl välståndet vi producerar varje dag, så det är inte mer än rätt att vi tar tillbaka så mycket som möjligt på alla sätt vi kan komma på. Men tyvärr finns det ett problem. Syftet med lagstiftningen är att bevara det kapitalistiska systemet. Denna text uppmanar med anledning av detta inte på något vis till brott, utan är att betrakta som ren underhållning.
Det mest uppenbara sättet att ta tillbaka det som tillhör oss är att ta pengar ur kassorna. McDonalds vet att de flesta anställda avskyr företaget och de har vidtagit åtgärder för att minimera summan pengar som ”stjäls”. Några exempel på detta är uniformer utan fickor, kameror, rigorösa kontroller av pengahanteringen och ”t-röd nojan” för några år sedan.
Trots detta är det ganska enkelt att mer än fördubbla sin lön. Ett sätt är att helt enkelt ta en bunt sedlar från kassan. Denna metod är dock mycket kortsiktig. Om du vill ha en stadig inkomstkälla gäller det att inte ta för mycket åt gången och att inte stjäla för uppenbart. (Om du stjäl en större summa är det säkrast att inte komma tillbaka och att du tagit tillräckligt med pengar så du klarar dig hela semestern, annars är det rätt poänglöst). Ta lite då och då, och spela oskyldig när det saknas pengar i din kassa. Om det saknas mer än 300 kronor blir det dock uppenbart för även den dummaste chef att du, eller någon annan med tillgång till din kassa, ”stulit”. Om det regelbundet saknas pengar i din kassa kommer du troligen få sparken eller förvisas till köket (för några år sedan förbjöds en medlem i vårt crew att vistas nära kassorna – ledningen misstänkte att han ”stal” men kunde inte bevisa något).
När cheferna är stressade kan det hända att du får ta över en kassa utan att den räknas, eller att du får dela kassa med någon annan. Bingo. Så länge ni inte fastnar på övervakningskamerans film är det omöjligt att avgöra vem av er som är en lydig träl och vem som är ett ondskefullt kriminellt geni. Om det är jättemycket pengar kommer företaget att driva ärendet vidare, medan en lite mindre summa resulterar i att chefen sitter och surar på kontoret medan du och din kompis splittar bytet på er lokala krog.
Vanligtvis är det dock bäst att se till att din kassa stämmer när du går hem för dagen OCH att du har några sedlar nedstoppade i strumpan. Det finns en massa olika sätt att ordna detta på.
Den klassiska tekniken är att slå in ordern i kassan, ta emot pengar och sedan radera större delen av ordern. Skillnaden mellan den korrekta summa kunden betalat och den summa du slog in i kassan kan du stoppa i din egen ficka. För att få bukt med det här har McDonalds infört systemet med ”T-röda”. En T-röd dyker upp när du raderar ett köp utan att du har fått chefens godkännande. En del kassasytem blockerar den här manövern helt, medan andra markerar den på din kassarapport. Detta har dock inte tekniken. När det är stressigt händer det att chefen lämnar ifrån sig sina kassanycklar/kort till någon i personalen. Då är det fritt fram att radera hur mycket som helst och ge sig själv en rejäl utbetalning.
Om du jobbar på en drive-in kan du samarbeta med några kompisar. Den som står i kassa och tar emot ordern har kassanycklar/kort. Ordern slås in korrekt, betalningen tas emot, men så fort personen som lämnar ut maten är klar, så raderas hela ordern. Ni kan lätt tjäna 150 kronor på en hyfsad order. T-röda har dock gjort det här förfarandet lite knepigare. Den säkraste metoden är att bara slå in själva hamburgaren när kunden beställer ett helt meal. Om kunden äter på McDonalds ofta (och inte är turist eller snut) är det osannolikt att hon kommer att ifrågasätta varför du tar mer betalt än vad som står på kvittot. Skulle detta ändå inträffa är det bara att be om ursäkt och rätta till ditt ”misstag” (skönheten med detta ”bedrägeri” är att det är jätteenkelt att få det att se ut som just ett misstag). De flesta kunder vet precis vad de olika måltiderna kostar och kommer inte att reagera på vad det står på kvitto så länge du tar ”rätt summa” i betalning. Sen fortsätter du bara sådär och i slutet av dagen behåller du skillnaden mellan vad du slagit in och vad som finns i kassan. Avrunda till närmaste jämna sedel och stoppa dem i fickan. Disco.
Om stället du jobbar på kör med ojämna priser (t.ex. 39 kr) kan du ha några slantar liggande i kassan. När kunden ger dig två tior ger du bara tillbaka en krona, behåller tiorna själv och struntar i att slå in nåt i kassan. Om de kör med jämna priser behöver du inte ens han några mynt liggandes. Skulle du råka samla på dig en massa mynt är det bara att ta betalt på riktigt för några beställningar och växla mynten i kassan. Mynt kan nämligen vara lite svåra att smuggla med sig. Det finns en massa förpackningar du kan gömma dem i om det skulle knipa.
När du väl skaffat en positiv balans i kassan gäller det att smuggla ut ditt byte. En klassiker är att stoppa sedlar i strumporna när du låtsas knyta skorna. En del anställda konstruerar pengagömmor, exempelvis i slipsarna. Gå till omklädningsrummet så fort du får chansen och stoppa pengarna i din plånbok. Undvik att ha pengar på dig när kassan räknas. Det absolut säkraste sättet att smuggla ut pengar är att be en kompis komma in och spela kund i slutet av ditt pass. Då är det bara att ge henne bytet.
Hittills har vi bara snackat om pengar. Det är självklart bara en del av allt du kan svindla McDonalds på. Allt löst är inom räckhåll. Leksaker, ost, choklad, sallad, kakor, sås, rengöringsmedel, lampor, tejp, köksutrustning, salt, peppar, socker, pannkaksmet, växter, tepåsar, sopsäckar, ballonger, stegar, toalettpapper, brandsläckare. Du behöver aldrig mer gå och handla. McDonalds kan tillfredställa alla dina behov (förutom alkohol och droger, men det kan du å andra sidan byta till dig mot prylar från McDonalds), och de hjälper så gärna till.
Givetvis är stängning, och i viss mån öppning, bästa tillfälle att smita iväg med större saker. När du bär omkring på prylar du tänker ta med dig, försök få det att se så naturligt ut som möjligt. Om du är ute efter frukostprylar, sno dem på morgonen och inte på kvällen. Vanligtvis fungerar det bäst att vara helt fräck. Säg att du ska gå och kolla schemat nästa gång du bär omkring på ett lass ost. Folk är så upptagna att de varken märker att du kom tillbaka utan ost eller att alla du känner käkar ostmackor i en vecka efteråt. Ta med dig en extra väska till jobbet där du stoppar sånt du tänker ta hem. Om de blir misstänksamma visar du bara din ordinarie väska, som givetvis inte innehåller nåt konstigt. Hittar de den andra väskan nekar du att den är din. Misstänker de ingenting är det bara att stoppa den ena väskan i den andra och knalla hem med ditt byte.
Bäst möjligheter att smuggla ut saker har de som jobbar på en drive-in. Be en kompis att köra fram till luckan, veva ner fönstret och stoppa prylar under en filt i baksätet. Sen är det bara att köra fram till nästa lucka, med halva restaurangen under filten, och hämta en pommes frites.
Om sånt här händer i lite större skala, vilket det vanligen gör, kommer de att börja låsa lagret. Inga problem, släng bara nycklarna i soporna när ingen ser. Det kommer att paja skiftet helt och hållet. Snart kommer det inte finnas något att sälja. De kommer att vara tvungna att ringa chefen som har ett par extra nycklar, som i sin tur är tvungen att ge sig av hemifrån, tillverka ett par nya nycklar och så vidare. Detta kommer att bli så jobbigt att det ska mycket till innan de låser lagret igen.
Det finns massor av värdefulla prylar på Mcdonalds. Happy meal-leksaker blir fina presenter åt unga släktingar. Vi känner en person som brukar byta hash browns mot hasch. Du kan försörja familj och vänner med tepåsar, hushållsartiklar, såser och så vidare. Ge dig in på svarta marknaden. McDonalds äger oss och vi kan blåsa dem hur mycket som helst och ändå inte få tillbaka ens hälften av vad de är skyldiga oss. Hoppas du gillade texten. Den är helt och hållet påhittad. Kom ihåg att det är förbjudet att stjäla.
Jag har, så här lite på avstånd, följt diskussionen om mode- kontra politiska bloggar. Jag får väl anta att Kim Müller faller i den senare kategorien, även om jag mest skriver om arbete. De flesta politiska bloggar tycker jag är astråkiga och förhåller sig ungefär till politiken på samma sätt som de etablerade politikerna gör, man snackar om politik utan att relatera till sitt eget liv. Det blir en hobby som skiljs från ens existens, det är väl fine för medelklassen kanske, men nån sån lyx känner jag inte att jag kan hålla på med, som knegare vill jag återföra diskussion till mitt liv och till möjliga förbättringar. Så på sätt och vis är modebloggarna intressantare.
Jag läste precis intervjuen med Blondinbella i Expressen, och hon är ju klok som en bok, hon säger saker jag skriver under på direkt även om vi inte har samma målgrupp:”När de besöker bloggen vill jag antingen att de ska känna igen sig själva i min vardag eller tycka att jag är så pass annorlunda dem själva att jag blir intressant att studera.” eller ” De politiska bloggarna är inte privata det minsta.”
Det märks också att hon har läst sin Subcommendante Marcos när hon säger saker som: ”Därför uppmanar jag de politiska bloggarna att lyssna mer på sina läsare och ”få ner” politiken närmare läsarna. Debattera inte med dig själv utan med dem!”
Det verkar som de flesta andra, t ex den största politiska bloggaren (Jinge) tycker att hon är astrist och det verkar vara många som gillar att hata henne. Men vem bryr sig, redan Mao visste att det var bra att attackeras av sina fiender. Ibland får jag intrycket av att folk blir provocerade för att hon är just en ung tjej, och det luktar ju lite unket.
Även om denna är intressant, så var det som verkligen fick mig att skriva den här posten en kommentar av Tanja Suhinina på Djur är söta. Tanja skriver :
”Jag tycker det är kul hur mode är för 00-talet vad musik var för 90-talet. Att såna där kändisjournalister som på 90-talet var främst unga killar som nördade musik är numera unga tjejer som nördar kläder. Dels är de kul för att tjejer. Och dels är det intressant för jag tror att det är för att det går att ladda ner musik numera, men inte kläder.” (min kursivering)
Det är så jävla bang on target. Som Svensson också skriver om så tjänar företag pengar på att modebloggarna gör reklam för deras prylar, ofta genom att man ordnar en tävling där alla som länkar kan vinna t ex en väska eller ett par skor. Bloggarna utför alltså ett arbete som (om dom inte vinner) är oavlönat, det arbetet innebär att man gör reklam för olika varor, det är ett billigt och smidigt sätt för företagen att nå ut till sin målgrupp. Visst blir bloggarna utnyttjade av kapitalister, men det finns ingen kvalitativ skillnad på det arbetet de utför och det som jag utför varje dag på jobbet (eller som kock gör jag en del arbete på min fritid också, som att fnurra ut nya recept), så de blir liksom inte MER utnyttjade än nån annan heller. Jag får intrycket av att många som deltar i tävlingarna är unga och fattiga och inte har råd att köpa prylarna de länkar till.
Men det riktigt intressanta med Tanjas kommentar är väl att den pekar på att vinstintresset styr kulturutbudet på så sätt att det styrs om från musik till mode när det är svårare att tjäna pengar på mode.
Modeblogg är förresten ett märkligt begrepp då många av dom inte alls skriver om mode, en av de stora som gör det är däremot modellen Kenza.
Ganska flummigt inlägg kanske men i alla fall – jag skulle vilja se mer kombinationer mellan ”mode” och ”politik” och ”privat” – jag vill veta hur fotomodellernas arbetsplatskamp ser ut, jag vill (precis som när det gäller allt annat arbete) att mode-knegarna ska få en större bit av kakan än vad de får nu, hur kan man blåsa företagen på mer väskor och skor? Så då kanske modebloggarna ska bilda en kartell (eller egentligen en fackförening) och neka tävlingar med låga och dåliga priser.
För övrigt har Tanja givit ut boken phonephucker som handlar om hennes jobb med att sälja telefonsex, den ska jag nog köpa.
Jag siktar på att fortsätta med det här ämnet lite, och berätta i ett senare inlägg om hur modearbetare i Milano genomfört kampanjer för att uppmärksamma osäkra anställningsformer – håll utkik efter historien om Serpica Naro. En italiensk berättelse om kläder för catwalks, den osäkert anställde, bedrägeri och lättlurade modetidningar.
Uppdaterat: Uttalande från Malmö Hotell- och restaurang-syndikat av SAC Syndikalisterna.
De juridiska efterspelen till konflikten gällande den medelmåttiga sushi-syltan Izakaya Koi rullar vidare. Statens politruk heter i det här fallet Mats Svensson och har åtalat 26 personer, i åldrar mellan 19 och 52, för egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot övermakten. Sydsvenskan skriver en notis om detta. Jag har tidigare skrivit om hur fallet behandlats i Arbetsdomstolen och att malmösnuten fått kritik för sitt ivriga sprejande. Polisen, speciellt i Malmö, är kända för att använda maffiametoder vid fackliga konflikter.
”Er vill man inte ha som ovänner.”
– Sympatisör till Koi till blockadvakter.
Reaktionerna från en del av Kois gäster och förbipasserande visade på en viss förvåning, man förstod inte att människor kunde ställa sig en mörk och kall vinternatt och riskera åtal och pepparsprej för någon man inte ens kände. För mig är det såklart inte lika märkligt, man känner samhörighet med andra kämpande arbetare och visar den solidariteten rent praktiskt. När man väl står det tätt ihop och knuffas med lede fi så känner man faktiskt också en rent fysisk samhörighet och gemenskap, det är något jag kan rekommendera! Och jag tror att det är en gemenskap som kan flytta berg.
Det vore lite för lätt att dra paralleller till konflikten kring Lilla Karachi i Stockholm, men inte så korrekt heller (jag misstänker för övrigt att den konflikten fått upp papperslösas arbete på dagordningen). De handlar inte riktigt om samma saker. Men i bägge fallen har en del högerfolk ropat på ett övergivande av den ”svenska modellen” när det gäller arbetsmarknadskonflikter, För mig är det lite dubbelt, jag hoppas naturligtvis att arbetare i landet ska börja ta för sig lite mer, men samtidigt är det ofta duktigt hård repression och kanske ännu sämre villkor på arbetsmarknaden som tvingat fram den militansen. Jag undrar om högerfolket verkligen förstår konsekvenserna av den politik de förespråkar, jag tror inte det.
Som en liten försmak kan jag rekommendera denna video från Syd-Korea:
Jag har alltid varit svag för myter, sagor och historier, och jag tycker det är speciellt intressant men moderna myter. Jag vet inte varför, men jag tycker nog det är lite trist att det på något sätt deklareras att tiden för alla stora sagor och berättelser är slut. Allt går att förklara och arkivera, jag tror att berättelser har ett sätt att knyta ihop människor och skapa en gemenskap. Jag vet att många gillar att läsa om dom arbetsplatsberättelser som bland annat publiceras här, och jag vill tro att det inte enbart är för att man dra samma politiska slutsatser. Jag har för övrigt skrivit om berättande här.
”Om dina bilder inte är tillräckligt bra, är du inte tillräckligt nära.”
Robert Capa
Så nu till dagens ämne; världens kanske mest berömda krigsfotograf, Robert Capa (som bland annat tog den berömda bilden ovan från spanska inbördeskriget) lämnade Paris i all hast vid andra världskrigets utbrott 1939. Han hade så bråttom så han lämnade kvar en hel del negativa i ett parisiskt mörkrum. Själv trodde han fram till sin död i Vietnam 1954 att negativen förstördes under nazisternas ockupation. Denna gång i Vietnam kom Capa lite väl nära och trampade på en landmina och dog.
Men det har hela tiden funnits ihärdiga rykten som säger att Capas försvunna foton, de flesta av dom tagna under spanska inbördeskriget som slutade 1939, fortfarande har existerat. Rykten blev bara mer ihärdiga runt 1995 och har nu, nästan 70 år senare, dykt upp i Mexico.
Och som sig bör är det en bra historia som ligger bakom, det har visat sig att en mexikansk diplomat och general, som arbetade under Pancho Villa, kom över negativen och tog med sig dom hem till Mexico, där de verkar ha varit i familjen ägo fram tills december 2007. Nu är de på International Center of Photography i Manhattan, som startades av Robert Capas bror.
“This really is the holy grail of Capa work,” säger Brian Wallis, chef på centret.
Uppdaterat: SvD har idag en recension av Capas memoarbok Från Nordafrika till Berlin (Slightly Out of Focus, 1947).
Uppdaterat: Även idag skriver Sydsvenskan om situationen på Universitetssjukhuset i Lund – här och här.
I dagens Sydsvenskan skriver man om att sjukhuset i Lund har slimmat produktionen till den grad att personalen inte hinner springa iväg på toan eller raster utan att patientsäkerheten hotas. Fyra skyddsombud har i ett brev protesterat till sjukhusledningen. En artikel ur DN skriver om ett ”angränsande” ämne. Nämligen hur man med piller och medicin ”botar” stress och överarbetning.
Förende vårdare har skrivet en längre artikel där man analyserar produktionsförändringarna och vilka konsekvenser det får. Mycket läsvärt:
Den 7 januari hade Sydsvenskan en artikel om förändringarna i organiseringen av arbetet på universitetssjukhuset i Lund. Det konstateras att det behövs allt mer vård i Sverige och sjukhusledningen tacklar inte detta genom att anställa mer personal utan att omorganisera personalgrupperna till sk. Lean Production. Detta ska enligt deras egen utsago ge ”effektivare” vård och kortare väntetider. Modellen har redan införts på flera andra vårdenheter i Sverige bla. på barnmottagnigen i Eslöv och i större delen av sjukvården i Jönköpings län. Dessa, och de omorganiserade enheterna i Lund, påvisar ett enormt språng i produktivitet. ADHD-utredningen på Lunds Universitetssjukhus har tex. ökat sin produktivitet med 50% sedan modellen infördes. Men likt Sydsvenskans artikel lyfter fram finns det utbredd kritik mot Lean Produktion-modellen.
Lean Production kommer ursprungligen från Toyotas bilfabriker i slutet av 60-talet. Istället för den fordistiska produktionsmodellen med rullande band och bestämda stationer för arbetarna där de genomförde ett visst specifikt moment, så organiserade man istället produktionen i team där hela arbetslaget byggde en bil. Modellen infördes i LSS-verksamheten redan under 90-talet. Vi har skrivit en längre artikel om produktionsförändringarna i handikappsvården som du kan läsa här. Vad vi framhåller i den artikeln är att den toyotistiska modellen med Lean Production ger personalgruppen en större autonomi samtidigt som den förlägger allt fler administrativa arbetsuppgifter på vårdarbetarna. Det innebär alltså en större arbetsbelastning. Samtidigt öppnar denna autonomi upp för nya former av kamp som vårdcheferna sedan försöker kväsa genom att föra in kontrollmekanismer från massindustrin på den självstyrande enheten (som tex. stämpelklockor, förmän, datoriserad övervakning osv).
Likt det konstateras i Sydsvenskans artikel är sjukhusen, i motsats till LSS-produktionen, organiserade som massproduktion. De olika avdelningarna utför sina bestämda arbetsmoment (likt stationerna vid det fordistiska rullande bandet). Nu ska de olika avdelningarna på sjukhuset sammanföras i team. Detta innebär att man motiverar grupperna med med ideologiska kurser och uppmaningar att arbetarna ska hålla koll på varandra. Sedan ska resurserna inom teamet ses över och effektiviseras. I förlägningen innebär det att allt fler arbetsuppgifter förläggs på teamet och att man slutligen börjar skära ner på personalen. Förra året sparkades några hundra vårdarbetare från sjukhuset i Lund. I och med omorganiseringen av vårdproduktionen så kommer inte nedskärningarna att avta och istället öka, genom Lena Production inte bara med formella avsked utan också genom stopp på nyanställningar. Framtidens större vårdbehov kommer inte att mötas med mer personalresurser.
Vad innebär då Lean Produktion i det praktiska arbetet? Forskaren Per-Ola Börnfelt säger till Sydsvenskan: Det är mycket retorik om Lean Production, men jag har studerat praktiken. Det handlar om att slimma organisationen. Det handlar inte om att jobba smartare utan att jobba mer intensivt. Att springa istället för att gå. Genom att göra personalgrupperna självstyrande förflyttar cheferna mer ansvar och administration till vårdarbetarna för att sedan få detta att fungera tvingas vårdarbetarna att arbeta intensivare. Börnfelt fortsätter: Det är en tillbakagång till löpande bandet. Visst är det teambaserat – teamet har stort ansvar för produktionen och att komma med förbättringsförslag. Det finns inga pauser, utan under en minut måste man jobba 60 sekunder. Det påvisas även att arbetskadorna ökat sedan Lean Production införts i industrin.
Universitetssjukhusets ledning störde sig så mycket på Per-Ola Börnflets uttalanden i Sydsvenskan att de några dagar efter artikeln skrev en debattartikel där de för ADHD-teamets talan och berättar hur nöjda de är med produktionsmodellen och hur mycket de anser att stressen har minskat. Förenade Vårdare tror att utvecklingen på sjukhuset kommer följa utvecklingen inom LSS, alltså att vi kommer att få det sämsta från båda modellerna: slimad personalgrupp med större ansvar (alltså fler arbetsuppgifter) kombinerat med övervakningen från massproduktionsmodellen. Allt detta för att få produktiviteten att öka och minska utgifterna. Då dröjer det inte länge innan teamen börja protestera.
För att fira att flygbladsutdelningarna mot Lilla Karachi rullar vidare har jag skrivit en limerick, håll till godo!
Limerick om Lilla Karachi
En sylta uti Stockholms stad
sattes av arbetare i blockad
kallades då för ligister
men det var syndikalister
som delade ut sina flygblad
DN fortsätter skriva om konflikten. På SvD skriver Lilla Karachi advokat om det.
Kim Müller 