Längre artiklar


Vääldigt lösa tankar och trådar, läs, kritisera, ge lästips och diskutera!

”The Toyota Way överensstämmer med allt som teammedlemmarna gör dygnets alla timmar. De badar i den här kulturen och filosofin. Vi har alltid pågående Kaizen-projekt. Det är en del av oss” – Chef på Toyota.

De senaste månaderna har jag tokläst om Toyotism, bland annat en managementbibel vid namn ”The Toyota Way”. Det som kanske främst har slagit mig är hur nära knytet Toyotas produktionssätt är till filosofi och religion. Min tanke är att det här hänger ihop med kapitalismens nuvarande utveckling, där Toyota så att säga ligger väldigt bra i tiden.

För att formulera det på ett annat sätt: det räcker inte med att göra sitt jävla jobb längre, man ska tycka om skiten också.
Det här går också igen när det gäller demokratin, som ironiskt nog kräver en blind lydnad för att man ska få delta i någon slags samhällsdebatt måste man vara en god demokrat och acceptera det stora folkflertalets maktlöshet över sina liv.

Min tanke är att det kanske hänger ihop med 1) den reella subsumtionen/underordningen och 2) krisen för de klassiska inspärrningsmiljöerna (skola, familj, sjukhus, fängelse, fabrik)/formerandet av ett disciplinsamhälle.

Jag menar här att en mindre del av reproduktionen av arbetarklassen (skapandet av en samling normer och värderingar som möjliggör lönearbetet) sker i traditionella institutionerna, eller i varje fall i andra former (coachning, övervakning, kontroll genom sociala medier). I dagens samhälle är det därför ännu viktigare än tidigare att vi förhåller oss till våra medmänniskor som ting/varor och behandlar våra relationer som affärstransaktioner, något jag hänvisar till den reella subsumtionen.

Kontrollsamhällets död har också resulterat i en identitetslöshet då allt färre ser sig som (och än viktigare – agerar som) arbetare, studenter, patienter osv. Lite motsägelsefullt kanske, då det finns kraftiga tendenser till likriktning – inga fasta anställningar, man ska vara tillgänglig för arbetsmarknaden oavsett om man är ung och frisk eller gammal och sjuk, man ska vara flexibel och service minded.

Kritik mot klassamhället bemöts med ett poängterande att klassresa är möjligt, och att det bara är upp till dig själv om du lyckas eller inte. Det här är något jag närmast skulle kalla kapitalismens religiösa sida, som syns både i form av ”tro” på företagens ”filosofi” och självhjälpsgurus. När det gäller självhjälpsprofeterna så predikar de nästan unisont samma framgångsteologi som kapitalismens andra förespråkare – du är själv din egen lyckas smed, du skall se varje motgång som en möjlighet och din jakt på inre frid ska inte störas av ljudet av ryggar som går sönder inom sjukvården.

Parallellt med det här har vi ”ideologiernas död”. Om krisen i början av nittiotalet innebär ett uppsving för tre rörelser som ville ha en radikalt annorlunda värld (nyliberaler, nazister och autonoma) så har den senaste krisen knappt tagit sig några ideologiska förtecken, utan snarare konspirationsteorier.

Men om jag nu drar vissa religiösa paralleller till kapitalismen så dyker det kanske upp något annat – vi ska ju i första hand uppfostra oss själva till duktiga konsumenter och producenter. Människor har i alla tider deltagit passivt i religiösa ritualer, det här räckt med att utföra ritualen men kyrkan har inte sett vad för snusk och otyg man tänker medan man tar nattvarden. Är det då inte på samma sätt med det tomma leendet från servitrisen och menlösheterna försäljaren rapar ur sig? Kanhända, mot det interaktiva deltagandet i produktionen kanske en interpassivitet dyker upp? Arbetare på toyotistiska företag varken klagar eller kommer med konstruktva förslag utan svarar med ett passivt motstånd och icke-deltagande i ritualerna. Interpassivitet som delegerad underhållning i skådespelssamhället?

Så, vad tror ni?

Dagens lästips om Toyota är inte The Toyota Way utan Japan in the Passing Lane av Satoshi Kamata. Han jobbade där ett halvår och ville egentligen att bokens engelska titel skulle vara – Automobile Factory of Despair – vilket hade varit en mer passande titel faktiskt. Lån den på närmsta bibliotek.

Annat löst som angår en del av de här ämnena:
Moderniteten kräver standardisering av kunskap och jakten på inre frid – en återvändsgränd, recensionen Barbara Ehrenreich: ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”, Fredrik Edin om Den sjunde cirkeln, läs gärna copyriot också.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Fotbollsvåld är skadligt – men bara för barn, eller?, >> 907 skriver Umeå2014 – rakt ner i helvetet, Anders_S skriver Assange – förundersökning om våldtäkt återupptas, Lukas Löfling skriver Välfärd står mot skattesänkningar för de rika, Fredrik Jönsson skriver Rösta på Sveriges Kommunistiska Parti

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nu var det ett tag sedan det kom ut något längre, mer analytiskt material på bloggen, och det var även ett tag sedan det var något om ”geografi”, stadsplanering och arkitektur, eller kampen om staden för den delen. Så idag råder jag bot på bägge dessa brister genom en artikel av Ebba Nilsson från Förbundet Allt åt alla som handlar om Miljonprogrammet. Ett annat lästips i ämnet är också Marcels artikel som delvis berör samma ämne.

Efter andra världskrigets slut båbörjas ett så kallat saneringsarbete i Sveriges stora städer. I Klarakvarteren i Stockholm, Haga i Göteborg och Lugnet i Malmö rivs kvarter efter kvarter av den gamla bebyggelsen för att ge plats för nya moderna hus. ”Lortsverige” ska bort.

Miljonprogrammet kallar man de bostäder och bostadsområden som kommit till mellan åren 1964 till 1975. Och man byggde faktiskt drygt en miljon bostäder under de tio åren. Av vårt nuvarande bostadsbestånd byggdes ca 25% under miljonprogrammets rekordår. Samtidigt som man byggde nya lägenheter så rev man också en hel del hus, framför allt i innerstäderna så tillskottet blev ungefär sexhundrafemtitusen bostäder. Ofta får höghusen stå som symbol för miljonprogrammet men av de dryga miljonen bostäder som byggdes under 64-75 var drygt hälften småhus i form av villor, parhus och radhus och den andra hälften var av flerfamiljshus. En fjärdedel av husen har 6 eller fler våningar. Och en fjärdedel är faktiskt ganska mycket med tanke på att man innan 50-talet nästan aldrig byggde hus som var högre än 6 våningar i Sverige.

Under 40 men framför allt 50- och 60-talet råder det akut bostadsbrist i Sverige. 1960 står drygt hundratusen personer i Stockholm i kö för en bostad. Det trotts att det byggs som aldrig förr. Saneringen av Klarakvarteren i Stockholm påbörjades på mitten av 50-talet och redan under 40-talet hade man börjat uppföra satelitstäder till Stockholm. Men detta var inte tillräckligt. Sverige stod, till skillnad mot stora delar av Europa, oförstört efter andra världskriget och 50-talets kriser och krig möjliggjorde ökad export av svenska varor. Sverige hade sin storhetstid som industriland och för att kunna försörja industrins arbetskraft med bostäder krävdes krafttag på bostadsmarkanden.

Förutsättningarna för hur miljonprogrammet kunde byggas lades redan i början av 1900-talet men den verkliga förändringen inleddes på 30-talet. 1932 vann socialdemokraterna riksdagsvalet och Per Albin Hansson blev statsminister. Under sossarnas styre infördes en ny ekonomisk politik där staten skulle spela en mer aktiv roll inom arbetsmarknaden, bostadsbyggandet och den sociala omsorgen. Under kristider skulle staten stödja efterfrågan för att förhindra massarbetslöshet.

Utvecklingen gick inom i princip alla områden mot en större skala. Inom jordbruken avvecklades de små lantbruken till förmån för storbruk, det skedde med statligt stöd. Det ledde tillatt landsbyggden avfolkades samtidigt som städerna och bruksorterna växte. Skola, vård och omsorg förändrades också till större enheter. Industrierna följde fordismens produktionsmodell med löpande band, arbetsdelning och specialisering.

Samtidigt pågick en effektiviseringsiver, även den över många områden. Inom jordbruket ersattes människor och hästar av maskiner och bekämpningsmedel och inom industrin blev tidsstudiemannen allt vanligare. Även hemmen skulle bli effektivare för att frigöra arbetskraft från hemsysslor till lågavlönade lågkvalificerade jobb inom industri och välfärd. 1944 grundades Hemmens Forskningsinstitut vilkets uppgift var att genom forskning och konsumentupplysning rationalisera hem- och hushållsarbetet. Liksom varje arbetsstation inom industrin, studerades arbetsbänkar, redskap, rörelser och arbetsställningar inom hemmet för att hitta den optimala och mest effektiva utformningen. Slutsatserna fördes sedan in i normer och regler för bostadsbyggande, till exempel i skriften God bostad, som jag kommer till strax.

1947 kom Byggnadslagen som innebar att staten fick planmonopol och det medförde att man som enskild markägare inte längre kunde bestämma vad som skulle byggas och inte byggas på de egna markerna i staden, utan var tvungen att ta hänsyn till vad som ansågs lämpligt ur en allmän synpunkt. Det gjorde att staten i högre grad kunde styra hur och var man byggde.

Den stora bostadslösheten ledd till att regeringen 1959 tillsatte en utredning, Bostadsbyggnadsutredningen, vars slutbetänkande 1964 resulterade i riksdagsbeslutet att en miljon bostäder skulle byggas under en 10-årsperiod. Man införde också en ny byggnadsstadga med rikstäckande regler för byggandet och en normsamling, God bostad, som Bostadsstyrelsen gav ut 64-76. God bostad gick noga igenom måttregler för rumsytor till hygienutrymmen, standard för skåp, arbetsytor i kök och garderober. Även fasader och utemiljö påverkades av normerna.

För den som ville bygga bostäder fanns förmånliga lån att få men endast till de projekt som följde Bostadsstyrelsens normer och det var framför allt stora projekt som detaljplaner för tusen lägenheter eller mer som premierades. Byggnadsprojekt under denna tid fick även statlig subvention av räntan för att ytterligare minska kostnaderna för bostadsbyggande.

Eftersom bostäderna framför allt skulle hysa arbetare och lägre medelklassen så var kravet på rimliga hyror men också en vinstmaximering stort. Och för att uppnå det räckte statliga subventioner och lån inte till. För att få ner kostnaderna för byggandet ytterligare infördes ett rationellt byggande, närmast likt en bostadsfabrik. Byggandet under 40-, 50- och början av 60-talet hade också varit intensivt men mer småskaligt och varierad, anpassat till terräng och natur och med blandade funktioner, så kallade ABC-städer, Arbete, Bostad och Centrum. I dessa områden varierade hustyperna, ofta låg höga hus i centrum och sedan blev husen lägre ju längre ut i periferin man kom.

På 60- och 70-talet var istället trenden att allt skulle separeras – funktioner och trafikslag. Områdena blev mer enhetliga och storskaliga. Bostäder låg på en plats, arbetsplatser på en annan och dessa knöts samman med tunnelbana och spårväg. På Chalmers utvecklades SCAFT-modellen, (Stadsbyggnad, Chalmers, Arbetsgruppen För Trafiksäkerhet) som i princip innebar total separering av gång- och cykeltrafikanter och bilister. Framför allt så var ju detta ett planerande för en växande bilism där idealet var att alla familjer skulle ha en bil. Landskapet och husen skulle betraktas från bil och tågfönstret, på avstånd och de nya områdena ritades därefter. I de nya områdena fanns också ett centrum med mataffär och annan samhällelig service, ofta med högstadieskola i anslutning. I skollokalerna skulle barn och ungdomar vistas på dagarna och på kvällarna skulle de användas av vuxna som ville fortbilda sig.

Byggnadstekniken var alltigenom rationell. Själva bostadskomplexen byggdes, framför allt i slutet av perioden, av prefabricerade betongelement som lyftes på plats av kranar på räls. Att det skulle funka att bygga så förutsatte att marken var relativt plan och därför kunde heller i princip ingen befintlig vegetation eller terräng sparas. Det var heller inte ovanligt att man uppförde en tillfällig fabrik på byggarbetsplatsen där betongelementen göts. För att minimera kostnaderna gjordes de allmänna utrymmena i bostadshusen så små som möjligt i förhållande till lägenheterna och antalet hyresgäster. Till exempel är trapphusen i miljonprogramområdena ofta små och saknar fönster. Inflyttning skedde så fort som husen var uppförda, innan hela området var klart och därför framställdes ofta dessa områden som skräpiga och ofärdiga. Vegetation tillkom efter att området i övrigt färdigställts.

En teori är att byggnadsplaneringen under dessa år drevs efter tre huvudidéer:

Att sprida ut arbetarklassen,

att skilja olika kategorier av människor, bland annat klasser, åt

samt

disciplinera arbetarklassen genom att inordna den i borgerliga levnadsmönster

Folkhemsbyggandet grundade sig i den borgerliga kärnfamiljens ideal och kvinnans roll som hemmafru och mor. Om det sedan när hemmets sysslor var utförda fanns tid över var arbetarklasskvinnan välkommen att jobba inom industrin eller vården. Arkitekturen utgick från hemmet. Om vi går tillbaka lite i tiden så föregicks modernismen, som man kallar den byggansstil och samhällsrörelse som miljonprogrammet uppkom under, av nyrenässansen och nygotiken där utsidan var det som avgjorde byggnadens insida. Symmetri var viktigt och det hända att man satte in blinddörrar och fönster för att få en huvudfasad symetrisk. Modernismens hus byggdes från insidan. Rummen placerades inbördes så att de fyllde den borgerliga kärnfamiljens behov och utsidan fick anpassa sig därefter. För er som varit i till exempel Fridhem i Malmö kan man se att många av husen där, som är uppförda i början av 1900-talet är klart asymmetriska. Just asymetrin återkom inte i miljonprogrammets arbetarbostäder men utgångpunkten i hemmet och familjens behov var en viktig faktor. Ett av syftena med att förse befolkningen med nya bostäder under 40-70-talet var att ”civilisera” och ”disciplinera” arbetarklassen som ansågs som ociviliserad, slö och naturligtvis ett potentiellt hot mot samhällsordningen. Arbetarna skulle istället anamma ett levnadssätt som innebar hög arbetsmoral och ett liv utanför arbetet med fokus på det enskilda hemmet och familjen. Man skulle solidariseras med den ägande klassen genom att bete sig som den och även på så sätt skulle uppror förhindras. Dessutom innebar det borgerliga livsmönstret en högre konsumtion som passade utmärkt som motor i byggandet av folkhemmet.

Miljonprogrammet och även byggandet under 40 och 50-talen var inga jämställdhetsprojekt. Normen för boendet blev den borgerliga, heterosexuella kärnfamiljens levnadsvanor och hygieniska moral. Och där hade kvinnan en tydlig plats som ansvarig för barnens fostran och bostadens utveckling. Folkhemmet var ett samhälle byggt av män där kvinnan gavs vad som ansågs mindre betydelsefulla uppgifter och en underordnad plats.

En av de andra huvudidéerna var att skilja klasser åt. Stora delar av miljonprogrammets områden är förorter och satelitstäder till storstädern, väl avskiljda från överklassens kvarter i staden och dess egna förorter. Detta var också en strategi för att sprida ut arbetarklassen i lagom stora enheter. En schemaplan från 1946 visar en stadsdel med ca 10 000 invånare. Eftersom områdena och husen byggde på familjelivet i den enskilda lägenheten raderades den kollektivitet som ofta fanns i innerstadskvarteren där arbetarna bott innan i hög grad ut. Jag har däremot inte hittat någon som förklarat poängen med att skilja bostäderna och arbetsplatserna åt men man kan ju tänka sig att det dels var ett sätt att förhindra att uppror startades. Även om arbetarna befan sig på samma plats på dagen så åkte de sedan hem till en mängd olika bostadsområden och man förhindrade på så sätt att man snackade om jobbet med sina arbetskamrater utanför arbetet, och när man var på jobbet så hann man förmodligen inte snacka eftersom det stod en tidsstudieman med klocka bakom varje hörn. Man kan också tänka sig att det var ett sätt att begränsa ett redan startat uppror från att sprida sig till ett annat område, från arbetsplats till bostadsområde och vice versa.

Man hör ofta att miljonprogrammet grundade sig i tanken att alla skulle ha en bra bostad och ett drägligt liv. Jag säger inte emot det. Om ni inte sett filmen ”Far till staden” så kan jag varmt rekomendera den. Den handlar om Erik Svenning som var socialdemokratisk kommunpolitiker och riksdagsman och som var med och byggde dagens Malmö med de nya kvarteren i Lugnet och Caroli och stadens förorter. Svenning föddes i en arbetarfamilj i Lugnet och ägnade sedan sitt liv åt att utplåna den fattigdom och slum som han växt upp i. Och naturligtvis är historien om miljonprogrammet fullt av sådana människor, som bara ville väl. Men det byggdes tveklöst också för att tjäna kapitalismens syften, det är den andra sidan av myntet. Förutom att diciplinera arbetarklassen och stävja uppror genom strategisk planering var byggandet också ett sätt att återinvestera de vinster som gjorts på export men också den ökade konsumtionen i Sverige.

Miljonprogrammets stadsbyggande var ämnat för att diciplinera arbetarklassen och att kontrollera arbetarnas missnöje angående dåliga bostadsförhållanden och att motverka möligheten tilluppror och strejker på grund av dåliga arbetsförhållanden. Men idag ser vi att uppror mycket väl kan ta form i dessa områden. Ta till exempel det sätt som Rosengård är byggt med trafikseparering och många öppningar mellan husen som leder ut till uppvuxna grönområden. Där fungerar det uppebarligen alldeles utmärk att hiva lite sten och sen försvinna in i någon av alla portar eller in i labyrinten av cykelvägar och buskage. Och så fungerar förhållandet mellan arbetarklassen och kapitalet. Någon gör ett drag, till exempel arbetare protesterar mot dåliga bostadsförhållanden, kapitalet svara genom att bygga nya bostäder men på ett sätt som skall motverka nya protester och upplopp, arbetarklassen utnyttjar dessa förhållanden och gör ytterligare ett motdrag, till exempel förortskravaller. Utmaningen är att hitta sätta att utnyttja kapitalismens motdrag och göra det till en fördel för oss, inte bara genom att försvara våra positioner utan för att flytta fram dem. Piece of cake!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Vågar GP granska polisen?, Jinge skriver Tre Kronor i utförsbacken, Anders_S skriver Nya maffiapengar? – nytt bud på Saab från Spyker, Fredrik Jönsson skriver Sverigedemokraterna – Gärningsmännens parti?, vsfstockholm skriver Två bilder från Köpenhamn, tusenpekpinnar skriver Ahhh…

I övrigt – Kommunism i Sverige om Marx och Heidegger, Fragment kommenterar Lundbergs Yarden

Här kommer ett bidrag från Agnes M. Larsson (läs även hennes blogg) inför föredraget på Vår Makt om att jobba på snabbmatsställen med den stiliga titeln ”Ett hatiskt föredrag om verkligheten på en värdelös fastfoodrestaurang”. Artikeln har tidigare varit publicerad i Direkt Aktion men återpubliceras nu här med författarens tillåtelse.
Annat på bloggen om snabbmat:

McDonalds – Nio saker att göra när det är dött
Alternative crew handbook

Here we go:
Mitt namn är Agnes och jag arbetar på en välkänd hamburgerkedja. Sedan något år tillbaka har jag analyserat min arbetssituation på en arbetsplatsblogg jag skapat, och nu ska jag fördjupa det i denna artikel med inriktning på min roll som kvinna i arbetslivet. Jag kommer att inrikta mig på frågeställningen om huruvida de kvinnliga arbetarnas situation är annorlunda än de manligas, och vad som skulle kunna göras för att åstadkomma en förändring. Naturligtvis utgår min analys endast från de erfarenheter jag har från just min arbetsplats och de specifika individer jag arbetade med där, och ska därför inte uppfattas som en generell analys.

Det första jag märkte när jag anställdes var den mer konkreta sexismen, det vill säga det som pågick öppet mellan individer. Det var allt från mästrande, härskartekniker och liknande till ett fåtal öppna sexuella trakasserier. De manliga arbetarna hade ett sätt att helt självklart ta plats från de kvinnliga, oavsett rang eller erfarenhet. Jag upplevde detta starkt när företaget nyanställde första gången efter min omgång. Plötsligt fanns det en kille som jobbat ett halvår kortare än mig, och inte alls hade samma tempo eller kunskaper, men likväl ständigt mästrade över mig och sa åt mig hur jag bäst skulle lösa situationer som jag klarade av perfekt. Även om det fanns några ödmjuka och respekterande killar bland de nya så var det den upplevelsen som fick mig att på allvar fundera över hur könsmaktsstrukturerna såg ut på vår arbetsplats. Det kändes hemskt att se honom mästra över de andra tjejerna, och främst att se deras reaktioner. Det förstärkte bara deras tro om att de var sämre än alla andra arbetare där, och jag fick ofta höra från de själva hur dåliga de var på det eller det momentet. Till saken hör att många av de nya tjejerna även kom från arbetarklassförhållanden, dock inte alla, och att samtliga killar var typisk medelklass och att nivån på självkänslan därmed även skiljde sig beroende på klasstillhörigheten.

Det jag såg var såklart en av de främsta personifieringarna av den kvinnliga könsrollen, Den Duktiga Flickan. Hon som alltid strävar efter att göra sitt bästa, fixa saker så att samtliga blir nöjda och ta ansvar långt utöver det egna ansvarsområdet. Sociala funktioner som rollövertagande, ansvarstagande intill självutplåning och nedvärderande av sin egen roll tillhör denna roll. Många av dessa drag kan också kopplas till den klassrelaterade självkänslan. Nästan samtliga kvinnor på min arbetsplats var just sådana. De slet hårt från början, tvekade på sin förmåga och tvivlade konstant på sin insats. Kommentarer som ”chefen och personalchefen älskar dig, men mig hatar dom” förekom ofta, liksom diskussioner kring vem som var duktigast, snabbast, vem som ledningen gillade och så vidare. Och det var där som jag upptäckte den djupliggande sexismen, den som var betydligt svårare att motverka och som var det riktiga problemet.

För hur mycket jag än stöttade dessa tjejer, uppmanade dem att ta plats och våga protestera mot mästrandet och tro på sig själva så kom jag alltid till en slags blockering. Det var den som gjorde det så mycket lättare att få med mig killarna i aktiva protester, skitsnack och fusk. Det var en blockering som de hade socialiserats in i via uppfostran av familj och samhälle och som nästan omöjliggjorde för dem att ta konflikter och vara jobbig. Givetvis fanns den mer eller mindre hos de olika individerna, och långtifrån alla kvinnor har den, men på min arbetsplats (och det är den jag baserar min analys på) stämde det in på samtliga. Jag kom fram till att det i mångt och mycket handlade om dålig självkänsla. De tvivlade ständigt på sig själva och behövde bekräftelse på att det de gjorde var rätt för att kunna genomföra det. När det kom till att kritisera arbetet och därmed hela auktoriteten fanns inte majoriteten där för att stödja dem, i och med att det inte fanns ett starkt arbetarkollektiv hos oss och det alltså var ledningen som bestämde normerna. Den nödvändiga bekräftelsen uteblev, och tillsammans med de insocialiserade normerna kring vad kvinnor och arbetare har rätt att kräva (som ju matchade ledningens normer väldigt väl) blev det tydligt för tjejerna att de hade gått över en gräns och inte längre var duktiga. De blev istället jobbiga, och vek sig därmed för chefens vilja. Ett klassikt fall av påläggande av skuld och det efterkommande rollövertagandet som är så typiskt för den kvinnliga könsrollen. Det hände ofta att även jag föll i den fällan, oavsett hur många år jag varit medveten om dessa strukturer.

För om du protesterar så är du inte duktig. Du är jobbig. Och eftersom mina kvinnliga arbetskamrater hade byggt upp sin självkänsla på att vara just duktiga så var steget till att bli jobbiga oerhört stort. Det fick mig att inse att den kvinnliga könsrollen så som den återspeglades hos de här unga tjejerna i mångt och mycket stod i motsättning till arbetsplatskampen jag försökte föra. Den manliga rollen står på sin rätt, vet att han har rätt och ska få sin vilja igenom, medan vi vet att vi har fel. Vi tvivlar ständigt på vår förmåga att bedöma rätt och ha rätt att vidta åtgärder. Detta problem måste överbyggas för att kunna skapa en grund till den kollektiva kamp jag eftersträvade. Därför insåg jag allt mer att en inriktning på stärkandet av konfliktviljan och modet hos dessa tjejer är den enda möjliga vägen till starka och konfliktinriktade arbetarkollektiv.

Agnes M. Larsson

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Expressens ”avslöjande” en badanka?, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Den borgerliga propagandan mot Chavez, Kaj Raving skriver DN upprörs över miljökampanj från Naturskyddsföreningen, Anders_S skriver Återigen medlem av bloggpanelen för Stora Bloggpriset, martin skriver Framtidens vänsterskribenter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , a href=”http://bloggar.se/om/agnes” rel=”tag”>agnes

En artikel baserad på ett föredrag som jag höll på en kurs arrangerad av SUF-Malmö.

Från kampanj till konflikt

Den här artikeln handlar om synen på politik och den autonoma rörelsens med tyngdvikt i den “vändningen mot vardagen” som är en tendens inom rörelsen under de senaste 10 år (på ett ungefär). Jag kan tillägga att jag också ser SACs reorganisering som en del av samma tendens. Den vändningen kom i mångt och mycket av att vi började fråga oss själva “Vilka problem har jag i vardagen?” istället för att fokusera på all världens ondska och elände. Men vändningen kom också utifrån en slutsats att den här världen kommer bara förändras radikalt om och när arbetarklassen bestämmer sig för det. Helt enkelt en syn på att det är som arbetare vi kan bidra till förändring och inte som “aktivister och politiker”. Det kan tyckas självklart men är det inte, jag menar att det finns en ganska utbredd syn inom vänstern att man själva är “de goda” som kommer med medvetande och ledning till de fåraktiga massorna. Jag menar att detta är något i sig inneboende i representativ politik. Som i sina mest extrema fall faktiskt innebär att man ska kämpa mot arbetarklassen. Här kommer ett citat från en tysk grupp ur “anti-deutsche”-inriktningen:
Det blev klart att en frigörande vänster inte kunde förlita sig på den tyska arbetarklassen utan måste stå i opposition till den stora majoriteten i det här landet; en majoritet som förespråkar rasism, anti-semitism och nationalism; en majoritet som har en djupt auktoritär ådra och inte har förändrats speciellt mycket sedan deras föräldrar och farföräldrar genomförde det värsta brottet i mänsklighetens historia; mordet på 6 miljoner europeiska judar.

Problemen med den här ståndpunkten är många, man hamnar i någon slags position som “upplyst despot” där majoriteten är ens fiender, och man måste står inför den omöjliga situationen att försöka nå ett klasslöst samhällle mot arbetarklassens vilja.

Jag har varit aktiv i Malmö i nästan exakt 15 år, och jag menar att just nu är den autonoma rörelsen i Malmö-Lund starkare, och svagare, än någonsin – det här kan tyckas motsägelsefullt men jag menar att det beror på att vi håller på att gå bort från en traditionell aktivism-rörelse och mot en klassrörelse. Rörelsen har mer och mer fokuserat på att gå ifrån en klassisk förståelse för politik som något där man agerar och representerar i någon annans vägar eller intressen. För att ta mig själv som exempel så var det första jag engagerade mig i (i Malmö) att samla in pengar till och sprida information om zapatisterna i Mexico – där har vi en klar uppdelning mellan vem som kämpar och vem som stödjer – och bisarrt nog blev vi själva, mestadels unga svenska autonoma, något slags språkrör för zapatisterna i Sverige.

Nu vill jag i och för sig inflika att zapatisternas kamp har en hel del att lära oss också, men det är inte poängen. Jag menar att det engagemanget antyder att “den verkliga och intressanta kampen” sker i Mexico och inte här. Och det är fel. Trög som jag är tog det mig ganska länge att inse det men när jag gjorde det var det faktiskt något av en aha-upplevelse som hörde samman med mina första dagar på ett nytt jobb. Även om det faktiskt fanns en hel del andra pusselbitar från barndomen, skolåren, de första fajterna med lokala nazister, demonstrationer mot nedskärningar osv så var det först då som polletten trillade ner.

Mattes första dag på jobbet
Jag och en bekant började jobba som timmisar på samma fabrik, och på hans första arbetsdag så orsakade han ett stopp i produktionen som kostade åtskilliga tusen kronor. Andra anställda rusade till och fixade felet och snart dök också chefen upp. Matte satt duktigt illa till, att klanta sig och kosta en massa pengar redan första dagen ser inte så fint ut så han räknade med att få gå på plats eller direkt eftet första dagen, det var jävligt illa då han så klart behövde pengarna. Men när chefen dök upp förklarade de gamla jobbarna att de inte hade en aaaaning om vad som hänt eller varför det gick fel. Deras solidaritet räddade jobbet för honom, och de var inte solidariska för att de kände eller gillade Matte, utan trots att de inte kände honom. Det fanns helt enkelt en solidarisk inställning, en klassmedvetenhet om man så vill, på den här arbetsplatsen. I vänsterns tidningar och progaganda får man lätt intrycket att “klasskamp” och “solidaritet” är något som existerade förr i tiden, eller på andra sidan jorden, att den svenska arbetarklassen är passiv och att vi har social fred för att det knappt strejkas – men i verkliga livet har det som hos vänstern blivit slagord, klasskamp och solidaritet, en konkret och levande innebörd, och i den sociala fredens Sverige så kämpar folk dagligen, folk skadar sig och dör, lever och lider.

Som ni säkert vet kan man inte skilja på teori och praktik hur som helst, och i samma veva, och baserat på dessa händelser, så formulerade vi i Kämpa tillsamans! teorierna om “ansiktslöst motstånd” och om hur klasskampen såg ut i Sverige idag, jag minns speciellt en bussresa ut till Kirseberg där jag satt och funderade på dom här grejorna, om hur den dagliga klasskampen börjar så fort man stämplar in och att varje dag är en kamp om hur mycket mervärde man ska producera och hur mycket man ska få tillbaka för det. Plötsligt stannar busschaffisen bussen och kliver ut. Jag tänker “vad fan gör han?”. Han tjoar in till oss resenärer att han strax är tillbaka och springer sedan in i en närbutik och handlar sin lunch. Och det är precis det som det handlar om – att sätta sina egna intressen före företagets och chefernas. Så här formulerade vi det i 1998:

För den summa som betalas i lön vill kapitalisten ha så mycket arbetskraft/varor som möjligt. Den som arbetar å andra sidan vill ha så mycket pengar som möjligt för så lite arbete som möjligt. Denna ”lag” är universell, den gäller alltså alltid och överallt. Om man hårddrar denna kamp så gäller detta varje ”extra” toalettbesök, varje stöld och löneförhandling o s v. Varje tillsägelse och höjning av tempot på arbetsplatsen gäller det här. Detta är kampen mellan arbete och kapital.
Samma fiender, samma kamp! Av Kämpa tillsammans!

Med de här erfarenheterna och teorierna i bakfickan, lärdomen om det vardagsmotstånd som finns hos vanliga arbetare här i landet, så var det också dags att börja omsätta det i verkligheten. För min egen del var det självklart att börja gräva där man stod, först på arbetsplatsen men senare också i bostadsområdet (vilket jag skrivit om i texterna om Stadsdelsmotstånd, så det går jag inte in på så mycket). Det började med att försöka förstå och analysera de kamper vi själva deltog i för att se hur de kunde spridas och utvecklas – att kämpa för att vinna helt enkelt.

”Om vi tittar på när vi började diskutera utomfacklig arbetsplatskamp i den utomparlamentariska rörelsen på allvar så skedde det genom att lansera begrepp som pekade på det vi anade var en utspridd tendens, nämligen ansiktslöst motstånd. Alla undersökningar bekräftade senare detta som en reell tendens. Det var de första stegen i försöket att bygga en rörelse som var baserad på en reell och redan utspridd klasspraktik.”
“Undersökning och självaktivitet” av Marcel

Vår utgångspunkt var att se till hur klasskampen faktiskt går till idag, och inte för 40 år sedan eller hur vi skulle vilja att den såg ut. Ska man förändra verkligheten är det bäst att utgå från verkligheten.

Göteborg – tur och retur
Men vi var nog relativt få som såg det på det sättet och hade dragit samma slutsatser, men vi skulle bli flera. Globaliseringsrörelsens och toppmötesprotesterna kom att bli en vändpunkt. Den repression vi mötes av i och efter kravallerna i Göteborg tvingade stora delar av den utomparlamentariska vänstern till eftertanke. För mig och de jag jobbade med mest i och kring Autonomt Motstånd och KT så blev kravallerna och den efterföljande repressionen och utdefineringen ingen enorm vändpunkt, utan snarare en bekräftelse på vad vi redan hade dragit för slutsatser: det var inte militansen i sig det var något fel på, utan vilka frågor vi hade riktat in den på. Det enda hållbara sättet att stå emot repressionen och var att ha ett folkligt stöd som gjorde att det var oacceptabelt att skjuta ner oss på öppen gata och fängsla oss, och det kunde vi aldrig nå om vi hela tiden engagerade oss i frågor som inte gällde arbetarklassens vardag. Här är Frankrike ett bra exempel där arbetare faktiskt kan kidnappa sin chef och hota att spränga fabriken utan att riskera att bli dömda för det. Rent taktiskt ville vi med andra ord komma ifrån den närmast militära frågan om “Hur skyddar vi våra demos/gatufester/ockupationer/blockader från polisen?” till en politiskt fråga om “Hur gör vi det politiskt omöjligt för polisen att angripa oss?”. Denna ”vändning mot vardagen” kom att, för min egen del, uttrycka sig genom främst två inriktningar, dels stadsdelsmotståndet och dels arbetsplatskampen, men också kamp mot nedskärningar, för fri kollektivtrafik och fildelning.

Visst är det så att vad som beslutas på ett EU-toppmötet också handlar om vår vardag, eller Malmö Stads bostadspolitik handlar väldigt mycket om vår vardag – problemet är inte här att vi inte talar om vår egen vardag, utan att våra protestformer inte gör någon skillnad – när vi ordande en gatufest mot lyxrenoveringar i Södra Innerstaden i Malmö så visste vi att folk höll med oss om att det var ett problem, men de förstod också att det inte var ett problem man stoppade genom att gå på en gatufest – därför gick de inte dit heller, folk är inte dumma.

Detta innebär naturligtvis inte att vi enbart ska jobba med vår egen omedelbara situationen och skippa allt slags solidaritetsarbete, men grunden för att avskaffa kapitalismen måste vara vårt missnöje med vår egen livssituation. När vi t ex stödjer strejkande arbetare med aktioner eller pengar så visar vi också på att vi vill ha samma stöd i en liknande situation.

“Stoppa vuxenarbetet”
Affischkampanj från Asocialstyrelsen 2003

I och med “vändningen mot vardagen” bröt vi också med en annan tendens hos vänstern och alternativa rörelser – vår kritik mot kapitalismen kom att handla om våra egna ganska vardagliga problem och inte kapitalismens “extremer” -som skyhöga bonusar, krig, kris eller fascism. Ta ATTAC till exempel – de kritiserar “spekulationsekonomin” men lämnar då kapitalismen som system intakt. Visst ska man kritisera fascism, krig och kris – men man måste också inse att det bara är konsekvenser av kapitalismen. Vårt främsta argument måste helt enkelt vara hur systemet drabbar oss själva – arbetets tristess och monotoni, alienationen och förslitningsskador – det som andra föraktfullt ibland avskriver som “I-landsproblem”.

Här kommer jag in på “utanförskap” – det är visst alla emot nu för tiden, och kommer vi bara till rätta med det lever vi väl i den bästa av världar. Det är ett jävla skitbegrepp. Främst för att jag menar att den klassamhället i sig är problemet och med begreppet “utanförskap” skiljer man från klassamhället och dess konsekvenser. Man menar att de som lever på bidrag, är bostadslösa eller arbetslösa, är sjuka, diskriminerade eller vad det nu må vara är “utanför” vilket är solklart trams – de är en väl integrerad del i det samhälle vi har idag, i första hand som arbetskraftreserv och därmed ett mobilt och flexibelt slagträ mot de löneslavar som spenderar mer tid på arbetsplatsen.
Ett annat problem med begreppet är att det antyder att om man har en lägenhet och ett någorlunda fast jobb så leker livet och man har med andra ord inget att gnälla över. Något jag menar är en åsikt som delvis finns i vänstern också.

Att slänga ut barnet med badvattnet
Men många politiska rörelser både innan och före oss har gått samma väg; man inser att vänstern är ute och cyklar och gör sedan en stor poäng av sin “brytning” – ofta med ett eller flera utspel som riktar sig till just den vänster man säger sig lämna. Jag menar att det är ett misstag (som jag själv varit med om i Folkmakt) och visar på en brist för förståelse för hur växelverkan går till mellan de politiska rörelserna och klassens praktiker. Det finns ingen anledning att slänga ut barnet med barnvattnet och glömma allt man en gång lärt sig. När det gäller arbetsplatskampen så kan man t e x ta med sig flera saker från gatukampen – jag tänker på saker som att man backar upp varandra, tar strider gemensamt, anonymitet när det behövs osv. En kamrat i KT! skrev så här om det:

“Många har påpekat att toppmötesprotesterna riskerar att fastna i en »aktivist-identifierad» återvändsgränd utan vare sig visioner eller någon reell möjlighet att förändra sakernas tillstånd. Men vi bör åtminstone erkänna och uppmuntra de utomparlamentariska kampernas positiva inspirerande sidor och potential att generaliseras i hela samhällsfabriken. Framförallt bör vi visa på hur vi kan komma vidare och bortom den aktivistiska »brandkårspolitiken» för att våra ansträngningar ska kunna uppnå samtidighet i en global klassoffensiv mot kapitalet. Detta genom att utveckla nya kamper som svarar mot våra omedelbara behov där vi jobbar, där vi bor eller går i skolan – den vardagliga klasskampen som i grund och botten inte är någonting annat än vårt gemensamma behov av kommunism.

Från gatan till fabriken
Radikaliseringen och den olydiga kulturen från gatuprotesterna kommer även spilla över i andra delar av samhällsfabriken, alltså inte minst när det gäller kampen på arbetsplatserna. Här kan vi dra intressanta historiska paralleller. Den betydelsefulla kopplingen mellan kampen på gatorna och på arbetsplatserna kan vi spåra genom historien från arbetarrörelsens barndom, över händelserna 1917 (kravaller och rösträtt), i kampen mot strejkbrytare fram till 30-talet fram till den globala klassoffensiven på 1960- och 70-talet. Denna innefattade gerillakamp, bondeuppror samt lönekrav i städerna och slummen i Afrika, Asien och Latinamerika. Andra exempel är majrevolten i Frankrike och liknande oroligheter i Japan. I USA exploderade ghettona och Polen skakades av ett uppror 1970.”

Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal, Johan Forsberg

Från aktivist till arbetare – eller inte?

I och med “vändningen mot vardagen” uppkom också en kritik av identiteten “aktivist”. I texter som “Ge upp aktivismen!”, med bra poänger och med mycket av sitt tankegods hämtat från situationistiska klassiker, sablades aktivist-identiteten ner:
“Aktivisten, som en expert på social förändring, antar att andra människor inte gör någonting för att förändra deras liv och känner därför en skyldighet eller ett ansvar att göra det å deras vägnar. Aktivisten tror att de kompenserar för andras brist på aktivitet. Att definera oss själva som aktivister innebär att definera våra handlingar som de som ska leda till social förändring, och därigenom underskatta tusen och åter tusen andra ickeaktivisters verksamhet. Aktivism baseras på missuppfattningen att det bara är aktivister som genomför samhällsförändring – medan så klart klasskampen pågår hela tiden.”
Ge upp aktivismen!, Andrew X

Kritiken mot aktivismen handlade dels om att man efterapade den organisering och arbetsdelning som finns i kapitalismen – en arbetsdelning med aktivisten som expert på samhällsförändring och en stor passiv massa som låter sig ledas och måste befrias. I och med att “massan” förväntas vara passiv så kommer också det ständiga kravet på aktivitet (ju mer desto bättre, en aktivare aktivist får också då högre status) och åsikten att “det är bättre än att inte göra något alls”. Så att säga att vänster är en grupp djurrättare som försöker befria de stackars arbetarna från sina burar. Arbetsdelningen har sin grund i att aktivisten blir en expert på samhällsförändring, och det är självklart en problematiskt syn. Det grundar sig, som jag ser det, på en märklig syn på kunskap och medvetande – aktivisten läser och agerar sig till medvetande genom läsning, diskussion och enträget arbete får man anta, men problemet är att detta “medvetande” inte säger någonting om hur personen kommer agera i en konkret konfliktsituation. Kapitalismen är en samhällelig eller social relation, och klasskampen har helt enkelt något explosivt i sig – det slår sönder och ändrar stelnade relationer och skapar nya. Här är ett exempel från gruvstrejken 1969, som på sätt och vis startade den vild strejk-vågen under 70-talet:
“Det viktiga med sådana här strejker är att det kommer fram nya idéer. Folk som du känt i hela ditt liv och betraktat som skit, blir världens militanter. Andra som gått och viftat med röda fanor visar sig bara vara strunt – dom är låsta och näst intill odugliga. Dom värdefullaste killarna under en konflikt är avvikarna. Radikala idéer finns latent hos folk men dom kommer inte upp till ytan så länge du följer dom mönster som samhället och facket har byggt upp. Dom är byggda för att mota bort vissa människor och puffa fram andra.”
Harry Isaksson, gruvarbetare, sid 94 i Nu eller aldrig. En bok om “den nya strejkrörelsen” av Ragnar Järhult

Men även om kritiken mot aktivismen har stora poänger har den också sina begränsningar. Situationisterna menade på att man inte kan bekämpa alienationen med alienerande medel, och det låter ju tjusigt. Men kan det idag ens existera “medel” som inte är alienerande? Författaren till “Ge upp aktivismen” beskriver “aktivisten” som en roll, men rollen har sin grund i den arbetsdelning som existerar inom kapitalismen och det är inget vi kan välja bort, med bästa viljan i världen. För att ta ett liknande exempel så läste jag om någon som “inte definerade sig som man eller kvinna” och det kan man väl strunta i om man vill. Kruxet är att det inte spelar någon roll, om alla andra ser mig som man, och samhället är organiserat som utefter patriarkala strukturer så är det inget val för den enskilda individen. På samma sätt är det när det gäller aktivist-rollen, det som hände var delvis att en del av oss började se och kalla oss själva “arbetare” istället för “aktivister” eller ens “vänster”, men det handlar inte om ettiketter och vad vi kallar oss. Det handlar om innehåll, agerar man fortfarande på samma sätt så gör det absolut ingen skillnad. Men visst är det en nödvändig vändning, det handlar om att inte se politik som en hobby som är skiljt från våra vanliga trista liv, och mycket riktigt kom vårt fokus också att flyttas över till att handla om t ex det vardagsmotstånd som sker på jobbet. Det handlar om att ta sina egna och andra arbetares erfarenheter och idéer på allvar, att ta våra egna behov och intressen på allvar. Byter vi bara ettiketter och kallar oss “arbetare” istället och, för att använda situationisternas ord, menar oss kämpa med icke-alienerade medel så kommer vi bara skapa nya experter som i kraft av att vara “riktiga arbetare” har rätt att uttolka och bedöma andras situationer. Jag tror också alla har hört saker som – riktiga arbetare sjukskriver sig inte om de inte är sjuka, riktiga arbetare maskar inte på jobbet, riktiga arbetare ser inte ut si eller så och läser/lyssnar på/äter/tittar på det ena eller det andra.

”De som talar om revolution och klasskamp utan att uttalat hänvisa till vardagslivet, utan att förstå det omstörtande i kärleken och det värdefulla i förkastandet av allt tvång; de talar med ett lik i munnen”
Raoul Vaneigem

Mycket snack och lite kommunikation
Jag menar att problemet snarare är representation – att tala och agera i andras namn. Det kanske känns som en lätt poäng såhär en vecka efter Reclaim Rosengård, men jag menar att problemet är större än den enskilda händelsen. Jag antar att de som har beslutat om att kalla grupper och kampanjer saker som “Vi är Malmö”, “Det är vi som bestämmer” eller “Reclaim Rosengård” inte ser sig som representanter, men det är så det kan uppfattas – helt enkelt som arrogans och att man talar för andra.

Den tekniska utvecklingen har gjort att det idag är ganska lätt att nå väldigt många personer, samtidigt tycker jag att den autonoma vänstern kommunicerar mindre och mindre med andra människor. När man ordnar en demonstration eller gatufest eller vad det kan vara, så nöjer man sig ofta med affischer och pressmeddelande, bägge formerna är envägskommunikation – man talar om för människor vad man tycker, men ger varken potentiella sympatisörer eller motståndare en bra möjlighet att ställa följdfrågor eller kommentera det man gör. Forum som socialism.nu och nyhetsportalen Motkraft är bägge två lysande projekt, men det ena tillåter bara uttalade socialister att vara medlemmar och Motkraft tillåter inte kommentarer. Mycket av det vi gör är ganska kontroversiellt, även inom en stor del av arbetarklassen, och jag tycker det gör att det är ännu viktig att vara beredd att svara på frågor och ta en diskussion.

Men det här är inte bara en enkel fråga om “tillgänglighet och kommunikation”, utan något som jag tycker är lite större – nämligen att det sättet vi kommunicerar inte nämnvärt skiljer sig från det sätt som t ex riksdagspartierna når ut till sina väljare. Vi blir bara en annan slags politiker med en annan slags politik. Vi anammar en roll som aktivister, som aktivister förhåller vi oss till klassen, som i bästa fall är målgruppen, på samma sätt som politiker förhåller sig till sina väljare. De ber om en passiv röst i en låda var fjärde år, där den enskilda rösten inte har något inflytande eller spelar någon roll, vi ber om deltagande i en kravall, demonstration eller gatufest som, i de flesta fall, är lika uppstyrt som en riksdagsval. Vi efterapar en arbetsdelning och organisation som liknar den vi upplever i den kapitalistiska produktionen och samhället i stort.

“För att säga det på ett annat sätt: Jag tror att det finns mycket att lära sig av att om och om igen kasta sig mot gallren i vår bur. Det är genom våra nödvändiga misslyckanden lika mycket som i våra partiella, små och alltid ömtåliga segrar som vi lär oss hur det här samhället förtrycker oss, vad det tar från oss i termer av värdighet och uppfyllda njutningar. Men vi ska inte låtsas att vi är frigjorda när vi inte är det, vilket endast skulle förvandla oss till en självgod aristokrati av de »autentiska» och »icke-alienerade».
Faktum är att även människorna i de olika grupperna som försöker utveckla ett »anti-aktivistiskt» och »anti-politiskt» förhållningssätt till den antikapitalistiska revolutionen – från KK/Collectivities i Faridabad i Indien till Insubordinate Collective i Baltimore – är på en och samma gång arbetare och »icke-arbetare», arbetare och »aktivister», till och med arbetare och – bevare mig väl! – intellektuella. Och det mest farliga för människor i den positionen är att förlora synen på sin fundamentalt kluvna natur, sin »dubbla» samhälleliga existens, och låtsas att man »bara» är arbetare. För då kommer de verkligen inte att ha några sätt att hålla koll på sin »andra» sida och dess inneboende elitistiska potential. Och då skulle de skapa ett nytt lager av sociala eliter – den här gången under rubriken »anti-aktivistisk», »autentisk», »icke-alienerad», de »riktiga» proletärerna. Och all den gamla skiten kommer att flöda tillbaka igen.”

Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet, J.Kellstadt

Vi är alltså både aktivister och arbetare – och det finns en fara i att inte erkänna det. Därmed måste vi också kunna diskutera vad som är vänstern roll i förhållande till klasskampen, som jag ser det finns det kanske fyra funktioner, men det får vara en början på en större diskussion:

1. som en länk mellan kamper
2. för att sprida och generalisera kampmetoderna
3. för att behålla kontinuitet
4. för att analysera motståndet och se internationella exempel och kopplingar

“Vändningen mot vardagen” var, för rörelsen på den tiden en nödvändighet och en framgång, dels framtvingad marginalisering som följde efter EU-toppmötet 2001, men dels också framtvingad av otillfredställelsen med våra egna liv. Efter det senaste årens röj i Malmö – speciellt Reclaim Rosengård, med aktionsformer som har dålig eller ingen förankring i vår klass, så tror jag det är dags för ytterligare en “vändning mot vardagen”. Vi ska inte bli bättre representanter, vi ska inte försöka vara representanter över huvud taget, utan kämpa tillsammans med andra människor för att förändra våra egna och andras liv.

Kim Müller

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Nya bilbränder den gångna natten, Jinge skriver Forum för Levande Historia, jesper skriver Wendy Brown i senaste magasinet Neo, Bo Myre skriver Vi fick ett brev om ett rykte om ett hot

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Jag har tidigare skrivet en del om hur krisen drabbat kommunerna, speciellt Malmö, och lite om utsikterna för motstånd. Nu pungar staten ut med en del pengar till kommunerna (läs om Malmö och Lund här), och även regionen verkar få en slant. Det här diskussionsunderlag handlar i stort sett om hur krisen omformat klasskonflikten och jag lyfter speciellt fram timvikarier och tillfälligt anställda som en förbisedd grupp (bredvid tills vidare-anställda, brukare och anhöriga) och deras roll i arbetet och möjligen i motståndet mot nedskärningar och omorganiseringar på speciellt de kommunala och regionala arbetsplatserna.

Kris, arbetslöshet och nedskärningar

Det här är inte en text om varför kapitalismen har krisat just nu. Det är helt enkelt kris och den här texten handlar om konsekvenserna, den handlar om hur krisen har förändrat samhället, arbetarklassens kamper och våra levnadsvillkor.

Den “bransch” eller yrkeskategori som idag i Sverige i första hand definierar relationen mellan arbetare och kapitalister är arbetslösheten. Det innebär att inte att förhållandet mellan en arbetare och en chef är exakt detsamma som emellan en arbetslös och en handläggare utan att vi alla, så att säga, befinner oss i åtgärder och på arbetsförmedlingen. Jag menar att konflikterna på arbetsplatserna till stor del präglas av arbetslöshet, och det är något vi måste relatera till.

Den tills vidare-anställde som har heltid och inte är varslad är idag närmast en raritet för människor under 40 år, och inget vi kan använda som en slags mall. För även om det på många jobb existerar en grundstomme av tills vidare-anställda, så är även deras arbetsvillkor extremt påverkade av arbetslösheten.

AMS-trams
Min utgångspunkt här är att alla inte behöver ett arbete, utan det man behöver är en försörjning, jag förespråkar alltså ingen arbetslinje, det lämnar jag till utopisterna och deras tvångsåtgärder. Och när jag talar om “arbetslösa” så gör jag det i brist på bättre ord, för det jag menar är till stor del folk som har arbete (ibland i överflöd…). Jag menar de som av ekonomiska skäl skulle behöva jobba mer än vad de i dagsläget har möjlighet till. Vi ser idag en sanslös hög “öppen” arbetslöshet, men även i de höga siffrorna är det mycket fördolt, man ser inte de som är i åtgärder, man ser inte de som jobbar 80-90% men inte stämplar upp det sista för att slippa förnedras på AMS, de rekordmånga som sökt sig till studier i brist på annan försörjning syns inte heller, inte heller de långtidssjukskriva eller förtidspensionerade. Och i hög grad ser inte dessa människor varandra heller, de ser inte att de har samma problem och av samma orsaker, för i mångt och mycket skapas inte den gemenskap som behövs för en sådan analys.

När det gäller kampen på själva arbetsplatserna så skapas där, ganska lätt vill jag hävda, en gemenskap tack vare att vi faktiskt är sammanfösta som en arbetets armé att utföra vissa arbetsuppgifter snabbare och till mindre lön än vad vi själva gillar. Gemenskapen uppstår som en naturlig del av utsugningen, eller rättare sagt, gemenskapen uppstår ur kampen mot utsugningen.

Och gentemot de fast anställda, med sin gemenskap, försöker arbetsgivarna ofta använda människor ur “arbetets reservarmé” – i form av gratisjobbande praktikanter, bemanningsanställda eller underbetalda vikarier som vill “visa framfötterna”, och det är där det gäller att hålla ihop, tillfälliga och fasta. På det sättet präglar den höga arbetslösheten även situationen för de fast anställda, både genom ett högre tempo men också genom hotet om att bli av med jobbet – vi är alla fast hos AMS och i åtgärder, men vissa utav oss mer direkt än andra. Jag menar här också att vi alla har att tjäna på att människor slipper vara en del av arbetsmarknaden; bort med oavlönade praktikanter, ge studenter pengar som de kan leva på och sluta jaga arbetslösa med blåslampa.

Men dagens höga arbetslöshet är inte nog, kapitalet vill att alla ska vara tillgängliga för jobb hela tiden, man pratar parallellt om att göra det möjligt att jobba för äldre och att det krävs lägre ingångslöner och urholkat anställningsskydd för unga. En del av de saker som gick igenom i de franska CPE-lagarna var t ex att tilllåta nattarbete och ensamarbete för barn från 15 års ålder.

På ett parallellt plan pågår en teknisk utveckling samt en långtgående arbetsdelning som syftar till att bygga in arbetarnas yrkeskunskap i maskiner och tekniska lösningar för att på det sättet kunna göra sig av med yrkeskolad arbetskraft och ersätta dom med billigare okvalificerade arbetare. Arbetsdelningen syftar även den till att stycka upp ett avancerat arbete i mindre, enklare moment som vem som helst kan utforma. Det löpande bandet är inte på väg att försvinna utan sträcks ut allt mer och gäller allt fler yrkesgrupper. Även en hel del tidigare tjänstemannayrken håller på detta sätt på att “proletariseras”. Ur kapitalisternas synpunkt ska alla vara utbytbara hela tiden.

Krisen har på ett mer direkt sätt drabbat vikarier och tillfälligt anställda, då de är de första som (i tysthet) blir av med jobbet, det gör i sin tur att det ställs högre krav på de fast anställda. Samt, från arbetsgivarhåll, krav på uppluckring av arbetsrätten så att de äldsta, sjukaste, bråkigaste och minst produktiva fast anställda ska kunna sägas upp lättare.

I takt med att krisen även drabbar den offentliga sektorn gör man säg även där av med tilfälligt anställda samt inför saker som anställningsstopp. Även där blir det hårdare för de fast anställda samt sämre vård och omsorg för de som behöver det.

Här kan det vara en poäng att tänka på var den offentliga sektorn kommer ifrån; en del av det mervärde vi (och våra äldre klasskamrater) har producerat stjäls ifrån oss i form av skatt, och en del av den skatten används till att bygga upp vård till oss när vi är gamla och sjuka, möjlighet att låna böcker och en hel del andra saker. När det skärs ner är det därför i praktiken en slags samhällelig reallönesänkning som vi därmed principiellt ska motsätta oss.

Min poäng här är att de som kanske har störst anledning att kämpa mot nedskärningar är de tillfälligt anställda, och de trycks lätt undan till förmån för brukare och anhöriga, men just kravet på “fler händer i vården” är lika aktuellt för brukare som för fasta och tillfälliga. Det tål att tryckas lite extra på; timmisarna har här kanske en central plats i kampen mot nedskärningar då de har intresse av att behålla sina jobb.

Feminisering av fattigdomen
Kapitalismen är ett system som tar till vara och underblåser skillnader i t ex kön, hudfärg och härkomst, och det gör att när kapitalismen krisar, och då låter arbetarklassen betala för krisen, är det vissa som betalar mer än andra. Kvinnor har till större del tillfälliga anställningar än män (och större andel jobbar deltid), och mest är det inom LO-yrkena, det betyder också att kvinnor till större utsträckning drabbas av krisen genom arbetslöshet och minskade arbetstider. Parallellt med nedskärningar inom den offentliga sektorn betyder det att kvinnor nu får göra en hel del av det omsorgsarbete de tidigare gjorde mot betalning oavlönat i hemmet i form av barnpassning och vård av äldre släktningar. Kvinnor är till större utsträckning fattiga och fattiga är till större utsträckning kvinnor.

Vad är då kontentan av den dystra bild jag målar upp av arbetsmarknaden? Det är att vi måste börja se på motståndet med nya ögon, att vi måste organisera oss efter hur klassen faktiskt är organiserad och där de försöker splittra oss måste vi hålla ihop.

Där vi tidigare gjort ett tämligen grundligt jobb med att undersöka hur arbetsplatsmotståndet ser ut, måste vi också se hur motståndet mellan och utanför arbetsplatserna fungerar; hur ser vikariers, arbetslösas och praktikanters kollektiva och informella organisationsformer ut? På vilket sätt gör klassen motstånd redan nu, på vilket sätt är man organiserad och vad hindrar oss från att sprida dessa kamper och agera mer tillsammans?

Gå genast till Arbetsförmedlingen utan att passera Gå
Med den här analysen i bakfickan, där arbetslösheten hamnar i fokus, blir det uppenbart att Arbetsförmedlingen är en av de viktigaste platserna i samhällsfabriken. Det är antagligen den enda plats där vi gång på gång hamnar, på väg mellan åtgärder, vikariat, praktikantplatser, bemanningsföretag och soffan. Men hela detta nomadiserande liv på arbetsmarknadens stäpper gör också att identiteterna luckras upp och försvinner, människor identifierar sig inte med sitt jobb längre, lika lite som de identifierar sig som arbetslösa eller vikarier, och det är gott nog. Men vi kan nog inte bygga upp exklusiva organisationsformer utifrån dessa svunna identiteter heller, vi har redan sett ett par grupper för arbetslösa eller timvikarier uppstå och försvinna, och det är inget att sörja för människorna som verkade där har i de flesta fall slutat vara t ex arbetslösa. Den statliga politiken gentemot arbetslösa har till stor del haft det syftet också, att människor inte ska “fastna” i arbetslöshet eller “bidragsberoende” och nöja sig med det.

Motstånd lönar sig –

Jag har varit med om ett par kamper mot nedskärningar i Malmö, samtliga har varit mer eller mindre framgångsrika, men ingen har lyckats helt. I samtliga fall har nedskärningarna blivit mindre än vad politikerna från början aviserat, och lokaler som en vårdcentral och fritidsgårdar har fått vara kvar. Så motstånd lönar sig, och det tror jag också gäller när det kommer till jobben, i Göteborg har t ex Hamn4an gått i strejk istället för att lägga sig platta, i Frankrike har arbetare kidnappat chefer som svar. Mobilisering underifrån är det enda som hjälper. Så här är ett par av mina slutsatser från de kamper som jag varit med om i Malmö, jag vill hemskt gärna höra andra exempel från andra platser där man kämpat mot nedskärningar och hur det gått.

Häng ut dom ansvariga  personligen. Dom ska veta att dom har ögonen på sig, dom ska veta att dom är ansvariga för dom beslut dom tar, passar det inte kan de strunta i att skära ner eller avgå, det är inte svårare än så. I Malmö har vi affischerat med de ansvariga politikernas och tjänstemännens namn, telefonnummer och e-mail-adresser, och det har funkat.

Tillsammans är vi starka. Visst är det bra att skicka in enskilda brev men de är lätta att ignorera. Skicka tjugo eller hundra brev. Samla kvarteret och storma in på kommunfullmäktiges möte, ockupera fritidsgården. Min personliga favorit är 70 barn som var med på ett stadsdelsfullmäktigemöte när det skulle beslutas om nedskärningar. Kaosigt som fan. De försöker göra nedskärningar i det tysta, det ska vi inte låta dem. De kanske vill prata med enskilda representanter eller en kommitté, gå inte på det, så många som möjligt ska vara med.

Låt dem inte splittra oss. De kommer att säga att om de inte skär ner på det och det så måste de skära ner på baaarnen eller nåt annat. Det är bara ett fult knep. Låt er inte luras in i fällan att ta ansvar för kommunens budget eller nåt sånt. Vi skall inte betala krisen. Om de vill skära ner kan de börja med sina egna löner och privilegier.

Lita inte på partierna – spela ut dom mot varandra. De som sitter i opposition kommer alltid lova guld och gröna skogar, men nästa gång kan det vara dom som skär ner. Men visst kan man påpeka att man inte kommer rösta på den som skär ner.

Kim Müller

Svd
Alla drabbas inte så hårt: AB Sys Svd Dn
Bloggat: Röda Malmö

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Nästlade kommentarer (tips), tusenpekpinnar skriver Skivbolag talar klarspråk – i väntan på Spotifys kollaps, Anders_S skriver Vad spelar det för roll?, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Pat Buchanan och Adolf Hitler – konservatismens skuld, eiz skriver SMI, Smittskyddsinstitutet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Så har det gått några dagar sedan den misslyckade reclaim-festen i Rosengård. Men jag menar på att de problem (även om alla inte ser problemen) för den autonoma rörelsen som blev aktuella denna dag har djupare orsaker än att t ex Reclaim-konceptet är problematiskt. Jag har inte tid att skriva något själv men publicerar en gammal text från Tyskland, förhoppningsvis kan det också visa på att det inte är första gången vi ser samma problem. Speciellt början av texten är bra. Håll till godo:

I
Den autonoma rörelsens historia är en historia om kampanjer. Även vi hoppades att det skulle växa fram en kontinuerlig politik ur dessa enfrågerörelser. Sedan antikärnkraftrörelsen 1986 har vi bedömt detta koncept som helt ödelagt. Trots detta har vi i brist på alternativmed gnisslande tänder deltagit i IMF- och Shellkampanjen, även om vi anade att de strax skulle bryta samman. Vi tyckte att en otillfredsställande praktik var bättre än ingen praktik alls.

Med detta inlägg tar vi ställning mot de senaste kampanjerna. När vi tar upp exempel, då framförallt anti-OS-kampanjen, så går vår kritik att överföra även på till exempel toppmöten- och flyktingkampanjer.

Vi har inget principiellt att invända mot en OS-, flykting- eller toppmöteskampanj. Men kampanjerna måste vara ett resultat av en strategisk diskussion och inte en ersättning för den.

II.
En politisk rörelse måste utarbeta en analys av samhället, och därigenom delta i ett permanent offentligt meningsutbyte (så långt repressionen tillåter det) med varandra såväl som med andra grupper i samhället. Ur denna analys måste man bestämma vilka medel och vilka betoningar som är lämpliga under de rådande förutsättningarna.

III.
Den autonoma praktiken ser som bekant annorlunda ut. En heltäckande samhällsanalys ägnar man sig åt varken inbördes eller i dialog med andra samhällsgrupper, varken offentligt eller internt – i alla fall inte i de egna smågrupperna, som för sig helt saknar politisk handlingskraft och i ännu mindre grad skulle kunna uppnå samhällelig relevans.

IV.
Så fortsätter ständigt denna väntan på yttre händelser – på stora projekt, politiska motståndares möten, angripande fascister, utrymda ockuperade hus. Egentligen borde vi då och då bjuda våra motståndare på middag, eller ordna en kvartersfest till deras ära; hur långtråkig skulle inte hösten 1988 ha varit utan IMF, hur tråkigt skulle det inte vara i München utan toppmötet 1992 och hur segt skulle inte livet i flera av de ockuperade husen vara utan attacker från snuten.

När alla blir lättade av en anledning att få demonstrera och samtidigt klagar över det utåt, blir det schizofrent. Men sysselsättningsterapi är tyvärr inget politiskt perspektiv.

V.
När såväl ansatsen som formen (högsta militans på alla plan) för politiken ligger fast, uppstår nödvändigtvis ett instrumentellt förhållande till teorin. Teori används bara för att ge sin välsignelse åt den på förhand beslutade praktiken. Detta leder till en minskad förståelse av teorin; teori är inte längre beskrivandet av samhällsförhållanden och de därur följande möjligheterna att ingripa, utan blott en beskrivning av motståndarens intriger. Till och med rena faktauppräkningar får beteckningen teori. Som konsekvens slår det självavslöjande begreppet ”innehåll” genom: formen är redan given, den behöver bara fyllas med innehåll. Vari detta innehåll består är närmast likgiltigt, bara formen är intressant. Vi tror att även våra beryktade tysta stormöten hänger samman med detta falska förhållande mellan teori och praktik. För den som redan på förhand bestämt praktiken, så att det inte längre är möjligt att diskutera strategi, för den återstår bara de tekniska detaljerna: de gamla kära diskussionerna om kedjor eller ej, maskering eller ej och så vidare.

VI.
Vi förkastar kampanjerna av flera skäl: både politiska och personliga. Våra personliga skäl är dock generaliserbara och därigenom också politiska.

Att inte kunna lära sig av sina erfarenheter är att tvingas göra om sina fel, eftersom det helt enkelt inte finns några bestående forum där erfarenheter bortom ren manöverkritik kan diskuteras, och att inte kunna diskutera Hur utan bara Om en kampanj ska bedrivas; det kanske man står ut med personligen en eller två gånger. Men efter det hjälper inte ens uppmålandet av fienden i de vildaste färger längre.

Denna politik är fullkomligt oanvändbar till att upphäva de enskildas samhälleliga objektförhållande; tvärtom förstärker de dem ytterligare. Då politiken inte utvecklas från en självbestämd utgångspunkt utan endast motsätter sig fiendens strategi, blir vi själva i vår politik fortfarande bara offer för deras planer och tidsmässigt handikappade. Även en fisk som nappar på betet och stretar emot är ett offer för fiskaren.

Vi är inte heller längre beredda att utjämna politiska fel genom subjektivt ökat engagemang. Om det inte är politiskt önskvärt, som nu vad gäller den autonoma delen av Anti-OS-kampanjen, att bedriva ett intensivt offentlighetsarbete, så att verkligen tiotusentals människor kommer på fötter, går vi trots magknip inte till demonstrationen bara för att det inte ska se så beklagligt ut. Det leder bara till en bekräftelse av tesen att det räcker att mobilisera inom rörelsen.

Politiskt tycks oss praktiken under tiden inte bara otillräcklig, utan allt från falsk till kontraproduktiv. Som otillräcklig betecknar vi till exempel en radikal praktik som endast sträcker sig till en delfråga (internationalism, fångar etc), och som knappt eller inte alls försöker utarbeta ett samlat revolutionärt projekt. Men hellre en sådan praktik än ingen alls.

En politik med heltäckande revolutionära anspråk, som istället för strategiska diskussioner bedriver ett krampaktigt sökande efter anledningar, som är fången i önsketänkande och därigenom skapar illusioner (”kanske tar vi med denna kampanjsteget till kontinuitet”), som inte leder till ett tillägnande av politiska begripligheter utan snarare till politisk oduglighet, kan på längre sikt bara föra oss bakåt även om till exempel själva OS likafullt kan vältas omkull. Vi kan då även konstatera en varaktig skadlig efterverkan av kampanjpolitiken: det finns visserligen kvar en aning om den egna hjälplösheten, men det fattas varje instrument för att förklara den eller överhuvudtaget kunna föreställa sig politik på ett annat sätt. ”Vi gör ännu en kampanj, vi vet visserligen att detta inte är det optimala, men vi kommer inte på något annat” är en politisk bankrutt-förklaring.

VII.
Den som bara bevakar och angriper fienden under deras offensiv, har redan förprogrammerat sitt eget nederlag. Att angripa den starkaste punkten leder högst sällan till framgångar. Även om man uppnått några sådana vinster behåller vi ett märkvärdigt ointresse för dem. Då fienden alltid är på offensiv någonstans, blir framgången knappt noterad och än mindre till nytta, utan snarare skyndar man vidare till nästa fråga. (Endast rent militära framgångar noteras, som 1 maj 1987 och 1989; dessa blir till myter). En sådan politik, som inte kan notera några framsteg, måste leda till demoralisering eller smärre psykologiska störningar. Bilden av fiendens allomfattande makt förstärks. En politisk teori, som bara ser fienden i angreppsögonblicket kan bara leverera en ofullständig bild av samhället. Då den militanta vänstern håller denna bild för fullständig, blir det i grunden fel. Tesen att samhället blir alltmer fascistiskt har här sitt urprung, och denna legitimerar i efterhand den ständiga konspirationstänkandet och leder därigenom till fortsatta avgränsningar från verkligheten. Likaså legitimerar det en underskattning av alla andra aktionsformer än det direkta angreppet. Så blir hela frågor där det vid första anblicken inte verkar finnas några utsikter för direkta aktioner överlåtna åt reformisterna (till exempel sjukvård, arbetsplats-, skol-och universitetskamper). Därav följer att det är slut med politiken som rör de egna behoven, utom på de få punkter där det verkar möjligt att göra ett militant angrepp. Detta hör till de faktorer som förklarar det ringa intresset för framgångar i de pågående kampanjerna.

VIII.
Alltså är den autonoma kampanjpolitiken en de facto-reformism. Efter antikärnkraftrörelsens sista höjdpunkt gick det inte att förneka: det autonoma konceptet, att intervenera genom militanta angrepp i delmålsrörelser, att driva kampen från kravaller till revolution och från enskilda frågor till kamp mot hela systemet, gick i spillror. Istället blev de autonoma De Grönas beväpnade gren.

Medan de autonoma kom ut svagare ur kampanjerna än de gått in i dem, trots eller snarare på grund av de delframgångar som tillkämpats inte minst genom deras egen insats (då föll ansatsen bort och rörelsesvackan trädde in), så ökade De Grönas röstsiffror och gick från enfrågeparti till heltäckande samhällskraft. De autonoma stod för rubrikerna, för de politiska trycket, medan De Gröna visade fram politiskt konkreta begrepp och förstod att binda in delkamper i ett mer långsiktigt politiskt arbete. Historiskt sett är detta ingen ny konstellation. Vid flera tillfällen har det funnits massrörelser, som använts av ledare/andra samhällskrafter för deras egna mål. Detta kommer ur att massrörelser på grund av sin klassammansättning inte kunnat utveckla politiska koncept. Det nya är bara att de autonoma försöker sälja den situation som alltid föds på nytt ur nöden som politiskt recept, och därmed frivilligt ställa massan till svars, på vars axlar historien skapas. Och detta fastän man utifrån sin materiella situation egentligen vore fullständigt kapabel att utveckla egna koncept.

Vad företogs då åren efter 1986, inte för att vricka omkull saker utan bara för att undfly de-facto-reformism-trots-den-revolutionära-förpackningen?
– Miljöfrågan övergavs, då reformisterna här var mest genomorganiserade.
– Andra frågor togs upp allt starkare: flyktingar, omstrukturering etc, då man hoppades att reformisterna inte skulle kunna ockupera detta område.
– En ilsken gränsdragningsiver gentemot enstaka reformistiska analyser och fasthållande vid förment radikalare analyser, för teser som förklarade fienden som ondare. Så höll vi den ekonomiskt-maktstrategiskt analyserande gulfkrigsparollen ”Inget blod för olja” för mer realistisk än försöket att tolka kriget som ett ”förintelsekring mot den arabiska befolkningen”. Försöket att avgränsa sig gentemot reformisterna i analysen av fiendens planer istället för i de samhälleliga perspektiven, ledde till konspirationsteorier som inte lät sig beläggas alls.
– Man övergav ställandet av några som helst konkreta krav (”Vi är bara där”)
– Man övergav alla förbund med reformister, nämligen alla som inte hörde till den militanta vänstern.

Framgången är lika med noll.

Antingen övade man sig i politisk existentialism och kunde inte formulera något politiskt mål överhuvudtaget vid sidan om stojets omedelbara angreppspunkter (första maj) vilket i slutändan innebär att man förlorar hela det politiska perspektivet. Eller så måste man göra erfarenheten att reformism inte är en fråga om tema, och att varje tema i slutändan då låter sig ockuperas av reformismen. Följden blev då återigen den gamla arbetsdelningen, som nu visar sig en gång till i OS-kampanjen: de autonoma gör aktiviteterna på gatorna och iallafall ytterligare ett arrangemang i ”Ex” (Berlins Kafe 44) för dem som redan var insatta, Alternativa Listan, Naturskyddsförbundet och andra organiserar offentliga debatter, pressarbete etc, och tolkar då också de autonomas aktioner gentemot pressen (”Polisen ville få fram övergrepp”).

Efter att det uttryckliga avvisandet av varje samarbete med reformisterna i IMF-kampanjen 1988 var lika splittrat som den intensiva allianspolitiken fram till 1986, så existerar inte alls någon gemensam linje längre: varje grupp bedriver allianspolitik efter vad de själva tycker är bra och med ett klart godtycke. Framgången med OS-kampanjen kommer att vara följande: Alternativa Listan stiger stärkt ur konfrontationen, som de behöver för att bli kvitt sin nödtvungna image- och profilförlust. De autonoma kommer i slutändan rådlöst vänta på nästa möjlighet till militant angrepp, och de kommer hursomhelst att se med ro på de personella förlusterna, eftersom deras politik alltid kostar. Alltså, Alternativa Listan går politiskt stärkt ur kampanjen hur den än går, medan de autonoma inte blir stärkta ens om de uppnår sitt omedelbara politiska mål, stoppandet av olympiaden.

IX.
Den flåsiga kampanjpolitiken är en följd av vägran att föra en organiseringsdebatt. ”I sin planlöshet och därför perspektivlöshet låtsas scenen vara en organisationsform för känslan av att komma framåt (det skulle då vara så att själva rörelsedynamiken inger oss den känslan även utan vår medverkan). Min tes är då att det även för sig i rörelsens djup är nödvändigt att prata om något så abstrakt som organiseringsfrågan, eftersom vi annars knappast längre kan förnimma något annat än oss själva och aldrig kommer att uppnå någon samhällelig relevans”. (Teser om kulturbegreppet, Interim 155/1).

Också reformismproblemet går inte att komma åt på något annat sätt. En revolutionär rörelse kan inte ta formen av medborgerliga initiativ (hur underjordiska de än må vara) eller så kommer den bara kunna uppnå de mål som sådana har: att förhindra vissa projekt och därmed säkerställa och befästa det samhälleliga normaltillståndet.

Den politiska seismograf-funktionen som proteströrelser under tiden har för det tyska systemet, den har också de autonoma. På samma sätt som dessa visar var den samhälleliga konflikten står på ett tidigt stadium, så visar den också ett korrektiv till den härskande linjen i rättan tid, utan att kunna bygga vidare organisatoriskt på den konfliktpotential som uppstått. När reformistiska koncept drivs genom är detta oftast en fråga om svaghet och oförmåga hos den revolutionära vänstern. Det är ingen lösning att inte resa fler konkreta krav. Det är en lyx för dem som inte tycker det är nödvändigt att uppnå framgångar som lägre hyra, ingen olympiad, uppehållstillstånd för flyktingar. Det som skiljer är vem som går stärkt ur konkreta kamper. Det kan en politisk formation göra bara när den lägger fram koncept som rör hela samhället, när den kan vinna dem som deltar i kampen för långsiktigt arbete. Kampanjer kommer att äga rum trots vår kritik. Detta är vänsterns konservatism: när det är dåliga tider, där allt runt omkring oss förändras, klamrar man sig alltmer förtvivlat fast vid det gamla. Åtminstone på lång sikt ger detta upphov till haveri. En grupp som inte tar sig an de historiska förändringarna kommer bara leva vidare som sekt utan politisk relevans, om den lever vidare alls.

”En av de allra viktigaste frågorna som rör det politiska partiet hänger ihop med denna rad av fenomen; nämligen huruvida partiet är kapabelt att reagera mot vanans makt och tendensen att mumifieras och bli anakronistisk. Partier uppstår och konstituerar sig som organisationer för att bemästra situationen i historiskt livsviktiga moment inom sin klass, men inte alltid förstår de att anpassa sig till de nya uppgifterna och epokerna, inte alltid förstår de att utvecklas i relation till de komplexa styrkeförhållandena (och de motsvarande positionerna för respektive klass) i ett visst land eller i internationell skala. I analysen av den här utvecklingen hos partierna måste man göra åtskillnad mellan den samhälleliga klassen, partimassorna, byråkratin och partiets generalstab. Byråkratin är den farligaste vanemässigt konservativa kraften. Om den i slutändan bildar en storhet som är solidarisk, självtillräcklig och känner sig oberoende av massan, så blir partiet anakronistiskt och i ögonblicken av akut kris töms det på sitt samhälleliga innehåll och svävar fritt i luften.” (Antonio Gramsci)

Heinz Schenck

Översättning: M Wåg & M Forshage / Stockholms Autonoma Marxister

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Uppskjutningen framflyttad 24 timmar, eiz skriver Förtryckta patienter i kölvattnet från vårt lands psykhistoria, Kaj Raving skriver Bestraffa inte klimatsmart resande, Johan Frick skriver Låt inte sverigedemokrater rita om kartan för oss, kamratwot skriver Back to school, Anders_S skriver Inte bara Göteborg har drabbats av ungdomsoroligheter de senaste dagarna

Ja, som en del av mina läsare känner till så är en hel del av min tidigare teoretiska utveckling och skrivande tät sammanbunden med gruppen Kämpa tillsammans! och i höst är det (tack vare kamrater i Pluribus Förlag.) dags för det mesta av den samlade textproduktionen att ges ut i bokform. Riktigt allt är det inte, då en del ”texter” i sig är satans långa häften och vi ju redan tidigare givit ut en bok (Vi vill ha allting!). Det kommer bli ett par olika släppe-arrangemang så håll ögonen öppna.

Som en teaser kommer här förordet, skrivet av Andrés Brink:
Förord

”Vi kallar oss inte kommunister – vi är kommunister”

Med jämna mellanrum brukar klasskampen dödförklaras. Ursprunget kan vara valpiga småliberaler som yrar om individen såväl som betydligt intressantare framlyftande av andra viktiga identifikationer. Gemensamt för både den smaklösa och den rimliga kritiken är en syn på klass som något kulturellt, en identitet bland alla andra. Vid ett snabbt ögonkast tycks kritikerna ha rätt. Dom stora organisationer vi förknippar med formaliserad klasskamp, vänsterpartier och fackföreningar, är onekligen på nedgång. Sossarna avvecklar den välfärd dom en gång byggde upp och LO-facken ägnar sig i sina sämsta stunder åt att skicka snuten på papperslösa arbetare samtidigt som allt färre ser sig själva som arbetare i kulturell mening i takt med att dom industriella massarbetsplatserna flyttar från västvärlden. För klasskampen eller arbetarklassen är inte död, dom har bara bytt skepnad. Borta är fabriksarbetaren med livstidsanställning och kollektiva förhandlingar, i dess ställe har den visstidsanställda arbetaren trätt och därmed behövs nya vapen i klasskampen.

Klasskampen pågår varje dag på alla platser där någon säljer sitt arbete. Den sociala relationen mellan arbete och kapital är den relation som hela samhället kretsar kring och den relationen är till sin själva natur en relation av klasskamp. För att förstå klasskampens mekanismer och för att kunna accelerera och sprida en konfrontativ inställning till kapitalet behövs teori. Inte en död teori, ägnad åt akademikers intellektuella onani, utan en levande teori, en teori som lever i själva klasskampens böljande vågor. Texterna i denna antologi är sådan teori, framväxt i samklang med att nya metoder för konflikt prövats på nya arbetsplatser. Det är också en teori som växt fram ur en vänster som agerat bortom parlamentariska partier och förhandlande fackföreningar. För att förstå Kämpa tillsammans! texter behöver man förstå den rörelse som producerade gruppen, den autonoma rörelsen.

Under nittiotalet hände det något med svensk politik. I skuggan av massarbetslöshet och sociala nedskärningar, regisserade av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, dök den militanta utomparlamentariska vänster som stundtals kallade sig själv autonom upp. Det nya med den autonoma rörelsen var inte så mycket ideologi som organisationssätt och val av politisk praxis. Tidigare vänsterrörelser i välfärdsstatens Sverige, exempelvis radikaliseringsvågen från 68 och en bit in på sjuttiotalet, sysslade mycket med studiecirklar, ideologiskt hårklyveri och propaganda. Trots romantiserandet av väpnade befrielserörelser i tredje världen och drömmar om den perfekta leninistiska revolutionen var 68-orna bäst på att anordna studiecirklar hos ABF och skramla pengar på stan. En sympatiskt inställd stat och ett väl utbyggt föreningsstöd skapade en extremvänster som höll sig inom det politiska systemets ramar.

Nittiotalets stat var inte alls lika sympatiskt inställd till revolt eller motstånd. Det fanns inte längre några pengar till generösa föreningsstöd eller utbildningar av nyckelpersoner. Tvärtom monterades mycket av det sociala och kulturella stödet riktat mot framförallt ungdomar ner under några års ekonomiskt stålbad. Där sociala protester tidigare setts som sociala problem sågs dom nu som polisiära problem och bemöttes därefter. Samtidigt går det inte att reducera den autonoma rörelsens avståndstagande från samröre med staten till ett ensidigt undandragande från statens sida. Det handlade minst lika mycket om framväxten av en social och politisk rörelse som satte direkta resultat i första rummet, en rörelse som inte nöjde sig med opinionsbildning eller fortbildning.

Det går såklart inte att reducera den nya utomparlamentariska vänstern till en direkt produkt av nya sociala förhållanden, men den dramatiska ökningen av arbetslösa och socialbidragstagare i kombination med försvinnandet av många stora industriarbetsplatser skapade förutsättningar för framväxten av ett nytt sätt att göra politik på. Utan att ha några hårda sociologiska fakta, det finns så vitt jag vet inga vetenskapliga undersökningar av den autonoma rörelsens sammansättning, vågar jag påstå att om sjuttiotalets radikaler hade sin tyngdpunkt bland universitetsstuderande hade nittiotalets sin bland vit socialt marginaliserad storstadsungdom.

Som historiker är det frestande att överhistorisera allt man studerar, det går med lite vilja att hitta långa linjer och historiska rötter till det mesta. Militant utomparlamentarisk vänster är inget undantag, det går att se likheter med allt från franska kommunarder, ryska nihilister eller tyska vänsterkommunister till nederländska Provos, engelska anarkister eller danska husockupanter. Idéhistoriskt har en utomparlamentarisk vänster funnits i Sverige åtminstone sedan ungsocialisterna med tidningen Brand blev uteslutna ur socialdemokratin 1903 och Sverige utmärker sig genom att ha en lång obruten syndikalistisk tradition. För den autonoma rörelsen var det dock inte idégodset som var det viktigaste arvet utan den tradition av självständig basorganisering i kombination med politisk militans som övertogs från den västeuropeiska husockupantrörelsen. Det var sammanhållningen, det kollektiva uppträdandet i gatustridssituationer och beredskapen att använda våld för att nå sina politiska mål som gjorde att dom autonoma stundtals kunde överraska i och faktiskt stundtals vinna konfrontationer med polisen, som till exempel på 30 november i Lund vid ett par tillfällen i början av nittiotalet.

Att hitta ett sätt att karakterisera den autonoma rörelsen är inte helt enkelt. Anledningen är att det, som i alla nya sociala rörelser, saknades en central punkt, ett manifest eller en organisation med formellt medlemskap. Istället rörde det sig om politiska fält som delvis överlappade där enskilda aktivister kunde vara autonoma och någonting annat, exempelvis feminister eller antifascister, samtidigt. Det går alltså inte att reducera den autonoma rörelsen till en enfrågerörelse eller ens en ungdomsrörelse. Istället är jag övertygad om att det är fruktbart att förstå dom autonoma som vilken annan ny social rörelse som helst, som en politisk rörelse med ett brett register av både intresseområden och handlingsrepertoar. Om man ska försöka ringa in den autonoma rörelsen finns det vissa nyckelord som drar stora penseldrag för att skapa en bild. Det blir självfallet inte en klar definition med skarpa gränser utan snarare en framställning utifrån några centrala begrepp. Det kanske viktigaste begreppet är autonom som i det här sammanhanget bör förstås som fristående från stat och kapital. Rent konkret innebar det att rörelsen var utomparlamentarisk till sin form och antiparlamentarisk till delar av sina uttryck. Man ställde inte upp i val och organiserade sig utanför den rådande partistrukturen. I kombination med en ofta uttalad misstro mot parlamentarismen som politiskt system ledde detta till att dom autonoma kunde utmålas som antidemokrater när dom bröt det politiska spelets ramar. Men det handlade snarare om en position mot staten, i alla dess former, i kombination med en demokratisyn som skiljde sig från den representativa parlamentarismens.

Friståendet från kapital fick under nittiotalet inte så stora praktiska konsekvenser för den politiska praxis rörelsen hade. Eftersom den inte hade sin bas på någon eller några stora arbetsplatser kunde rörelsen inte gripa in direkt i produktionsprocessen. Även om många aktivister var lönearbetande var det inte lönearbetet som var den gemensamma grunden för den förda politiken. Istället angreps storföretag utifrån, stundtals med goda resultat som det tidiga nittiotalets kampanjer mot Shell.

Det går alltså att karakterisera den autonoma rörelsen som både utomparlamentarisk och utomfacklig. Likt många andra nya sociala rörelser var inte den autonoma rörelsen organiserad i en eller flera formella organisationer med stadgar, styrelser eller medlemskap. Istället präglades den av basdemokratisk organisering där besluten fattades direkt i den lilla gruppen. Även om rörelsen stundtals uppvisade en stor samstämmighet och arbetade i landsomfattande kampanjer fanns det inga centrala organ likt kongresser eller centralkommittéer som styrde aktiviteten, hur mycket än säkerhetspoliser eller journalister letade och önskade. Det betyder inte att det helt saknades styrning eller riktning, bara att den utövades på ett annat sätt.

En traditionell folkrörelse kan liknas vid en pyramid där (i bästa fall) medlemmarna i basen väljer sin ledning i pyramidens topp. Sedan är det ledningen som stakar ut en riktning och som ytterst tvingar medlemmarna att följa den. En ny social rörelse kan istället liknas vid ett nät utan direkt mittpunkt eller tydliga gränser. I den typen av organisering finns det ofta olika punkter som förmår utöva större eller mindre inflytande på rörelsen som helhet. Nätverket överlappar dessutom andra både nya och gamla sociala rörelser och påverkar såväl som påverkas av sin omgivning. Det ena organisationssättet är inte nödvändigtvis mer demokratiskt än det andra, det rör sig snarare om två helt olika typer av demokratisyn där den autonoma rörelsen betonade direktdemokrati, självständighet och direkt påverkan på bekostnad av tydliga strukturer, formell enhet och valda makthavare.

Rörelsens något otydliga organisatoriska form och stundtals svaga gränsdragning mot andra sociala rörelser gör det svårt att hitta en gemensam ideologi som samlingspunkt. Under ett brett vänsterparaply kunde allt från anarkister och radikalfeminister till marxist-leninister och befrielseteologer samlas och även om tyngdpunkten kan sägas ha legat vid en antistatlig socialism lyckades rörelsen i sina bästa stunder vara ideologiskt öppen och odogmatisk. Det var främst den stora ideologiska bredden som skiljde den autonoma rörelsen från den anarkistiska. Även om det fanns en stor överlappning och gemensam riktning går det att lite hypotetiskt dra en kulturgräns i Jönköpingstrakten, norr om gränsen dominerades den utomparlamentariska vänstern av anarkism – i södern var istället autonom den samlande beteckningen. Bredden innebar såklart inte att alla politiska riktningar levde under ett ideologiskt konsensus. Den sammanhållande faktorn var istället organisationsformen, dom ganska vagt definierade gemensamma fienderna (från abstrakta saker som världskapitalismen eller staten till högst konkreta nazister eller porraffärer) och den politiska militansen. Att rörelsen var militant ska inte förstås som att alla eller ens en majoritet av dess politiska praktiker innehöll våld. Som alla andra sociala rörelser var det istället klassisk propaganda och interna studier som utgjorde merparten av verksamheten. Det som särskiljer dom autonoma från all annan vänster var dock att dom inte tog avstånd från våld som politisk metod i Sverige.

Den autonoma rörelsen bör kännetecknas som en politisk och social rörelse. Därmed går den inte att reducera till en enfrågerörelse, oavsett om den stavas antifascism, feminism eller ungdomsrörelse. Som politisk rörelse agerade aktivisterna på en rad politiska fält där antifascism, feminism och antiimperialism kanske var dom tre viktigaste frågorna. Till skillnad mot mer traditionella politiska partier var den politiska repertoaren fast förankrad i en direkt form av politik. Det kretsade mycket kring direkta ingrepp för att förändra en konkret politisk situation, exempelvis genom att bryta upp nazistiska manifestationer, eller gruppens interna liv. Stundtals tog den utomparlamentariska vänstern det feministiska slagordet ”det personliga är politiskt” på extremt stort allvar.

Det går att lite grovt dela in rörelsens politiska repertoar i tre huvudsakliga delar. Den första delen var den internt riktade verksamheten. Här samsades traditionella folkrörelsestudier som studiecirkeln, föredraget eller helgkursen med mer socialt inriktad verksamhet. Den andra delen utgjordes av politisk opinionsbildning i form av exempelvis flygbladsutdelningar, tidningsförsäljning eller torgmöten. Här ryms också mindre traditionella medel som gatuteater, sprejmålade budskap och vissa aktioner. Den sista delen var den som särskiljde rörelsen mest från traditionella folkrörelser eller partier. Eftersom rörelsen inte tog principiellt avstånd från våld och såg sig själv i ett klart motsatsförhållande till staten begränsades inte dess politiska repertoar av lagen. I skydd av mörkret utfördes sabotageaktioner, både för konkret ekonomisk skadegörelse och för propagandistiska poänger, mot olika politiska mål, exempelvis porraffärer, multinationella företag och nazister. Den mest våldsintensiva verksamheten riktades mot den nazistiska miljön vars demonstrationer angreps och stundtals stoppades med resultat att den svenska nazismen under nittiotalet hade svårt att bygga upp en gatubaserad politisk rörelse likt den tyska.

Under det sena nittiotalet och det tidiga tvåtusentalet fick rörelsen ökat genomslag för sina problemformuleringar och sitt sätt att bedriva politik. Dom autonoma går knappast att karakterisera som en massrörelse men kunde trots det befinna sig i centrum för vissa politiska förlopp. Tydligast var det kanske under den framväxande globaliseringsdebatten där vänsterns kritik av en global kapitalism bröt igenom i breda lager. Politiskt fick rörelsen sitt tydligaste uttryck i mobilisering och konkret motstånd mot multinationella politiska institutioners kringresande toppmöten. I Sverige kulminerade rörelsen under några kaotiska dagar Göteborg 2001.

Det är självfallet svårt att som historiker analysera händelser som ligger så pass nära i tiden som dom senaste fem åren. Men en tydlig trend inom den utomparlamentariska vänstern efter toppmötescirkusen 2001 har varit ett ökat intresse för arbetsplatser och konkret klasskamp. Om det beror på att rörelsen kanske hade mindre gemensamt än vad deltagarna trodde, på en återvändsgränd för den gatubaserade politik som stod i centrum under nittiotalet eller på att folk tröttnade på att angripa symboliska mål låter jag vara osagt. Klart är att det tidiga tvåtusentalet har präglats av en ökad vilja att gripa in i den sociala relationen mellan arbete och kapital på ett handfast sätt. Här tror jag det är svårt att underskatta Kämpa tillsammans! roll som spridare av idéer och som etablerare av ett nytt sätt att se på utomparlamentarisk politik.

Som läsare av dom tidiga texterna är det värt att veta att Kämpa tillsammans! etablerade ett nytt sätt att förstå hur autonoma kunde göra politik. Texterna bröt med tidigare symbolpolitik och ett starkt fokus på den enskilda individen. Istället sattes lönearbetet som sådant i centrum och teorin blev ett sätt att utveckla verktyg för klasskamp som varken var formellt politiska eller kompromissande fackliga. Detta förde med sig en tydlig förändring av den autonoma rörelsen. Även om stora industriarbetsplatser där rörelsens arbetssätt fått ett erkänt genomslag saknas så har rörelsen allt mer vänt sig mot just arbetsplatserna. I den vändningen har man tagit med sig dom styrkor rörelsen haft, en förmåga att mobilisera förhållandevis många människor, kompromisslöshet och ett undanglidande arbetssätt som gjord det svårt för arbetsköparna att effektivt bemöta eller ens veta var deras fiender befunnit sig. Det är inte någon avslutad process, vilket klasskampen aldrig är, men den öppnar upp för ett intressant gränsland mellan social aktivism och ansiktslös arbetsplatsbaserad klasskamp som bär vissa likheter med den radikala arbetarrörelsen innan andra världskriget.

Förändringen är självfallet en kollektiv process och kanske mer av en tendens än ett historiskt faktum men det går att placera Kämpa tillsammans! i centrum för förändringen. Återigen är kanske nätverket en bra liknelse, Kämpa tillsammans! var inte en skuggornas centralkommitté som utfärdade order och drog i trådar. Istället vill jag se gruppen som en stark nod i den autonoma rörelsens idémässiga nät. Ur denna nod etablerades klasskampen som konkret praktik som den centrala frågan för den utomparlamentariska vänstern.

För mig som historiker är detta en viktig bok/dokumentsamling. Alla rörelser förtjänar att få sin utveckling dokumenterad och kanske kan texterna visa att det går att använda politisk teori till högst konkret aktivism. Inget dödar radikala tänkare så snabbt som universitetet, därför är det glädjande att Kämpa tillsammans! förmedlade erfarenheter och tankar till en aktivistkader. Marxismen som tradition mår bäst i händerna på intellektuella som kommer ur och ställer sina tankar i en rörelses tjänst och det gjorde Kämpa tillsammans!.

Ur ett snävare akademiskt perspektiv är det glädjande att något som annars riskerade bli helt bortglömt dokumenteras och bevaras. I nuläget finns det, såvitt jag vet, ingen forskning om den svenska utomparlamentariska vänstern med undantag för viss uppdragsforskning bedriven av socialpsykologer vid Linköpings universitet. Förutom att jag som historiker har mycket att invända mot det psykologiserande och stundtals patologiserande anslaget finner jag det smaklöst att bedriva sin forskning på uppdrag av polismakten, för mig kan inte akademikerns uppgift vara att ställa sin forskning i det beståendes tjänst. Vi behöver inte veta mer om sociala rörelser för att staten ska kunna desarmera dom. Tvärtom måste historikerns uppgift vara att lyfta fram och förstå rörelser på deras egna villkor, i valet mellan stenkastaren och polismannen väljer jag, som den romantiker jag är, alltid stenkastaren. Förhoppningsvis kan denna textsamling stimulera till mer undersökningar av den utomparlamentariska vänsterns historia och utveckling.

Andrés Brink

Denna text bygger på en helhetsbild som i stor utsträckning hämtats genom studier av material från den utomparlamentariska vänstern, främst Alarmkalendern, Storm och Brand. Som förordsförfattare har jag tagit mig friheter att måla en väldigt grov bild med stora och svepande drag.

Från Konfliktportalen.se: boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport, Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells, Jinge skriver The Pirate Bay – Igen, Kaj Raving skriver Pervers kapitalism! 3.0 – dunplockning i tyskland, Anders_S skriver Underbart i Grekland, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, Jinge skriver Bortgjord landshövding – Miljöpartist,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nästa sida »