Första grälet på ett nytt jobb. Av någon anledning verkar nästan alla jobb-gräl utspelas i fikarummet, kanske för att det är en av få gånger det finns tillfälle att samlas och prata. Men i alla fall, detta gräl öppnade verkligen ögonen på mig när det gällde de interna relationerna på arbetsplatsen. När jag började var det ganska svårt att se alla osynliga små trådar av vänskap eller ovänskap som spunnits under åren, de flesta hade jobbat där ganska länge. Det var heller inte så frispråkigt som på en del andra ställen.

Att chefen inte hade vunnit några populäritetstävlingar var lätt att räkna ut, det gör chefer sällan. Det är ju inte heller så märkligt då de flesta människor starkt ogillar att ha personer som bestämmer över dom, speciellt inte människor med mer lön och mindre vetande.

Just detta gräl gällde att en diskare var tvungen att ta ut sin lediga ”fritimme” på en tisdagsmorgon istället för en fredagseftermiddag, men det var inte diskaren som fick skäll utan en hårdhudad och stridbar städerska som var kompis med diskaren. Chefen var otroligt upprörd över kritiken och menade att städerskan ”bara spred dålig stämning”. En bisarr anklagelse från någon som råskäller på rasten.

Grälet gjorde varken nåt bättre eller sämre, men för mig som ny var det som att zooma in på ett slagfält, för en arbetsplats kan i många fall liknas vid ett slagfält. Jag kunde för första gången se vem som tittade på vem för att få stöd, vem chefen vände sig till eller vem som öppet tog städerskans parti och vem som inte gjorde det.