Vi är två personer som är aktiva i Motarbetaren i Malmö som satte oss ner med Sofia, som är 21 år gammal och har jobbat som tidningsutdelare för punkt.se i fyra månader, för att prata om yrket. Diskussioner och intervjuer är för oss det bästa verktyget att förstå (och därmed kunna agera) klasskampen i branscher där vi själva inte jobbar. Läs och lär, kommentera och kritisera.
Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det
In i bemanningshelvetet
Sofia hade en riktigt dålig ekonomisk situation i september 2007 och gick då in på Platsbanken och sökte alla jobb utan krav på yrkesutbildning. Och ett av företagen hörde också av sig, det var en kvinna från bemanningsföretaget Uniflex som erbjöd Sofia en intervju redan nästa dag, hon skulle ta med sig leg, två referenser och tidigare arbetsgivarintyg. När Sofia kommer till intervjun möts hon av två andra sökande, de ska på samma också intervjuas för samma jobb, hon möts också av en massa punkt.se-logos överallt och klämkäcka slogans om vad det innebär att vara säljare. Anställningsintervjuen har två delar, först en gemensam information för dom alla tre och sedan individuella intervjuer. Under den gemensamma information framgår det med all önskvärd tydlighet att de tre står i konkurrens med varandra och senare upptäcker hon mycket riktigt att bara två av dom fick jobba där.
Den som utför intervjuen, ”projektledaren” som hon kallar sig, betonar att de ska tillhöra en vikariepool och därmed kommer strida om samma timmar och hon kan inte garantera några timmar över huvud taget. Projektledaren är noga med att poängtera att Uniflex är ett seriöst företag visar bland annat upp kollektivavtalet.
För Skåne har man 70 platser i vikariepoolen och de är dessa Uniflex nu vill fylla, lönen är 87, 86 kronor i timmen och det är bemanningsavtalet som gäller. Projektledaren försöker betona fylla jobbet med ett positivt innehåll och beskriver det som ett utåtriktat och roligt arbete där man lär känna stammisar, är säljare och att det går att kombinera med andra jobb eller studier. Som ”säljare” på Uniflex säljer man ett helhetskoncept. De olika passen är morgon- och eftermiddagspassen med tiderna 6-10 och 10-14 samt ett städpass mellan 10-12. Sofia tyckte det var märkligt att man var säljare då man ju delade ut något som var gratis. Som vikarie blev man på morgonpasset kanske uppringd mellan fem och halv sex på morgonen och fick reda på var de ville att man skulle stå, tackade man nej så var det osäkert om de ringde igen.
Alla utdelare anställda och teamledare är anställda av Uniflex. Men det var ett kontrakt som .se kunde bryta när som helst för att byta bemanningsföretag (tidigare hade Academic Work delat ut tidningen).
Den andre delen av intervjuen var ett enskilt samtal där ville att man ska prata fritt och berätta om sig själv. Sofia berättar att hon sa det hon trodde att de ville höra:
– Man är aldrig sig själv. Man försöker alltid göra sin arbetskraft så attraktiv som möjligt för att kunna sälja den.
Projektledaren frågade hur hon trodde att hennes förra arbetsgivare såg på henne. Sofia var först på väg att säga att hon hade ”mycket åsikter” men sa inte det utan ändrade sig till ”engagerad” för inte uppfattas som en bråkstake.
Påtända chefer är inget problem
Projektledaren frågade om det vore ett problem att göra ett drogtest eller ett utdrag från belastningsregistret. Sofia svarade att det inte var det och visade inte hur provocerade hon blev av frågan:
– Jag begär inte det på henne när hon sköter min lön. Det är egentligen mycket viktigare för mig att inte min chef jobbar påtänd än tvärtom, jag har ingen rätt att kräva nåt pisseprov på henne.
Sofia kontaktades redan samma kväll och fick veta att hon fått jobbet. Hon var i en sån ställning att hon inte krävde och inte frågade något. Hon blev inkallad tillsammans med en av dom som var med (den andre fick inte jobbet) för att skriva på anställningsavtal. I samband med det gick man också igenom ordningsreglerna för de anställda. Man fick inte uttrycka något som kan skada uniflex (en slags tystnadsplikt). Man fick inte fick säga vad som helst till media. Om det uppstod problem skulle man vända sig till sina chefer. Sofias närmasta chef var teamledaren som hade månadslön till skillnad från utdelarna, men de satt också ganska löst och hade inte heller tills vidare-anställningar.
Sofia menar att Aftonbladet (som äger .se) inte ville vara ansvariga för personalen och därför använder sig av bemanningsföretag. Hon träffade Metro- och Cityutdelare. De var också bemanningsanställda. Metro använde sig av Academic Work. Hon minns inte vilka City hyrde in, men det var ett bolag som endast anställde invandrarkillar, gärna som fortfarande var kvar i asylprocessen. City ville ha desperata personer som inte kunde sina rättigheter. De svenska teamledarna spelade kallt på detta. Citykillarna gillade inte dem. Majoriteten befann sig i migrationsprocessen (de hade inte permanent uppehållstillstånd). Många skickade pengar till sin släkt hemma. De var utsatta för sjukt mycket rasism.
Första dagen
Sofia första arbetspass som hon blir inringd till är ett städpass i en annan stad, passet är på 3 timmars jobb och hon får betala resan dit själv, hon vågar inte tacka nej trots att det knappt lönar sig. Det är helt enligt reglerna och man kan bli skickad till Malmö, Lund eller Trelleborg. Har man bil kan man få ännu större område (tex. Höllviken). Det var uselt väder och antagligen ett test för att kolla hur arbetsvillig hon var. Alla gratistidningarna har städpatruller med olika områden i ett avtal med kommunen. Man ska då plocka ALLA gratistidningar och inte bara för de som anställt en. Sofia missförstod förmodlingen sitt områdes storlek för det tog bara fem minuter att plocka upp allt. Väl på plats träffade hon två andra utdelare som hon ställde en massa frågor till, men de var inte så sugna på att snacka, den höga personalomsättningen gör att det är få som känner varandra.
Det första man ska göra när man är på plats för sitt pass är att ringa sin teamledare och rapportera hur många tidningsbuntar man fått och att man var på plats. Antalet tidningar skiljde sig från plats till plats och hur mycket dom visste att man klarade dela ut. Delade morgonpasset ut dåligt fick eftermiddagspasset fler tidningar. Om man ”nollar” (delar ut alla tidningar) så ringer man teamledaren så tar de ställning till om åkeriet ska köra ut fler. Så det bästa är att nolla precis när ens pass slutar, då får man inte fler tidningar, man visar att man klarar kvoten (och får fortsätta jobba) och man klarar det precis så man inte får fler nästa gång.
Teamledaren sa att du skulle ta eftermiddagspassen när du jobbat morgon, de blev lacka när du inte tog det.
Isolering och hederskodex
De största problemet med jobbet var arbetssituationen i sig – isoleringen i att oftast jobba ensam. På de stora stationerna var man alltid två på morgonen. På eftermiddagfen jobbade man alltid själv. Men man delade ut tillsammans med en City-utdelare. På hennes station var de tre olika som turades om.
Jobbade man på eftermiddagarna, som Sofia, så träffade man aldrig andra punkt.se-utdelare. Den enda man träffade var teamledaren som brukade dyka upp en gång om per pass. De ska se till att man sköter sitt arbete och vill att man ska nolla. I och med att man inte träffade andra som jobbade på samma företag så fanns det en solidaritet mellan utdelare, oberoende av vilken tidning de jobbade för. En annan skillnad som fanns var mellan de som har fasta ställen och de i vikariepoolen.
Det fanns ett hederskodex mellan utdelare, som såklart såg annorlunda ut än Uniflex regler, det kodex som fanns mellan utdelarna såg ut så här:
Alla hälsar på varandra
Man tar alltid en tidning när man är civilklädd
Ingen tjallar på varandra (om någon går på toa, stack till affären eller tog telefonsamtal).
Även om ingen tjallade för ”småbrotten” mot ordningsreglerna var det lite annorlunda när det gällde dumpning, eftersom man fick sparken för det direkt om det upptäcktes. När det gällde dumpning fanns två läger. De som var rädda och de som var mer lugna. Dumpning förekommer. Men man kunde inte snacka om det med alla. Det hände att folk åkt fast för dumpning, men Sofia vet inte om det var på grund av en kollega, teamledare eller allmänheten som tjallade.
Inställningen till jobbet var beroende av hur länge man jobbat. Killarna som jobbade för City bröt långsamt ner Sofias arbetsmoral. De tog det lugnt, men City behövde inte heller nolla.
De som stod på buss- och tågstationerna hade också en bra relation till busschaufförerna. Man behandlar inte varandra illa.
Folk slänger mycket skit på en. Sofia ser det som att folk ser en som objekt, en levande reklampelare. Man är längst ner på hierarkin. Man är allmänhetens slasktratt. Folk kunde gnälla om vad som stod i tidningen trots att det är uppenbart att de som delar ut tidning inte har något intresse eller inflytande över vad som står i den. De som var 45-50 år och uppåt var mest dryga.
Att nolla var viktigt, då fick man fortsatt jobb, men det var också viktigt att inte öka arbetsbördan, så det bästa var att nolla precis i slutet av sitt pass. Sofia berättar om hur man smusslade undan tidningar. En bunte är 60 tidningar och Sofia kom på hur hon skulle nolla, det bästa var att smussla undan en bunt och sprida ut de på de fasta ställen (där de inte har så mycket koll). Ett annat knep var att få folk man känner att ta med sig tidningar och t ex att lägga ut på busshållsplatser.
Det var tillåtet att gå ut och lägga på restauranger och caféer, arbetsbördan blir inte mindre, men man slipper möta folk och pracka på dem. Vissa av citykillarna tog hela buntar med sig när de slutade, det blev ett kollektivt sätt att få ner arbetsbördan.
Man lärde sig att spotta villka som tar tidningar. En klassfråga, folk på väg till jobbet tar tidningar. På eftermiddagen tar folk ofta för att vara schyssta.
Största problemet med jobbet är isoleringen och alienationen. Man får ont för pirrorna står på ett ställe och du måste vara vi bussarna (hålla stora buntar tidningar). Du har inga pauser (ingen rökning, inte äta osv). Alienationen är jättestor eftersom du inte har några pauser.
Vad bör göras?
Sofias tips till folk utomstående är: Var trevlig och ta EN tidning. Vill man engagera sig som utomstående borde man informera om rättigheter man har på jobbet, kanske ge ut en ”Gratis tidning” typ motarbetaren, intervjua folk, skriva ner och cirkulera den mellan olika utdelningsplatser för att bryta ner isoleringen. Asylgruppen ta kontakt med Cityutdelare för många av dom är i asylprocessen.
Som utdelare är det viktigt att skapar ett mikrokollektiv, av utsatta. Bli en person som kommer och snackar och tar en bunt. Det är intressant då det är en ny bransch. Människor har blivit så billiga att man kan stå ute och kränga grejer gratis. I och med att det är så nytt finns det inga fasta ramar för motstånd.
Några sista ord från Sofia:
– De håller på att skapas ett nytt låglöneproletarat i Sverige. Där bemanningsföretagen är boven. Slå mot dem.
Dagens tips: Gå på Vår Makt i Malmö 1-2 november, passande nog följer sedan (några kvarter bort) rättegången mot Malmö26 med 3 november.
Läs även andra bloggares åsikter om alienation, arbete, bemanning, city, klass, motarbetaren, tidningsutdelare, uniflex
Konflikt och annat: Vardagspussel, Ett hjärta rött om att klass avgör, Fragment om fantasi, En bris om ensamhet och gemenskap. Sist men inte minst tipsar jag om hemsidan Kunden har inte alltid rätt.
Kim Müller 