I denna artikel skriver Aftonbladet om att det är varslat strejk på Gröna Lund, passar fint inför julruschen. Anledningen är de sugiga lönerna på de privata nöjesparkerna, under tio papp i månaden om du är under 20 och om du är mellan 20 och 24 så drygt 12 000 i månaden. Naturligtvis stödjer jag högre lön för nöjesslavarna, men även Hotell- och Restaurangs bud på 800 kr mer är pinsamt lågt.
Sedan får man som vanligt intrycket av att de LO-baserade facken egentligen inte vill vinna konflikterna utan mest strejkar för skojs skull. Varför inte dra in fler företag i strejken?
Svaret är förståss att de egentligen inte bryr sig, de är ju inte dom som står och svettas som ”attraktionsförare” på Grönan som har beslutat om strejken och det är inte de som ställer kraven. Vad som behövs är att vi börjar lite på självaktiviteten som strategi och inte låter oss styras av fackpampar, jag lovar att utveckla mig mer senare.
I en diskussion med en representant för Hotell- och Restaurangfacket sa människan till mig – Ibland går vi hand i hand med arbetsgivarna och ibland så boxas vi med dom. Jo tack, jag har märkt det.
Man kan väl bara tillägga att den ombudsmannen var en riktig clown…
En montör i Helsingborg, Markus Persson på Reklamfabriken, färgade i fredags nackhåret rött. Hur otroligt det än kan låta så blev det en stor affär av det. Bland annat Sydsvenskan, DN och HD har skrivit om ämnet (HD´s artikel är betydligt längre och mer detaljerad, den rekommenderas).
Killen blev tillsagd att ”du får åka hem och ta bort det där”, men det var lättare sagt än gjort och när han inte kom tillbaka efter några timmar så fick han en erinran om olovlig frånvaro från chefen Stefan Dinesson. Chefen menade att han kunde skrämma kunder. Fackombudet tror dock att han kan fixa till historien och menar att företaget är ute och cyklar.
Datorn krånglar igen. För tredje gången den här veckan. Och varje gång en kund ringer sitter jag där som en idiot och kan inte svara på de frågor som ställs. Såhär har det varit hela tiden sen jag började på det här jobbet. Och boven i dramat är IT-chefen.
Från början var jag inte fast anställd här och trodde att problemen berodde på att jag därför inte hade rätt program och tillhörighet och sånt. Men nu verkar det som det är samma för alla, för alla klagar.
IT-chefen är en självgod skit som inte frågar någon annan om råd, vilket har resulterat i att halva IT-personalen har bytts ut på ett par år och att mängder med folk på företaget är sura på IT-avdelningen. Det skall sägas att de andra där, de som jobbar under chefen, är justa allihopa och det huvudsakligen inte är deras fel att allt strular även om man undrar om de vet vad det gör ibland.
Nåväl, ni vet när man har en känsla av att något kommer att hända. Den känslan har jag när det gäller IT-chefen. Grytan kokar.
Har precis lagt till en ny länk på blogrollen. Nämligen tidningen Kolla!. De har en hel del roliga artiklar och notiser. Speciellt artikel om Sydkorea var otroligt kul!
Jag har fortfarande inte fått egna arbetskläder på storköket jag jobbar på utan tvingas gå runt i de andras halvtrasiga trasor som passar jävligt illa. När jag tagit upp det med chefen säger hon bara att jag får vänta tills jag blir fast anställd. Jovisst, när helvetet fryser…
Men häromdagen så skulle chefen för hela rektorsområdet komma på besök, då kläckte en av mina arbetskamrater den lika ondskefulla som tramsiga idéen att jag skulle ta på mig det slitnaste och fulaste plaggen som passade sämst som vi kunde skrapa ihop. Jag var en smula tveksam till planen, det var ju jag som skulle se ut som ett fån, mina arbetskamrater var däremot otroligt entusiastiska. Men vad fan, jag tänkte jag skulle pröva i alla fall.
Med mina arbetskamraters hjälp hittade vi ett par byxor storlek XXL, en gammal murarskjorta som min chef vid ett tillfälle sagt att jag kunde använda (förmodligen kvarglömd av en hantverkare och stulen av vår snåla chef) samt en gul keps i pinsam passform med texten ”Tasty Tortellini”.
När min närmsta chef först fick sin på mig såg hon en smula skamsen ut och undrade om jag inte kunde ta på nåt annat. Jag hävdade hårdnackat att inget annat var rent. Det gick ett par timmar och jag rumlade runt i mina ful-kläder, en hel del gliringar och skratt var det min själ under dagen, men de skratten bjuder jag på. Tills slut var det dags för Big Chief att dyka upp. Jag såg till att komma fram ordentligt och synas och nog såg Big Chief mig alltid. Big Chief glodde så ögonen höll på och trilla ur och frågade min chef om jag jobbade där? Det kom ett förläget, pipande ”Ja” till svar och sen gick dom in på kontoret. Vi ur kökspersonalen höll på att garva ihjäl oss!
Nu återstår att se hur det går med arbetskläderna.
Hur är det med er läsare? Har ni arbetskläder som ledningen betalar eller hur är det? Skulle vara kul att höra om folk som lyckats kämpa till sig arbetskläder.
Kim Müller: Vilka är ni? Kan ni börja med att presentera er själva?
Paul: Jag fyllde tjugoett och hade ingen utbildningen, *skratt* förutom ett truckkort. Jag började jobba dubbelt i början, på hemmet 75 procent och dessutom som telefonförsäljare. Jag jobbade på en högstadieskola som allt i allo och jag fick arbetet på särskolan genom rektorn. Det var en ny kille som kom dit som var väldigt våldsam och jag hade gjort ett jävla bra jobb innan enligt rektorn, så då fick jag det arbetet. De ville ha dit en kille.
Mackan: Jag hade precis hoppat av en folkhögskolekurs där jag skulle läsa upp gymnasiet. Jag hade hamnat i ungdomsgarantin, framtiden var ljus. *skratt* Men jag kände A som ringde mig en morgon och frågade om jag ville ha jobb på hemmet. Jag kände mig smickrad först men han hade visst redan ringt tre andra innan. Så gick jag dit en halvtimme senare och blev kvar ett år. Innan hade jag arbetat på olika ställen, mestadels ströjobb och praktikplatser. Trettio praktikplatser, jag gick på ett individuellt program och arbetsmoralen var inte så hög så man var bara på ett ställe fyra-fem dagar. Det var alltifrån sjukhus, storkök, mcdonalds till städare och affärer. Jag var tjugo år när jag började arbeta på särskolan.
För några år sedan jobbade jag en sommar på ett tryckeri. Det var ett ganska skitigt och bullrigt arbete, med trycksvärta och dånande tryckpressar. Vi var en del extrafolk som var inne för att göra en ovanligt stor beställning, i stort sett stod vi i två-skift två månader i sträck och buntade papper på lastpallar. Den höga ljudnivån samt att man mest stod på en fläck gjorde att det var rätt svårt att lära känna folk, det gick knappt att prata förutom på rasterna.
Eftersom min första ”Plågen” post har varit så populär tänkte jag ta tid till att utveckla lite. Även DN har skrivit om ämnet.
Här i riket är man väldigt förtjusta i att prata om hur lysande vår yttrandefrihet är (speciellt i jämförelse med andra länder). Jag håller inte riktigt med och just den här historien med Pågen är ett utmärkt exempel. För hur mycket yttrandefrihet har vi egentligen på våra arbetsplatser? I alla fall jag spenderar en hel massa vaken tid på min arbetsplats, är där är det min själ ingen yttrandefrihet – för, handen på hjärtat, hur många som jobbar på golvet känner egentligen att de kan säga vad de vill till ägarna eller ledningen? I viss mån är det väl lite bättre för de som har tills vidare-anställningar, men hur många har det idag? En vårdare som blev nekad fortsatt anställning för sitt bloggande, där han skrev om sin arbetssituation, är mllstrm.
För att citera Dolly Parton:
It´s a rich man´s game, no matter what they call it and you spend your life putting money in his wallet.
Deprimerande eller hur? Men misströsta inte, Dolly har mer att säga:
They Let You Dream Just to Watch Them Shatter;
You’re Just a Step On the Boss Man’s Ladder,
But You’ve Got Dreams He’ll Never Take Away.
In the Same Boat With a Lot of Your Friends;
Waitin’ For the Day Your Ship’ll Come In,
And the Tide’s Gonna Turn, and It’s All Gonna Roll Your Way.
Och här kommer lite fler relevanta bagar-länkar, först till Livsklubben uppe i Stockholm som har kämpat på i åratal: Livsklubben
Och gänget på Polkagrisar som har publicerat arbetsplatsberättelser från flera bagare:Polkagrisar
Första grälet på ett nytt jobb. Av någon anledning verkar nästan alla jobb-gräl utspelas i fikarummet, kanske för att det är en av få gånger det finns tillfälle att samlas och prata. Men i alla fall, detta gräl öppnade verkligen ögonen på mig när det gällde de interna relationerna på arbetsplatsen. När jag började var det ganska svårt att se alla osynliga små trådar av vänskap eller ovänskap som spunnits under åren, de flesta hade jobbat där ganska länge. Det var heller inte så frispråkigt som på en del andra ställen.
Att chefen inte hade vunnit några populäritetstävlingar var lätt att räkna ut, det gör chefer sällan. Det är ju inte heller så märkligt då de flesta människor starkt ogillar att ha personer som bestämmer över dom, speciellt inte människor med mer lön och mindre vetande.
Just detta gräl gällde att en diskare var tvungen att ta ut sin lediga ”fritimme” på en tisdagsmorgon istället för en fredagseftermiddag, men det var inte diskaren som fick skäll utan en hårdhudad och stridbar städerska som var kompis med diskaren. Chefen var otroligt upprörd över kritiken och menade att städerskan ”bara spred dålig stämning”. En bisarr anklagelse från någon som råskäller på rasten.
Grälet gjorde varken nåt bättre eller sämre, men för mig som ny var det som att zooma in på ett slagfält, för en arbetsplats kan i många fall liknas vid ett slagfält. Jag kunde för första gången se vem som tittade på vem för att få stöd, vem chefen vände sig till eller vem som öppet tog städerskans parti och vem som inte gjorde det.
Som flera tidningar har rapporterat (bl a Sydsvenskan) har två bagare på Pågens i Malmö fått tillsägelse för att de haft humor nog att ändra Pågens namn och logo till ”Plågen”. De hade lagt upp logon på en av bagarnas Facebook-sida. Men det blev lite liv om det och dom fick ta bort den.
Lärdomar att dra av det här är väl följande: Kapitalister saknar humor, yttrandefrihet gäller inte arbetare som snackar jobb samt att det är bättre att vara anonyma nästa gång!
Vore kul om ni läser kunde skicka in mer exempel på ”omgjorda namn” på företag!
Kim Müller 