Här kommer en läsvärd artikel från Notes from the swedish workers’ movement (som jag tidigare intervjuat) som tar upp berättande och klasskamp. Jag publicerar den då jag misstänker att de flesta mina läsare inte läser den bloggen också. Kommentera gärna på engelska:

I read last night an interview with Alan Moore, an anarchist who has written some of the best comics of the recent past, including Watchmen, V for Vendetta, and From Hell. He discussed a little bit about the importance of story telling for radical movements, a theme which has come up here before, in my discussion of Kämpa Tillsammans’ use of the ‘workplace story’ as an organising tool.

I wrote:

“While traditional workers’ inquiries tend to be quite formal, often involving questionnaires and formal interviews, the members of Kämpa Tillsammans  chose instead to document their own (often humorous) work experiences, draw lessons from them and publish them on the internet. They deliberately chose the medium of story-telling because they wanted workers to engage with the stories in a way that is not possible with formal surveys. Kim Muller of Kämpa Tillsammans explains that they wanted to change the popular idea of what it was to be a worker; workers do not communicate with each other via “written pamphlets or leaflets but by talking and storytelling”, thus stories provide a far better way to develop a new workers discourse than dry analysis and documentation.”

Alan Moore had a similar point to make, although unsurprisingly, he made it far better:

“I think that if you actually examine the relationship between real life and fiction, you’ll find that we most often predicate our real lives upon fictions that we have applied from somewhere… Inevitably, we are to some extent creating a fiction every second of our lives, the fiction of who we are, the fiction of what our lives are about, the meanings that we give to things. So to some degree, stories are at the absolute center of human existence”

(in Mythmakers and Lawbreakers – anarchist writers on fiction, published by AK Press)

In my piece, I was counterposing the practice of workplace storytelling with that of the more formal workers’ inquiries, promoted by the Italian autonomia tendency. Many of the Italian autonomia writers were academics, and thus a rigorously formal inquiry into the ‘objective facts’ of workplace organisation and working class struggle in the big industrial plants  was a natural enough path to take, (This approach was mirrored more recently in Kolinko’s ‘Hotlines‘ inquiry into class composition in call centres). Kämpa Tillsammans’ approach was more subjective, they wanted something which was fun for workers to read and talk about. Workers swap stories and jokes all the time in the break room and on the shop floor, who would pass on an academic text or a piece of sociology?

Thus stories could be a much more useful organising tool – as well as passing on experiences and ideas, they carry implicit moral overtones, heroes and villains, which in turn justify militant practices and rebellion. Looking at stories in this way, as intrinsically related to our experience of daily life, has much in common with the trend in sociology towards ‘social constructionism‘, which places focus on the ways that social reality is created by groups and individuals. It’s no secret that bosses and companies do all they can to create a narrative of work that promotes responsibility and hard work. This typically takes the form of lectures and videos about ‘company values’, underscored by pathetic staff perks and bonus schemes. The success or failure of this attempt will have a big effect on the workplace collective, will workers identify their interests with the company and follow their narrative, or will they develop their own of subversion and rebellion?

Kolla gärna in bloggen Litteratur och Klass också. Eller varför inte Tio meter över havet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Stigande elpriser, stillastående kärnkraftverk och sträng kyla, Jinge skriver Drevet mot Carlgren

Annonser

Tänkte skriva ett litet inlägg med länkar och citat om boken Tillsammans som kommit ut under hösten. Jag tänkte samla ihop länkarna här så jag hoppas kunna lägga till fler efterhand. Boken kan för övrigt köpas t ex på Radikal Distro och Adlibris.

Skumrask listar boken under Årets läsning 2009 och skriver såhär:
Det är inte i första hand för att få en fantastiskt läsupplevelse som jag då och då öppnar den här boken utan för att det är så jävla skönt att veta att det fortfarande pågår någon form av klasskamp därute. Boken handlar innehåller ett antal texter om hur arbetare exploateras, men vad viktigare är, också vilken form motståndet tar sig. Rekommenderas till alla som lönearbetar.

Yelah har Staffan Jacobsson skrivit den här recensionen:
Det här är en bra bok. En ny antologi texter om gemenskap och klasskamp på 254 sidor som jag läste tvärs igenom direkt. Språket är rakt och enkelt både i arbetsplatsreportagen och i de mer teoretiska avsnitten, och täcker det betydelsefulla decenniet 1998-2008. Om motstånd i arbetslivet och i den sociala fabriken, här och nu, i Sverige.

Den verklighet vi lever i formulerad med egna ord. Nya tider, nya kampformer. Direkt aktion, ansiktslöst motstånd, självreducering, arbetsplatsundersökning, massmilitans. Här steks det hamburgare, jobbas på terminal och placeras på Lernia – men sannerligen inte utan protester. Och den autonoma rörelsens historia från 1948 (!) via den italienska operaismen och fram till idag, mycket koncist och intressant berättad. Det nya proletariatets kreativitet är tillsynes omätlig, och det klasslösa samhället byggs tålmodigt upp genom mikrokonflikter och små positionsförskjutningar, genom gemensamma erfarenheter och kamratskap i kampen; av dom som vill ha allting. Fil. dr. Andrés Brink Pinto har skrivit ett utmärkt förord som introducerar läsaren i centrala begrepp, och Prole.info/Pluribus har gjort en snygg produktion. Köp den och läs den och låt dig peppas i klasskampen!

Tidningen Framåt! har också intervjuat oss, men den får ni allt surfa iväg och läsa, för det är för långt för att citera. Men som en teaser kommer sista frågan:
Vem ska läsa boken?
Alla som inte är nöjda med det här samhället eller sitt jobb, alla som är nöjda med det här samhället eller sitt jobb. Folk som är intresserade av förändring och en samhällsdebatt om lönearbetet och kapitalismen.

Sen har Anders Carlsson på Proletären citerat oss ur sitt sammanhang också, nämligen då han kritiserar ”anarkismen”. Jag har delvis svarat på tramset på socialism.nu.

En ärligare och grundligare genomgång och kritik går istället att hitta hos Arbetarmakt. Den gäller den autonoma rörelsen i stor med fokus på Kämpa tillsammans! och Allt åt Alla.

Uppsala Fria har gjort en intervju i samband med boksläppet i Uppsala, men den verkar inte längre finnas på internet.

Nog om det, för den som undrar vad jag själv läser nu efter jul så är det American Gods av Neil Gaiman

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver ?rettiwT röfraV, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver God jul kamrater!, Kaj Raving skriver Arbetarna beredda att ta strid mot inhyrd arbetskraft, Johan Frick skriver Det ärliga svaret, Anders_S skriver Vem äger egentligen Geely Automobile?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Without taking a closer look, the Swedish workers’ movement may, for an outside observer, look very strong and well organized. Many workers are union members, and the collective agreements and strong labor laws should ensure some basic rights, but the laws are seldom very effective and not used in real workplaces, and the union is very centralized and makes it hard to act out self-activity among wage workers. Make no mistakes, the swedish working class is very hard pressed with the highest unemployment seen in many years. But more and more workers is also taking actions outside of the traditional ”Swedish model” – using wild cat strikes and more hidden forms of direct action.

I have made an interview Ronan (or ”handsome irish anarchist” as he likes to call himself) who works with the blog Notes from the Swedish Workers’ movement. The blog looks into the different currents of the radical Swedish workers’ movement.

Kim
Hi, handsome irish anarchist, wanna tell me a bit about the project you work with?

Ronan
Right now I’m doing a lot of research and writing about the Swedish workers movement. I’m writing a blog with some shorter pieces and observations, and have just written a longer essay for an Irish journal, and am in the process of writing another long piece which I hope will be published in the English journal ‘Black Flag‘. The intention is to eventually produce a pamphlet called ‘Notes from the Swedish workers’ movement’ which will summarise the recent history of the movement, and present some of its most interesting ideas and practices.

Kim
How come you have this focus on Sweden? Does the movement differs from other similar countries that much?

Ronan
My main experience is with the English speaking movement, through active participation in Ireland, and a lot of discussions and reading about it elsewhere, so I can’t really speak for the movement in non-English speaking countries like France or Spain (I also have experience with the movement in Denmark). My focus on Sweden is because I think that the movement is generally on the same track, but is quite far ahead of what has so far developed in the English speaking movements. I want to take some of the lessons that have been learnt there, and bring them to the English speaking movements, which will hopefully provide some kind of ‘booster shot’ and help to speed up the development.
To be more precise, what I think is special about Sweden is the way in which it has developed a revolutionary theory and practice centred around the workplace as it is constituted today, not as it was twenty or thirty years ago. In the English speaking countries over the past few years there has been a very long internal discussion about issues such as organisation and the relation to the class struggle. I think these battles have now been won, and what the movements are struggling with is developing a real practice. In some cases people are very interested in working with unions, even when conditions make this impossible, , in some cases there is a strong critique of unions, but no practical alternative proposed. It’s these kind of discussions that I’m hoping to help develop with this research.

Kim
What do you see as the ”real practices”, theory and alternatives that can be ”borrowed” from the swedish movement

Ronan
As I said, I think the movement has developed a theory and practice rooted in the modern working place, and the modern class composition. This is seen in practices such as the Registry Method and the reorganisation of the SAC, the Faceless Resistance promoted by Kämpa Tillsammans!, and in the promotion of ‘social factory’ struggle by Planka.nu or Piratbyrån for example. I am also interested in Folkrörelselinjen’s particular approach to working within union structures to build militance, which still recognises the problems with unions. All these different practices really go hand in hand with a polyamorous approach to theory, which has cannibalised classical Marxism, ‘autonomist’ reinventions, anarchism, syndicalism, left communism, etc etc. This has meant that there is no single political thread which is primary, but a lot of different ideas, taken and re-contextualised to suit the needs of the present.

Kim
Haha, I like the language

Ronan
Poly-amorous cannibalisation?

Kim
We usually prefer to say ”pragmatic” instead of polyamorous. But that can change…
At the same time, there is very few open struggles like wildcats and occupations going on. I can imagine that LOs firm grip have forced us to look elsewhere and try different things… (not really a question, more like thinking…)

Ronan
Yes, unfortunately I haven’t really been able to find figures for strike days and things like that. My impression was that a lot of disputes were happening through SAC?

Kim
Yes, in number of strikes SAC is high i think, but not in ”strike days” since the strikes very often is small.

Ronan
Ok

Kim
But the lack of open struggles also have a lot to do with class composition, high unemployment and unsecure jobs and so forth.

Ronan
Yes, in that sense it would be consistent with much of the rest of the world

Kim – Can you tell me about the posts so far?

Ronan
On the blog I have both assembled some different stuff, and written some original things. Bear in mind that with this blog form, I don’t mean the posts to be the decisive work on something, but a prelude to more discussion and development.

So, I have assembled some of the different articles written in the ESF reader, which was very useful. I have published a translation a friend made of a Folkrörelselinjen text, I have published a short description of the Registry method (written by Altemark), an original piece about the Batko group, and just recently an interview with a former Folkmakt member about the history of that group.

Kim
And what are you planning now?

Ronan
I am hoping that the pieces about Batko and Folkmakt will inspire some discussion, which will provide more information. I am also planning a piece about whether SAC struggles are too conflictual. I would like to write something about the 1990 recession and the turn towards autonomism, something about school strikes. I would also like to write something about Kvinnopolitisk Forum, more about Piratbyrån, something about class composition, etc etc… That is, the class composition in Sweden
I will also publish the longer essays I told you about at some stage.

Kim
It seems to me that the swedish movement have been good at taking use of people real life experiences of workplace struggles, through discussions, interview, inquires and storytelling. How do you think about that?

Ronan
Yes, I definitely agree with you on this question. In common with a lot of other countries, the idea of the ‘militant inquiry’ from Italian operaismo (where radicals formally investigate the conditions of work in order to learn lessons about the class composition and methods of struggle which can then be circulated among other workers) was much discussed in Sweden, through Riff-Raff for example. Your group, Kämpa Tillsammans was also influenced by this discussion, but instead of making a formal inquiry into the lives of other workers, you preferred to discuss how you personally learned lessons from struggles in your own workplaces. I think this is quite an important shift, moving from looking at the working class from the outside, to looking at it from the inside as participants in the struggle.

One of the results of this is that these pieces, anecdotes rather than essays, are a lot more digestible, they are not just something for left wing academics (who anyway don’t matter that much!), but they are something for average pissed off workers who are looking for something to do in their workplaces. Stories can give us much more than academic work, they carry morals and norms as well as statistics and graphs. It is not an accident that reading children stories is one of the first acts of socialisation, it is about learning values, rather than simply facts.

It is worth noting that starting with everyday life as the basis of an opposition to the system is something that is common with the US feminist practice of ‘consciousness raising groups’, these groups connected women to the movement in a way that abstract sloganeering could not do, and it became the backbone of the feminist movement during that time.

This tendency has been aided by the internet, which has made it easier for people to publish their own stuff, while blogging has at the same time made it more acceptable to write in this informal style, of half finished thoughts, pieces in an ongoing discussion.
To sum up, I think this is again connected with what I discussed earlier, the importance of returning the focus to everyday life, rather than in the tired old clichés from 1917, 1936 etc. It empowers people, it makes the struggle something that occurs in their everyday life, and it makes revolutionary politics a lot more easy to grasp.

Kim
Anything else to add?

Ronan
Yes, it’d be really great to hear from people involved in the movement, to hear what they have been involved in, and what they think is important. The more people that participate, the better the work will be.
They can contact me at: swedishzine(at)gmail.com.

And that was all, readers should feel encouraged to comment in english so the poor souls who don’t know swedish may read as well.

As a tribute: a swedish demolition worker does the riverdance.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ja, som en del av mina läsare känner till så är en hel del av min tidigare teoretiska utveckling och skrivande tät sammanbunden med gruppen Kämpa tillsammans! och i höst är det (tack vare kamrater i Pluribus Förlag.) dags för det mesta av den samlade textproduktionen att ges ut i bokform. Riktigt allt är det inte, då en del ”texter” i sig är satans långa häften och vi ju redan tidigare givit ut en bok (Vi vill ha allting!). Det kommer bli ett par olika släppe-arrangemang så håll ögonen öppna.

Som en teaser kommer här förordet, skrivet av Andrés Brink:
Förord

”Vi kallar oss inte kommunister – vi är kommunister”

Med jämna mellanrum brukar klasskampen dödförklaras. Ursprunget kan vara valpiga småliberaler som yrar om individen såväl som betydligt intressantare framlyftande av andra viktiga identifikationer. Gemensamt för både den smaklösa och den rimliga kritiken är en syn på klass som något kulturellt, en identitet bland alla andra. Vid ett snabbt ögonkast tycks kritikerna ha rätt. Dom stora organisationer vi förknippar med formaliserad klasskamp, vänsterpartier och fackföreningar, är onekligen på nedgång. Sossarna avvecklar den välfärd dom en gång byggde upp och LO-facken ägnar sig i sina sämsta stunder åt att skicka snuten på papperslösa arbetare samtidigt som allt färre ser sig själva som arbetare i kulturell mening i takt med att dom industriella massarbetsplatserna flyttar från västvärlden. För klasskampen eller arbetarklassen är inte död, dom har bara bytt skepnad. Borta är fabriksarbetaren med livstidsanställning och kollektiva förhandlingar, i dess ställe har den visstidsanställda arbetaren trätt och därmed behövs nya vapen i klasskampen.

Klasskampen pågår varje dag på alla platser där någon säljer sitt arbete. Den sociala relationen mellan arbete och kapital är den relation som hela samhället kretsar kring och den relationen är till sin själva natur en relation av klasskamp. För att förstå klasskampens mekanismer och för att kunna accelerera och sprida en konfrontativ inställning till kapitalet behövs teori. Inte en död teori, ägnad åt akademikers intellektuella onani, utan en levande teori, en teori som lever i själva klasskampens böljande vågor. Texterna i denna antologi är sådan teori, framväxt i samklang med att nya metoder för konflikt prövats på nya arbetsplatser. Det är också en teori som växt fram ur en vänster som agerat bortom parlamentariska partier och förhandlande fackföreningar. För att förstå Kämpa tillsammans! texter behöver man förstå den rörelse som producerade gruppen, den autonoma rörelsen.

Under nittiotalet hände det något med svensk politik. I skuggan av massarbetslöshet och sociala nedskärningar, regisserade av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, dök den militanta utomparlamentariska vänster som stundtals kallade sig själv autonom upp. Det nya med den autonoma rörelsen var inte så mycket ideologi som organisationssätt och val av politisk praxis. Tidigare vänsterrörelser i välfärdsstatens Sverige, exempelvis radikaliseringsvågen från 68 och en bit in på sjuttiotalet, sysslade mycket med studiecirklar, ideologiskt hårklyveri och propaganda. Trots romantiserandet av väpnade befrielserörelser i tredje världen och drömmar om den perfekta leninistiska revolutionen var 68-orna bäst på att anordna studiecirklar hos ABF och skramla pengar på stan. En sympatiskt inställd stat och ett väl utbyggt föreningsstöd skapade en extremvänster som höll sig inom det politiska systemets ramar.

Nittiotalets stat var inte alls lika sympatiskt inställd till revolt eller motstånd. Det fanns inte längre några pengar till generösa föreningsstöd eller utbildningar av nyckelpersoner. Tvärtom monterades mycket av det sociala och kulturella stödet riktat mot framförallt ungdomar ner under några års ekonomiskt stålbad. Där sociala protester tidigare setts som sociala problem sågs dom nu som polisiära problem och bemöttes därefter. Samtidigt går det inte att reducera den autonoma rörelsens avståndstagande från samröre med staten till ett ensidigt undandragande från statens sida. Det handlade minst lika mycket om framväxten av en social och politisk rörelse som satte direkta resultat i första rummet, en rörelse som inte nöjde sig med opinionsbildning eller fortbildning.

Det går såklart inte att reducera den nya utomparlamentariska vänstern till en direkt produkt av nya sociala förhållanden, men den dramatiska ökningen av arbetslösa och socialbidragstagare i kombination med försvinnandet av många stora industriarbetsplatser skapade förutsättningar för framväxten av ett nytt sätt att göra politik på. Utan att ha några hårda sociologiska fakta, det finns så vitt jag vet inga vetenskapliga undersökningar av den autonoma rörelsens sammansättning, vågar jag påstå att om sjuttiotalets radikaler hade sin tyngdpunkt bland universitetsstuderande hade nittiotalets sin bland vit socialt marginaliserad storstadsungdom.

Som historiker är det frestande att överhistorisera allt man studerar, det går med lite vilja att hitta långa linjer och historiska rötter till det mesta. Militant utomparlamentarisk vänster är inget undantag, det går att se likheter med allt från franska kommunarder, ryska nihilister eller tyska vänsterkommunister till nederländska Provos, engelska anarkister eller danska husockupanter. Idéhistoriskt har en utomparlamentarisk vänster funnits i Sverige åtminstone sedan ungsocialisterna med tidningen Brand blev uteslutna ur socialdemokratin 1903 och Sverige utmärker sig genom att ha en lång obruten syndikalistisk tradition. För den autonoma rörelsen var det dock inte idégodset som var det viktigaste arvet utan den tradition av självständig basorganisering i kombination med politisk militans som övertogs från den västeuropeiska husockupantrörelsen. Det var sammanhållningen, det kollektiva uppträdandet i gatustridssituationer och beredskapen att använda våld för att nå sina politiska mål som gjorde att dom autonoma stundtals kunde överraska i och faktiskt stundtals vinna konfrontationer med polisen, som till exempel på 30 november i Lund vid ett par tillfällen i början av nittiotalet.

Att hitta ett sätt att karakterisera den autonoma rörelsen är inte helt enkelt. Anledningen är att det, som i alla nya sociala rörelser, saknades en central punkt, ett manifest eller en organisation med formellt medlemskap. Istället rörde det sig om politiska fält som delvis överlappade där enskilda aktivister kunde vara autonoma och någonting annat, exempelvis feminister eller antifascister, samtidigt. Det går alltså inte att reducera den autonoma rörelsen till en enfrågerörelse eller ens en ungdomsrörelse. Istället är jag övertygad om att det är fruktbart att förstå dom autonoma som vilken annan ny social rörelse som helst, som en politisk rörelse med ett brett register av både intresseområden och handlingsrepertoar. Om man ska försöka ringa in den autonoma rörelsen finns det vissa nyckelord som drar stora penseldrag för att skapa en bild. Det blir självfallet inte en klar definition med skarpa gränser utan snarare en framställning utifrån några centrala begrepp. Det kanske viktigaste begreppet är autonom som i det här sammanhanget bör förstås som fristående från stat och kapital. Rent konkret innebar det att rörelsen var utomparlamentarisk till sin form och antiparlamentarisk till delar av sina uttryck. Man ställde inte upp i val och organiserade sig utanför den rådande partistrukturen. I kombination med en ofta uttalad misstro mot parlamentarismen som politiskt system ledde detta till att dom autonoma kunde utmålas som antidemokrater när dom bröt det politiska spelets ramar. Men det handlade snarare om en position mot staten, i alla dess former, i kombination med en demokratisyn som skiljde sig från den representativa parlamentarismens.

Friståendet från kapital fick under nittiotalet inte så stora praktiska konsekvenser för den politiska praxis rörelsen hade. Eftersom den inte hade sin bas på någon eller några stora arbetsplatser kunde rörelsen inte gripa in direkt i produktionsprocessen. Även om många aktivister var lönearbetande var det inte lönearbetet som var den gemensamma grunden för den förda politiken. Istället angreps storföretag utifrån, stundtals med goda resultat som det tidiga nittiotalets kampanjer mot Shell.

Det går alltså att karakterisera den autonoma rörelsen som både utomparlamentarisk och utomfacklig. Likt många andra nya sociala rörelser var inte den autonoma rörelsen organiserad i en eller flera formella organisationer med stadgar, styrelser eller medlemskap. Istället präglades den av basdemokratisk organisering där besluten fattades direkt i den lilla gruppen. Även om rörelsen stundtals uppvisade en stor samstämmighet och arbetade i landsomfattande kampanjer fanns det inga centrala organ likt kongresser eller centralkommittéer som styrde aktiviteten, hur mycket än säkerhetspoliser eller journalister letade och önskade. Det betyder inte att det helt saknades styrning eller riktning, bara att den utövades på ett annat sätt.

En traditionell folkrörelse kan liknas vid en pyramid där (i bästa fall) medlemmarna i basen väljer sin ledning i pyramidens topp. Sedan är det ledningen som stakar ut en riktning och som ytterst tvingar medlemmarna att följa den. En ny social rörelse kan istället liknas vid ett nät utan direkt mittpunkt eller tydliga gränser. I den typen av organisering finns det ofta olika punkter som förmår utöva större eller mindre inflytande på rörelsen som helhet. Nätverket överlappar dessutom andra både nya och gamla sociala rörelser och påverkar såväl som påverkas av sin omgivning. Det ena organisationssättet är inte nödvändigtvis mer demokratiskt än det andra, det rör sig snarare om två helt olika typer av demokratisyn där den autonoma rörelsen betonade direktdemokrati, självständighet och direkt påverkan på bekostnad av tydliga strukturer, formell enhet och valda makthavare.

Rörelsens något otydliga organisatoriska form och stundtals svaga gränsdragning mot andra sociala rörelser gör det svårt att hitta en gemensam ideologi som samlingspunkt. Under ett brett vänsterparaply kunde allt från anarkister och radikalfeminister till marxist-leninister och befrielseteologer samlas och även om tyngdpunkten kan sägas ha legat vid en antistatlig socialism lyckades rörelsen i sina bästa stunder vara ideologiskt öppen och odogmatisk. Det var främst den stora ideologiska bredden som skiljde den autonoma rörelsen från den anarkistiska. Även om det fanns en stor överlappning och gemensam riktning går det att lite hypotetiskt dra en kulturgräns i Jönköpingstrakten, norr om gränsen dominerades den utomparlamentariska vänstern av anarkism – i södern var istället autonom den samlande beteckningen. Bredden innebar såklart inte att alla politiska riktningar levde under ett ideologiskt konsensus. Den sammanhållande faktorn var istället organisationsformen, dom ganska vagt definierade gemensamma fienderna (från abstrakta saker som världskapitalismen eller staten till högst konkreta nazister eller porraffärer) och den politiska militansen. Att rörelsen var militant ska inte förstås som att alla eller ens en majoritet av dess politiska praktiker innehöll våld. Som alla andra sociala rörelser var det istället klassisk propaganda och interna studier som utgjorde merparten av verksamheten. Det som särskiljer dom autonoma från all annan vänster var dock att dom inte tog avstånd från våld som politisk metod i Sverige.

Den autonoma rörelsen bör kännetecknas som en politisk och social rörelse. Därmed går den inte att reducera till en enfrågerörelse, oavsett om den stavas antifascism, feminism eller ungdomsrörelse. Som politisk rörelse agerade aktivisterna på en rad politiska fält där antifascism, feminism och antiimperialism kanske var dom tre viktigaste frågorna. Till skillnad mot mer traditionella politiska partier var den politiska repertoaren fast förankrad i en direkt form av politik. Det kretsade mycket kring direkta ingrepp för att förändra en konkret politisk situation, exempelvis genom att bryta upp nazistiska manifestationer, eller gruppens interna liv. Stundtals tog den utomparlamentariska vänstern det feministiska slagordet ”det personliga är politiskt” på extremt stort allvar.

Det går att lite grovt dela in rörelsens politiska repertoar i tre huvudsakliga delar. Den första delen var den internt riktade verksamheten. Här samsades traditionella folkrörelsestudier som studiecirkeln, föredraget eller helgkursen med mer socialt inriktad verksamhet. Den andra delen utgjordes av politisk opinionsbildning i form av exempelvis flygbladsutdelningar, tidningsförsäljning eller torgmöten. Här ryms också mindre traditionella medel som gatuteater, sprejmålade budskap och vissa aktioner. Den sista delen var den som särskiljde rörelsen mest från traditionella folkrörelser eller partier. Eftersom rörelsen inte tog principiellt avstånd från våld och såg sig själv i ett klart motsatsförhållande till staten begränsades inte dess politiska repertoar av lagen. I skydd av mörkret utfördes sabotageaktioner, både för konkret ekonomisk skadegörelse och för propagandistiska poänger, mot olika politiska mål, exempelvis porraffärer, multinationella företag och nazister. Den mest våldsintensiva verksamheten riktades mot den nazistiska miljön vars demonstrationer angreps och stundtals stoppades med resultat att den svenska nazismen under nittiotalet hade svårt att bygga upp en gatubaserad politisk rörelse likt den tyska.

Under det sena nittiotalet och det tidiga tvåtusentalet fick rörelsen ökat genomslag för sina problemformuleringar och sitt sätt att bedriva politik. Dom autonoma går knappast att karakterisera som en massrörelse men kunde trots det befinna sig i centrum för vissa politiska förlopp. Tydligast var det kanske under den framväxande globaliseringsdebatten där vänsterns kritik av en global kapitalism bröt igenom i breda lager. Politiskt fick rörelsen sitt tydligaste uttryck i mobilisering och konkret motstånd mot multinationella politiska institutioners kringresande toppmöten. I Sverige kulminerade rörelsen under några kaotiska dagar Göteborg 2001.

Det är självfallet svårt att som historiker analysera händelser som ligger så pass nära i tiden som dom senaste fem åren. Men en tydlig trend inom den utomparlamentariska vänstern efter toppmötescirkusen 2001 har varit ett ökat intresse för arbetsplatser och konkret klasskamp. Om det beror på att rörelsen kanske hade mindre gemensamt än vad deltagarna trodde, på en återvändsgränd för den gatubaserade politik som stod i centrum under nittiotalet eller på att folk tröttnade på att angripa symboliska mål låter jag vara osagt. Klart är att det tidiga tvåtusentalet har präglats av en ökad vilja att gripa in i den sociala relationen mellan arbete och kapital på ett handfast sätt. Här tror jag det är svårt att underskatta Kämpa tillsammans! roll som spridare av idéer och som etablerare av ett nytt sätt att se på utomparlamentarisk politik.

Som läsare av dom tidiga texterna är det värt att veta att Kämpa tillsammans! etablerade ett nytt sätt att förstå hur autonoma kunde göra politik. Texterna bröt med tidigare symbolpolitik och ett starkt fokus på den enskilda individen. Istället sattes lönearbetet som sådant i centrum och teorin blev ett sätt att utveckla verktyg för klasskamp som varken var formellt politiska eller kompromissande fackliga. Detta förde med sig en tydlig förändring av den autonoma rörelsen. Även om stora industriarbetsplatser där rörelsens arbetssätt fått ett erkänt genomslag saknas så har rörelsen allt mer vänt sig mot just arbetsplatserna. I den vändningen har man tagit med sig dom styrkor rörelsen haft, en förmåga att mobilisera förhållandevis många människor, kompromisslöshet och ett undanglidande arbetssätt som gjord det svårt för arbetsköparna att effektivt bemöta eller ens veta var deras fiender befunnit sig. Det är inte någon avslutad process, vilket klasskampen aldrig är, men den öppnar upp för ett intressant gränsland mellan social aktivism och ansiktslös arbetsplatsbaserad klasskamp som bär vissa likheter med den radikala arbetarrörelsen innan andra världskriget.

Förändringen är självfallet en kollektiv process och kanske mer av en tendens än ett historiskt faktum men det går att placera Kämpa tillsammans! i centrum för förändringen. Återigen är kanske nätverket en bra liknelse, Kämpa tillsammans! var inte en skuggornas centralkommitté som utfärdade order och drog i trådar. Istället vill jag se gruppen som en stark nod i den autonoma rörelsens idémässiga nät. Ur denna nod etablerades klasskampen som konkret praktik som den centrala frågan för den utomparlamentariska vänstern.

För mig som historiker är detta en viktig bok/dokumentsamling. Alla rörelser förtjänar att få sin utveckling dokumenterad och kanske kan texterna visa att det går att använda politisk teori till högst konkret aktivism. Inget dödar radikala tänkare så snabbt som universitetet, därför är det glädjande att Kämpa tillsammans! förmedlade erfarenheter och tankar till en aktivistkader. Marxismen som tradition mår bäst i händerna på intellektuella som kommer ur och ställer sina tankar i en rörelses tjänst och det gjorde Kämpa tillsammans!.

Ur ett snävare akademiskt perspektiv är det glädjande att något som annars riskerade bli helt bortglömt dokumenteras och bevaras. I nuläget finns det, såvitt jag vet, ingen forskning om den svenska utomparlamentariska vänstern med undantag för viss uppdragsforskning bedriven av socialpsykologer vid Linköpings universitet. Förutom att jag som historiker har mycket att invända mot det psykologiserande och stundtals patologiserande anslaget finner jag det smaklöst att bedriva sin forskning på uppdrag av polismakten, för mig kan inte akademikerns uppgift vara att ställa sin forskning i det beståendes tjänst. Vi behöver inte veta mer om sociala rörelser för att staten ska kunna desarmera dom. Tvärtom måste historikerns uppgift vara att lyfta fram och förstå rörelser på deras egna villkor, i valet mellan stenkastaren och polismannen väljer jag, som den romantiker jag är, alltid stenkastaren. Förhoppningsvis kan denna textsamling stimulera till mer undersökningar av den utomparlamentariska vänsterns historia och utveckling.

Andrés Brink

Denna text bygger på en helhetsbild som i stor utsträckning hämtats genom studier av material från den utomparlamentariska vänstern, främst Alarmkalendern, Storm och Brand. Som förordsförfattare har jag tagit mig friheter att måla en väldigt grov bild med stora och svepande drag.

Från Konfliktportalen.se: boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport, Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells, Jinge skriver The Pirate Bay – Igen, Kaj Raving skriver Pervers kapitalism! 3.0 – dunplockning i tyskland, Anders_S skriver Underbart i Grekland, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, Jinge skriver Bortgjord landshövding – Miljöpartist,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Sju långa år
För ungefär sju år sedan skrev jag och några före detta arbetskamrater ner våra erfarenheter från kamperna på ett bageri där vi hade jobbat. För mig kom det att utgöra en startpunkt för ett mer utåtriktat och långsiktigt arbete med klassorganisering och politisk organisering.

Även om vissa av oss (speciellt medlemmarna i Kämpa tillsammans!) redan hade vänt och vridit på de här frågorna en hel del, så var publiceringen av de första texterna ett steg ut i vänsterns offentlighet. Publiceringen kom ganska snart efter kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg och de mottogs med både entusiasm och tvekan. För en del var det en välbehövlig ”vändning” gentemot vår vardag och andra var oförstående till vår ovilja att ha en ”politiskt linje” gentemot fackföreningarna. Man var oförstående till att ha en ”facklig linje” som var baserad på klassintresse istället för en politisk motivation att stärka den ena eller andra falangen. Å andra sidan blev våra texter väl emottagna av till exempel folk från folkrörelselinjen och delar av SAC. Helt enkelt andra som såg arbetarklassens självständiga arbetsplatskamp som det centrala och/eller själva hade erfarenhet av kämpande arbetarkollektiv.

Strategin utformar krigsplanen och dess mål bestämmer de enskilda stridshandlingarna, som skall leda till målet. Det innebär att strategin skisserar de olika operationerna och inlemmar de enskilda striderna i den.
von Clausewitz

Den andra arbetarrörelsen
När vi skrev våra första texter om jobben vi haft så kände vi inte till begreppet ”militanta undersökningar” och sättet de användes på. Men vi hade redan börjat intressera oss för de politiska inriktningar som satte arbetarklassens kamper i första rummet och snart läste vi om vad kamrater i Italien, Frankrike, USA och Sverige gjort och skrivit innan oss. När vi läste om tidigare generationers kamper så kände vi också igen oss. Vi identifierade oss med tidigare arbetare som haft liknande osäkra arbetsförhållanden och drivit en kompromisslös klasskamp. På det sättet såg vi vår historia och våra historiska föregångare både i texter och kamper. När vi på våra arbetsplatser vände oss till facket för att få hjälp men fick kalla handen och istället på ett direkt och utomfackligt sätt började kämpa tillsammans med arbetskamraterna var det lätt att känna igen sig i teorier om att det fanns en ”andra” arbetarrörelse vid sidan om den officiella. Vi var de tillfälligt anställda som fick skapa medbestämmande genom sabotage, löneförhöjning genom stöld och arbetstidsförkortning genom maskning.

Det ansiktslösa motståndet är ett resultat i sig: en oförmedlad kamp leder inte till en seger eller vinst utan är i sig en seger och vinst. Om jag går hem från jobbet en halvtimme tidigare än vad jag egentligen slutar, vilket jag ofta gör, har jag i och med att jag genomfört denna arbetstidsförkortning vunnit min seger. Målet är realiserat och en delseger är vunnen. Självklart kan nya mål och hotsituationer uppstå utifrån detta. Men det viktiga med det ansiktslösa motståndet och självaktiviteten är att medlet på sätt och vis blir till ett mål. Det ansiktslösa motståndet tycks därmed ha en fullständigt annan karaktär än förmedlad kamp just genom att det inte fungerar på samma sätt som förmedlad kamp: oförmedlad kamp genererar inte ett mål utan är ett mål.
Marcel

Dessa kamper, eller praktiker, som slog direkt mot ledningen och på ett omedelbart sätt gjorde våra liv lättare kom vi att kalla ”ansiktslöst motstånd” i brist på bättre namn. Det här var i en tid då vänstern, vår politiska omgivning, till stor del såg det som att det var ”lugnt” eller ”fred” på arbetsplatserna, i skarp kontrast till vår uppfattning om vår situation på arbetsplatserna. Jag menar fortfarande att det pågår ett dagligt klasskrig där ingen fred är möjlig så länge kapitalismen ännu existerar.

Partiet, facket, vänstergruppen osv. är medel – sätt att organisera rörelsen/kampen. De leder fram till en seger eller en förlust (….) det ansiktslösa motståndet är rörelsen, kampen, segern…
Marcel

Så begreppet ansiktslöst motstånd var ett sätt att beskriva de kampmetoder som arbetare redan använde dagligen. Vi betonade ofta det taktiska i dessa arbetsmetoder. Speciellt kanske i form av ”de små stegens politik” där man kämpade tillsammans och kunde ta större strider efterhand som man började känna varandra och lärde känna varandra. Vi beskrev i de första arbetsplatsrapporterna hur arbetarkollektiven bildades i kampen och hur dess medlemmar stötte varandra. I senare texter, exempelvis Management för proletärer, gick vi mer i detalj in på hur arbetarkollektiven formerades. En av de saker vi betonade var att oavsett vilken facklig linje man hade så var all framgångsrik kamp på arbetsplatsen beroende av solidariteten arbetskamrater emellan; ett starkt arbetarkollektiv.

Saken är väl att all form av klassmakt kommer ur självaktivitet. Representanter av olika slag kan aldrig göra något utan den ”galne niggern bakom ryggen”. Alla organisatörer av olika slag vill ANVÄNDA denna självaktivitet till sina fack/partier/organisationer. Vår ståndpunkt är att självaktiviteten är vad som ska organiseras, utvecklas och spridas.
Raven

Självaktivitet som strategi

För många av dem som var ute och kämpade på arbetsplatserna så räckte det, folk förstod vad vi menade. Men samtidigt var vi inte lika nog med att beskriva varför vi såg självaktiviteten som så central för klasskampens långsiktiga utveckling. Min fasta övertygelse är att klasskampen är den dominerande konflikten i samhället och dess tydliga uttryck finns på arbetsplatserna. Inte bara på grund av att det är där den dagliga kampen och utsugningen sker, utan också för att det är där vi lättast kan finna den gemenskap som gör att vi kan kämpa tillsammans. Så ska vi få någon seriös och bestående förändring av samhället måste den ha en utgångspunkt i den kamp mot lönearbetet som sker på arbetsplatserna. Med konkreta erfarenheter av kollektiv kamp tillsammans med arbetskamrater och grannar så har vi kommit fram till att den enda realistiska möjligheten att skapa förändringar i samhället sker genom självorganiserad arbetarkamp.

Så det vi gör, kamperna och spridningen av erfarenheter, är något som går utöver det ”mikroplan” som den enskilda arbetsplatsen utgör. Det är en del i stärkandet och byggandet av ”den andra arbetarrörelsen”. Den enda rörelse som på allvar kan förändra det här samhället. Arbetarklassens självaktivitet är inte bara en taktik för att gynna våra omedelbara behov utan också en strategi, en övergripande och långsiktig plan för att öka klassmakten och för att avskaffa alla klasser.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Konflikt: Salka, Guldfiske