Smygrelease på Tillsammans!

Lördagen den 24 oktober kommer boken Tillsammans för första gången finnas att köpa i Malmö. Platsen är Antikvanti på Hantverkaregatan 20 i Malmö (karta). Det kommer hållas två kortare föredrag och finnas gott om tid för mingel och småprat med folk från förlaget Pluribus och författarna från Kämpa tillsammans! Boken kostar 60 kr (ha gärna jämna pengar) och vi bjuder på förfriskningar.


14.00 – ”Vi kallar oss inte kommunister – vi är kommunister”

Andrés Brink håller föredrag baserat på sitt förord till Tillsammans. Där han sätter in bokens texter i ett större perspektiv i förhållande till samhället i stort och den autonoma rörelsen.

Ur förordet:

Som läsare av dom tidiga texterna är det värt att veta att Kämpa tillsammans! etablerade ett nytt sätt att förstå hur autonoma kunde göra politik. Texterna bröt med tidigare symbolpolitik och ett starkt fokus på den enskilda individen. Istället sattes lönearbetet som sådant i centrum och teorin blev ett sätt att utveckla verktyg för klasskamp som varken var formellt politiska eller kompromissande fackliga. Detta förde med sig en tydlig förändring av den autonoma rörelsen.”


15.00 – Vägrandets dynamik: ett föredrag om kommunism och kapital.
”Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som skall uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet” skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Den Tyska Ideologin. I det här föredraget går vi tillbaka till de marxistiska grunderna för att diskutera kapitalismens logik och kommunismen som en vägrandets dynamik bortom åsiktsgemenskaper och identiteter. Vad finns det för potential för förändring i en tid då den ekonomiska krisen tenderar att göra alltmer arbete och allt större delar av arbetarklassen överflödig för kapitalet? Vilken nytta kan vi ha av den marxistiska teorin när arbetarrörelsen rasat samman och arbetarklassens autonomi tycks imploderat? Och hur kan vi begreppsliggöra kommunismen när begrepp som klass, klasskamp och motsättningar för många tycks tömda på mening? – Kämpa Tillsammans, 2009.


Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Nu visar de sitt rätta ansikte, Jinge skriver Rödgrön Hjärnblödning?, Anders_S skriver Vansinnigt agerande av oppositionens partiledare, Kaj Raving skriver Mord på fackföreningsledare i juntastyrda Honduras, Johan Frick skriver Inte bara äckligt

Annonser

Sydsvenskan har idag ett längre reportage om de autonoma i Skåne, med intervjuer med flera olika grupper, samt info om de aktioner som varit och lokaler som finns. ”De autonoma” eller ”den militanta vänstern” är ett ganska brett begrepp som delvis täcker in grupper som inte har så där jättemycket gemensamt, men luddigheten är i alla fall delvis självvald. Själv var jag tillfrågad om att bli intervjuad också men avstod.

En av grupperna, Kämpa tillsammans! (som jag för övrigt är med i), kommer i dagarna ut med en bok med samlade texter från 1997-2009. Man kan förboka den för det väldigt blygsamma priset 60 kr. Förbokar gör du hos Radikal Distro

För att få en uppfattning om bokens innehåll kolla på Kämpa tillsammans! textarkiv (med texter på ett tiotal språk) eller läs baksidestexten:
Tillsammans – Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv.

I ”Tillsammans!” blandas historia och avancerad teoribildning med rövarhistorier från arbetsplatser som mest liknar dårhus. Vi får möta allt ifrån fotbollsspelande bagare och flipperspelande restaurangarbetare till arbetslösa datortekdeltagare, som lär sina arbetsförmedlare ett och annat om hur arbetsmarknaden verkligen ser ut. Med texter som berättar om hur arbetarklassen exploateras, men också om hur ett ansiktslöst motstånd kan ta form, ges ögonblicksbilder av vardagens dolda klasskamp.

Denna bok är skriven för dig som vill få en djupare förståelse för arbetets roll i kapitalismen och möjligheterna till motstånd. Den utgör även en introduktion till den autonoma rörelsen och är ett dokument över den utomparlamentariska vänsterns utveckling från 1990-talets mitt.

”Tillsammans!” är en samling texter skrivna av gruppen Kämpa tillsammans! Med teoretisk skärpa, humor och rå kompromisslöshet analyserar de samhället och sin egen roll som arbetare. Kämpa tillsammans har tidigare gett ut boken ”Vi vill ha allting!”.

För övrigt har jag också publicerat förordet.

Länkar till ett par av de grupperna som reportaget handlar om:

Motarbetaren
SUF
Allt åt alla
Asylgruppen Lund
Ockupantscenen

Här på sidan kan du läsa flera pressmeddelanden och artiklar om de aktioner som nämts i Sydsvenskan reportage, använd helt enkelt sökfuntionen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En artikel baserad på ett föredrag som jag höll på en kurs arrangerad av SUF-Malmö.

Från kampanj till konflikt

Den här artikeln handlar om synen på politik och den autonoma rörelsens med tyngdvikt i den “vändningen mot vardagen” som är en tendens inom rörelsen under de senaste 10 år (på ett ungefär). Jag kan tillägga att jag också ser SACs reorganisering som en del av samma tendens. Den vändningen kom i mångt och mycket av att vi började fråga oss själva “Vilka problem har jag i vardagen?” istället för att fokusera på all världens ondska och elände. Men vändningen kom också utifrån en slutsats att den här världen kommer bara förändras radikalt om och när arbetarklassen bestämmer sig för det. Helt enkelt en syn på att det är som arbetare vi kan bidra till förändring och inte som “aktivister och politiker”. Det kan tyckas självklart men är det inte, jag menar att det finns en ganska utbredd syn inom vänstern att man själva är “de goda” som kommer med medvetande och ledning till de fåraktiga massorna. Jag menar att detta är något i sig inneboende i representativ politik. Som i sina mest extrema fall faktiskt innebär att man ska kämpa mot arbetarklassen. Här kommer ett citat från en tysk grupp ur “anti-deutsche”-inriktningen:
Det blev klart att en frigörande vänster inte kunde förlita sig på den tyska arbetarklassen utan måste stå i opposition till den stora majoriteten i det här landet; en majoritet som förespråkar rasism, anti-semitism och nationalism; en majoritet som har en djupt auktoritär ådra och inte har förändrats speciellt mycket sedan deras föräldrar och farföräldrar genomförde det värsta brottet i mänsklighetens historia; mordet på 6 miljoner europeiska judar.

Problemen med den här ståndpunkten är många, man hamnar i någon slags position som “upplyst despot” där majoriteten är ens fiender, och man måste står inför den omöjliga situationen att försöka nå ett klasslöst samhällle mot arbetarklassens vilja.

Jag har varit aktiv i Malmö i nästan exakt 15 år, och jag menar att just nu är den autonoma rörelsen i Malmö-Lund starkare, och svagare, än någonsin – det här kan tyckas motsägelsefullt men jag menar att det beror på att vi håller på att gå bort från en traditionell aktivism-rörelse och mot en klassrörelse. Rörelsen har mer och mer fokuserat på att gå ifrån en klassisk förståelse för politik som något där man agerar och representerar i någon annans vägar eller intressen. För att ta mig själv som exempel så var det första jag engagerade mig i (i Malmö) att samla in pengar till och sprida information om zapatisterna i Mexico – där har vi en klar uppdelning mellan vem som kämpar och vem som stödjer – och bisarrt nog blev vi själva, mestadels unga svenska autonoma, något slags språkrör för zapatisterna i Sverige.

Nu vill jag i och för sig inflika att zapatisternas kamp har en hel del att lära oss också, men det är inte poängen. Jag menar att det engagemanget antyder att “den verkliga och intressanta kampen” sker i Mexico och inte här. Och det är fel. Trög som jag är tog det mig ganska länge att inse det men när jag gjorde det var det faktiskt något av en aha-upplevelse som hörde samman med mina första dagar på ett nytt jobb. Även om det faktiskt fanns en hel del andra pusselbitar från barndomen, skolåren, de första fajterna med lokala nazister, demonstrationer mot nedskärningar osv så var det först då som polletten trillade ner.

Mattes första dag på jobbet
Jag och en bekant började jobba som timmisar på samma fabrik, och på hans första arbetsdag så orsakade han ett stopp i produktionen som kostade åtskilliga tusen kronor. Andra anställda rusade till och fixade felet och snart dök också chefen upp. Matte satt duktigt illa till, att klanta sig och kosta en massa pengar redan första dagen ser inte så fint ut så han räknade med att få gå på plats eller direkt eftet första dagen, det var jävligt illa då han så klart behövde pengarna. Men när chefen dök upp förklarade de gamla jobbarna att de inte hade en aaaaning om vad som hänt eller varför det gick fel. Deras solidaritet räddade jobbet för honom, och de var inte solidariska för att de kände eller gillade Matte, utan trots att de inte kände honom. Det fanns helt enkelt en solidarisk inställning, en klassmedvetenhet om man så vill, på den här arbetsplatsen. I vänsterns tidningar och progaganda får man lätt intrycket att “klasskamp” och “solidaritet” är något som existerade förr i tiden, eller på andra sidan jorden, att den svenska arbetarklassen är passiv och att vi har social fred för att det knappt strejkas – men i verkliga livet har det som hos vänstern blivit slagord, klasskamp och solidaritet, en konkret och levande innebörd, och i den sociala fredens Sverige så kämpar folk dagligen, folk skadar sig och dör, lever och lider.

Som ni säkert vet kan man inte skilja på teori och praktik hur som helst, och i samma veva, och baserat på dessa händelser, så formulerade vi i Kämpa tillsamans! teorierna om “ansiktslöst motstånd” och om hur klasskampen såg ut i Sverige idag, jag minns speciellt en bussresa ut till Kirseberg där jag satt och funderade på dom här grejorna, om hur den dagliga klasskampen börjar så fort man stämplar in och att varje dag är en kamp om hur mycket mervärde man ska producera och hur mycket man ska få tillbaka för det. Plötsligt stannar busschaffisen bussen och kliver ut. Jag tänker “vad fan gör han?”. Han tjoar in till oss resenärer att han strax är tillbaka och springer sedan in i en närbutik och handlar sin lunch. Och det är precis det som det handlar om – att sätta sina egna intressen före företagets och chefernas. Så här formulerade vi det i 1998:

För den summa som betalas i lön vill kapitalisten ha så mycket arbetskraft/varor som möjligt. Den som arbetar å andra sidan vill ha så mycket pengar som möjligt för så lite arbete som möjligt. Denna ”lag” är universell, den gäller alltså alltid och överallt. Om man hårddrar denna kamp så gäller detta varje ”extra” toalettbesök, varje stöld och löneförhandling o s v. Varje tillsägelse och höjning av tempot på arbetsplatsen gäller det här. Detta är kampen mellan arbete och kapital.
Samma fiender, samma kamp! Av Kämpa tillsammans!

Med de här erfarenheterna och teorierna i bakfickan, lärdomen om det vardagsmotstånd som finns hos vanliga arbetare här i landet, så var det också dags att börja omsätta det i verkligheten. För min egen del var det självklart att börja gräva där man stod, först på arbetsplatsen men senare också i bostadsområdet (vilket jag skrivit om i texterna om Stadsdelsmotstånd, så det går jag inte in på så mycket). Det började med att försöka förstå och analysera de kamper vi själva deltog i för att se hur de kunde spridas och utvecklas – att kämpa för att vinna helt enkelt.

”Om vi tittar på när vi började diskutera utomfacklig arbetsplatskamp i den utomparlamentariska rörelsen på allvar så skedde det genom att lansera begrepp som pekade på det vi anade var en utspridd tendens, nämligen ansiktslöst motstånd. Alla undersökningar bekräftade senare detta som en reell tendens. Det var de första stegen i försöket att bygga en rörelse som var baserad på en reell och redan utspridd klasspraktik.”
“Undersökning och självaktivitet” av Marcel

Vår utgångspunkt var att se till hur klasskampen faktiskt går till idag, och inte för 40 år sedan eller hur vi skulle vilja att den såg ut. Ska man förändra verkligheten är det bäst att utgå från verkligheten.

Göteborg – tur och retur
Men vi var nog relativt få som såg det på det sättet och hade dragit samma slutsatser, men vi skulle bli flera. Globaliseringsrörelsens och toppmötesprotesterna kom att bli en vändpunkt. Den repression vi mötes av i och efter kravallerna i Göteborg tvingade stora delar av den utomparlamentariska vänstern till eftertanke. För mig och de jag jobbade med mest i och kring Autonomt Motstånd och KT så blev kravallerna och den efterföljande repressionen och utdefineringen ingen enorm vändpunkt, utan snarare en bekräftelse på vad vi redan hade dragit för slutsatser: det var inte militansen i sig det var något fel på, utan vilka frågor vi hade riktat in den på. Det enda hållbara sättet att stå emot repressionen och var att ha ett folkligt stöd som gjorde att det var oacceptabelt att skjuta ner oss på öppen gata och fängsla oss, och det kunde vi aldrig nå om vi hela tiden engagerade oss i frågor som inte gällde arbetarklassens vardag. Här är Frankrike ett bra exempel där arbetare faktiskt kan kidnappa sin chef och hota att spränga fabriken utan att riskera att bli dömda för det. Rent taktiskt ville vi med andra ord komma ifrån den närmast militära frågan om “Hur skyddar vi våra demos/gatufester/ockupationer/blockader från polisen?” till en politiskt fråga om “Hur gör vi det politiskt omöjligt för polisen att angripa oss?”. Denna ”vändning mot vardagen” kom att, för min egen del, uttrycka sig genom främst två inriktningar, dels stadsdelsmotståndet och dels arbetsplatskampen, men också kamp mot nedskärningar, för fri kollektivtrafik och fildelning.

Visst är det så att vad som beslutas på ett EU-toppmötet också handlar om vår vardag, eller Malmö Stads bostadspolitik handlar väldigt mycket om vår vardag – problemet är inte här att vi inte talar om vår egen vardag, utan att våra protestformer inte gör någon skillnad – när vi ordande en gatufest mot lyxrenoveringar i Södra Innerstaden i Malmö så visste vi att folk höll med oss om att det var ett problem, men de förstod också att det inte var ett problem man stoppade genom att gå på en gatufest – därför gick de inte dit heller, folk är inte dumma.

Detta innebär naturligtvis inte att vi enbart ska jobba med vår egen omedelbara situationen och skippa allt slags solidaritetsarbete, men grunden för att avskaffa kapitalismen måste vara vårt missnöje med vår egen livssituation. När vi t ex stödjer strejkande arbetare med aktioner eller pengar så visar vi också på att vi vill ha samma stöd i en liknande situation.

“Stoppa vuxenarbetet”
Affischkampanj från Asocialstyrelsen 2003

I och med “vändningen mot vardagen” bröt vi också med en annan tendens hos vänstern och alternativa rörelser – vår kritik mot kapitalismen kom att handla om våra egna ganska vardagliga problem och inte kapitalismens “extremer” -som skyhöga bonusar, krig, kris eller fascism. Ta ATTAC till exempel – de kritiserar “spekulationsekonomin” men lämnar då kapitalismen som system intakt. Visst ska man kritisera fascism, krig och kris – men man måste också inse att det bara är konsekvenser av kapitalismen. Vårt främsta argument måste helt enkelt vara hur systemet drabbar oss själva – arbetets tristess och monotoni, alienationen och förslitningsskador – det som andra föraktfullt ibland avskriver som “I-landsproblem”.

Här kommer jag in på “utanförskap” – det är visst alla emot nu för tiden, och kommer vi bara till rätta med det lever vi väl i den bästa av världar. Det är ett jävla skitbegrepp. Främst för att jag menar att den klassamhället i sig är problemet och med begreppet “utanförskap” skiljer man från klassamhället och dess konsekvenser. Man menar att de som lever på bidrag, är bostadslösa eller arbetslösa, är sjuka, diskriminerade eller vad det nu må vara är “utanför” vilket är solklart trams – de är en väl integrerad del i det samhälle vi har idag, i första hand som arbetskraftreserv och därmed ett mobilt och flexibelt slagträ mot de löneslavar som spenderar mer tid på arbetsplatsen.
Ett annat problem med begreppet är att det antyder att om man har en lägenhet och ett någorlunda fast jobb så leker livet och man har med andra ord inget att gnälla över. Något jag menar är en åsikt som delvis finns i vänstern också.

Att slänga ut barnet med badvattnet
Men många politiska rörelser både innan och före oss har gått samma väg; man inser att vänstern är ute och cyklar och gör sedan en stor poäng av sin “brytning” – ofta med ett eller flera utspel som riktar sig till just den vänster man säger sig lämna. Jag menar att det är ett misstag (som jag själv varit med om i Folkmakt) och visar på en brist för förståelse för hur växelverkan går till mellan de politiska rörelserna och klassens praktiker. Det finns ingen anledning att slänga ut barnet med barnvattnet och glömma allt man en gång lärt sig. När det gäller arbetsplatskampen så kan man t e x ta med sig flera saker från gatukampen – jag tänker på saker som att man backar upp varandra, tar strider gemensamt, anonymitet när det behövs osv. En kamrat i KT! skrev så här om det:

“Många har påpekat att toppmötesprotesterna riskerar att fastna i en »aktivist-identifierad» återvändsgränd utan vare sig visioner eller någon reell möjlighet att förändra sakernas tillstånd. Men vi bör åtminstone erkänna och uppmuntra de utomparlamentariska kampernas positiva inspirerande sidor och potential att generaliseras i hela samhällsfabriken. Framförallt bör vi visa på hur vi kan komma vidare och bortom den aktivistiska »brandkårspolitiken» för att våra ansträngningar ska kunna uppnå samtidighet i en global klassoffensiv mot kapitalet. Detta genom att utveckla nya kamper som svarar mot våra omedelbara behov där vi jobbar, där vi bor eller går i skolan – den vardagliga klasskampen som i grund och botten inte är någonting annat än vårt gemensamma behov av kommunism.

Från gatan till fabriken
Radikaliseringen och den olydiga kulturen från gatuprotesterna kommer även spilla över i andra delar av samhällsfabriken, alltså inte minst när det gäller kampen på arbetsplatserna. Här kan vi dra intressanta historiska paralleller. Den betydelsefulla kopplingen mellan kampen på gatorna och på arbetsplatserna kan vi spåra genom historien från arbetarrörelsens barndom, över händelserna 1917 (kravaller och rösträtt), i kampen mot strejkbrytare fram till 30-talet fram till den globala klassoffensiven på 1960- och 70-talet. Denna innefattade gerillakamp, bondeuppror samt lönekrav i städerna och slummen i Afrika, Asien och Latinamerika. Andra exempel är majrevolten i Frankrike och liknande oroligheter i Japan. I USA exploderade ghettona och Polen skakades av ett uppror 1970.”

Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal, Johan Forsberg

Från aktivist till arbetare – eller inte?

I och med “vändningen mot vardagen” uppkom också en kritik av identiteten “aktivist”. I texter som “Ge upp aktivismen!”, med bra poänger och med mycket av sitt tankegods hämtat från situationistiska klassiker, sablades aktivist-identiteten ner:
“Aktivisten, som en expert på social förändring, antar att andra människor inte gör någonting för att förändra deras liv och känner därför en skyldighet eller ett ansvar att göra det å deras vägnar. Aktivisten tror att de kompenserar för andras brist på aktivitet. Att definera oss själva som aktivister innebär att definera våra handlingar som de som ska leda till social förändring, och därigenom underskatta tusen och åter tusen andra ickeaktivisters verksamhet. Aktivism baseras på missuppfattningen att det bara är aktivister som genomför samhällsförändring – medan så klart klasskampen pågår hela tiden.”
Ge upp aktivismen!, Andrew X

Kritiken mot aktivismen handlade dels om att man efterapade den organisering och arbetsdelning som finns i kapitalismen – en arbetsdelning med aktivisten som expert på samhällsförändring och en stor passiv massa som låter sig ledas och måste befrias. I och med att “massan” förväntas vara passiv så kommer också det ständiga kravet på aktivitet (ju mer desto bättre, en aktivare aktivist får också då högre status) och åsikten att “det är bättre än att inte göra något alls”. Så att säga att vänster är en grupp djurrättare som försöker befria de stackars arbetarna från sina burar. Arbetsdelningen har sin grund i att aktivisten blir en expert på samhällsförändring, och det är självklart en problematiskt syn. Det grundar sig, som jag ser det, på en märklig syn på kunskap och medvetande – aktivisten läser och agerar sig till medvetande genom läsning, diskussion och enträget arbete får man anta, men problemet är att detta “medvetande” inte säger någonting om hur personen kommer agera i en konkret konfliktsituation. Kapitalismen är en samhällelig eller social relation, och klasskampen har helt enkelt något explosivt i sig – det slår sönder och ändrar stelnade relationer och skapar nya. Här är ett exempel från gruvstrejken 1969, som på sätt och vis startade den vild strejk-vågen under 70-talet:
“Det viktiga med sådana här strejker är att det kommer fram nya idéer. Folk som du känt i hela ditt liv och betraktat som skit, blir världens militanter. Andra som gått och viftat med röda fanor visar sig bara vara strunt – dom är låsta och näst intill odugliga. Dom värdefullaste killarna under en konflikt är avvikarna. Radikala idéer finns latent hos folk men dom kommer inte upp till ytan så länge du följer dom mönster som samhället och facket har byggt upp. Dom är byggda för att mota bort vissa människor och puffa fram andra.”
Harry Isaksson, gruvarbetare, sid 94 i Nu eller aldrig. En bok om “den nya strejkrörelsen” av Ragnar Järhult

Men även om kritiken mot aktivismen har stora poänger har den också sina begränsningar. Situationisterna menade på att man inte kan bekämpa alienationen med alienerande medel, och det låter ju tjusigt. Men kan det idag ens existera “medel” som inte är alienerande? Författaren till “Ge upp aktivismen” beskriver “aktivisten” som en roll, men rollen har sin grund i den arbetsdelning som existerar inom kapitalismen och det är inget vi kan välja bort, med bästa viljan i världen. För att ta ett liknande exempel så läste jag om någon som “inte definerade sig som man eller kvinna” och det kan man väl strunta i om man vill. Kruxet är att det inte spelar någon roll, om alla andra ser mig som man, och samhället är organiserat som utefter patriarkala strukturer så är det inget val för den enskilda individen. På samma sätt är det när det gäller aktivist-rollen, det som hände var delvis att en del av oss började se och kalla oss själva “arbetare” istället för “aktivister” eller ens “vänster”, men det handlar inte om ettiketter och vad vi kallar oss. Det handlar om innehåll, agerar man fortfarande på samma sätt så gör det absolut ingen skillnad. Men visst är det en nödvändig vändning, det handlar om att inte se politik som en hobby som är skiljt från våra vanliga trista liv, och mycket riktigt kom vårt fokus också att flyttas över till att handla om t ex det vardagsmotstånd som sker på jobbet. Det handlar om att ta sina egna och andra arbetares erfarenheter och idéer på allvar, att ta våra egna behov och intressen på allvar. Byter vi bara ettiketter och kallar oss “arbetare” istället och, för att använda situationisternas ord, menar oss kämpa med icke-alienerade medel så kommer vi bara skapa nya experter som i kraft av att vara “riktiga arbetare” har rätt att uttolka och bedöma andras situationer. Jag tror också alla har hört saker som – riktiga arbetare sjukskriver sig inte om de inte är sjuka, riktiga arbetare maskar inte på jobbet, riktiga arbetare ser inte ut si eller så och läser/lyssnar på/äter/tittar på det ena eller det andra.

”De som talar om revolution och klasskamp utan att uttalat hänvisa till vardagslivet, utan att förstå det omstörtande i kärleken och det värdefulla i förkastandet av allt tvång; de talar med ett lik i munnen”
Raoul Vaneigem

Mycket snack och lite kommunikation
Jag menar att problemet snarare är representation – att tala och agera i andras namn. Det kanske känns som en lätt poäng såhär en vecka efter Reclaim Rosengård, men jag menar att problemet är större än den enskilda händelsen. Jag antar att de som har beslutat om att kalla grupper och kampanjer saker som “Vi är Malmö”, “Det är vi som bestämmer” eller “Reclaim Rosengård” inte ser sig som representanter, men det är så det kan uppfattas – helt enkelt som arrogans och att man talar för andra.

Den tekniska utvecklingen har gjort att det idag är ganska lätt att nå väldigt många personer, samtidigt tycker jag att den autonoma vänstern kommunicerar mindre och mindre med andra människor. När man ordnar en demonstration eller gatufest eller vad det kan vara, så nöjer man sig ofta med affischer och pressmeddelande, bägge formerna är envägskommunikation – man talar om för människor vad man tycker, men ger varken potentiella sympatisörer eller motståndare en bra möjlighet att ställa följdfrågor eller kommentera det man gör. Forum som socialism.nu och nyhetsportalen Motkraft är bägge två lysande projekt, men det ena tillåter bara uttalade socialister att vara medlemmar och Motkraft tillåter inte kommentarer. Mycket av det vi gör är ganska kontroversiellt, även inom en stor del av arbetarklassen, och jag tycker det gör att det är ännu viktig att vara beredd att svara på frågor och ta en diskussion.

Men det här är inte bara en enkel fråga om “tillgänglighet och kommunikation”, utan något som jag tycker är lite större – nämligen att det sättet vi kommunicerar inte nämnvärt skiljer sig från det sätt som t ex riksdagspartierna når ut till sina väljare. Vi blir bara en annan slags politiker med en annan slags politik. Vi anammar en roll som aktivister, som aktivister förhåller vi oss till klassen, som i bästa fall är målgruppen, på samma sätt som politiker förhåller sig till sina väljare. De ber om en passiv röst i en låda var fjärde år, där den enskilda rösten inte har något inflytande eller spelar någon roll, vi ber om deltagande i en kravall, demonstration eller gatufest som, i de flesta fall, är lika uppstyrt som en riksdagsval. Vi efterapar en arbetsdelning och organisation som liknar den vi upplever i den kapitalistiska produktionen och samhället i stort.

“För att säga det på ett annat sätt: Jag tror att det finns mycket att lära sig av att om och om igen kasta sig mot gallren i vår bur. Det är genom våra nödvändiga misslyckanden lika mycket som i våra partiella, små och alltid ömtåliga segrar som vi lär oss hur det här samhället förtrycker oss, vad det tar från oss i termer av värdighet och uppfyllda njutningar. Men vi ska inte låtsas att vi är frigjorda när vi inte är det, vilket endast skulle förvandla oss till en självgod aristokrati av de »autentiska» och »icke-alienerade».
Faktum är att även människorna i de olika grupperna som försöker utveckla ett »anti-aktivistiskt» och »anti-politiskt» förhållningssätt till den antikapitalistiska revolutionen – från KK/Collectivities i Faridabad i Indien till Insubordinate Collective i Baltimore – är på en och samma gång arbetare och »icke-arbetare», arbetare och »aktivister», till och med arbetare och – bevare mig väl! – intellektuella. Och det mest farliga för människor i den positionen är att förlora synen på sin fundamentalt kluvna natur, sin »dubbla» samhälleliga existens, och låtsas att man »bara» är arbetare. För då kommer de verkligen inte att ha några sätt att hålla koll på sin »andra» sida och dess inneboende elitistiska potential. Och då skulle de skapa ett nytt lager av sociala eliter – den här gången under rubriken »anti-aktivistisk», »autentisk», »icke-alienerad», de »riktiga» proletärerna. Och all den gamla skiten kommer att flöda tillbaka igen.”

Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet, J.Kellstadt

Vi är alltså både aktivister och arbetare – och det finns en fara i att inte erkänna det. Därmed måste vi också kunna diskutera vad som är vänstern roll i förhållande till klasskampen, som jag ser det finns det kanske fyra funktioner, men det får vara en början på en större diskussion:

1. som en länk mellan kamper
2. för att sprida och generalisera kampmetoderna
3. för att behålla kontinuitet
4. för att analysera motståndet och se internationella exempel och kopplingar

“Vändningen mot vardagen” var, för rörelsen på den tiden en nödvändighet och en framgång, dels framtvingad marginalisering som följde efter EU-toppmötet 2001, men dels också framtvingad av otillfredställelsen med våra egna liv. Efter det senaste årens röj i Malmö – speciellt Reclaim Rosengård, med aktionsformer som har dålig eller ingen förankring i vår klass, så tror jag det är dags för ytterligare en “vändning mot vardagen”. Vi ska inte bli bättre representanter, vi ska inte försöka vara representanter över huvud taget, utan kämpa tillsammans med andra människor för att förändra våra egna och andras liv.

Kim Müller

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Nya bilbränder den gångna natten, Jinge skriver Forum för Levande Historia, jesper skriver Wendy Brown i senaste magasinet Neo, Bo Myre skriver Vi fick ett brev om ett rykte om ett hot

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Så har det gått några dagar sedan den misslyckade reclaim-festen i Rosengård. Men jag menar på att de problem (även om alla inte ser problemen) för den autonoma rörelsen som blev aktuella denna dag har djupare orsaker än att t ex Reclaim-konceptet är problematiskt. Jag har inte tid att skriva något själv men publicerar en gammal text från Tyskland, förhoppningsvis kan det också visa på att det inte är första gången vi ser samma problem. Speciellt början av texten är bra. Håll till godo:

I
Den autonoma rörelsens historia är en historia om kampanjer. Även vi hoppades att det skulle växa fram en kontinuerlig politik ur dessa enfrågerörelser. Sedan antikärnkraftrörelsen 1986 har vi bedömt detta koncept som helt ödelagt. Trots detta har vi i brist på alternativmed gnisslande tänder deltagit i IMF- och Shellkampanjen, även om vi anade att de strax skulle bryta samman. Vi tyckte att en otillfredsställande praktik var bättre än ingen praktik alls.

Med detta inlägg tar vi ställning mot de senaste kampanjerna. När vi tar upp exempel, då framförallt anti-OS-kampanjen, så går vår kritik att överföra även på till exempel toppmöten- och flyktingkampanjer.

Vi har inget principiellt att invända mot en OS-, flykting- eller toppmöteskampanj. Men kampanjerna måste vara ett resultat av en strategisk diskussion och inte en ersättning för den.

II.
En politisk rörelse måste utarbeta en analys av samhället, och därigenom delta i ett permanent offentligt meningsutbyte (så långt repressionen tillåter det) med varandra såväl som med andra grupper i samhället. Ur denna analys måste man bestämma vilka medel och vilka betoningar som är lämpliga under de rådande förutsättningarna.

III.
Den autonoma praktiken ser som bekant annorlunda ut. En heltäckande samhällsanalys ägnar man sig åt varken inbördes eller i dialog med andra samhällsgrupper, varken offentligt eller internt – i alla fall inte i de egna smågrupperna, som för sig helt saknar politisk handlingskraft och i ännu mindre grad skulle kunna uppnå samhällelig relevans.

IV.
Så fortsätter ständigt denna väntan på yttre händelser – på stora projekt, politiska motståndares möten, angripande fascister, utrymda ockuperade hus. Egentligen borde vi då och då bjuda våra motståndare på middag, eller ordna en kvartersfest till deras ära; hur långtråkig skulle inte hösten 1988 ha varit utan IMF, hur tråkigt skulle det inte vara i München utan toppmötet 1992 och hur segt skulle inte livet i flera av de ockuperade husen vara utan attacker från snuten.

När alla blir lättade av en anledning att få demonstrera och samtidigt klagar över det utåt, blir det schizofrent. Men sysselsättningsterapi är tyvärr inget politiskt perspektiv.

V.
När såväl ansatsen som formen (högsta militans på alla plan) för politiken ligger fast, uppstår nödvändigtvis ett instrumentellt förhållande till teorin. Teori används bara för att ge sin välsignelse åt den på förhand beslutade praktiken. Detta leder till en minskad förståelse av teorin; teori är inte längre beskrivandet av samhällsförhållanden och de därur följande möjligheterna att ingripa, utan blott en beskrivning av motståndarens intriger. Till och med rena faktauppräkningar får beteckningen teori. Som konsekvens slår det självavslöjande begreppet ”innehåll” genom: formen är redan given, den behöver bara fyllas med innehåll. Vari detta innehåll består är närmast likgiltigt, bara formen är intressant. Vi tror att även våra beryktade tysta stormöten hänger samman med detta falska förhållande mellan teori och praktik. För den som redan på förhand bestämt praktiken, så att det inte längre är möjligt att diskutera strategi, för den återstår bara de tekniska detaljerna: de gamla kära diskussionerna om kedjor eller ej, maskering eller ej och så vidare.

VI.
Vi förkastar kampanjerna av flera skäl: både politiska och personliga. Våra personliga skäl är dock generaliserbara och därigenom också politiska.

Att inte kunna lära sig av sina erfarenheter är att tvingas göra om sina fel, eftersom det helt enkelt inte finns några bestående forum där erfarenheter bortom ren manöverkritik kan diskuteras, och att inte kunna diskutera Hur utan bara Om en kampanj ska bedrivas; det kanske man står ut med personligen en eller två gånger. Men efter det hjälper inte ens uppmålandet av fienden i de vildaste färger längre.

Denna politik är fullkomligt oanvändbar till att upphäva de enskildas samhälleliga objektförhållande; tvärtom förstärker de dem ytterligare. Då politiken inte utvecklas från en självbestämd utgångspunkt utan endast motsätter sig fiendens strategi, blir vi själva i vår politik fortfarande bara offer för deras planer och tidsmässigt handikappade. Även en fisk som nappar på betet och stretar emot är ett offer för fiskaren.

Vi är inte heller längre beredda att utjämna politiska fel genom subjektivt ökat engagemang. Om det inte är politiskt önskvärt, som nu vad gäller den autonoma delen av Anti-OS-kampanjen, att bedriva ett intensivt offentlighetsarbete, så att verkligen tiotusentals människor kommer på fötter, går vi trots magknip inte till demonstrationen bara för att det inte ska se så beklagligt ut. Det leder bara till en bekräftelse av tesen att det räcker att mobilisera inom rörelsen.

Politiskt tycks oss praktiken under tiden inte bara otillräcklig, utan allt från falsk till kontraproduktiv. Som otillräcklig betecknar vi till exempel en radikal praktik som endast sträcker sig till en delfråga (internationalism, fångar etc), och som knappt eller inte alls försöker utarbeta ett samlat revolutionärt projekt. Men hellre en sådan praktik än ingen alls.

En politik med heltäckande revolutionära anspråk, som istället för strategiska diskussioner bedriver ett krampaktigt sökande efter anledningar, som är fången i önsketänkande och därigenom skapar illusioner (”kanske tar vi med denna kampanjsteget till kontinuitet”), som inte leder till ett tillägnande av politiska begripligheter utan snarare till politisk oduglighet, kan på längre sikt bara föra oss bakåt även om till exempel själva OS likafullt kan vältas omkull. Vi kan då även konstatera en varaktig skadlig efterverkan av kampanjpolitiken: det finns visserligen kvar en aning om den egna hjälplösheten, men det fattas varje instrument för att förklara den eller överhuvudtaget kunna föreställa sig politik på ett annat sätt. ”Vi gör ännu en kampanj, vi vet visserligen att detta inte är det optimala, men vi kommer inte på något annat” är en politisk bankrutt-förklaring.

VII.
Den som bara bevakar och angriper fienden under deras offensiv, har redan förprogrammerat sitt eget nederlag. Att angripa den starkaste punkten leder högst sällan till framgångar. Även om man uppnått några sådana vinster behåller vi ett märkvärdigt ointresse för dem. Då fienden alltid är på offensiv någonstans, blir framgången knappt noterad och än mindre till nytta, utan snarare skyndar man vidare till nästa fråga. (Endast rent militära framgångar noteras, som 1 maj 1987 och 1989; dessa blir till myter). En sådan politik, som inte kan notera några framsteg, måste leda till demoralisering eller smärre psykologiska störningar. Bilden av fiendens allomfattande makt förstärks. En politisk teori, som bara ser fienden i angreppsögonblicket kan bara leverera en ofullständig bild av samhället. Då den militanta vänstern håller denna bild för fullständig, blir det i grunden fel. Tesen att samhället blir alltmer fascistiskt har här sitt urprung, och denna legitimerar i efterhand den ständiga konspirationstänkandet och leder därigenom till fortsatta avgränsningar från verkligheten. Likaså legitimerar det en underskattning av alla andra aktionsformer än det direkta angreppet. Så blir hela frågor där det vid första anblicken inte verkar finnas några utsikter för direkta aktioner överlåtna åt reformisterna (till exempel sjukvård, arbetsplats-, skol-och universitetskamper). Därav följer att det är slut med politiken som rör de egna behoven, utom på de få punkter där det verkar möjligt att göra ett militant angrepp. Detta hör till de faktorer som förklarar det ringa intresset för framgångar i de pågående kampanjerna.

VIII.
Alltså är den autonoma kampanjpolitiken en de facto-reformism. Efter antikärnkraftrörelsens sista höjdpunkt gick det inte att förneka: det autonoma konceptet, att intervenera genom militanta angrepp i delmålsrörelser, att driva kampen från kravaller till revolution och från enskilda frågor till kamp mot hela systemet, gick i spillror. Istället blev de autonoma De Grönas beväpnade gren.

Medan de autonoma kom ut svagare ur kampanjerna än de gått in i dem, trots eller snarare på grund av de delframgångar som tillkämpats inte minst genom deras egen insats (då föll ansatsen bort och rörelsesvackan trädde in), så ökade De Grönas röstsiffror och gick från enfrågeparti till heltäckande samhällskraft. De autonoma stod för rubrikerna, för de politiska trycket, medan De Gröna visade fram politiskt konkreta begrepp och förstod att binda in delkamper i ett mer långsiktigt politiskt arbete. Historiskt sett är detta ingen ny konstellation. Vid flera tillfällen har det funnits massrörelser, som använts av ledare/andra samhällskrafter för deras egna mål. Detta kommer ur att massrörelser på grund av sin klassammansättning inte kunnat utveckla politiska koncept. Det nya är bara att de autonoma försöker sälja den situation som alltid föds på nytt ur nöden som politiskt recept, och därmed frivilligt ställa massan till svars, på vars axlar historien skapas. Och detta fastän man utifrån sin materiella situation egentligen vore fullständigt kapabel att utveckla egna koncept.

Vad företogs då åren efter 1986, inte för att vricka omkull saker utan bara för att undfly de-facto-reformism-trots-den-revolutionära-förpackningen?
– Miljöfrågan övergavs, då reformisterna här var mest genomorganiserade.
– Andra frågor togs upp allt starkare: flyktingar, omstrukturering etc, då man hoppades att reformisterna inte skulle kunna ockupera detta område.
– En ilsken gränsdragningsiver gentemot enstaka reformistiska analyser och fasthållande vid förment radikalare analyser, för teser som förklarade fienden som ondare. Så höll vi den ekonomiskt-maktstrategiskt analyserande gulfkrigsparollen ”Inget blod för olja” för mer realistisk än försöket att tolka kriget som ett ”förintelsekring mot den arabiska befolkningen”. Försöket att avgränsa sig gentemot reformisterna i analysen av fiendens planer istället för i de samhälleliga perspektiven, ledde till konspirationsteorier som inte lät sig beläggas alls.
– Man övergav ställandet av några som helst konkreta krav (”Vi är bara där”)
– Man övergav alla förbund med reformister, nämligen alla som inte hörde till den militanta vänstern.

Framgången är lika med noll.

Antingen övade man sig i politisk existentialism och kunde inte formulera något politiskt mål överhuvudtaget vid sidan om stojets omedelbara angreppspunkter (första maj) vilket i slutändan innebär att man förlorar hela det politiska perspektivet. Eller så måste man göra erfarenheten att reformism inte är en fråga om tema, och att varje tema i slutändan då låter sig ockuperas av reformismen. Följden blev då återigen den gamla arbetsdelningen, som nu visar sig en gång till i OS-kampanjen: de autonoma gör aktiviteterna på gatorna och iallafall ytterligare ett arrangemang i ”Ex” (Berlins Kafe 44) för dem som redan var insatta, Alternativa Listan, Naturskyddsförbundet och andra organiserar offentliga debatter, pressarbete etc, och tolkar då också de autonomas aktioner gentemot pressen (”Polisen ville få fram övergrepp”).

Efter att det uttryckliga avvisandet av varje samarbete med reformisterna i IMF-kampanjen 1988 var lika splittrat som den intensiva allianspolitiken fram till 1986, så existerar inte alls någon gemensam linje längre: varje grupp bedriver allianspolitik efter vad de själva tycker är bra och med ett klart godtycke. Framgången med OS-kampanjen kommer att vara följande: Alternativa Listan stiger stärkt ur konfrontationen, som de behöver för att bli kvitt sin nödtvungna image- och profilförlust. De autonoma kommer i slutändan rådlöst vänta på nästa möjlighet till militant angrepp, och de kommer hursomhelst att se med ro på de personella förlusterna, eftersom deras politik alltid kostar. Alltså, Alternativa Listan går politiskt stärkt ur kampanjen hur den än går, medan de autonoma inte blir stärkta ens om de uppnår sitt omedelbara politiska mål, stoppandet av olympiaden.

IX.
Den flåsiga kampanjpolitiken är en följd av vägran att föra en organiseringsdebatt. ”I sin planlöshet och därför perspektivlöshet låtsas scenen vara en organisationsform för känslan av att komma framåt (det skulle då vara så att själva rörelsedynamiken inger oss den känslan även utan vår medverkan). Min tes är då att det även för sig i rörelsens djup är nödvändigt att prata om något så abstrakt som organiseringsfrågan, eftersom vi annars knappast längre kan förnimma något annat än oss själva och aldrig kommer att uppnå någon samhällelig relevans”. (Teser om kulturbegreppet, Interim 155/1).

Också reformismproblemet går inte att komma åt på något annat sätt. En revolutionär rörelse kan inte ta formen av medborgerliga initiativ (hur underjordiska de än må vara) eller så kommer den bara kunna uppnå de mål som sådana har: att förhindra vissa projekt och därmed säkerställa och befästa det samhälleliga normaltillståndet.

Den politiska seismograf-funktionen som proteströrelser under tiden har för det tyska systemet, den har också de autonoma. På samma sätt som dessa visar var den samhälleliga konflikten står på ett tidigt stadium, så visar den också ett korrektiv till den härskande linjen i rättan tid, utan att kunna bygga vidare organisatoriskt på den konfliktpotential som uppstått. När reformistiska koncept drivs genom är detta oftast en fråga om svaghet och oförmåga hos den revolutionära vänstern. Det är ingen lösning att inte resa fler konkreta krav. Det är en lyx för dem som inte tycker det är nödvändigt att uppnå framgångar som lägre hyra, ingen olympiad, uppehållstillstånd för flyktingar. Det som skiljer är vem som går stärkt ur konkreta kamper. Det kan en politisk formation göra bara när den lägger fram koncept som rör hela samhället, när den kan vinna dem som deltar i kampen för långsiktigt arbete. Kampanjer kommer att äga rum trots vår kritik. Detta är vänsterns konservatism: när det är dåliga tider, där allt runt omkring oss förändras, klamrar man sig alltmer förtvivlat fast vid det gamla. Åtminstone på lång sikt ger detta upphov till haveri. En grupp som inte tar sig an de historiska förändringarna kommer bara leva vidare som sekt utan politisk relevans, om den lever vidare alls.

”En av de allra viktigaste frågorna som rör det politiska partiet hänger ihop med denna rad av fenomen; nämligen huruvida partiet är kapabelt att reagera mot vanans makt och tendensen att mumifieras och bli anakronistisk. Partier uppstår och konstituerar sig som organisationer för att bemästra situationen i historiskt livsviktiga moment inom sin klass, men inte alltid förstår de att anpassa sig till de nya uppgifterna och epokerna, inte alltid förstår de att utvecklas i relation till de komplexa styrkeförhållandena (och de motsvarande positionerna för respektive klass) i ett visst land eller i internationell skala. I analysen av den här utvecklingen hos partierna måste man göra åtskillnad mellan den samhälleliga klassen, partimassorna, byråkratin och partiets generalstab. Byråkratin är den farligaste vanemässigt konservativa kraften. Om den i slutändan bildar en storhet som är solidarisk, självtillräcklig och känner sig oberoende av massan, så blir partiet anakronistiskt och i ögonblicken av akut kris töms det på sitt samhälleliga innehåll och svävar fritt i luften.” (Antonio Gramsci)

Heinz Schenck

Översättning: M Wåg & M Forshage / Stockholms Autonoma Marxister

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Uppskjutningen framflyttad 24 timmar, eiz skriver Förtryckta patienter i kölvattnet från vårt lands psykhistoria, Kaj Raving skriver Bestraffa inte klimatsmart resande, Johan Frick skriver Låt inte sverigedemokrater rita om kartan för oss, kamratwot skriver Back to school, Anders_S skriver Inte bara Göteborg har drabbats av ungdomsoroligheter de senaste dagarna

Så var det lördag och dags för fest. För den som vill komplettera medias ful-rapportering med the real thing så rekommenderar jag att följa Motkrafts liverapportering. Ta gärna en titt på Reclaim Rosengårds blogg också, jag tror de kommer twittra också. Jag kanske har en udda humor men jag tycker brevväxlingen mellan reclaimarna och polisen är jävligt rolig, läs den här.

På deras blogg kan man också skaffa sig numret som man ska ringa om någon blir gripen och det finns information som kan vara nyttig att veta innan festen.

Tidigare post och pressmeddelande från arrangörerna;
Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord

Mer från Sydsvenskan:
1 2

Debatten om Reclaim Rosengård har mer och mer kommit att handla om polisen och dess roll i samhället. Det här inlägget ska få funka som ett diskussionsunderlag tänkte jag. Det är ursprungligen ett flygblad som gavs ut av gruppen Autonomt Motstånd som fanns i Malmö ungefär 1997-2003:

Om du ser någon få stryk utav polisen -vad tänker du då?
Att det antagligen är rätt åt dem?
Att polisen skyddar dig?
Eller blir du förvånad över att polisen är brutal?

Polisens brutalitet mot människor är inget nytt och inte heller förvånande när man tänker på vem det egentligen är som polisen ska skydda.
Polisens roll i samhället bestäms av kapitalisterna som styr och bestämmer lagarna. (Politikernas roll är bara att organisera samhället efter de rikas önskemål.) När andra sätt att disciplinera folket inte räcker till använder den härskande klassen polis och militär. Det år därför så lite resurser läggs på att sätta fast åldringsrånare, våldtäktsmän och ekonomiska brottslingar. Desto mer resurser läggs på att skydda de rikas ägodelar. En tjuv från arbetarklassen får sitta på kåken medan en tjuv från överklassen får fallskärrnsavtal!

BEHÖVER VI FLER POLISER?
Vårt svar är NEJ! Att polisen inte prioriterar sexuaIbrott, eller brott mot arbetare och invandrare är inte för att polisen har lite pengar utan för att pengarna satsas på att skydda de redan rika. Orsaken till att polisen misshandlar och trakasserar invandrare, ungdomar och missbrukare, men t.ex. skyddar nazisternas manifestationer är inte för att dagens polis fungerar dåligt, utan för att det är så den fungerar!

ELLER FÄRRE?
Att bara ta bort alla poliser är ingen lösning. Om vi såg till att polisen jagades bort från våra kvarter måste vi ha något annat istället. Istället för överklassens ordning och lag måste vi sätta våra egna lagar och vår egen ordning. Till exempel så har vanligt folk på Irland gått samman för att köra bort heroinlangare från sina stadsdelar. Genom att hålla ett vakande öga på pedofiler och andra våldtåktsmän kan vi tvinga dem att sluta.

INGEN POLIS – ARBETARMILIS!
Detta flygblad är gjort av Autonomt Motstånd. Vi är en grupp revolutionära socialister som kämpar utomparlamentariskt och utomfackligt för ett klasslöst samhälle utan förtryck. Vi arbetar även med andra frågor än polisbrutalitet.

Bloggat: Salka har skrivit och kolla även in de tjusiga affischerna som Skumrask lagt upp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ja, som en del av mina läsare känner till så är en hel del av min tidigare teoretiska utveckling och skrivande tät sammanbunden med gruppen Kämpa tillsammans! och i höst är det (tack vare kamrater i Pluribus Förlag.) dags för det mesta av den samlade textproduktionen att ges ut i bokform. Riktigt allt är det inte, då en del ”texter” i sig är satans långa häften och vi ju redan tidigare givit ut en bok (Vi vill ha allting!). Det kommer bli ett par olika släppe-arrangemang så håll ögonen öppna.

Som en teaser kommer här förordet, skrivet av Andrés Brink:
Förord

”Vi kallar oss inte kommunister – vi är kommunister”

Med jämna mellanrum brukar klasskampen dödförklaras. Ursprunget kan vara valpiga småliberaler som yrar om individen såväl som betydligt intressantare framlyftande av andra viktiga identifikationer. Gemensamt för både den smaklösa och den rimliga kritiken är en syn på klass som något kulturellt, en identitet bland alla andra. Vid ett snabbt ögonkast tycks kritikerna ha rätt. Dom stora organisationer vi förknippar med formaliserad klasskamp, vänsterpartier och fackföreningar, är onekligen på nedgång. Sossarna avvecklar den välfärd dom en gång byggde upp och LO-facken ägnar sig i sina sämsta stunder åt att skicka snuten på papperslösa arbetare samtidigt som allt färre ser sig själva som arbetare i kulturell mening i takt med att dom industriella massarbetsplatserna flyttar från västvärlden. För klasskampen eller arbetarklassen är inte död, dom har bara bytt skepnad. Borta är fabriksarbetaren med livstidsanställning och kollektiva förhandlingar, i dess ställe har den visstidsanställda arbetaren trätt och därmed behövs nya vapen i klasskampen.

Klasskampen pågår varje dag på alla platser där någon säljer sitt arbete. Den sociala relationen mellan arbete och kapital är den relation som hela samhället kretsar kring och den relationen är till sin själva natur en relation av klasskamp. För att förstå klasskampens mekanismer och för att kunna accelerera och sprida en konfrontativ inställning till kapitalet behövs teori. Inte en död teori, ägnad åt akademikers intellektuella onani, utan en levande teori, en teori som lever i själva klasskampens böljande vågor. Texterna i denna antologi är sådan teori, framväxt i samklang med att nya metoder för konflikt prövats på nya arbetsplatser. Det är också en teori som växt fram ur en vänster som agerat bortom parlamentariska partier och förhandlande fackföreningar. För att förstå Kämpa tillsammans! texter behöver man förstå den rörelse som producerade gruppen, den autonoma rörelsen.

Under nittiotalet hände det något med svensk politik. I skuggan av massarbetslöshet och sociala nedskärningar, regisserade av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, dök den militanta utomparlamentariska vänster som stundtals kallade sig själv autonom upp. Det nya med den autonoma rörelsen var inte så mycket ideologi som organisationssätt och val av politisk praxis. Tidigare vänsterrörelser i välfärdsstatens Sverige, exempelvis radikaliseringsvågen från 68 och en bit in på sjuttiotalet, sysslade mycket med studiecirklar, ideologiskt hårklyveri och propaganda. Trots romantiserandet av väpnade befrielserörelser i tredje världen och drömmar om den perfekta leninistiska revolutionen var 68-orna bäst på att anordna studiecirklar hos ABF och skramla pengar på stan. En sympatiskt inställd stat och ett väl utbyggt föreningsstöd skapade en extremvänster som höll sig inom det politiska systemets ramar.

Nittiotalets stat var inte alls lika sympatiskt inställd till revolt eller motstånd. Det fanns inte längre några pengar till generösa föreningsstöd eller utbildningar av nyckelpersoner. Tvärtom monterades mycket av det sociala och kulturella stödet riktat mot framförallt ungdomar ner under några års ekonomiskt stålbad. Där sociala protester tidigare setts som sociala problem sågs dom nu som polisiära problem och bemöttes därefter. Samtidigt går det inte att reducera den autonoma rörelsens avståndstagande från samröre med staten till ett ensidigt undandragande från statens sida. Det handlade minst lika mycket om framväxten av en social och politisk rörelse som satte direkta resultat i första rummet, en rörelse som inte nöjde sig med opinionsbildning eller fortbildning.

Det går såklart inte att reducera den nya utomparlamentariska vänstern till en direkt produkt av nya sociala förhållanden, men den dramatiska ökningen av arbetslösa och socialbidragstagare i kombination med försvinnandet av många stora industriarbetsplatser skapade förutsättningar för framväxten av ett nytt sätt att göra politik på. Utan att ha några hårda sociologiska fakta, det finns så vitt jag vet inga vetenskapliga undersökningar av den autonoma rörelsens sammansättning, vågar jag påstå att om sjuttiotalets radikaler hade sin tyngdpunkt bland universitetsstuderande hade nittiotalets sin bland vit socialt marginaliserad storstadsungdom.

Som historiker är det frestande att överhistorisera allt man studerar, det går med lite vilja att hitta långa linjer och historiska rötter till det mesta. Militant utomparlamentarisk vänster är inget undantag, det går att se likheter med allt från franska kommunarder, ryska nihilister eller tyska vänsterkommunister till nederländska Provos, engelska anarkister eller danska husockupanter. Idéhistoriskt har en utomparlamentarisk vänster funnits i Sverige åtminstone sedan ungsocialisterna med tidningen Brand blev uteslutna ur socialdemokratin 1903 och Sverige utmärker sig genom att ha en lång obruten syndikalistisk tradition. För den autonoma rörelsen var det dock inte idégodset som var det viktigaste arvet utan den tradition av självständig basorganisering i kombination med politisk militans som övertogs från den västeuropeiska husockupantrörelsen. Det var sammanhållningen, det kollektiva uppträdandet i gatustridssituationer och beredskapen att använda våld för att nå sina politiska mål som gjorde att dom autonoma stundtals kunde överraska i och faktiskt stundtals vinna konfrontationer med polisen, som till exempel på 30 november i Lund vid ett par tillfällen i början av nittiotalet.

Att hitta ett sätt att karakterisera den autonoma rörelsen är inte helt enkelt. Anledningen är att det, som i alla nya sociala rörelser, saknades en central punkt, ett manifest eller en organisation med formellt medlemskap. Istället rörde det sig om politiska fält som delvis överlappade där enskilda aktivister kunde vara autonoma och någonting annat, exempelvis feminister eller antifascister, samtidigt. Det går alltså inte att reducera den autonoma rörelsen till en enfrågerörelse eller ens en ungdomsrörelse. Istället är jag övertygad om att det är fruktbart att förstå dom autonoma som vilken annan ny social rörelse som helst, som en politisk rörelse med ett brett register av både intresseområden och handlingsrepertoar. Om man ska försöka ringa in den autonoma rörelsen finns det vissa nyckelord som drar stora penseldrag för att skapa en bild. Det blir självfallet inte en klar definition med skarpa gränser utan snarare en framställning utifrån några centrala begrepp. Det kanske viktigaste begreppet är autonom som i det här sammanhanget bör förstås som fristående från stat och kapital. Rent konkret innebar det att rörelsen var utomparlamentarisk till sin form och antiparlamentarisk till delar av sina uttryck. Man ställde inte upp i val och organiserade sig utanför den rådande partistrukturen. I kombination med en ofta uttalad misstro mot parlamentarismen som politiskt system ledde detta till att dom autonoma kunde utmålas som antidemokrater när dom bröt det politiska spelets ramar. Men det handlade snarare om en position mot staten, i alla dess former, i kombination med en demokratisyn som skiljde sig från den representativa parlamentarismens.

Friståendet från kapital fick under nittiotalet inte så stora praktiska konsekvenser för den politiska praxis rörelsen hade. Eftersom den inte hade sin bas på någon eller några stora arbetsplatser kunde rörelsen inte gripa in direkt i produktionsprocessen. Även om många aktivister var lönearbetande var det inte lönearbetet som var den gemensamma grunden för den förda politiken. Istället angreps storföretag utifrån, stundtals med goda resultat som det tidiga nittiotalets kampanjer mot Shell.

Det går alltså att karakterisera den autonoma rörelsen som både utomparlamentarisk och utomfacklig. Likt många andra nya sociala rörelser var inte den autonoma rörelsen organiserad i en eller flera formella organisationer med stadgar, styrelser eller medlemskap. Istället präglades den av basdemokratisk organisering där besluten fattades direkt i den lilla gruppen. Även om rörelsen stundtals uppvisade en stor samstämmighet och arbetade i landsomfattande kampanjer fanns det inga centrala organ likt kongresser eller centralkommittéer som styrde aktiviteten, hur mycket än säkerhetspoliser eller journalister letade och önskade. Det betyder inte att det helt saknades styrning eller riktning, bara att den utövades på ett annat sätt.

En traditionell folkrörelse kan liknas vid en pyramid där (i bästa fall) medlemmarna i basen väljer sin ledning i pyramidens topp. Sedan är det ledningen som stakar ut en riktning och som ytterst tvingar medlemmarna att följa den. En ny social rörelse kan istället liknas vid ett nät utan direkt mittpunkt eller tydliga gränser. I den typen av organisering finns det ofta olika punkter som förmår utöva större eller mindre inflytande på rörelsen som helhet. Nätverket överlappar dessutom andra både nya och gamla sociala rörelser och påverkar såväl som påverkas av sin omgivning. Det ena organisationssättet är inte nödvändigtvis mer demokratiskt än det andra, det rör sig snarare om två helt olika typer av demokratisyn där den autonoma rörelsen betonade direktdemokrati, självständighet och direkt påverkan på bekostnad av tydliga strukturer, formell enhet och valda makthavare.

Rörelsens något otydliga organisatoriska form och stundtals svaga gränsdragning mot andra sociala rörelser gör det svårt att hitta en gemensam ideologi som samlingspunkt. Under ett brett vänsterparaply kunde allt från anarkister och radikalfeminister till marxist-leninister och befrielseteologer samlas och även om tyngdpunkten kan sägas ha legat vid en antistatlig socialism lyckades rörelsen i sina bästa stunder vara ideologiskt öppen och odogmatisk. Det var främst den stora ideologiska bredden som skiljde den autonoma rörelsen från den anarkistiska. Även om det fanns en stor överlappning och gemensam riktning går det att lite hypotetiskt dra en kulturgräns i Jönköpingstrakten, norr om gränsen dominerades den utomparlamentariska vänstern av anarkism – i södern var istället autonom den samlande beteckningen. Bredden innebar såklart inte att alla politiska riktningar levde under ett ideologiskt konsensus. Den sammanhållande faktorn var istället organisationsformen, dom ganska vagt definierade gemensamma fienderna (från abstrakta saker som världskapitalismen eller staten till högst konkreta nazister eller porraffärer) och den politiska militansen. Att rörelsen var militant ska inte förstås som att alla eller ens en majoritet av dess politiska praktiker innehöll våld. Som alla andra sociala rörelser var det istället klassisk propaganda och interna studier som utgjorde merparten av verksamheten. Det som särskiljer dom autonoma från all annan vänster var dock att dom inte tog avstånd från våld som politisk metod i Sverige.

Den autonoma rörelsen bör kännetecknas som en politisk och social rörelse. Därmed går den inte att reducera till en enfrågerörelse, oavsett om den stavas antifascism, feminism eller ungdomsrörelse. Som politisk rörelse agerade aktivisterna på en rad politiska fält där antifascism, feminism och antiimperialism kanske var dom tre viktigaste frågorna. Till skillnad mot mer traditionella politiska partier var den politiska repertoaren fast förankrad i en direkt form av politik. Det kretsade mycket kring direkta ingrepp för att förändra en konkret politisk situation, exempelvis genom att bryta upp nazistiska manifestationer, eller gruppens interna liv. Stundtals tog den utomparlamentariska vänstern det feministiska slagordet ”det personliga är politiskt” på extremt stort allvar.

Det går att lite grovt dela in rörelsens politiska repertoar i tre huvudsakliga delar. Den första delen var den internt riktade verksamheten. Här samsades traditionella folkrörelsestudier som studiecirkeln, föredraget eller helgkursen med mer socialt inriktad verksamhet. Den andra delen utgjordes av politisk opinionsbildning i form av exempelvis flygbladsutdelningar, tidningsförsäljning eller torgmöten. Här ryms också mindre traditionella medel som gatuteater, sprejmålade budskap och vissa aktioner. Den sista delen var den som särskiljde rörelsen mest från traditionella folkrörelser eller partier. Eftersom rörelsen inte tog principiellt avstånd från våld och såg sig själv i ett klart motsatsförhållande till staten begränsades inte dess politiska repertoar av lagen. I skydd av mörkret utfördes sabotageaktioner, både för konkret ekonomisk skadegörelse och för propagandistiska poänger, mot olika politiska mål, exempelvis porraffärer, multinationella företag och nazister. Den mest våldsintensiva verksamheten riktades mot den nazistiska miljön vars demonstrationer angreps och stundtals stoppades med resultat att den svenska nazismen under nittiotalet hade svårt att bygga upp en gatubaserad politisk rörelse likt den tyska.

Under det sena nittiotalet och det tidiga tvåtusentalet fick rörelsen ökat genomslag för sina problemformuleringar och sitt sätt att bedriva politik. Dom autonoma går knappast att karakterisera som en massrörelse men kunde trots det befinna sig i centrum för vissa politiska förlopp. Tydligast var det kanske under den framväxande globaliseringsdebatten där vänsterns kritik av en global kapitalism bröt igenom i breda lager. Politiskt fick rörelsen sitt tydligaste uttryck i mobilisering och konkret motstånd mot multinationella politiska institutioners kringresande toppmöten. I Sverige kulminerade rörelsen under några kaotiska dagar Göteborg 2001.

Det är självfallet svårt att som historiker analysera händelser som ligger så pass nära i tiden som dom senaste fem åren. Men en tydlig trend inom den utomparlamentariska vänstern efter toppmötescirkusen 2001 har varit ett ökat intresse för arbetsplatser och konkret klasskamp. Om det beror på att rörelsen kanske hade mindre gemensamt än vad deltagarna trodde, på en återvändsgränd för den gatubaserade politik som stod i centrum under nittiotalet eller på att folk tröttnade på att angripa symboliska mål låter jag vara osagt. Klart är att det tidiga tvåtusentalet har präglats av en ökad vilja att gripa in i den sociala relationen mellan arbete och kapital på ett handfast sätt. Här tror jag det är svårt att underskatta Kämpa tillsammans! roll som spridare av idéer och som etablerare av ett nytt sätt att se på utomparlamentarisk politik.

Som läsare av dom tidiga texterna är det värt att veta att Kämpa tillsammans! etablerade ett nytt sätt att förstå hur autonoma kunde göra politik. Texterna bröt med tidigare symbolpolitik och ett starkt fokus på den enskilda individen. Istället sattes lönearbetet som sådant i centrum och teorin blev ett sätt att utveckla verktyg för klasskamp som varken var formellt politiska eller kompromissande fackliga. Detta förde med sig en tydlig förändring av den autonoma rörelsen. Även om stora industriarbetsplatser där rörelsens arbetssätt fått ett erkänt genomslag saknas så har rörelsen allt mer vänt sig mot just arbetsplatserna. I den vändningen har man tagit med sig dom styrkor rörelsen haft, en förmåga att mobilisera förhållandevis många människor, kompromisslöshet och ett undanglidande arbetssätt som gjord det svårt för arbetsköparna att effektivt bemöta eller ens veta var deras fiender befunnit sig. Det är inte någon avslutad process, vilket klasskampen aldrig är, men den öppnar upp för ett intressant gränsland mellan social aktivism och ansiktslös arbetsplatsbaserad klasskamp som bär vissa likheter med den radikala arbetarrörelsen innan andra världskriget.

Förändringen är självfallet en kollektiv process och kanske mer av en tendens än ett historiskt faktum men det går att placera Kämpa tillsammans! i centrum för förändringen. Återigen är kanske nätverket en bra liknelse, Kämpa tillsammans! var inte en skuggornas centralkommitté som utfärdade order och drog i trådar. Istället vill jag se gruppen som en stark nod i den autonoma rörelsens idémässiga nät. Ur denna nod etablerades klasskampen som konkret praktik som den centrala frågan för den utomparlamentariska vänstern.

För mig som historiker är detta en viktig bok/dokumentsamling. Alla rörelser förtjänar att få sin utveckling dokumenterad och kanske kan texterna visa att det går att använda politisk teori till högst konkret aktivism. Inget dödar radikala tänkare så snabbt som universitetet, därför är det glädjande att Kämpa tillsammans! förmedlade erfarenheter och tankar till en aktivistkader. Marxismen som tradition mår bäst i händerna på intellektuella som kommer ur och ställer sina tankar i en rörelses tjänst och det gjorde Kämpa tillsammans!.

Ur ett snävare akademiskt perspektiv är det glädjande att något som annars riskerade bli helt bortglömt dokumenteras och bevaras. I nuläget finns det, såvitt jag vet, ingen forskning om den svenska utomparlamentariska vänstern med undantag för viss uppdragsforskning bedriven av socialpsykologer vid Linköpings universitet. Förutom att jag som historiker har mycket att invända mot det psykologiserande och stundtals patologiserande anslaget finner jag det smaklöst att bedriva sin forskning på uppdrag av polismakten, för mig kan inte akademikerns uppgift vara att ställa sin forskning i det beståendes tjänst. Vi behöver inte veta mer om sociala rörelser för att staten ska kunna desarmera dom. Tvärtom måste historikerns uppgift vara att lyfta fram och förstå rörelser på deras egna villkor, i valet mellan stenkastaren och polismannen väljer jag, som den romantiker jag är, alltid stenkastaren. Förhoppningsvis kan denna textsamling stimulera till mer undersökningar av den utomparlamentariska vänsterns historia och utveckling.

Andrés Brink

Denna text bygger på en helhetsbild som i stor utsträckning hämtats genom studier av material från den utomparlamentariska vänstern, främst Alarmkalendern, Storm och Brand. Som förordsförfattare har jag tagit mig friheter att måla en väldigt grov bild med stora och svepande drag.

Från Konfliktportalen.se: boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport, Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells, Jinge skriver The Pirate Bay – Igen, Kaj Raving skriver Pervers kapitalism! 3.0 – dunplockning i tyskland, Anders_S skriver Underbart i Grekland, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, Jinge skriver Bortgjord landshövding – Miljöpartist,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,