Ja, som en del av mina läsare känner till så är en hel del av min tidigare teoretiska utveckling och skrivande tät sammanbunden med gruppen Kämpa tillsammans! och i höst är det (tack vare kamrater i Pluribus Förlag.) dags för det mesta av den samlade textproduktionen att ges ut i bokform. Riktigt allt är det inte, då en del ”texter” i sig är satans långa häften och vi ju redan tidigare givit ut en bok (Vi vill ha allting!). Det kommer bli ett par olika släppe-arrangemang så håll ögonen öppna.

Som en teaser kommer här förordet, skrivet av Andrés Brink:
Förord

”Vi kallar oss inte kommunister – vi är kommunister”

Med jämna mellanrum brukar klasskampen dödförklaras. Ursprunget kan vara valpiga småliberaler som yrar om individen såväl som betydligt intressantare framlyftande av andra viktiga identifikationer. Gemensamt för både den smaklösa och den rimliga kritiken är en syn på klass som något kulturellt, en identitet bland alla andra. Vid ett snabbt ögonkast tycks kritikerna ha rätt. Dom stora organisationer vi förknippar med formaliserad klasskamp, vänsterpartier och fackföreningar, är onekligen på nedgång. Sossarna avvecklar den välfärd dom en gång byggde upp och LO-facken ägnar sig i sina sämsta stunder åt att skicka snuten på papperslösa arbetare samtidigt som allt färre ser sig själva som arbetare i kulturell mening i takt med att dom industriella massarbetsplatserna flyttar från västvärlden. För klasskampen eller arbetarklassen är inte död, dom har bara bytt skepnad. Borta är fabriksarbetaren med livstidsanställning och kollektiva förhandlingar, i dess ställe har den visstidsanställda arbetaren trätt och därmed behövs nya vapen i klasskampen.

Klasskampen pågår varje dag på alla platser där någon säljer sitt arbete. Den sociala relationen mellan arbete och kapital är den relation som hela samhället kretsar kring och den relationen är till sin själva natur en relation av klasskamp. För att förstå klasskampens mekanismer och för att kunna accelerera och sprida en konfrontativ inställning till kapitalet behövs teori. Inte en död teori, ägnad åt akademikers intellektuella onani, utan en levande teori, en teori som lever i själva klasskampens böljande vågor. Texterna i denna antologi är sådan teori, framväxt i samklang med att nya metoder för konflikt prövats på nya arbetsplatser. Det är också en teori som växt fram ur en vänster som agerat bortom parlamentariska partier och förhandlande fackföreningar. För att förstå Kämpa tillsammans! texter behöver man förstå den rörelse som producerade gruppen, den autonoma rörelsen.

Under nittiotalet hände det något med svensk politik. I skuggan av massarbetslöshet och sociala nedskärningar, regisserade av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, dök den militanta utomparlamentariska vänster som stundtals kallade sig själv autonom upp. Det nya med den autonoma rörelsen var inte så mycket ideologi som organisationssätt och val av politisk praxis. Tidigare vänsterrörelser i välfärdsstatens Sverige, exempelvis radikaliseringsvågen från 68 och en bit in på sjuttiotalet, sysslade mycket med studiecirklar, ideologiskt hårklyveri och propaganda. Trots romantiserandet av väpnade befrielserörelser i tredje världen och drömmar om den perfekta leninistiska revolutionen var 68-orna bäst på att anordna studiecirklar hos ABF och skramla pengar på stan. En sympatiskt inställd stat och ett väl utbyggt föreningsstöd skapade en extremvänster som höll sig inom det politiska systemets ramar.

Nittiotalets stat var inte alls lika sympatiskt inställd till revolt eller motstånd. Det fanns inte längre några pengar till generösa föreningsstöd eller utbildningar av nyckelpersoner. Tvärtom monterades mycket av det sociala och kulturella stödet riktat mot framförallt ungdomar ner under några års ekonomiskt stålbad. Där sociala protester tidigare setts som sociala problem sågs dom nu som polisiära problem och bemöttes därefter. Samtidigt går det inte att reducera den autonoma rörelsens avståndstagande från samröre med staten till ett ensidigt undandragande från statens sida. Det handlade minst lika mycket om framväxten av en social och politisk rörelse som satte direkta resultat i första rummet, en rörelse som inte nöjde sig med opinionsbildning eller fortbildning.

Det går såklart inte att reducera den nya utomparlamentariska vänstern till en direkt produkt av nya sociala förhållanden, men den dramatiska ökningen av arbetslösa och socialbidragstagare i kombination med försvinnandet av många stora industriarbetsplatser skapade förutsättningar för framväxten av ett nytt sätt att göra politik på. Utan att ha några hårda sociologiska fakta, det finns så vitt jag vet inga vetenskapliga undersökningar av den autonoma rörelsens sammansättning, vågar jag påstå att om sjuttiotalets radikaler hade sin tyngdpunkt bland universitetsstuderande hade nittiotalets sin bland vit socialt marginaliserad storstadsungdom.

Som historiker är det frestande att överhistorisera allt man studerar, det går med lite vilja att hitta långa linjer och historiska rötter till det mesta. Militant utomparlamentarisk vänster är inget undantag, det går att se likheter med allt från franska kommunarder, ryska nihilister eller tyska vänsterkommunister till nederländska Provos, engelska anarkister eller danska husockupanter. Idéhistoriskt har en utomparlamentarisk vänster funnits i Sverige åtminstone sedan ungsocialisterna med tidningen Brand blev uteslutna ur socialdemokratin 1903 och Sverige utmärker sig genom att ha en lång obruten syndikalistisk tradition. För den autonoma rörelsen var det dock inte idégodset som var det viktigaste arvet utan den tradition av självständig basorganisering i kombination med politisk militans som övertogs från den västeuropeiska husockupantrörelsen. Det var sammanhållningen, det kollektiva uppträdandet i gatustridssituationer och beredskapen att använda våld för att nå sina politiska mål som gjorde att dom autonoma stundtals kunde överraska i och faktiskt stundtals vinna konfrontationer med polisen, som till exempel på 30 november i Lund vid ett par tillfällen i början av nittiotalet.

Att hitta ett sätt att karakterisera den autonoma rörelsen är inte helt enkelt. Anledningen är att det, som i alla nya sociala rörelser, saknades en central punkt, ett manifest eller en organisation med formellt medlemskap. Istället rörde det sig om politiska fält som delvis överlappade där enskilda aktivister kunde vara autonoma och någonting annat, exempelvis feminister eller antifascister, samtidigt. Det går alltså inte att reducera den autonoma rörelsen till en enfrågerörelse eller ens en ungdomsrörelse. Istället är jag övertygad om att det är fruktbart att förstå dom autonoma som vilken annan ny social rörelse som helst, som en politisk rörelse med ett brett register av både intresseområden och handlingsrepertoar. Om man ska försöka ringa in den autonoma rörelsen finns det vissa nyckelord som drar stora penseldrag för att skapa en bild. Det blir självfallet inte en klar definition med skarpa gränser utan snarare en framställning utifrån några centrala begrepp. Det kanske viktigaste begreppet är autonom som i det här sammanhanget bör förstås som fristående från stat och kapital. Rent konkret innebar det att rörelsen var utomparlamentarisk till sin form och antiparlamentarisk till delar av sina uttryck. Man ställde inte upp i val och organiserade sig utanför den rådande partistrukturen. I kombination med en ofta uttalad misstro mot parlamentarismen som politiskt system ledde detta till att dom autonoma kunde utmålas som antidemokrater när dom bröt det politiska spelets ramar. Men det handlade snarare om en position mot staten, i alla dess former, i kombination med en demokratisyn som skiljde sig från den representativa parlamentarismens.

Friståendet från kapital fick under nittiotalet inte så stora praktiska konsekvenser för den politiska praxis rörelsen hade. Eftersom den inte hade sin bas på någon eller några stora arbetsplatser kunde rörelsen inte gripa in direkt i produktionsprocessen. Även om många aktivister var lönearbetande var det inte lönearbetet som var den gemensamma grunden för den förda politiken. Istället angreps storföretag utifrån, stundtals med goda resultat som det tidiga nittiotalets kampanjer mot Shell.

Det går alltså att karakterisera den autonoma rörelsen som både utomparlamentarisk och utomfacklig. Likt många andra nya sociala rörelser var inte den autonoma rörelsen organiserad i en eller flera formella organisationer med stadgar, styrelser eller medlemskap. Istället präglades den av basdemokratisk organisering där besluten fattades direkt i den lilla gruppen. Även om rörelsen stundtals uppvisade en stor samstämmighet och arbetade i landsomfattande kampanjer fanns det inga centrala organ likt kongresser eller centralkommittéer som styrde aktiviteten, hur mycket än säkerhetspoliser eller journalister letade och önskade. Det betyder inte att det helt saknades styrning eller riktning, bara att den utövades på ett annat sätt.

En traditionell folkrörelse kan liknas vid en pyramid där (i bästa fall) medlemmarna i basen väljer sin ledning i pyramidens topp. Sedan är det ledningen som stakar ut en riktning och som ytterst tvingar medlemmarna att följa den. En ny social rörelse kan istället liknas vid ett nät utan direkt mittpunkt eller tydliga gränser. I den typen av organisering finns det ofta olika punkter som förmår utöva större eller mindre inflytande på rörelsen som helhet. Nätverket överlappar dessutom andra både nya och gamla sociala rörelser och påverkar såväl som påverkas av sin omgivning. Det ena organisationssättet är inte nödvändigtvis mer demokratiskt än det andra, det rör sig snarare om två helt olika typer av demokratisyn där den autonoma rörelsen betonade direktdemokrati, självständighet och direkt påverkan på bekostnad av tydliga strukturer, formell enhet och valda makthavare.

Rörelsens något otydliga organisatoriska form och stundtals svaga gränsdragning mot andra sociala rörelser gör det svårt att hitta en gemensam ideologi som samlingspunkt. Under ett brett vänsterparaply kunde allt från anarkister och radikalfeminister till marxist-leninister och befrielseteologer samlas och även om tyngdpunkten kan sägas ha legat vid en antistatlig socialism lyckades rörelsen i sina bästa stunder vara ideologiskt öppen och odogmatisk. Det var främst den stora ideologiska bredden som skiljde den autonoma rörelsen från den anarkistiska. Även om det fanns en stor överlappning och gemensam riktning går det att lite hypotetiskt dra en kulturgräns i Jönköpingstrakten, norr om gränsen dominerades den utomparlamentariska vänstern av anarkism – i södern var istället autonom den samlande beteckningen. Bredden innebar såklart inte att alla politiska riktningar levde under ett ideologiskt konsensus. Den sammanhållande faktorn var istället organisationsformen, dom ganska vagt definierade gemensamma fienderna (från abstrakta saker som världskapitalismen eller staten till högst konkreta nazister eller porraffärer) och den politiska militansen. Att rörelsen var militant ska inte förstås som att alla eller ens en majoritet av dess politiska praktiker innehöll våld. Som alla andra sociala rörelser var det istället klassisk propaganda och interna studier som utgjorde merparten av verksamheten. Det som särskiljer dom autonoma från all annan vänster var dock att dom inte tog avstånd från våld som politisk metod i Sverige.

Den autonoma rörelsen bör kännetecknas som en politisk och social rörelse. Därmed går den inte att reducera till en enfrågerörelse, oavsett om den stavas antifascism, feminism eller ungdomsrörelse. Som politisk rörelse agerade aktivisterna på en rad politiska fält där antifascism, feminism och antiimperialism kanske var dom tre viktigaste frågorna. Till skillnad mot mer traditionella politiska partier var den politiska repertoaren fast förankrad i en direkt form av politik. Det kretsade mycket kring direkta ingrepp för att förändra en konkret politisk situation, exempelvis genom att bryta upp nazistiska manifestationer, eller gruppens interna liv. Stundtals tog den utomparlamentariska vänstern det feministiska slagordet ”det personliga är politiskt” på extremt stort allvar.

Det går att lite grovt dela in rörelsens politiska repertoar i tre huvudsakliga delar. Den första delen var den internt riktade verksamheten. Här samsades traditionella folkrörelsestudier som studiecirkeln, föredraget eller helgkursen med mer socialt inriktad verksamhet. Den andra delen utgjordes av politisk opinionsbildning i form av exempelvis flygbladsutdelningar, tidningsförsäljning eller torgmöten. Här ryms också mindre traditionella medel som gatuteater, sprejmålade budskap och vissa aktioner. Den sista delen var den som särskiljde rörelsen mest från traditionella folkrörelser eller partier. Eftersom rörelsen inte tog principiellt avstånd från våld och såg sig själv i ett klart motsatsförhållande till staten begränsades inte dess politiska repertoar av lagen. I skydd av mörkret utfördes sabotageaktioner, både för konkret ekonomisk skadegörelse och för propagandistiska poänger, mot olika politiska mål, exempelvis porraffärer, multinationella företag och nazister. Den mest våldsintensiva verksamheten riktades mot den nazistiska miljön vars demonstrationer angreps och stundtals stoppades med resultat att den svenska nazismen under nittiotalet hade svårt att bygga upp en gatubaserad politisk rörelse likt den tyska.

Under det sena nittiotalet och det tidiga tvåtusentalet fick rörelsen ökat genomslag för sina problemformuleringar och sitt sätt att bedriva politik. Dom autonoma går knappast att karakterisera som en massrörelse men kunde trots det befinna sig i centrum för vissa politiska förlopp. Tydligast var det kanske under den framväxande globaliseringsdebatten där vänsterns kritik av en global kapitalism bröt igenom i breda lager. Politiskt fick rörelsen sitt tydligaste uttryck i mobilisering och konkret motstånd mot multinationella politiska institutioners kringresande toppmöten. I Sverige kulminerade rörelsen under några kaotiska dagar Göteborg 2001.

Det är självfallet svårt att som historiker analysera händelser som ligger så pass nära i tiden som dom senaste fem åren. Men en tydlig trend inom den utomparlamentariska vänstern efter toppmötescirkusen 2001 har varit ett ökat intresse för arbetsplatser och konkret klasskamp. Om det beror på att rörelsen kanske hade mindre gemensamt än vad deltagarna trodde, på en återvändsgränd för den gatubaserade politik som stod i centrum under nittiotalet eller på att folk tröttnade på att angripa symboliska mål låter jag vara osagt. Klart är att det tidiga tvåtusentalet har präglats av en ökad vilja att gripa in i den sociala relationen mellan arbete och kapital på ett handfast sätt. Här tror jag det är svårt att underskatta Kämpa tillsammans! roll som spridare av idéer och som etablerare av ett nytt sätt att se på utomparlamentarisk politik.

Som läsare av dom tidiga texterna är det värt att veta att Kämpa tillsammans! etablerade ett nytt sätt att förstå hur autonoma kunde göra politik. Texterna bröt med tidigare symbolpolitik och ett starkt fokus på den enskilda individen. Istället sattes lönearbetet som sådant i centrum och teorin blev ett sätt att utveckla verktyg för klasskamp som varken var formellt politiska eller kompromissande fackliga. Detta förde med sig en tydlig förändring av den autonoma rörelsen. Även om stora industriarbetsplatser där rörelsens arbetssätt fått ett erkänt genomslag saknas så har rörelsen allt mer vänt sig mot just arbetsplatserna. I den vändningen har man tagit med sig dom styrkor rörelsen haft, en förmåga att mobilisera förhållandevis många människor, kompromisslöshet och ett undanglidande arbetssätt som gjord det svårt för arbetsköparna att effektivt bemöta eller ens veta var deras fiender befunnit sig. Det är inte någon avslutad process, vilket klasskampen aldrig är, men den öppnar upp för ett intressant gränsland mellan social aktivism och ansiktslös arbetsplatsbaserad klasskamp som bär vissa likheter med den radikala arbetarrörelsen innan andra världskriget.

Förändringen är självfallet en kollektiv process och kanske mer av en tendens än ett historiskt faktum men det går att placera Kämpa tillsammans! i centrum för förändringen. Återigen är kanske nätverket en bra liknelse, Kämpa tillsammans! var inte en skuggornas centralkommitté som utfärdade order och drog i trådar. Istället vill jag se gruppen som en stark nod i den autonoma rörelsens idémässiga nät. Ur denna nod etablerades klasskampen som konkret praktik som den centrala frågan för den utomparlamentariska vänstern.

För mig som historiker är detta en viktig bok/dokumentsamling. Alla rörelser förtjänar att få sin utveckling dokumenterad och kanske kan texterna visa att det går att använda politisk teori till högst konkret aktivism. Inget dödar radikala tänkare så snabbt som universitetet, därför är det glädjande att Kämpa tillsammans! förmedlade erfarenheter och tankar till en aktivistkader. Marxismen som tradition mår bäst i händerna på intellektuella som kommer ur och ställer sina tankar i en rörelses tjänst och det gjorde Kämpa tillsammans!.

Ur ett snävare akademiskt perspektiv är det glädjande att något som annars riskerade bli helt bortglömt dokumenteras och bevaras. I nuläget finns det, såvitt jag vet, ingen forskning om den svenska utomparlamentariska vänstern med undantag för viss uppdragsforskning bedriven av socialpsykologer vid Linköpings universitet. Förutom att jag som historiker har mycket att invända mot det psykologiserande och stundtals patologiserande anslaget finner jag det smaklöst att bedriva sin forskning på uppdrag av polismakten, för mig kan inte akademikerns uppgift vara att ställa sin forskning i det beståendes tjänst. Vi behöver inte veta mer om sociala rörelser för att staten ska kunna desarmera dom. Tvärtom måste historikerns uppgift vara att lyfta fram och förstå rörelser på deras egna villkor, i valet mellan stenkastaren och polismannen väljer jag, som den romantiker jag är, alltid stenkastaren. Förhoppningsvis kan denna textsamling stimulera till mer undersökningar av den utomparlamentariska vänsterns historia och utveckling.

Andrés Brink

Denna text bygger på en helhetsbild som i stor utsträckning hämtats genom studier av material från den utomparlamentariska vänstern, främst Alarmkalendern, Storm och Brand. Som förordsförfattare har jag tagit mig friheter att måla en väldigt grov bild med stora och svepande drag.

Från Konfliktportalen.se: boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport, Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells, Jinge skriver The Pirate Bay – Igen, Kaj Raving skriver Pervers kapitalism! 3.0 – dunplockning i tyskland, Anders_S skriver Underbart i Grekland, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, Jinge skriver Bortgjord landshövding – Miljöpartist,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,