Jag vidarebefodrar idag ett upprop mot Stadexs fabrik i Sofielunds industriområde som jag saxat från Kontrapunkt. Med tanke på vilka ämnen man hanterar i fabriken är det helt jävla oacceptabelt att den ligger mitt i Malmös arbetarområden (man prickar speciellt in en närhet till Rosengård, Persborg, Augustenborg och Sofielund), speciellt med tanke på bostäderna som ligger extremt nära i Rosengård. Man undrar ju om en sådan fabrik hade hamnar i någon av Malmös rikare delar (som tack vare sin glesa befolkningsmängd är betydligt bättre lämpade också). Men jag skulle såklart hellre se att fabriken flyttade än stängde, det finns ingen anledning här att sätta jobb mot boendens intressen.

För att citera in Sydsvenskanartikel:
Ett av Malmös högriskföretag är relativt centralt beläget – bara några hundra meter från bostadsområden som Rosengård, Sofielund och Lönngården. Stärkelsefabriken Stadex AB på Kopparbergsgatan i Malmö har fått den allra högsta skydds-klassen på grund av sina innehav av propylenoxid. Två gånger, i maj 2001 och september 2003, har närområdet spärrats av sedan bränder hotat att framkalla giftmoln och explosioner.

Uppropet:
Kulturverket Malmö och Föreningen Kontrakultur som tillsammans driver Kontrapunkt, är medlemmar i Nätverket för en giftfri stadsmiljö och uppmanar alla våra medlemmar att skriva under uppropet:

UPPROP FÖR EN GIFTFRI STADSMILJÖ!

Fabriken AB Stadex på Kopparbergsgatan i Sofielunds industriområde hanterar det livsfarliga ämnet Propylenoxid – ett ämne som är både cancerframkallande och kan ge upphov till ärftliga mutationer. Särskilt farligt är det för gravida och barn. Teoretiskt kan i många fall en enda exponering för en mycket låg dos orsaka bestående skador som på sikt kan utvecklas till cancer. Vid en olycka där ett utsläpp av propylenoxid skulle inträffa kan ett toxiskt gasmoln spridas så långt bort som 1400 meter från Stadex (dvs. från Rosengård till Möllevången). Inom 200 meter från olycksplatsen kan det innebära direkt fara för eget liv!

Det betyder att inga butiker, föreningslokaler eller annan ”förtätande” verksamhet får finnas i närområdet, och dessa körs konsekvent bort av myndigheterna, samtidigt som det ligger både bostadshus och skolor ett stenkast bort från fabriken, som inte får någon information om hur farligt det är eller hur man ska agera när en olycka sker.

Vi vill att berörda myndigheter omprövar Stadex miljötillstånd, på grund av att de använder sig av bla. propylenoxid i tätbebyggt område.

Vi vill att berörda myndigheter ser över stadsplanen för vårt område (Sofielunds industriområde).

Vi kräver att Malmö Stad/Räddningstjänsten/Länsstyrelsen tar sitt ansvar och sätter människors liv och hälsa framför privata giftindustriers vinstintressen!

Namninsamling
Skriv på namninsamlingen för en giftfri stadsmiljö!
http://www.epet-malmo.public-i.tv/petition.php?id=307
Skriv på och skicka vidare!

Medlem i nätverket
Delta aktivt i kampanjen, antingen som individ eller grupp – fyll i formuläret på hemsidan!
http://giftfristad.nu/?page_id=5

Stormöte
Stormöte tisdag den 10/11 kl 18.30
Kulturhuset Kontrapunkt på Norra Grängesbergsgatan 26
Vi berättar mer om problematiken med Stadex, nätverkets kampanj och arbetet för en folklig opinion.
Kom, bli informerad och engagera dig för en giftfri stadsmiljö!

Bästa giftfria hälsningar,

Nätverket för en giftfri stadsmiljö
http://www.giftfristad.nu

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Den US-amerikanska transporthubben Chicago, Jinge skriver Obama Terrorpresidenten, salkavalka skriver NITTIOTALSNOSTALGI I LUND

Uppdaterat: Sydsvenskan har en artikel idag.

Annonser

Så har det gått några dagar sedan den misslyckade reclaim-festen i Rosengård. Men jag menar på att de problem (även om alla inte ser problemen) för den autonoma rörelsen som blev aktuella denna dag har djupare orsaker än att t ex Reclaim-konceptet är problematiskt. Jag har inte tid att skriva något själv men publicerar en gammal text från Tyskland, förhoppningsvis kan det också visa på att det inte är första gången vi ser samma problem. Speciellt början av texten är bra. Håll till godo:

I
Den autonoma rörelsens historia är en historia om kampanjer. Även vi hoppades att det skulle växa fram en kontinuerlig politik ur dessa enfrågerörelser. Sedan antikärnkraftrörelsen 1986 har vi bedömt detta koncept som helt ödelagt. Trots detta har vi i brist på alternativmed gnisslande tänder deltagit i IMF- och Shellkampanjen, även om vi anade att de strax skulle bryta samman. Vi tyckte att en otillfredsställande praktik var bättre än ingen praktik alls.

Med detta inlägg tar vi ställning mot de senaste kampanjerna. När vi tar upp exempel, då framförallt anti-OS-kampanjen, så går vår kritik att överföra även på till exempel toppmöten- och flyktingkampanjer.

Vi har inget principiellt att invända mot en OS-, flykting- eller toppmöteskampanj. Men kampanjerna måste vara ett resultat av en strategisk diskussion och inte en ersättning för den.

II.
En politisk rörelse måste utarbeta en analys av samhället, och därigenom delta i ett permanent offentligt meningsutbyte (så långt repressionen tillåter det) med varandra såväl som med andra grupper i samhället. Ur denna analys måste man bestämma vilka medel och vilka betoningar som är lämpliga under de rådande förutsättningarna.

III.
Den autonoma praktiken ser som bekant annorlunda ut. En heltäckande samhällsanalys ägnar man sig åt varken inbördes eller i dialog med andra samhällsgrupper, varken offentligt eller internt – i alla fall inte i de egna smågrupperna, som för sig helt saknar politisk handlingskraft och i ännu mindre grad skulle kunna uppnå samhällelig relevans.

IV.
Så fortsätter ständigt denna väntan på yttre händelser – på stora projekt, politiska motståndares möten, angripande fascister, utrymda ockuperade hus. Egentligen borde vi då och då bjuda våra motståndare på middag, eller ordna en kvartersfest till deras ära; hur långtråkig skulle inte hösten 1988 ha varit utan IMF, hur tråkigt skulle det inte vara i München utan toppmötet 1992 och hur segt skulle inte livet i flera av de ockuperade husen vara utan attacker från snuten.

När alla blir lättade av en anledning att få demonstrera och samtidigt klagar över det utåt, blir det schizofrent. Men sysselsättningsterapi är tyvärr inget politiskt perspektiv.

V.
När såväl ansatsen som formen (högsta militans på alla plan) för politiken ligger fast, uppstår nödvändigtvis ett instrumentellt förhållande till teorin. Teori används bara för att ge sin välsignelse åt den på förhand beslutade praktiken. Detta leder till en minskad förståelse av teorin; teori är inte längre beskrivandet av samhällsförhållanden och de därur följande möjligheterna att ingripa, utan blott en beskrivning av motståndarens intriger. Till och med rena faktauppräkningar får beteckningen teori. Som konsekvens slår det självavslöjande begreppet ”innehåll” genom: formen är redan given, den behöver bara fyllas med innehåll. Vari detta innehåll består är närmast likgiltigt, bara formen är intressant. Vi tror att även våra beryktade tysta stormöten hänger samman med detta falska förhållande mellan teori och praktik. För den som redan på förhand bestämt praktiken, så att det inte längre är möjligt att diskutera strategi, för den återstår bara de tekniska detaljerna: de gamla kära diskussionerna om kedjor eller ej, maskering eller ej och så vidare.

VI.
Vi förkastar kampanjerna av flera skäl: både politiska och personliga. Våra personliga skäl är dock generaliserbara och därigenom också politiska.

Att inte kunna lära sig av sina erfarenheter är att tvingas göra om sina fel, eftersom det helt enkelt inte finns några bestående forum där erfarenheter bortom ren manöverkritik kan diskuteras, och att inte kunna diskutera Hur utan bara Om en kampanj ska bedrivas; det kanske man står ut med personligen en eller två gånger. Men efter det hjälper inte ens uppmålandet av fienden i de vildaste färger längre.

Denna politik är fullkomligt oanvändbar till att upphäva de enskildas samhälleliga objektförhållande; tvärtom förstärker de dem ytterligare. Då politiken inte utvecklas från en självbestämd utgångspunkt utan endast motsätter sig fiendens strategi, blir vi själva i vår politik fortfarande bara offer för deras planer och tidsmässigt handikappade. Även en fisk som nappar på betet och stretar emot är ett offer för fiskaren.

Vi är inte heller längre beredda att utjämna politiska fel genom subjektivt ökat engagemang. Om det inte är politiskt önskvärt, som nu vad gäller den autonoma delen av Anti-OS-kampanjen, att bedriva ett intensivt offentlighetsarbete, så att verkligen tiotusentals människor kommer på fötter, går vi trots magknip inte till demonstrationen bara för att det inte ska se så beklagligt ut. Det leder bara till en bekräftelse av tesen att det räcker att mobilisera inom rörelsen.

Politiskt tycks oss praktiken under tiden inte bara otillräcklig, utan allt från falsk till kontraproduktiv. Som otillräcklig betecknar vi till exempel en radikal praktik som endast sträcker sig till en delfråga (internationalism, fångar etc), och som knappt eller inte alls försöker utarbeta ett samlat revolutionärt projekt. Men hellre en sådan praktik än ingen alls.

En politik med heltäckande revolutionära anspråk, som istället för strategiska diskussioner bedriver ett krampaktigt sökande efter anledningar, som är fången i önsketänkande och därigenom skapar illusioner (”kanske tar vi med denna kampanjsteget till kontinuitet”), som inte leder till ett tillägnande av politiska begripligheter utan snarare till politisk oduglighet, kan på längre sikt bara föra oss bakåt även om till exempel själva OS likafullt kan vältas omkull. Vi kan då även konstatera en varaktig skadlig efterverkan av kampanjpolitiken: det finns visserligen kvar en aning om den egna hjälplösheten, men det fattas varje instrument för att förklara den eller överhuvudtaget kunna föreställa sig politik på ett annat sätt. ”Vi gör ännu en kampanj, vi vet visserligen att detta inte är det optimala, men vi kommer inte på något annat” är en politisk bankrutt-förklaring.

VII.
Den som bara bevakar och angriper fienden under deras offensiv, har redan förprogrammerat sitt eget nederlag. Att angripa den starkaste punkten leder högst sällan till framgångar. Även om man uppnått några sådana vinster behåller vi ett märkvärdigt ointresse för dem. Då fienden alltid är på offensiv någonstans, blir framgången knappt noterad och än mindre till nytta, utan snarare skyndar man vidare till nästa fråga. (Endast rent militära framgångar noteras, som 1 maj 1987 och 1989; dessa blir till myter). En sådan politik, som inte kan notera några framsteg, måste leda till demoralisering eller smärre psykologiska störningar. Bilden av fiendens allomfattande makt förstärks. En politisk teori, som bara ser fienden i angreppsögonblicket kan bara leverera en ofullständig bild av samhället. Då den militanta vänstern håller denna bild för fullständig, blir det i grunden fel. Tesen att samhället blir alltmer fascistiskt har här sitt urprung, och denna legitimerar i efterhand den ständiga konspirationstänkandet och leder därigenom till fortsatta avgränsningar från verkligheten. Likaså legitimerar det en underskattning av alla andra aktionsformer än det direkta angreppet. Så blir hela frågor där det vid första anblicken inte verkar finnas några utsikter för direkta aktioner överlåtna åt reformisterna (till exempel sjukvård, arbetsplats-, skol-och universitetskamper). Därav följer att det är slut med politiken som rör de egna behoven, utom på de få punkter där det verkar möjligt att göra ett militant angrepp. Detta hör till de faktorer som förklarar det ringa intresset för framgångar i de pågående kampanjerna.

VIII.
Alltså är den autonoma kampanjpolitiken en de facto-reformism. Efter antikärnkraftrörelsens sista höjdpunkt gick det inte att förneka: det autonoma konceptet, att intervenera genom militanta angrepp i delmålsrörelser, att driva kampen från kravaller till revolution och från enskilda frågor till kamp mot hela systemet, gick i spillror. Istället blev de autonoma De Grönas beväpnade gren.

Medan de autonoma kom ut svagare ur kampanjerna än de gått in i dem, trots eller snarare på grund av de delframgångar som tillkämpats inte minst genom deras egen insats (då föll ansatsen bort och rörelsesvackan trädde in), så ökade De Grönas röstsiffror och gick från enfrågeparti till heltäckande samhällskraft. De autonoma stod för rubrikerna, för de politiska trycket, medan De Gröna visade fram politiskt konkreta begrepp och förstod att binda in delkamper i ett mer långsiktigt politiskt arbete. Historiskt sett är detta ingen ny konstellation. Vid flera tillfällen har det funnits massrörelser, som använts av ledare/andra samhällskrafter för deras egna mål. Detta kommer ur att massrörelser på grund av sin klassammansättning inte kunnat utveckla politiska koncept. Det nya är bara att de autonoma försöker sälja den situation som alltid föds på nytt ur nöden som politiskt recept, och därmed frivilligt ställa massan till svars, på vars axlar historien skapas. Och detta fastän man utifrån sin materiella situation egentligen vore fullständigt kapabel att utveckla egna koncept.

Vad företogs då åren efter 1986, inte för att vricka omkull saker utan bara för att undfly de-facto-reformism-trots-den-revolutionära-förpackningen?
– Miljöfrågan övergavs, då reformisterna här var mest genomorganiserade.
– Andra frågor togs upp allt starkare: flyktingar, omstrukturering etc, då man hoppades att reformisterna inte skulle kunna ockupera detta område.
– En ilsken gränsdragningsiver gentemot enstaka reformistiska analyser och fasthållande vid förment radikalare analyser, för teser som förklarade fienden som ondare. Så höll vi den ekonomiskt-maktstrategiskt analyserande gulfkrigsparollen ”Inget blod för olja” för mer realistisk än försöket att tolka kriget som ett ”förintelsekring mot den arabiska befolkningen”. Försöket att avgränsa sig gentemot reformisterna i analysen av fiendens planer istället för i de samhälleliga perspektiven, ledde till konspirationsteorier som inte lät sig beläggas alls.
– Man övergav ställandet av några som helst konkreta krav (”Vi är bara där”)
– Man övergav alla förbund med reformister, nämligen alla som inte hörde till den militanta vänstern.

Framgången är lika med noll.

Antingen övade man sig i politisk existentialism och kunde inte formulera något politiskt mål överhuvudtaget vid sidan om stojets omedelbara angreppspunkter (första maj) vilket i slutändan innebär att man förlorar hela det politiska perspektivet. Eller så måste man göra erfarenheten att reformism inte är en fråga om tema, och att varje tema i slutändan då låter sig ockuperas av reformismen. Följden blev då återigen den gamla arbetsdelningen, som nu visar sig en gång till i OS-kampanjen: de autonoma gör aktiviteterna på gatorna och iallafall ytterligare ett arrangemang i ”Ex” (Berlins Kafe 44) för dem som redan var insatta, Alternativa Listan, Naturskyddsförbundet och andra organiserar offentliga debatter, pressarbete etc, och tolkar då också de autonomas aktioner gentemot pressen (”Polisen ville få fram övergrepp”).

Efter att det uttryckliga avvisandet av varje samarbete med reformisterna i IMF-kampanjen 1988 var lika splittrat som den intensiva allianspolitiken fram till 1986, så existerar inte alls någon gemensam linje längre: varje grupp bedriver allianspolitik efter vad de själva tycker är bra och med ett klart godtycke. Framgången med OS-kampanjen kommer att vara följande: Alternativa Listan stiger stärkt ur konfrontationen, som de behöver för att bli kvitt sin nödtvungna image- och profilförlust. De autonoma kommer i slutändan rådlöst vänta på nästa möjlighet till militant angrepp, och de kommer hursomhelst att se med ro på de personella förlusterna, eftersom deras politik alltid kostar. Alltså, Alternativa Listan går politiskt stärkt ur kampanjen hur den än går, medan de autonoma inte blir stärkta ens om de uppnår sitt omedelbara politiska mål, stoppandet av olympiaden.

IX.
Den flåsiga kampanjpolitiken är en följd av vägran att föra en organiseringsdebatt. ”I sin planlöshet och därför perspektivlöshet låtsas scenen vara en organisationsform för känslan av att komma framåt (det skulle då vara så att själva rörelsedynamiken inger oss den känslan även utan vår medverkan). Min tes är då att det även för sig i rörelsens djup är nödvändigt att prata om något så abstrakt som organiseringsfrågan, eftersom vi annars knappast längre kan förnimma något annat än oss själva och aldrig kommer att uppnå någon samhällelig relevans”. (Teser om kulturbegreppet, Interim 155/1).

Också reformismproblemet går inte att komma åt på något annat sätt. En revolutionär rörelse kan inte ta formen av medborgerliga initiativ (hur underjordiska de än må vara) eller så kommer den bara kunna uppnå de mål som sådana har: att förhindra vissa projekt och därmed säkerställa och befästa det samhälleliga normaltillståndet.

Den politiska seismograf-funktionen som proteströrelser under tiden har för det tyska systemet, den har också de autonoma. På samma sätt som dessa visar var den samhälleliga konflikten står på ett tidigt stadium, så visar den också ett korrektiv till den härskande linjen i rättan tid, utan att kunna bygga vidare organisatoriskt på den konfliktpotential som uppstått. När reformistiska koncept drivs genom är detta oftast en fråga om svaghet och oförmåga hos den revolutionära vänstern. Det är ingen lösning att inte resa fler konkreta krav. Det är en lyx för dem som inte tycker det är nödvändigt att uppnå framgångar som lägre hyra, ingen olympiad, uppehållstillstånd för flyktingar. Det som skiljer är vem som går stärkt ur konkreta kamper. Det kan en politisk formation göra bara när den lägger fram koncept som rör hela samhället, när den kan vinna dem som deltar i kampen för långsiktigt arbete. Kampanjer kommer att äga rum trots vår kritik. Detta är vänsterns konservatism: när det är dåliga tider, där allt runt omkring oss förändras, klamrar man sig alltmer förtvivlat fast vid det gamla. Åtminstone på lång sikt ger detta upphov till haveri. En grupp som inte tar sig an de historiska förändringarna kommer bara leva vidare som sekt utan politisk relevans, om den lever vidare alls.

”En av de allra viktigaste frågorna som rör det politiska partiet hänger ihop med denna rad av fenomen; nämligen huruvida partiet är kapabelt att reagera mot vanans makt och tendensen att mumifieras och bli anakronistisk. Partier uppstår och konstituerar sig som organisationer för att bemästra situationen i historiskt livsviktiga moment inom sin klass, men inte alltid förstår de att anpassa sig till de nya uppgifterna och epokerna, inte alltid förstår de att utvecklas i relation till de komplexa styrkeförhållandena (och de motsvarande positionerna för respektive klass) i ett visst land eller i internationell skala. I analysen av den här utvecklingen hos partierna måste man göra åtskillnad mellan den samhälleliga klassen, partimassorna, byråkratin och partiets generalstab. Byråkratin är den farligaste vanemässigt konservativa kraften. Om den i slutändan bildar en storhet som är solidarisk, självtillräcklig och känner sig oberoende av massan, så blir partiet anakronistiskt och i ögonblicken av akut kris töms det på sitt samhälleliga innehåll och svävar fritt i luften.” (Antonio Gramsci)

Heinz Schenck

Översättning: M Wåg & M Forshage / Stockholms Autonoma Marxister

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Uppskjutningen framflyttad 24 timmar, eiz skriver Förtryckta patienter i kölvattnet från vårt lands psykhistoria, Kaj Raving skriver Bestraffa inte klimatsmart resande, Johan Frick skriver Låt inte sverigedemokrater rita om kartan för oss, kamratwot skriver Back to school, Anders_S skriver Inte bara Göteborg har drabbats av ungdomsoroligheter de senaste dagarna

Så var det lördag och dags för fest. För den som vill komplettera medias ful-rapportering med the real thing så rekommenderar jag att följa Motkrafts liverapportering. Ta gärna en titt på Reclaim Rosengårds blogg också, jag tror de kommer twittra också. Jag kanske har en udda humor men jag tycker brevväxlingen mellan reclaimarna och polisen är jävligt rolig, läs den här.

På deras blogg kan man också skaffa sig numret som man ska ringa om någon blir gripen och det finns information som kan vara nyttig att veta innan festen.

Tidigare post och pressmeddelande från arrangörerna;
Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord

Mer från Sydsvenskan:
1 2

Som Sydsvenskan rapporterar om har det varit presskonferens om Reclaim Rosengård och idag har också arrangörerna släppt en video på youtube där de berättar om arrangemanget och sina tankar om parollerna. Så hör vad dom har att säga istället för att basera dina åsikter på någon fantasi-person i ditt huvud eller en journalist.

Övrigt på bloggen om polisen och reclaimet:
Varför slår polisen?

Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord

På samma tema – i Lund har folk protesterat mot att fritidsgården Romano Trajo ska stänga genom att ockuperat den. I morse så gick snuten in avbröt ockupationen. Nu är dock alla ockupanterna släppta.

Imorgon, onsdag, så är det demonstration i Lund så slut och och protestera mot stormningen och mot nedskärningarna

LUNDABOR MOT NEDSKÄRNINGAR KRÄVER:

– Bygg bostäder åt alla!

– Stoppa prishöjningarna, inför avgiftsfri kollektivtrafik!

– Stoppa varslen, arbete åt alla!

– Öppna fler fritidsgårdar!

Vi ses 19/8 kl 18.00 på Stortorget!”

För övrigt har jag lagt till en kategori här på bloggen som handlar just om Kampen om staden som handlar just om reclaims, ockupationer och stadsdelsmotstånd. Läs och förkovra dig!

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Kronan räddar oss från Euroraset, Jinge skriver Saabaffären = Bondfångeri, Anders_S skriver Koenigseggs köp av Saab klart, eiz skriver Vägen mot Revolutionen.

Debatten om Reclaim Rosengård har mer och mer kommit att handla om polisen och dess roll i samhället. Det här inlägget ska få funka som ett diskussionsunderlag tänkte jag. Det är ursprungligen ett flygblad som gavs ut av gruppen Autonomt Motstånd som fanns i Malmö ungefär 1997-2003:

Om du ser någon få stryk utav polisen -vad tänker du då?
Att det antagligen är rätt åt dem?
Att polisen skyddar dig?
Eller blir du förvånad över att polisen är brutal?

Polisens brutalitet mot människor är inget nytt och inte heller förvånande när man tänker på vem det egentligen är som polisen ska skydda.
Polisens roll i samhället bestäms av kapitalisterna som styr och bestämmer lagarna. (Politikernas roll är bara att organisera samhället efter de rikas önskemål.) När andra sätt att disciplinera folket inte räcker till använder den härskande klassen polis och militär. Det år därför så lite resurser läggs på att sätta fast åldringsrånare, våldtäktsmän och ekonomiska brottslingar. Desto mer resurser läggs på att skydda de rikas ägodelar. En tjuv från arbetarklassen får sitta på kåken medan en tjuv från överklassen får fallskärrnsavtal!

BEHÖVER VI FLER POLISER?
Vårt svar är NEJ! Att polisen inte prioriterar sexuaIbrott, eller brott mot arbetare och invandrare är inte för att polisen har lite pengar utan för att pengarna satsas på att skydda de redan rika. Orsaken till att polisen misshandlar och trakasserar invandrare, ungdomar och missbrukare, men t.ex. skyddar nazisternas manifestationer är inte för att dagens polis fungerar dåligt, utan för att det är så den fungerar!

ELLER FÄRRE?
Att bara ta bort alla poliser är ingen lösning. Om vi såg till att polisen jagades bort från våra kvarter måste vi ha något annat istället. Istället för överklassens ordning och lag måste vi sätta våra egna lagar och vår egen ordning. Till exempel så har vanligt folk på Irland gått samman för att köra bort heroinlangare från sina stadsdelar. Genom att hålla ett vakande öga på pedofiler och andra våldtåktsmän kan vi tvinga dem att sluta.

INGEN POLIS – ARBETARMILIS!
Detta flygblad är gjort av Autonomt Motstånd. Vi är en grupp revolutionära socialister som kämpar utomparlamentariskt och utomfackligt för ett klasslöst samhälle utan förtryck. Vi arbetar även med andra frågor än polisbrutalitet.

Bloggat: Salka har skrivit och kolla även in de tjusiga affischerna som Skumrask lagt upp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nu har Sydsvenskan kommit på att det planeras en gatufest i Rosengård. Jag har läst vad arrangörerna har skrivit och är ganska positiv till prylen, och eftersom det är bättre att ha arrangörernas egna ord som underlag för en diskussion än en Sydsvenskan-artikel så kommer här deras uttalande. Det har jag helt enkelt snott från deras egen blogg, som heter Reclaim Rosengård. Det har funnits en hel del åsikter, de flesta psykologiserande, religösa eller rasistiska, till varför det röjs på Rosengård och ”Vad vill ungdomarna egentligen?”, så det ska bli intressant att höra vad folk har att säga när nu det kommit ett bra och välformulerat pressmeddelande om orsaker och åsikter.
Uppdaterat: Polisen stannar i Herrgården

Såhär skriver dom:

Reclaim Rosengård

I vilken annan stadsdel i Malmö skulle invånarna tvingas bo i söndermöglande lägenheter fyllda av kackerlackor, trots att kommunen känt till problemen i tio år? I vilken annan stadsdel skulle polisen avsätta resurser från hela Skåne för att inleda en permanent belägring? I vilken annan stadsdel skulle de sociala problemen konsekvent angripas med repression? Svaret är ingen. För det här handlar om Rosengård – men mest av allt handlar det om klass.

Rosengård, och i synnerhet Herrgården, beskrivs som ett segregerat problemområde, en grogrund för radikal islamistisk verksamhet och gängkriminalitet. Men i själva verket är det hela Malmö som är en segregerad stad, till följd av en rasistisk klasspolitik som medvetet gynnat de rika i Malmö. I Rosengård bor arbetarklassen, till stor del med utomeuropeisk bakgrund. De som har absolut minst makt över sina egna liv – på botten av klassamhället.

Det kostar ingenting att skita i oss.

Journalister, proffstyckare, polischefer och politiker gnäller när ungdomar på Rosengård attackerar polisen med stenar men håller tyst om att politikerna i Malmö stad egentligen bara skördar vad de sått när de i åratal bara svarat på de sociala problemen med ökad repression: fylla området med rasistiska poliser som trakasserar ungdomarna och kallar dem för “apajävlar”, “blattejävlar” och andra rasistiska förolämpningar.

Ska vi snacka organiserad kriminalitet så är de verkliga kriminella på Rosengård Contentus och Newsec, som vräker ungdomarna från deras fritidsgårdar och tjänar miljoner på att inte underhålla husen de förvaltar. Till de kriminella hör även MKB som putsar upp Malmö stads varumärke genom att med hjälp av höjda hyror i bland annat Rosengård, erbjuder rika människor subventionerade lyxlägenheter i Västra Hamnen. Det är kriminellt att som Malmö stad i åratal känna till att mängder med lägenheter på Herrgården är direkt hälsofarliga för de som bor där men ändå inte göra något åt saken.

Vad som däremot INTE är kriminellt är att slåss för ett värdigt liv, för rätten att bli behandlad med respekt och mot att tvingas leva som i en polisstat i sitt eget bostadsområde.

Den 22 augusti kl. 20 ordnar vi Reclaim Rosengård, en fet gatufest i rondellen intill bensinmacken på Ramels väg, som en protest mot de sociala förhållandena på Rosengård. Vi bor inte alla på Rosengård, vissa jobbar, andra studerar eller är arbetslösa, vissa har svensk bakgrund, andra icke-svensk. Men vi har ett gemensamt: vi är trötta på att bli behandlade som skit!

Därför kräver vi:

SNUTEN UT UR HERRGÅRDEN

SÄNKTA HYROR OCH TOTALRENOVERINGAR AV ALLA NEDGÅNGNA FASTIGHETER

SJÄLVSTYRANDE OCH FRIA FRITIDSGÅRDAR

Tidigare artiklar om Rosengård och stadsdelsmotstånd:
Följ med på safari till Malmös problemområden
Stadsdelsmotstånd – häfte som pdf samt lite gamla bilder
Om Rosengård, miljonprojekt och staden
Worlds dumbest cops
Dags att bränna lyxbilar?

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Svininfluensan och konspirationen, Björn Nilsson skriver Frikopplat från globaliseringen? – Knappast., Krastavac skriver En arbetsdag, boladefogo skriver 80-talets återkomst i Honduras, kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Just nu är det lite röj i Rosengård, som flera tidningar skriver om, och en snut har visst pekat finger också. Men istället för någon dussinkommentar om det så kommer här en längre analys av ohnmacht. Håll till godo och kommentera gärna.

Rosengård är ett av resultaten av det väldiga bostadsbygge mellan åren 1964 och 1974 som vanligtvis brukar kallas för miljonprogrammet. Målet med programmet var att under ett decennium bygga en miljon bostäder för att lösa bostadsbristen som blivit alltmer akut redan under 1950-talet och som förvärrades än mer på 60-talet. Ambitionen var att bygga väldiga komplex av bostäder med parker och rekreationsytor runtom husen, närhet till skolor och sportanläggningar, på obebyggda platser. Lägenheterna skulle vara av god standard och bostadskomplexen bands samman med arbetsplatser, på den tiden främst olika industrier, genom trafikförbindelser och fungerande kommunikationer. Dessutom byggdes miljonprogrammen utifrån strikta regler för att separera biltrafik från gångtrafik – vilket innebär att miljonområdena kännetecknas av såväl gångbroar, gångtunnlar, gångvägar som trafikleder och stora parkeringsplatser. I Stockholm och Göteborg byggde man under denna tid kraftigt ut tunnelbanan respektive spårvagnsnätet medan man i Malmö förbättrade busstrafiken. Miljonområden som Kroksbäck, Holma och Rosengård är relativt centralbelagda, vilket medför att det i Malmö aldrig funnits ett egentligt behov av spårtrafik för att effektivisera transporten av massor mellan hem och arbete. Närhet till skola och arbete samt planerandet av olika former av samhällsnyttiga och offentliga institutioner, som idrottshallar och ungdomsgårdar, var en integrerad del av miljonbygget och effektiviserade och möjliggjorde reproduktionen av det växande storstadsproletariatet. Miljonbygget var därmed en del i det samhällsbygge som baserades på biltransporter och industriproduktion. Ett uttryck för den epok som var baserad på en keynesianistisk ekonomi. Det var ett led i den fascistiska/socialistiska struktureringen av kapitalismen som var baserad på arbetarrörelsernas klassorganisationers integrering i ekonomin.

Under efterkrigstiden fortsatte den påbörjade trenden att alltmer av befolkningen flyttade in till storstäderna för att söka arbete. Trots en lågkonjunktur i slutet på 1950-talet, som främst berodde på Suezkrisen och Koreakrigets efterverkningar på världshandeln, ökade Sveriges bruttonationalprodukt med 30 procent och byggvolymerna med 50 procent. För stora delar av produktionen möjliggjorde Koreakriget ökad export, trots krisen kriget innebar för ekonomin som sådan. Precis som andra världskriget och förstörelsen av Europa var grunden till den svenska ekonomins framgångssaga under efterkrigstiden, var det kriser och krig under 1950-talet som möjliggjorde ny export. Mer och mer varor producerades och mer och mer bostäder byggdes. Staten investerade och intervenerade kraftigt i näringslivet som under den svenska konjukturen 1929-55 präglades av stigande uppgång och strukturrationaliseringar inom industrin. Strukturrationalisering innebär att det inte skedde några särskilt stora nyinvestingar utan tillväxten pressades uppåt med hjälp av den förekommande industristrukturen. Efter andra världskriget började detta förändras något, industrin omorganiserades och utvecklades alltmer vilket medförde en intensifierad mervärdesexploatering – genom övergången till en relativ mervärdesstrategi via användandet av ny teknologi och ny arbetsorganisering som ökade produktivitetstakten – trots ökade löner. Men trots denna nytillförsel av teknik och maskiner var den ökade exporten, som innebar en väldig expansion för tillväxten, länge baserad på redan befintlig industristruktur. Samtidigt med den accelererande exporten ökade befolkningstakten och då export och ökad produktivitet möjliggjorde förbättrade löner – eftersom alltmer av arbetarklassens konsumtion blev produktiv för kapitalet, det vill säga möjliggjorde utökad kapitalackumulation – skapades det bättre förutsättningar för såväl import som inhemsk efterfrågan av svenska produkter. Den ökade tillfrågan på varor tryckte upp priserna och för att undvika att exporten försämrades devalverade man kronan vilket möjliggjorde att exporten kunde fortsätta att spira. När lågkonjunkturen nådde Sverige i slutet av 1950-talet fick staten gå in med än mer stimuleringspaket vilket möjliggjorde att produktionen och tillväxten inte föll utan tvärtom hölls uppe. Under denna tid förändrades också industristrukturen radikalt, vilket innebar att trots att befolkningen växte, så fick man ett problem med att finna fungerande arbetskraft. Tendenser som motverkade detta fanns i överföringen av arbetstagare från jordbrukssektorn till industrin – en tendens som varit reell sedan åtminstone 1920-talet. Den tekniska utvecklingen inom agrarproduktionen medförde minskat personalbehov och lösgjorde massor av arbetare som sökte sig till fabriksorter och storstäderna för att söka arbeta. Utöver detta skedde det alltmer en centralisering och rationalisering av industrin som möjliggjorde en överföring från arbetskraftsöverskotts- till arbetskraftsunderskottssektorer. Med hjälp av offentliga medel kunde industrin rationalisera produktionen utifrån tillgången på arbetskraft, så att industrier kunde växa fram på landsbygden och i småorter där det inte bara fanns nödvändiga naturresurser – som malm eller skog – utan även tillgänglig arbetskraft. Ett annat alternativ var att alltmer kvinnor fick lönearbete och man utvecklade även program för en medveten arbeskraftsinvandring. Det var också många av dessa nya arbetare, invandrade eller ej, som senare skulle hamna i miljonområdena. Industrialiseringen, och därmed kapitaliseringen, av tillvaron var i Sverige otänkbar utan den tillväxt- och exportorienterade politik som socialdemokratin understödde och som de facto integrerade den svenska arbetarklassen i ekonomin genom att arbetarklassens utökade konsumtion gjordes produktiv. Detta möjliggjordes främst genom en relativ mervärdesstrategi, produktiviteten accelererades och arbetskraftens värde trycktes ned, samt genom en imperialistisk världshandel som fick sin första egentliga kris först 1973.

Om efterkrigstiden kännetecknades av ekonomisk tillväxt skedde det samtidigt i hela Västvärlden, under och direkt efter andravärldskriget, en väldig babyboom vilket skapade större och större efterfrågan på varor av alla de slag. Den ökade produktionen av varor möttes därmed av utökad konsumtion och reproduktion – som var produktiv för kapitalet eftersom det var en nödvändig del i reproduktionen av det variabla kapital som möjliggjorde kapitalackumulationen. Det innebar också att trots att man byggde mer och mer bostäder i Sverige så blev staten tvingad att omedelbart bidra till bostadsbyggandet genom statlig subvention av räntan, samt subventioner av bostadsbyggandet genom fastighetsskatten, vilket måste ses som lönsamma och produktiva åtgärder för en ekonomi som kunde möjliggöra ökade löner samt ökad exploatering. Bostadsbristen var tvungen att lösas och lägenheterna skulle moderniseras och förbättras så att reproduktionen av proletariatet, och därmed av de kapitalistiska samhälleliga förhållandena, kunde anpassa sig till den tillväxtboom av såväl varor som proletärer som till syvende och sist möjliggjorts av andra världskriget. Ökad frihandel under sextiotalet och en ständigt ökande offentlig konsumtion stabiliserade den svenska ekonomin. Mellan åren 1948 till 1973 tilltog världshandelns tillväxt i genomsnitt med åtta procent per år vilket gav resurser till nödvändiga offentliga investeringar – exempelvis miljonprogrammet.

Den väldiga industrialiseringen av Sverige är därför otänkbar utan den moderna statens framväxande – med sin offentliga konsumtion och sin intervenering i ekonomin – samt utan världshandeln som möjliggjorde såväl ökade löner som ökad offentlig konsumtion. Den svenska staten var därmed mycket riktigt, som gammalkommunisterna brukade säga, en liten imperialistisk tiger som kunde använda sig av skatter och exportinkomster för att få in offentliga medel till att garantera reproduktionen – och exploateringen – av det växande proletariatet. Den inhemska arbetarklassen svettades ut genom ökad produktivitet av varor som främst konsumerades i andra stater. Den ökade produktiviteten innebar också en utökad industrialisering av produktionen och tillvaron utanför arbetet. Miljonprogrammet var en del i den industrialiserings- och organiseringsprocess av arbetarklassen och dess arbets- och levnadsförhållanden som reducerade den till ett produktivt och reproduktivt moment i den kapitalistiska ekonomin. Det här var mycket tydligt i industrialiseringen av byggnadsindustrin under femtiotalet. Byggandet blev som all annan produktion denna tid alltmer industrialiserad. Hantverksmässighet ersattes med industriella metoder och effektivitet och man omorganiserade arbetet genom införandet av olika former av byggmaskiner och prefabelement. Speciellt var det införandet av kranar som revolutionerade byggandet och fick produktiviteten att öka rekordsnabbt. Med hjälp av den nya teknologin kunde staden och landsbyggden fullständigt omvandlas och förenas med hjälp av motorvägar och brobyggen. Utan den här industriella utvecklingen som syftade till att möjliggöra snabba förflyttningar av varor och arbetare var den industriella produktionen och den keynesianistiska politiken omöjlig. Den nya infrastrukturen var en nödvändig del för att den framväxande efterkrigstidspolitiken och dess ekonomi skulle vara möjlig. 1952 fick Stockholm sin tunnelbana, samma decennium utvecklades hamnarna i Malmö, Trelleborg och Helsingborg. Den industriella staden var här men det var först i och med 1964 års beslut att bygga en miljon bostäder på tio år som den hårda samhällsplaneringen och funktionalismen skulle innebära framväxten av bostadskomplex som utformades som ett slags minisamhällen där proletären skulle kunna leva hela sitt liv. Spårtrafik eller andra allmänna kommuniktioner, eller bilvägar, skulle snabbt ta en till och från arbetet. Parker och idrottsanläggningar skulle möjliggöra rekreation. Närhet till skolan och butiker skulle möjliggöra att familjen kunde hålla sig till sitt område. Miljonbygget blev en form av arbetarklassreservat – en plats där det proletära livet kunde reproduceras ostört.

Så blev det förstås inte. Reproduktionen av proletariatet ifrågasattes, ungdomen revolterade och arbetarna strejkade. Miljonbygget var en del i en politik som varit baserad på full sysselsättning och en ekonomi som främst var baserad på industriell produktion vars tillväxt kunde garanteras genom export. Lönerna började skena iväg vilket skapade mycket svåra problem för den svenska ekonomin. Den kompromiss som den svenska socialdemokratin kämpat fram bröts genom arbetarklassens gräsrotsmobilisering inom och utanför fackföreningsrörelsen – och fick kanske sitt mest tydliga uttryck i strejken vid LKAB 1969 i Kiruna. Arbetarklassen lät sig inte vara instängd inom den arbetarrörelse som de facto varit kraften som utvecklat den form av industriella kapitalism som varit, och fortfarande är, kännetecknade för Sverige – en strikt arbetsmoral, en absolut tilltro till politiken och staten, en oförmåga att tänka utanför organisationen – och som inneburit en aggressiv relativ mervärdessexploatering av den industriella arbetarklassen, och ännu sämre förhållanden för andra delar av proletariatet som aldrig organiserats särskilt väl inom arbetarrörelsen – som städare, diskare och andra lågavlönde arbetargrupper. Även inom miljonområdena började olika former av protester och missnöjesuttryck skönjas – speciellt, men inte endast, i olika former av ungdomsrörelser: exempelvis punkmusiken och andra subkulturella protester, senare exempelvis hiphopscenen, som riktade ilska mot de genomplanerade och funktionalistiska byggen som endast var ämnade för en sak: reproduktion av proletariatet.

Den hårdare klasskampen, i Sverige och andra delar i världen, under sextiotalet och fram till åttiotalet hade redan försvårat läget för ekonomin. I och med oljekriserna på sjuttiotalet blev det inte bättre då världshandeln försämrades radikalt, vilket också påverkade Sverige. Om exporten ökade i Sverige från och med 1948 till 1973 så skedde det en radikal försämring på 1970-talet vilket försämrade läget för industrin. Den minskade handeln och den hårdnade klasskampsnivån på arbetsplatserna försvårade en fungerande reproduktion av kapitalförhållandet och av proletariatet. Inflationen ökade under 70-talet samtidigt som tillväxttakten mattades av och arbetslösheten började öka. I början av 1980-talet försökte man försvara den så kallade svenska modellen, som var baserad på en politik för full sysselsättning och som verkat för en kapitalisering av tillvaron genom att organisera samhället som om det bestod av en serie funktioner med syftet att framalstra ett proletariat ämnat för ett genomorganiserat och genomindustrialiserat samhälle. Efterkrigstidspolitiken var därför, som Amadeo Bordiga uttryckt det, fascismens seger. Fascismens innehåll: organiseringen och mobiliseringen av massorna som en produktiv och konsumerande funktion i en stat var vad som segrade efter andra världskriget. Den här formen av keynesianistisk och tillväxtorienterad politik blev alltmer omöjlig att bedriva. Trots den minskade exporten försökte man alltså i Sverige arbeta motcykliskt, det vill säga verka för offentliga utgifter i tider av lågkonjunktur. Men i och med avregleringen av kreditmarknaderna 1985 och den absoluta internationella övergången till en inflationsbekämpande politik – i och med att Bretton Woods avtalet avbrutits redan på 1970-talet, men Dollarn fortfarande var världsmarknadens nav, en nav vars värde endast kunde hållas uppe genom inflationsbekämpning – kunde inte den tidigare formen av reproduktionen fortgå. Man blev tvingad att övergå till en helt annan form av reproduktion av proletariatet och de kapitalistiska förhållandena. Den form av decentralisering och avreglering av industrin och ekonomin som oljekrisen utlöste och som accelererade under Tatchers och Reagans år under 1980-talet innebar också en form av liberalisering av reproduktionen av proletariatet. Om proletariatet förr integrerades i kapitalet genom organisationen och planeringen – där miljonprogrammet utgör ett av de bästa exemplen – är det nu proletären själv som skall integreras i kapitalet. Om fascismen och socialdemokratin innebar organisationens triumf över proletariatet, medför nyliberalismen proletariatets individuella integrering i ekonomin. Det vi sett sedan 1970-talet är en finansialisering av individen där alltmer av privatekonomin – via pensionsfonder, bostadslån, aktier och annat – blivit en del av världsmarknaden. Försäkringen och funktionen, den organisatoriska kapitalismens emblem, har ersatts med kontokortet och
livsstilen. Bankerna har alltmer vänt sig mot privatekonomierna eftersom företagen sköter sina egna transaktioner. Den enskilde och den ensamme är idag grunden för den kapitalistiska ekonomin och därför tar sig också den kollektiva och massiva reproduktionen av proletariatet, samt motståndet mot denna reproduktion, alltmer individualiserade uttryck.

Mer från nyhetsflödet.
Sydsv, Sydsv, SvD, HD

För övrigt skriver jag inte kommentarer på Steve Landos blogg, utan det är en gemensam antagonist som har skrivklåda.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Jan Guillou och Åsa Linderborg om skolan, Björn Nilsson skriver Att jaga spöken eller ubåtar?, Jinge skriver Reinfeldt och Pseudodalen, Kristoffer Ejnermark skriver Den falska demokratin och åsiktsregistrering

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,