Sammanfattning

Arbetsdomstolen har nu i december och januari avgjort 3 mål där syndikalisterna i Malmö/Lund varit inblandade. Samtliga har varit en juridisk seger för arbetsgivarsidan, om än med vissa reservationer i ett av fallet. Jag kommer i den här artikeln inte gå in på domarna i detalj, dels är jag inte så juridiskt kunnig och dels är det inte min poäng helt enkelt.

Det enda fallet där arbetsgivaren, i det här fallet städbolaget ISS som inhyrts av Almega, inte vunnit på KO gäller konflikter kring städningen på lasarettet i Lund. Företagarna blev dömda för att inte ha förhandlat när det gäller att göra om en städares arbetsuppgifter, de blev alltså dömda för att ha brutit mot medbestämmandelagen (MBL), i gengäld kom de med att inte betalat ut lön till en annan städare som nekat till att göra sina arbetsuppgifter då de var blockad. Kontentan blev att SAC skulle betala ISS 42 866 kr och ISS i sin tur skulle betala SAC 20 000 kr.

I saken mellan SAC och Izakaya Koi, en medioker sushi-restaurang i Malmö, var upprinnelsen att en av restaurangens kockar blivit misshandlad av en av ägarna. Ägaren Henrik Siebert misshandlade under en ”inspirationsresa” till London den anställde, något som kommer upp i AD då det gills som en ”olaga uppsägning” att misshandla sin anställda. Denna dom har AD tyvärr inte lagt upp på sin hemsida, men efter vad jag förstått så har AD fått det till att kocken startade bråket (samtliga vittnen verkar ha varit andra chefer, flickvänner eller kompisar till ägaren som blivit ”tackade” av honom efteråt. Svinen verkar vara imponerande klassmedvetna och hålla ihop). Så det var alltså inte obefogat att kicka killen. SAC (eller alltså syndikatet) blev dömda att betala rättegångskostnaderna som jag idag inte vet hur stora de var men runt 120 000 kr har jag hört nämnas.
Dessutom verkar kocken ha varit så där ohyfsat proletär så han drack direkt ur flaskan. För att sätta press på Koi var det bland annat en större blockad som höll ut i två timmar trots poliskårens tappra bruk av pepparsprej, se filmen för magstarka bilder.

Men Malmösnutens stora intresse i att använda pepparsprej blev extra tydlig i ett tidigare fall, nämligen i konflikten på gruppbostaden Tallgatan i Fosie. ADs sammanfattning:En visstidsanställd arbetstagare blev, under tid då hon på sin arbetsplats deltog i en av hennes fackliga organisation utlyst stridsåtgärd, erbjuden ett vikariat på en annan arbetsplats. Hon underrättades samtidigt om att hon på grund av arbetsbrist inte kunde få fortsatt arbete efter det att detta vikariat upphört. En annan anställd blev också omplacerad. Fråga bl.a. om arbetsgivaren gjort sig skyldig till föreningsrättskränkning.
Och även här förlorade facket och blev dömda att betala Malmö stads rättegångskostnader på 186 045 kr. Det genomfördes en rad blockader mot Fosie Stadsdelsförvaltning i det här fallet och de första blev inte angripna av snuten men de senare blev det. Även en protest mot polisens agerande angreps av kapitalets testoronstinna pojkar i blått.

Film från en av blockaderna:

”strategi är konsten att vinna ett krig, taktik är konsten att vinna ett slag”

Jag har en mängd åsikter i ämnet, en del kanske tar illa upp och tycker att jag kommer med osolidarisk kritik mot en fackförening som jag inte ens är medlem i, men jag hade över huvud taget inte skrivit något om jag inte var positivt inställd till SAC och då speciellt den fackliga reorganiseringen där man valt att ta fighterna på gatan istället för att enbart lita till förhandlingar. Jag har själv deltagit i en del av konflikterna.
Det hade varit en lätt och ganska svart-vit slutsats från min sida att helt enkelt säga att man förlorade för att man spelade på fiendens hemmaplan, att man inte skulle gått den legalistiska vägen utan försökt kämpa direkt på arbetsplatsen, men det vore en farlig förenkling. Även om det naturligtvis är sant att vi sällan har nåt att hämta i domstolen, inte bara för att de som dömer oss tillhör en annan klass än vi utan mest för att de som skriver lagarna gör det för att gynna företagen. SAC förlorade inte i AD för att arbetsrätten funkar dåligt utan för att det är ju så den fungerar. Arbetsgivaren har den juridiska rätten att ”leda och fördela” arbetet, det är en mycket stor rättighet som öppnar för direkt och indirekt repression och stora möjligheter att bli av med arbetare de inte gillar.

Min grundläggande syn på arbetsplatskamp har alltid varit att ska vi få nåt gjort får vi fixa det själva, om man sen kallar det för ansiktslöst motstånd eller folkrörelselinjen spelar mindre roll. Det är inte bara för att jag anser att det är den bästa taktiken för att vinna de kamper som dyker upp, utan för att jag ser självaktiviteten som den enda vettiga strategin vi har. Genom att kämpa tillsammans och vinna tillsammans lär vi oss och kan gå vidare mot större fajter och större sammanhang. Och när jag säger ”tillsammans” menar jag i första hand de arbetare som jobbar på en viss arbetsplats; arbetarkollektivet. En seger för arbetarkollektivet är inte nödvändigtvis än seger för facket (vilket det än handlar om) och en seger för facket är inte nödvändigtvis än seger för arbetarkollektivet.

I samtliga dessa konflikter så tas initiativet från lednings sida, vi kan inte alltid välja vilka strider vi vill ta. Både när det gäller ISS och Tallgatan är det dessutom tydligt att det har att göra med starka arbetarkollektiv som man vill splittra upp. På ISS vill man delvis flytta städare och omstrukturera städningen så arbetsområdet blir större, på Tallgatan vill man flytta vårdare för att splittra upp kollektivet. Det är viktigt att poängtera att när det finns ett starkt kollektiv så agerar inte cheferna genom att attackera kollektivet som grupp, utan man riktar in sig på enskilda personer, ofta de som uppfattas som ”informella ledare”. Det unika med Tallgatan är inte att cheferna kickar eller omplacerar bråkiga arbetare utan att det faktiskt blivit en öppen konflikt kring det. Det kanske också är unikt att kunna läsa hur sektionschefen på Tallgatan beskriver problemen och vad hon gör för åtgärder, jag citerar ur domen:

– Det fanns en informell organisation med självutnämnda ledare.
– Arbetstidsförläggningen skedde enligt en flexibel arbetstidsmodell med
stor frihet för personalen. Arbetstidsförläggningen var oorganiserad och
utnyttjades så att vissa i personalen fick fördelar på de andras bekostnad.
Man tog inte heller hänsyn till verksamhetens behov vid förläggning och
byten av arbetspass.
– Personalens deltagande i pedagogiska måltider med de boende utnyttjades
med egeninköpt dyr mat så att kostnaderna drogs upp på ett orimligt
sätt.
– Personalen brast i respekt för de boende genom att de inte använde
anvisad personalingång utan gick genom de boendes utrymmen iklädda
ytterskor samt genom att de inte nyttjade anvisade platser för förvaring
av ytterkläder utan i stället använde de boendes vardagsrum för detta.

Sektionschefen H.S. flyttade sin arbetsplats till Tallgatan för att bättre kunna leda verksamheten där. Eftersom hennes ställföreträdare var sjukskriven anställdes en ny ställföreträdande sektionschef. Detta innebar en förstärkning av personalstyrkan. Schemaläggningen stramades upp och arbetet förlades i traditionella fasta arbetstidscheman. Passbyten skulle i fortsättningen gå genom sektionschefen eller ställföreträdaren, liksom tillsättning och intagning av vikarier. En del av personalen fick krav på att visa läkarintyg från första dagen. En särskild handlingsplan för god vård och säker arbetsmiljö togs fram. Arbetsgivaren engagerade också beteendevetare och erbjöd personalen möjlighet till individuell handledning och stöd. Det var således ett omfattande åtgärdsprogram som arbetsgivaren genom H.S. genomförde.

Kollektivet

Jag vill nog hävda att detta var ett ganska typiskt exempel på hur det går när ett arbetarkollektiv utvecklar kollektiva kampmetoder – vårdarna la egna scheman, omorganiserade arbetet efter eget huvud och såg till att höja sin reallön genom t ex att käka på jobbet. Att de inte skulle respekterat brukarna har jag däremot svårt att tro. Ledningen svar på ett starkt arbetarkollektiv är också klassiskt, man flyttar in en chef på arbetsplatsen, kräver sjukintyg från första dagen samt flyttade på informella ledare, som man senare sa att de inte skulle få fortsatt anställning. Att man ger sig på en syndikalist med motiveringen att denne skulle deltagit i lagligt varslade stridsåtgärder går utanför det vanliga. Man undrar också varför AD inte krävde att se det sekretessbelagda materialet ”SAC dokumentation 0607.dok” som cirkulerat i Malmö Stad.

Som svar på dessa attacker genomfördes blockader mot Fosie Stadsdelsförvaltning. Jag tycker alltid det är en smula problematiskt att mobilisera folk utanför arbetsplatsen till en arbetsplatskamp, de som kampen gäller riskerar att tappa kontroll över situationen. Och när arbetsgivaren är en kommun är de knappast speciellt känsliga för dålig publicitet heller. SAC kanske får fler medlemmar att konflikter som denna men frågan är fortfarande om arbetarkollektivet bland Malmös gruppboenden går stärkta ur konflikten. Men frågan är såklart vad man kunde gjort istället? Jag är öppen för förslag.

Även om konflikten juridiskt sätt gällde föreningsrätten så var det inte så att man kunde behandla folk hur som helst för att de var syndikalister. Anledningen var istället det svaga anställningsskyddet (eller obefintliga kanske jag ska säga) som en vikarie har, frågan om fasta anställningar är väldigt aktuell här, hade personerna varit kommunalare hade det förmodligen inte blivit någon facklig konflikt utan omplaceringarna hade inte ifrågasatts. Den person som konflikten mest kom att handla om hade trots allt jobbat ungefär 5 år under olika anställningsformer.

Min slutsats får helt enkelt bli att attacker mot arbetarkollektivet måste försöka besvaras så kollektiv som möjlighet, ska vi iväg till AD så måste vi vara säkra på att vinna annars kanske det inte är lönt, för det är helt enkelt inte vår hemmaplan.

Nå, detta får räcka som inledning till en diskussion om fackliga kontra utom-fackliga kampmetoder och SACs reorganisering, det kommer komma fler inlägg så småningom.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Nytt på konflikt: akuhujan om sexliv och våldtäkt, syrran om en form av tortyr, röd metall har en ny logga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,