Sammanfattning
Arbetsdomstolen har nu i december och januari avgjort 3 mål där syndikalisterna i Malmö/Lund varit inblandade. Samtliga har varit en juridisk seger för arbetsgivarsidan, om än med vissa reservationer i ett av fallet. Jag kommer i den här artikeln inte gå in på domarna i detalj, dels är jag inte så juridiskt kunnig och dels är det inte min poäng helt enkelt.
Det enda fallet där arbetsgivaren, i det här fallet städbolaget ISS som inhyrts av Almega, inte vunnit på KO gäller konflikter kring städningen på lasarettet i Lund. Företagarna blev dömda för att inte ha förhandlat när det gäller att göra om en städares arbetsuppgifter, de blev alltså dömda för att ha brutit mot medbestämmandelagen (MBL), i gengäld kom de med att inte betalat ut lön till en annan städare som nekat till att göra sina arbetsuppgifter då de var blockad. Kontentan blev att SAC skulle betala ISS 42 866 kr och ISS i sin tur skulle betala SAC 20 000 kr.
I saken mellan SAC och Izakaya Koi, en medioker sushi-restaurang i Malmö, var upprinnelsen att en av restaurangens kockar blivit misshandlad av en av ägarna. Ägaren Henrik Siebert misshandlade under en ”inspirationsresa” till London den anställde, något som kommer upp i AD då det gills som en ”olaga uppsägning” att misshandla sin anställda. Denna dom har AD tyvärr inte lagt upp på sin hemsida, men efter vad jag förstått så har AD fått det till att kocken startade bråket (samtliga vittnen verkar ha varit andra chefer, flickvänner eller kompisar till ägaren som blivit ”tackade” av honom efteråt. Svinen verkar vara imponerande klassmedvetna och hålla ihop). Så det var alltså inte obefogat att kicka killen. SAC (eller alltså syndikatet) blev dömda att betala rättegångskostnaderna som jag idag inte vet hur stora de var men runt 120 000 kr har jag hört nämnas.
Dessutom verkar kocken ha varit så där ohyfsat proletär så han drack direkt ur flaskan. För att sätta press på Koi var det bland annat en större blockad som höll ut i två timmar trots poliskårens tappra bruk av pepparsprej, se filmen för magstarka bilder.
Men Malmösnutens stora intresse i att använda pepparsprej blev extra tydlig i ett tidigare fall, nämligen i konflikten på gruppbostaden Tallgatan i Fosie. ADs sammanfattning:En visstidsanställd arbetstagare blev, under tid då hon på sin arbetsplats deltog i en av hennes fackliga organisation utlyst stridsåtgärd, erbjuden ett vikariat på en annan arbetsplats. Hon underrättades samtidigt om att hon på grund av arbetsbrist inte kunde få fortsatt arbete efter det att detta vikariat upphört. En annan anställd blev också omplacerad. Fråga bl.a. om arbetsgivaren gjort sig skyldig till föreningsrättskränkning.
Och även här förlorade facket och blev dömda att betala Malmö stads rättegångskostnader på 186 045 kr. Det genomfördes en rad blockader mot Fosie Stadsdelsförvaltning i det här fallet och de första blev inte angripna av snuten men de senare blev det. Även en protest mot polisens agerande angreps av kapitalets testoronstinna pojkar i blått.
Film från en av blockaderna:
”strategi är konsten att vinna ett krig, taktik är konsten att vinna ett slag”
Jag har en mängd åsikter i ämnet, en del kanske tar illa upp och tycker att jag kommer med osolidarisk kritik mot en fackförening som jag inte ens är medlem i, men jag hade över huvud taget inte skrivit något om jag inte var positivt inställd till SAC och då speciellt den fackliga reorganiseringen där man valt att ta fighterna på gatan istället för att enbart lita till förhandlingar. Jag har själv deltagit i en del av konflikterna.
Det hade varit en lätt och ganska svart-vit slutsats från min sida att helt enkelt säga att man förlorade för att man spelade på fiendens hemmaplan, att man inte skulle gått den legalistiska vägen utan försökt kämpa direkt på arbetsplatsen, men det vore en farlig förenkling. Även om det naturligtvis är sant att vi sällan har nåt att hämta i domstolen, inte bara för att de som dömer oss tillhör en annan klass än vi utan mest för att de som skriver lagarna gör det för att gynna företagen. SAC förlorade inte i AD för att arbetsrätten funkar dåligt utan för att det är ju så den fungerar. Arbetsgivaren har den juridiska rätten att ”leda och fördela” arbetet, det är en mycket stor rättighet som öppnar för direkt och indirekt repression och stora möjligheter att bli av med arbetare de inte gillar.
Min grundläggande syn på arbetsplatskamp har alltid varit att ska vi få nåt gjort får vi fixa det själva, om man sen kallar det för ansiktslöst motstånd eller folkrörelselinjen spelar mindre roll. Det är inte bara för att jag anser att det är den bästa taktiken för att vinna de kamper som dyker upp, utan för att jag ser självaktiviteten som den enda vettiga strategin vi har. Genom att kämpa tillsammans och vinna tillsammans lär vi oss och kan gå vidare mot större fajter och större sammanhang. Och när jag säger ”tillsammans” menar jag i första hand de arbetare som jobbar på en viss arbetsplats; arbetarkollektivet. En seger för arbetarkollektivet är inte nödvändigtvis än seger för facket (vilket det än handlar om) och en seger för facket är inte nödvändigtvis än seger för arbetarkollektivet.
I samtliga dessa konflikter så tas initiativet från lednings sida, vi kan inte alltid välja vilka strider vi vill ta. Både när det gäller ISS och Tallgatan är det dessutom tydligt att det har att göra med starka arbetarkollektiv som man vill splittra upp. På ISS vill man delvis flytta städare och omstrukturera städningen så arbetsområdet blir större, på Tallgatan vill man flytta vårdare för att splittra upp kollektivet. Det är viktigt att poängtera att när det finns ett starkt kollektiv så agerar inte cheferna genom att attackera kollektivet som grupp, utan man riktar in sig på enskilda personer, ofta de som uppfattas som ”informella ledare”. Det unika med Tallgatan är inte att cheferna kickar eller omplacerar bråkiga arbetare utan att det faktiskt blivit en öppen konflikt kring det. Det kanske också är unikt att kunna läsa hur sektionschefen på Tallgatan beskriver problemen och vad hon gör för åtgärder, jag citerar ur domen:
– Det fanns en informell organisation med självutnämnda ledare.
– Arbetstidsförläggningen skedde enligt en flexibel arbetstidsmodell med
stor frihet för personalen. Arbetstidsförläggningen var oorganiserad och
utnyttjades så att vissa i personalen fick fördelar på de andras bekostnad.
Man tog inte heller hänsyn till verksamhetens behov vid förläggning och
byten av arbetspass.
– Personalens deltagande i pedagogiska måltider med de boende utnyttjades
med egeninköpt dyr mat så att kostnaderna drogs upp på ett orimligt
sätt.
– Personalen brast i respekt för de boende genom att de inte använde
anvisad personalingång utan gick genom de boendes utrymmen iklädda
ytterskor samt genom att de inte nyttjade anvisade platser för förvaring
av ytterkläder utan i stället använde de boendes vardagsrum för detta.
Sektionschefen H.S. flyttade sin arbetsplats till Tallgatan för att bättre kunna leda verksamheten där. Eftersom hennes ställföreträdare var sjukskriven anställdes en ny ställföreträdande sektionschef. Detta innebar en förstärkning av personalstyrkan. Schemaläggningen stramades upp och arbetet förlades i traditionella fasta arbetstidscheman. Passbyten skulle i fortsättningen gå genom sektionschefen eller ställföreträdaren, liksom tillsättning och intagning av vikarier. En del av personalen fick krav på att visa läkarintyg från första dagen. En särskild handlingsplan för god vård och säker arbetsmiljö togs fram. Arbetsgivaren engagerade också beteendevetare och erbjöd personalen möjlighet till individuell handledning och stöd. Det var således ett omfattande åtgärdsprogram som arbetsgivaren genom H.S. genomförde.
Kollektivet
Jag vill nog hävda att detta var ett ganska typiskt exempel på hur det går när ett arbetarkollektiv utvecklar kollektiva kampmetoder – vårdarna la egna scheman, omorganiserade arbetet efter eget huvud och såg till att höja sin reallön genom t ex att käka på jobbet. Att de inte skulle respekterat brukarna har jag däremot svårt att tro. Ledningen svar på ett starkt arbetarkollektiv är också klassiskt, man flyttar in en chef på arbetsplatsen, kräver sjukintyg från första dagen samt flyttade på informella ledare, som man senare sa att de inte skulle få fortsatt anställning. Att man ger sig på en syndikalist med motiveringen att denne skulle deltagit i lagligt varslade stridsåtgärder går utanför det vanliga. Man undrar också varför AD inte krävde att se det sekretessbelagda materialet ”SAC dokumentation 0607.dok” som cirkulerat i Malmö Stad.
Som svar på dessa attacker genomfördes blockader mot Fosie Stadsdelsförvaltning. Jag tycker alltid det är en smula problematiskt att mobilisera folk utanför arbetsplatsen till en arbetsplatskamp, de som kampen gäller riskerar att tappa kontroll över situationen. Och när arbetsgivaren är en kommun är de knappast speciellt känsliga för dålig publicitet heller. SAC kanske får fler medlemmar att konflikter som denna men frågan är fortfarande om arbetarkollektivet bland Malmös gruppboenden går stärkta ur konflikten. Men frågan är såklart vad man kunde gjort istället? Jag är öppen för förslag.
Även om konflikten juridiskt sätt gällde föreningsrätten så var det inte så att man kunde behandla folk hur som helst för att de var syndikalister. Anledningen var istället det svaga anställningsskyddet (eller obefintliga kanske jag ska säga) som en vikarie har, frågan om fasta anställningar är väldigt aktuell här, hade personerna varit kommunalare hade det förmodligen inte blivit någon facklig konflikt utan omplaceringarna hade inte ifrågasatts. Den person som konflikten mest kom att handla om hade trots allt jobbat ungefär 5 år under olika anställningsformer.
Min slutsats får helt enkelt bli att attacker mot arbetarkollektivet måste försöka besvaras så kollektiv som möjlighet, ska vi iväg till AD så måste vi vara säkra på att vinna annars kanske det inte är lönt, för det är helt enkelt inte vår hemmaplan.
Nå, detta får räcka som inledning till en diskussion om fackliga kontra utom-fackliga kampmetoder och SACs reorganisering, det kommer komma fler inlägg så småningom.
Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det
Nytt på konflikt: akuhujan om sexliv och våldtäkt, syrran om en form av tortyr, röd metall har en ny logga.
Läs även andra bloggares åsikter om syndikalisterna, arbetsdomstolen, politik, samhälle, klass, blockad, jobb, arbete
januari 21, 2008 at 3:50 e m
Diskussionen angående facklig kamp kontra utomfacklig kamp är intressant i synnerhet när den kombineras med frågan om arbetsrätten.
SAC är nog på det klara med utgångspunkten för diskussionen dvs att arbetsrätten är klasslagstiftat svenskt samförstånd som upprätthålls ytterst av arbetsdomstolen.Den diskussionen har pågått ganska länge. Jag tror SAC också delar uppfattningen om att den utomfackliga kampen är grunden för klasskampen på arbetsplatsen. Hur hänger detta ihop med dessa 3 ärenden i arbetsdomstolen?
Jo för det första var den utomfackliga kampen på Tallgatan en del av sektionens verksamhet. Det var först när ledningen aktivt gick in för att bryta upp verksamheten som den utomfackliga kampen formellt blev facklig. Den fackliga kampen var i detta fall reaktiv där den utomfackliga kampen misslyckades. Hur starkt arbetarkollektivet än var så blev det ”KO” helt enkelt och den formellt fackliga striden påbörjades genom i första hand strejk. Strejken var i detta fall lyckad tills dess ena medlemmen blev utmanövererad. I en vecka hade boendet dubbelbemannats och stadsdelsförvaltningen hade hyrt in ett privat väktarbolag. Detta blev dyrt för förvaltningen och sektionschefen Helen Niles Silow skrek vid ett tillfälle i telefonen att ”kosta vad det kosta vill”. Ledningens drag var då att få bort den ena medlemmen för att minimera strejkens verkan. Det är också detta drag som ärendet i arbetsdomstolen avhandlade som föreningsrättskränkning dvs att ledningen drog bort medlemmen från arbetsplatsen med anledning av sektionens stridsåtgärder. Detta lyckades de givetvis på grunden att medlemmen var visstidsanställd. Denna taktik använde de sig av från första början genom att splittra arbetarkollektivet.
Om det nu hade varit så att medlemmarna hade haft ”fasta anställningar” spekulerar jag i att strejken hade knäckt ledningen och den utomfackliga kampen skulle ha stärkts. Grundförutsättningen skulle fortfarande ha varit att den formellt fackliga striden från sektionen inte gått att genomföra utan ett enat arbetarkollektiv som inte tog smittat arbete. Strejken hade således inte gått att genomföra utan ett solidariskt kollektiv som vägrade utföra strejkat arbete. På det här sättet vill jag endå säga att den fackliga och utomfackliga kampen stärker varandra. Den utomfackliga kampen är alldeles för sårbar eftersom den i stort sätt är oorganiserad och helt öppen för repression. Att organisera sig ser jag definitivt som ett vapen för att försvara och utveckla den utomfackliga kampen.
När striden på Tallgatan i princip var vinnande för stadsdelsförvaltningen så var det sista draget att förflytta konflikterna till själva stadsdelsförvaltningen där cheferna och tjänstemännen hade sitt säte. Kravet var då att de 2 medlemmarna skulle återgå till sina arbeten på Tallgatan. Samtidigt höll sig personalen på Tallgatan solidarisk och stred för sina kamrater som blivit sparkade. Personalen hoppades också uttryckligen att blockaderna skulle fälla förvaltningen genom att kamraterna skulle gå tillbaka till sina arbeten.
Malmö stad och stadsdelsförvaltningen höll dock ut in i det längsta trots otroliga påtryckningar både utifrån och innifrån arbetsplatsen. Det sista kortet för påtryckning, innan krafterna var uttömda, var att även slå på den legalistiska trumman och skicka iväg en stämning samma dag som den sista (det som blev den sista) blockaden genomfördes. Tanken var således att Malmö stad skulle vika sig in i det sista. Så blev det inte dock. Malmö stad höll ut och med hjälp av polis vann. Sen kom det legalistiska efterspelet som i sig är en konstig historia.
Kritiken av Mullers resonemang kommer därför ifrån själva stridens praktik. Det var inte meningen att SAC skulle vinna i arbetsdomstolen utan det var meningen att SAC skulle vinna hela striden. Det gjorde man tyvärr inte utan Malmö stad vann den med hjälp av ordningsmakten. Stämningen av Malmö stad var ett vapen i den striden och inte ett ”överlämnande” av utkomsten till arbetsdomstolen.
Så svaret är ganska självklart att arbetsdomstolen definitivt aldrig har varit SAC:s arena och aldrig var tänkt så i det här fallet från början. Den här frågan är därför helt frikopplad från diskussionen om fackliga kamp kontra utomfacklig kamp som snarare handlar om strategi och taktik för arbetsplatskampen. Organiserad i en självbestämmande SAC sektion (eller i ett självbestämmande syndikat där enskilda medlemmar har stort utrymme för att använda organisationen som ett verktyg) kan enligt min mening länka samman och stärka den utomfackliga kampen på arbetsplatserna genom att ge verktyg för att försvara sig och agera offensivt likväl. Kontentan är väl att den fackliga och utomfackliga kampen är ömsesidigt beroende av varandra.
januari 21, 2008 at 9:58 e m
Instämmer med Peter om att skillnaden på utom-facklig och facklig kamp är en taktisk fråga och att dessa metoder är intimt förknippade med varandra i en kämpande fackförening. På ungefär samma sätt som vilda strejker ofta initieras av det lokala facket.
En intressant sak med dessa strider är dock hur snabbt staten anpassar sina spelregler. Ur en strikt juridisk aspekt skulle SAC ha vunnit i Arbetsdomstolen i samtliga dessa tre fall, om man bara ser till det rent juridiska och ADs praxis i liknande fall. Men AD valde istället att helt enkelt ändra på spelreglerna. När SACs strider framstår som ett hot så anpassar sig staten och kapitalet blixtsnabbt.
Man kan välja att skrika om rättsröta och att det är en skandal, vilket det naturligtvis är – eller så kan man som Kim Muller bara konstatera att det är så det funkar, därför att det är poängen med systemet.
Frågan är dock om någon hade lyssnat på Muller om inte SAC genom dessa förluster i AD hade visat att han har rätt?
januari 21, 2008 at 10:15 e m
Mycket intressant diskussion, hoppas att den kan bidra till en ökad förståelse även inom SAC och kanske SUF. Hur som helst, så vill jag inte dissa Tors poäng, som till stor del stämmer – många (speciellt inom SAC) hade säkert aldrig behövt konfronteras med tanken om att staten rent konkret är beredd att försöka krossa en fackförening TROTS att det är mot lagen. Men det betyder inte att detta var väldigt förutsägbart – i de kretsar jag diskuterar politik har frågan om när den lagliga repressionen skulle kicka in varit ett hett samtalsämne sen innan Tallgatan blev en polisiäs fråga.
Men skitsamma, frågan är hur vi kan gå vidare. Helt ärligt tror jag att t.ex. SUF eller grupper som Förenade Arbetare skulle kunna fylla samma kombat-funktion som tok-syndikalisterna i SAF gjorde på 1920- och 1930-talet, fast kanske bättre. Alltså, att angreppen kan ske utifrån grupper som är betydligt mer tåliga för repression än SAC. Samtidigt så måste man komma ihåg att det i slutändan är arbetarkollektiven som bestämmer om något kommer att lyckas i längden – ska man ge sig in utifrån måste man ha en uppfattning om vad som händer på arbetsplatsen och vilken respone ens kamp ger på golvet. om allt som händer är att arbetare rycker på axlerna och utstår mer repression från chefen är det kanske lite ovärt, och i vilket som helst är man tillbaka på ruta ett med en (potentiell) motsättning mellan fack och arbetarkollektiv.
januari 22, 2008 at 8:30 f m
För det första får jag tacka för tre intressanta och vettiga kommentarer. Peters svar gav mig ett lite bättre grepp om konflikten än vad jag haft innan.
Jag kanske uttryckte mig lite klumpigt men ska formulera mig klarare. När Tor skriver att ”skillnaden på utom-facklig och facklig kamp är en taktisk fråga” så håller jag alltså med.
Jag menar att ”självaktiviten” för mig är en strategisk fråga. Det kanske kan tyckas självklart men är det inte i praktiken. Jag har alls inget emot att man använder sig av AD eller facket, bara man är medveten om varför man gör det och fortfarande grundar sin styrka på sammanhållningen på arbetsplatsen.
Det är för många arbetare, mig själv inräknad, ofta lättare att välja representation, att någon annan handlar i ens ställe, så självaktivitet är inget lätt val. (kan rekommendera Poul Skröders ”självorganisering på arbetsplatsen – http://www.motarbetaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=65&Itemid=6)
Angående Tors kommentar att man kan skrika eftet ”skandal” och rättsröta så håller jag med att jag bara konstaterat att så är det, samtidigt kan jag tycka det är lite synd att inte en jävel faktiskt skriker lite om vilken fett skandal det är.
Ett par frågor till er och läsekretsen:
Hur stor var sektionen på Tallgatan i förhållande till resten av arbetsstyrkan?
Johan: Berätta gärna mer eller länka till artiklar om SAF på 20- och 30-talet. Det är inget jag känner till.
Frågan om ”stödtrupper” är intressant och jag tror det kan utvecklas mycket, men den ska som sagt stå i kraftig förbindelse med arbetsplatsen.
Tor frågar:
”Frågan är dock om någon hade lyssnat på Muller om inte SAC genom dessa förluster i AD hade visat att han har rätt?”
Tja, jag får väl vara tacksam att AD är bättre marxister än vänstern och hade ”vett” nog att döma SAC.
januari 23, 2008 at 10:41 f m
”Tja, jag får väl vara tacksam att AD är bättre marxister än vänstern och hade “vett” nog att döma SAC.”
– Japp, Ja väntar på att rättsystemet ska läsa sin bekärda del Marx och knacka på min dörr, vilken minut som helst nu…
januari 23, 2008 at 10:57 f m
[…] På konflikt: Akuhujan skriver om fel sex, Kimpa Müller mycket intressant om SACs strategier och Syrran och Gazatortyr. Annan spännande läsning är gamla […]
januari 23, 2008 at 6:52 e m
[…] En artikel om Tallgatan-konflikten, tidigare berörd i Arbetsdomstolen – Syndikalisterna 3 – 0 skriven av en medlem i Malmö […]
januari 23, 2008 at 9:28 e m
Är det inte just steget med ”stödtrupper” som vore det verkliga steget bort från legalistska metoder. Jag menar, alla dessa blokader etc. har ju försökt vinna legitimitet just genom att hänvisa till att det är lagligt – till vad som hände i hammarby på 80-talet och allt va det va. När det va blokad (och bojkott) mot cafe lundagård så snackade jag med en person från latinamerika som sa att bojkott betyder något helt annat där än här. Där stängs butiken ner så att säga. Om man kunde skapa en situation där arbetsgivaren visste att om den inte gå med på kraven så kommer butiken att stängas ner. En sådan aktivitet kanske skulle vara svår för SAC att genomföra men kanske lättare för SUF eller någon annan. Samtidigt så var en starkt bidragande orsak till att lundagård inte stängdes ner pga en uttrycklig önskan från ls att den inte skulle stängas ner (som jag förstod det snacket).
för är det inte snarare legalism contra ilegalism (eller va det kallas) som mullers artikel handlar om (mer än fack – utomfack). Vore inte då sabotage den punkt på vilken den ”fackliga” och ”utomfackliga” kampen (tillsammans) möts på en arena som är vår dvs. en arena som är illegal men trots allt vår.
januari 23, 2008 at 10:42 e m
Hela grejen med stödtrupper är ju en jättestor diskussion. Men någonstans kommer det ner till frågan: Går stördtrupperna in när det gynnar den externa grupp som de per definition måste tillhöra, eller går de in när de gynnar kämpande grupper på arbetsplatsen. Risken för att svaret skulle tendera till att ofta vara det första är ju uppenbar, vilket väl det i praktiken det har varit i nästan alla Malmö LS fall – det har väl nästan alltid rört sig om en eller max två personer i konflikt med ledningen. Hur förändrar det då dynamiken med deras kollegor när det dyker upp 100 blockad-syndikalister och aktivister som pajjar rutor mitt i natten eller snattar fusk-kött? Jag kan tänka mig att på större arbetsplatser där man har ett visst mått av anonymitet så kan det föra samman radikala element, men att det lika mycket kan isolera de som står i konflikt med ledningen och underminera deras positioner. Men om man är arbetsstyrka på 10 pers och en person ringer in 50 SAC:are utan direkt stöd eller ok:ande från de andra tippar jag på att man riskarar att bli mer isolerad och svagare. Det betyder inte att det alltid är fel, ibland måste man röra runt i grytan. Men det finns ju en konflikt mellan vardagsmotstånd och facklig kamp utifrån, och det måste vara en övervägning som görs innan man tuffar på och slår på stora trumman.
Vad gäller Syndikalistiska Arbetarefederationen så var de en utbrytargrupp som tokade loss ur SAC 1927 (om jag inte mins fel). Den historiska situationen påminner en del om dagens läge med stora offentliga projekt som påför arbete på en större grupp arbetslösa och ett radikalt fack som står och tippar mellan klasskamp och någon form av sossig masslinje. De tokade på ganska rejält om jag fattar det rätt, har läst igenom deras tidning en gång i ett arkiv (Arbetare-kuriren), men det var svårt att få grepp om vad de faktiskt gjorde mer än hylla sabotage och uppmärksamma ansiktslöst motstånd när LO-klubbar tabbade kontrollen över sina medlemmar (det finns en del roliga anekdoter som kanske kan dyka upp på denna bloggen någon gång i framtiden?).
Hur som helst är poängen att de åtminstone gav sken av att vara ganska militanta och bröt med SAC för att slippa hållas tillbaka av deras linje som innebar att försöka ackumulera politiskt kapital genom legalistisk skötsamhets-heilande. Deras problem var, precis som för oss, att de väldigt sällan verkade ha ordentligt med medlemmar på samma arbetsplats och nästan all kamp skedde genom själva organisationen/LS:et. Där de var i majoritet (någa fabriker i borås som strejkade nämns ett par gånger, t.ex.) verkar deras tok-linje som sket i lagen funkat, trots repression. Men där de befann sig i minoritet och styrkan kom utifrån verkar inte deras hard core linje funkat lyckats skapa långsiktig arbetarmakt. man blir helt enkelt sårbar på ett sätt om man inte bir backad på plats, och då hamnar man en situation där konflikten spelar ut i AD, vars klassintresse verkar sluta ha lurat sig själv när verkligheten hann ikapp lagstiftningen.
undertecknamn: say what?
januari 24, 2008 at 8:02 f m
”Går stördtrupperna in när det gynnar den externa grupp som de per definition måste tillhöra, eller går de in när de gynnar kämpande grupper på arbetsplatsen.” Jepp, det är det som är frågan. Som kim müller skrev: ”Det är för många arbetare, mig själv inräknad, ofta lättare att välja representation, att någon annan handlar i ens ställe, så självaktivitet är inget lätt val.”
Det är väl ett tecken på svaghet att det behövs spektakulära aktioner utanför arbetsplatserna. Att det kanske behövs sådant idag, för att röra om lite i grytan som johan skriver, är kanske helt riktigt. Men det är ingen bra taktik i det stora hela. För att prata SAC så är väl det viktigaste att få igång mängder av sektioner och syndikat än att ha mängder av blockader. Nu vet jag att många har det perspektivet, men det också många som tänker som Daniel här ovan.
januari 25, 2008 at 9:53 e m
det kanske är ett tecken på svaghet, men frågan är ju inte hurvida vi är starka, eller ens när/var vi är som starkast, utan hur vi rör oss framåt. krävs det (fackligt) partibygge och mediaspex så krävs det – avvägningen som spelar roll är hur det påverkar den självstäniga arbetarkampen på det arbetsplatser man intervenerar på. teoretiska diskussioner som hämmar praktik är per definition kassa om det inte ger upphov till alternativa uppsättningar praktiker. att bara vänta på att klasskampen ska eskalera är ju inget alternativ till sac-parti-ismen. däremot kanske motarbetaren/bloggarna/kolla/AÅA/VVV är ett alternativ till SAC (hoppas jag, är dock inte överygad i realiteten även om jag har satt mina pengar på den tendensen).
januari 26, 2008 at 8:16 f m
En liten kommentar bara. Aktioner från ”stödtrupper” behöver inte per definition vara spektakulära.
Visst kan man säga att det är utifrån en svag position som man tar in utomstående, men vår styrka eller brist på styrka på arbetsplatsen beror inte heller bara på oss själva. Tvärtom kan man säga att arbetarkampen på många sätt har ”krossat” den stora fordistiska fabriken. Mycket produktion sker nu på mindre företag med mer kontroll över sina anställda där det är mycket svårare att vara anonym. Inom vissa branscher är det nästan omöjligt att bygga starka arbetarkollektiv, helt enkelt för att inte många arbetare är samlade på samma ställe. Jag har jobbat på restauranger med en annan vanlig anställd och resten har varit krögaren och dennes familj. I ett sånt läge är det kanske enda rimliga alternativet att lita till utomstående, vare sig det är facket eller aktvistgrupper. Återigen klassammansättningen som sätter gränser och ger möjligheter.
januari 26, 2008 at 11:07 f m
Johan: Du missförstår mig, jag tycker precis som dig. Det är inte någon sorts teoretisk/ideologisk renhet som gör så att jag skrev mitt inlägg. Men det gäller ju att ha med sig en medvetenhet i bakhuvudet så det inte blir tokigheter. Det jag reagerar mot är att saker och ting som är väldigt problematiska beskrivs som ”SEGER!!!”. Eller det konstiga synsättet som Tor här ovan har, att huvudlös aktion är bättre än ingenting. Har tex sett folk argumentera under den där a-kassestrejken, att man skulle köra på även fast det skulle visa sig att SAC skulle gå i konkurs och försvinna. (Då menar jag inte att de argumenten var fel för att det är bättre att vara mindre radikala för att ha kvar SAC, utan för att a-kassestrejken inte precis var värd att dö för…)
Helt enkelt, jag köper inte argumentation som säger att vi ska ha aktivisgrupper för att ”peppa” folk (och det är väl ”peppen” som medför att det ska vara så spektakulärt som möjligt) och allt annat meningslöst som brukas sägas. Jag är mer inne på kims linje, att det kanske behövs ”utomstående” grupper helt enkelt för att många arbetare inte är samlade på samma ställe, pga av klassammansättningen. Det spåret bör vi funderade vidare på…
januari 26, 2008 at 11:24 f m
Kan bara hålla med. Jag får tillägga att jag tycker a-kasse-strejken var jävligt tveksam. För att citera Förenade vårdares artikel i senaste Kolla!
”SAC:s föreslagna stridsåtgärder utifrån (som den politiska strejken 15 nov 2006) påvisade hur marginaliserad organisationen genom sitt knappa medlemsantal är på vår arbetsplats. Flera i kollektivet uppfattade det som att förslaget om strejk inte rörde deras vardagssituation. En sammanfattade det med “Jag kan demonstrera mot försämringen. Men strejka kan jag bara göra runt något som rör min arbetssituation.””
Hela artikeln finns på Motarbetaren:
http://www.motarbetaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=217&Itemid=1
Och det här med att skrika ”seger!” är fan idiotiskt ibland. Speciellt när man inte vinner…
Hur mycket jag än gillar Kalmar LS kan man ju inte snacka om seger (eller isf enbart juridisk seger) när en medlem blir utköpt (och ett arbetarkollektiv krossas) för 60 000 kr. Det är fan rea på arbetare i Sverige. 60 papp är är typ två månadslöner med sociala avgifter och extremt lite i sammanhanget.
http://www.vimmerbytidning.com/article/articleview/26199/1/4/
januari 29, 2008 at 7:59 f m
Jag tycker dualismen mellan facklig kamp och utomfacklig kamp kvarstår genom inläggen.
framförallt gäller det hur arbetsplatskampen bör organiseras dvs genom ”partibygge” eller genom ”lösa nätverk” och texter på internet.
jag tror ett missförstånd ligger bakom etikketten partibygge. Detta för att den fackliga reorganiseringen inom sac handlar om den totala motsatsen. Min syn på den fackliga reorganiseringen är att den syftar till att bryta ner det paribygge som sac under många år byggt upp genom anställda ombudsmän och legalistisk arbetsrätt. Min syn är snarare att sac genom den fackliga reorganiseringen skall fungera som ett verktyg i arbetsplatskampen precis som den utomfackliga kampen bygger på verktyg som texter och internetkommunikation. häri ligger också min kritik av den utomfackliga kampen i nuläget. Hur många, förutom redan invigda, läser dessa texter eller överhuvudtaget har internet som kommunikationsverktyg? Därav blir organisationsverktyget oanvändbart om man åsyftar förändring eller åsyftar att arbetsplatskampen skall spridas till arbetsplatserna. Tanken med den fackliga reorganiseringen är inte ett partibygge utan snarare ett försök att tillhandahålla verktyg för arbetsplatskampen och ett sätt att länka dom samman. Därav utgår man från sac:sminsta självbestämmande enhet; driftsektionen på arbetsplatsen. Driftsektionerna länkas samman i ett diskussionsforum kallat syndikat. På så sätt kan man initiera samfällda kampanjer och liknande för att få handlingskraftiga nätverk som sprider sig på arbetsplatsen iställlet för på internet.
januari 29, 2008 at 9:48 f m
Öhhh…. din fråga faller på eget grepp… jag menar hur många, förutom medlemmar (kanske inte ens alla medlemmar), använder SAC som verktyg och känner till den fackliga reorganiseringen?
januari 29, 2008 at 1:48 e m
Nej det tycker jag inte det gör. Tvärtom vill jag hävda att du missförstått den grundläggande utgångspunkten; att vi som diskuterar redan är ”invigda” och diskuterar organisatoriska taktiker för arbetsplatskampen. Dom som läser dessa inlägg och deltar i diskussionen är, antar jag, ”invigda” och därför är diskussionen om folk känner till den fackliga reorganiseringen ointressant.för folk som inte har kännedom och facklig och utomfacklig kamp. Det vi diskuterar är väl hur man bäst sprider och intensifierar arbetsplatskampen. Kan man använda sac och\eller bloggar, texter och internet. Vetskap om sac eller vad en driftsektion står för kan man lätt föra in på arbetsplatsen utifrån vad den samlade arbetsstyrkan står för. Svårare är det tror jag att i verkligheten komma in på arbetsplatserna, och få arbetsstyrkan med sig, med hjälp av internet.
men jag glorifierar inte sac utan jag anser att sac har mycket att lära sig av den utomfackliga kampen vad gäller taktiker och strategier samt framförallt analys. Å den andra sidan saknar den utomfackliga kampen ett organisatoriskt verktyg.
januari 29, 2008 at 2:01 e m
Jag återkommer senare under dagen med mina åsikter om ämnet. Men jag skulle vilja be läsarna så länge om att använda nån slags namn mer än ”anonym”, så att det iaf går att följa vilken skribent som tycker vad och koppla ihop det med tidigare kommentarer.
januari 29, 2008 at 2:22 e m
För att göra ytterligare en notering. Jag tror inte heller att majoriteten av sac:s medlemmar ser sac som ett verktyg tyvärr. Men det är ju det som den fackliga reorganiseringen åsyftar. Tyvärr finns partibygge kvar i sac vilket också gör att medlemmarna ser sac som en serviceorganisation istället för en kamporganisation.
januari 29, 2008 at 8:24 e m
Jag kopplar inte alls ihop reorganiseringen och partibygge utan är helt klar över att det snarast är två motstående tendenser inom sac, och som det verkar för mig som utomstående verkar reorganiseringsfalangen vinna på KO vilket är kanon.
Anonym skriver: Därav blir organisationsverktyget oanvändbart om man åsyftar förändring eller åsyftar att arbetsplatskampen skall spridas till arbetsplatserna.
Jag vet inte om jag missförstår dig här, men arbetsplatskampen är ju i högsta grad alive and kicking, helt oavsett både sac och motarbetaren/polkagrisar/kämpa tillsammans. Det är ju det som är så fint! Självaktivitet och ansiktslöst motstånd är ju inte bara en teoretisk eller politisk linje utan i första hand en utbredd praktik redan idag. Och den är varken spontan eller oorganiserad. Däremot är den oftast väldigt lokal, och erfarenhet och lärdomar sprids inte vidare på ett effektivt sätt (nu främst genom muntliga historier och berättelser kanske)
Vår roll som ”invigda” blir väl kanske i så fall just att försöka sprida den kunskap som finns, delvis analysera också kanske. Och där tror jag både bloggar och fackföreningar kan göra nytta.
När den gäller den kommunikationen verkar den, för mig iaf, funka bäst för branschinitiativen – t ex arbetsförnedringen, förenade vårdare och postverket.
Dagens lästips som gäller en kamp där det varit mycket ”stödtrupper” gäller en strejk på en restaurangkedja i Paris med mest immigrantarbetare:
The Experience of the Paris Solidarity Collectives — A new Stage
http://www.wildcat-www.de/en/wildcat/71/w71_frog_en.htm
januari 29, 2008 at 10:05 e m
jo här tycker vi nog olika helt enkelt. Det kanske beror på olikartade syn på hur förändring drivs fram i dagens kapitalistiska samhälle och vår egna roll i denna process. Nån får rätta mig om jag har fel.
Att arbetsplatskampens grundsten består i kampen mellan den som säljer och den som köper arbete är vi nog överens om. Men vår roll som aktör i denna kamp verkar vi ha skilda åsikter om.
Jag tror inte att arbetsplatskampen pågår ”därute” som en autonom maskin. Det är nått man skapar helt enkelt. Då glider frågan mer över till vilken roll ”vi” intar i detta skapande och hur ”vi” reellt kan intensifiera arbetsplatskampen. Då handlar det mer om organisering än om att förmedla information.
Vad skulle det finnas för mening med att sprida och förmedla information om det redan pågår ett ansiktslöst motstånd ”där ute”? Beh
januari 30, 2008 at 8:20 f m
peter:
Nu missförstår du väl trots allt kim müller, vad han är ute efter är förstås att
misskänna den där uppspaltningen emellan ”goda görande aktivister” och ”dumma lata arbetare” som man lätt hamnar i om man tänker ett VI utifrån organisationstillhörighet, istället utifrån ens plats i produktionen.
Tanken är inte att kamp är en autonom maskin utan att kamp uppstår för att man tvingas in i fabrikerna och företagen ”där ute”. Alltså som arbetare är man redan ”där ute” och det är därför som det sker kamp (eftersom man hellre hade varit ”här hemma” 😉 och att man inte alls vill att andra ska bestämma över en. Du menar förstås inte det, men vill man vara elak kan man ju säga att det låter som om du helt enkelt menar att det blott är ett antal aktivister som är med och skapar klasskamp. Det menar du förstås inte, men jag skriver det för att tydliggöra hela tanken på att relativisera skillnaden emellan ”invigda” och ”oinvidga” och ta fasta på att motsättningen inte reser sig ur denna dikotomi.
Men sedan är väl lärdomen av de senaste konflikterna att klasskamp inte kan skapas hursomhelst, det måste finnas en möjlighet för att man ska kunna intensifiera något och när man diskuterar den möjligheten kanske det kan tyckas som om man pratar om något som är avskilt en, men det beror ju helt och hållet på vilket perspektiv man intar i förhållande till det man snackar om (ansiktslöst motstånd osv osv osv).
Senare angående det här med internet osv. så är ju inte det några egentliga organisationsredskap, ”organisationen” är ju den praktiska kampen (arbetsvägran, flykt eller vad det nu kan vara) på arbetsplatsen. Det andra är väl försök att cirkulera denna redan existerande organisering.
januari 30, 2008 at 10:46 f m
halllå kompisar. sjukt nyanserad diskussion med tanke på de motsatta perspektiven. vill bara infoga en kort not om det där här mer hur klasskamp uppstår:
givetvis har båda tankesätten rätt, men på olika sätt. å ena sidan existerar klasskamp utan för fack, partier och organisationer – inte bara som någon inomkapitalistisk motsättning utan som en serie brott med den rådande ordningen. samtidigt händer ju inte detta av sig själv, politiska aktivister, oberoende arbetarmilitanter eller vilken sorts arbetare som peppar för konflikt som helst är hela tiden aktiva i att skapa dessa brott. klasskampen är inte given, den skapas och förändras hela tiden. men inte primärt av upplysta kadrar utan av folk i vardagssituationer. betyder det att aktivister inte får försöka mana till kamp? givetivs inte – bara att de inte är den enda eller viktagste faktorn till klassmotsättningar och att man ska vara försiktig med att offra kamper utanför deras kontroll för att stärka deras (sin) position – som när en strejk dödar ett kämpande arbetarkollektiv istället för att stärka det (vilket bevisligen händer ibland.)
”partibygge”-begreppet borde redas ut (boy, bråkade vi om innebörde på de orden på SUFs forum för några år sen!), men det får bero just nu. ses kompisar.
J 046
januari 30, 2008 at 2:50 e m
Jepp, sjukt bra diskussion. Vi får hoppas det håller i sig. (Det är fresten jag som skrev de första anonyma inläggen.) Hur som haver så förstår jag på ett sätt det peter säger om att kampen måste skapas. Fokus på självaktivitet och ansiktlöst motstånd tolkas ibland, har jag märkt, att det bara är att luta sig tillbaka och så går det automatiskt. Men så är det ju inte. Jag har själv många negativa erfarenheter där kampen på arbetsplatserna har sträckt sig till enbart individuellt smitande och liknande, långt ifrån de positiva erfarenheter om kollektiv utomfacklig kamp som beskrivs tex här på denna blogg.
Det krävs ansträngning för att informell utomfacklig arbetsplats ska fungera också. Se tex ”Vården – en introduktion till klasskamp på LSS-boende” och ”Management för proletärer” för diskussioner kring det (texterna finns att hitta på tex motarbetaren.se).
Det kanske är det som är problemet med alla texter som diskuterar ansiktlöst motstånd – de är bra på att ta upp alla bra exempel, men sällan bra på att ta upp exemplena där det går åt pipsvängen. Vilket ju är förståeligt, de jobb man haft där all form av kollektivt motstånd funnits har ju varit vidriga som fan…
januari 30, 2008 at 2:55 e m
(”Vilket ju är förståeligt, de jobb man haft där all form av kollektivt motstånd INTE funnits har ju varit vidriga som fan…” ska det stå sist alltså 🙂
januari 30, 2008 at 10:06 e m
”Men sedan är väl lärdomen av de senaste konflikterna att klasskamp inte kan skapas hursomhelst, det måste finnas en möjlighet för att man ska kunna intensifiera något och när man diskuterar den möjligheten kanske det kan tyckas som om man pratar om något som är avskilt en, men det beror ju helt och hållet på vilket perspektiv man intar i förhållande till det man snackar om (ansiktslöst motstånd osv osv osv).”
”Intensifierar” verkar ju vara ett bra begrepp för att fånga vad vi båda menar dvs det ömsesidiga förhållandet mellan ”där ute” och ”därhemma”. Men jag hängde inte riktigt med hur det skiljer sig beroende på perspektiv när man diskuterar möjligheten att intensifiera det man som enskild ”aktivist” inte kan påverka dvs skeendet ”där ute”. Att påverka nått ”där ute” krävs ju att man är många som kan handla samtidigt tillsammans med ett medvetet syfte dvs organiserat. Att som enskild aktivist intensifiera nått ”där hemma” är väl kanske inte så svårt men knappast nån reell betydelse för vad som händer ”där ute”. Alltså måste detta betyda att man inte kan intensifiera nått som enskild aktivist ”där ute” även om man försöker cirkulera det som finns ”där hemma”. Min poäng är alltså att antingen så förblir man en betraktare av ett historiskt skeende eller så kan man påverka skeendet genom att bygga ett nätverk som har har ett gemensamt syfte att vinna ett krig mot gemensamma fiender.
januari 30, 2008 at 10:14 e m
Notera att jag med ”där ute” menar klassrelationen dvs kampen mellan de som säljer arbete och de som köper arbetet (och äger produktionsmedlen). ”Där hemma” får illustrera den enskilda arbetsplatsen som man själv, däribland jag, utgår ifrån. ”Där hemma” är alltså en del av ”där ute” =)
januari 31, 2008 at 7:41 f m
[…] som jag skirvit om innan när fallet var klart i Arbetsdomstolen, var riktad mot sushirestaurang Izakaya Koi på Lilla torg […]
januari 31, 2008 at 11:50 e m
Någon, (Raven kanske?) skrev:
”Eller det konstiga synsättet som Tor här ovan har, att huvudlös aktion är bättre än ingenting.”
Jag hänger nog inte riktigt med i vilka ”huvudlösa” aktioner som jag har förespråkat? Men spinner gärna vidare på den tråden…
Jag är ganska kritisk till det mesta som görs i SAC, men inbillar mig själv att det ändå leder någon vart för att man samlar på sig kollektiva erfarenhet. Tillslut träffar man rätt. Såtillvida kan jag kanske vara anhängare av ”huvudlösa” aktioner, därför att förhoppningsvis lär sig de inblandade något av det även om det var ”huvudlöst” utifrån någon annans erfarenhet och medvetandegrad.
När det gäller det ”ansiktslösa motståndet” så är det ju grunden till allt, men det har också sina tydliga begränsingar vilket ni varit inne på. Hur kommer man vidare? Hur får man det att cirkulera? etc. Om inte detta problem fanns, skulle man inte behöva föra någon diskussion alls. Så det ”ansiktslösa motståndet” är början men inte svaret.
När det gäller utropandet av ”seger” så är det kanske viktigt för folk att känna att de uppnåt något, att de kom så långt det var möjligt under rådande omständigheter. Om allt vi gör definieras som nederlag därför att man teoretisk borde ha kunnat uppnåt något bättre – vad vinner vi på sådant tänkande? Fler bittra, besvikna och desillusionerade arbetare?
Det är klart begränsat vad vi kan uppnå i dagens situation och när det gäller Kalmar LS ”seger”, så var det kanske det bästa som de kunde åstadkomma. Jag tycker själv inte att det var någon seger, men för dom i Kalmar LS var det kanske det. Rent teoretiskt kunde de säkerligen gjort saker tusen gånger bättre, men i praktiken utifrån deras erfarenhet och förutsättningar, var det kanske det bästa de kunde åstadkomma.
Jag är en praktiker och har sett alldeles för många kamrater gå vilse i teorier genom åren. Hellre tio ”huvudlösa” aktioner än ett ”huvudlöst” teoretiserande.
Nu var detta inte ett angrepp på alla era teorier (bara vissa;) utan ett brandtal för fler ”huvudlösa” aktioner.
februari 1, 2008 at 9:18 f m
Tor: Väldigt konstigt sätt att resonera om man riskerar skadestånd i hundratusenkronorsklassen.
februari 1, 2008 at 12:15 e m
Tack till alla för en bra diskussion, känns som det är en bra utgångspunkt för fördjupning.
Först ett svar till peter (kommentar 21) om hur jag ser på arbetsplatskampen, jag tar ett citat från Samma fiender, samma kamp!:
För den summa som betalas i lön vill
kapitalisten ha så mycket
arbetskraft/varor som möjligt. Den som
arbetar å andra sidan vill ha så mycket
pengar som möjligt för så lite arbete som
möjligt. Denna ”lag” är universell, den
gäller alltså alltid och överallt. Om man
hårddrar denna kamp så gäller detta varje
”extra” toalettbesök, varje stöld och
löneförhandling o s v. Varje tillsägelse och
höjning av tempot på arbetsplatsen gäller
det här. Detta är kampen mellan arbete
och kapital.
http://www.motkraft.net/index.php?view=file&id=25
Jag menar alltså att arbetsplatskampen är inbakad i hela den kapitalistiska relationen. Snackade med en kvinna igår som formulerade det som att det ständigt pågår en ”låg-intensiv” kamp på arbetsplatserna.
Och för att spinna vidare på det (och det Tor säger) så blir dagens kuggfråga kanske helt enkelt – vad är det som gör att det ibland på en del arbetsplatser blir en ”hög-intensiv” kamp? Eller minst lika viktigt – varför händer det INTE mer än det gör. Och kanske då framförallt om vi kan bidra till ”hög-intesiva” kamper? Här ser jag de militanta undersökningarna/arbetsplatsberättelserna som viktiga steg att leta efter denna kunskap.
Ja, jag tror att man kan påverkas av vad andra utanför arbetplatsen skriver och säger, jag vet iaf att jag har börjat på arbetsplatser och haft helt felaktiga uppfattningar som faktiskt försinkat ”konfliktens eskalation” en hel del!
SAC är ett sätt att organisera och sprida information, och för min egen del, så om jag går med så är det just pga det Tor beskriver – att kunna, på ett organiserat och koordinerat sätt, ta del av och samla kollektiva erfarenheter. Men naturligtvis är inte SAC det enda sättet (påstår alltså inte heller att nån sagt det).
När det gäller segrar och huvudlösa aktioner så vill jag servera ett tänkvärt citat av Sun Tzu: Victorious warriors win first and then go to war, while defeated warriors go to war first and then seek to win.
Eller för att översätta det lite – vi ska vara starka nog att veta att vi vinner när vi tar strid. Det är förståss lättare sagt än gjort, det är ju inget dataspel där man kan ladda om när det gått illa!
Nu ska jag sätta mig och läsa Notes from the Class Struggle – Small group workplace organising in present-day Germany and the Netherlands av Anarchist Group/Amsterdam and FAU Bremen, finns för 30 spänn på radikal distro.
februari 1, 2008 at 7:26 e m
Jo jag håller ju med om att det pågår en arbetsplatskamp men först när man väl definierar den. På en arbetsplats kan en individuell löneförhandling enligt den individuella lönesättningen snarare definieras som ett motarbetande av arbetsplatskampen eftersom det splittrar arbetskollektivet och är det ultimata arbetsköpar-söndrar-härskar tekniken.
Likväl kan extra toabesök eller enskild maskning motarbeta arbetsplatskampen om det betyder att man saboterar för sina arbetskamrater och påför dom mer arbete.
Därav menar jag att arbetsplatskampen inte finns ”där ute” utan den måste skapas eller reproduceras taktiskt hela tiden. Därimot är det ett faktum ”där ute” att arbetarna inte äger produktionsmedlen och därigenom måste sälja sitt arbete som en vara för att kunna överleva.
februari 2, 2008 at 8:13 f m
Kampen kan ju endast existera i sin kollektivitet. Givetvis menar jag med skapande och reproducerande att det pågår en kamp mellan kollektiviteter hela tiden på arbetsplatsen förutom samlade enskilda handlingar. Kollektiviteter är framförallt den organiserade arbetsköparledningen (produktionschefer,arbetsledare,gruppledare, enhetschefer,sektionschefer,konsulter,etc), arbetarkollektivet ( i denna kollektivitet ingårlokala klubbar som är lojala med arbetskollektivet och sac sektioner som är lojala med arbetarkollektivet) och korporativa ”gula” fackföreningar (i form av anställda ombudsmän i avdelningar och illojala arbetsplatsombud). Korporativa gula fack och dess ombud är organiserat klassföräderi och står givetvis på samma sida som arbetsköparledningen. Kampen står alltså mellan arbetsköparledningen och arbetarkollektivet.
Därigenom sluter sig arbetarkollektivet samman mot sina fiender. Inte för att fly från arbetet utan för att sammansluta sig för att hjälpa varandra att överleva i en pågående kamp som endast kan sluta i att den ena parten förgör eller förtrycker den andre. Allstå går det bara att vinna eller förlora.
februari 2, 2008 at 8:25 f m
Här kommer ytterligare en kommentar som hör ihop med samma resonemang.
Arbetsplatskampen är på grund av klassamhällets struktur omgärdat av en mängd av regler och lagar; en legalistisk struktur. Denna upprätthålls och reproduceras hela tiden av de korporativa gula facken och arbetsköparledningen. Denna upprätthålls främst av arbetsrätten (MBL och LAS), kollektivavtalsbestämmelser och organiserad dialog mellan korporativa gula fack och arbetsköparledning. I grunden är det givetvis principen om arbetsköparens rätt att leda och fördela arbetet som söndrar och härskar.
februari 3, 2008 at 4:52 e m
Peter skriver – ”Jo jag håller ju med om att det pågår en arbetsplatskamp men först när man väl definierar den.” och ”Därav menar jag att arbetsplatskampen inte finns “där ute” utan den måste skapas eller reproduceras taktiskt hela tiden.”
Att den måste skapas och reproduceras håller jag med om. Men visst pågår den utan att den definieras. Jag ska ta ett exempel – För ungefär en månad sedan vägrade jag och några fler kockar att utföra en arbetsuppgift på det sättet som en chef sa till oss. På ett helt öppet sätt där vi stod upp och sa ”Nej” alltså. Att göra som chefen sa hade inneburit mer arbete för oss.
Detta är arbetsplatskamp – helt oavsett om dom inblandade definierar det som det eller inte. Det är fullt möjligt att de som gör nåt liknande tolkar det som att det handlar om personliga konflikter (personliga konflikter kan t o m spela en stor roll också) men det spelar ingen roll. Det är arbetsplatskamp iaf.
Sen det här med antingen vinna eller förlora får jag återkomma till.
februari 4, 2008 at 8:30 e m
Det är du som har definerat det exemplet som du talar om som en kamp. Du därmed börjat att cirkulera den. Jag tror att vi egentligen är överens om saken men att vi har olika fokus på hur cirkulerandet skall gå till.
februari 12, 2008 at 1:15 e m
Bara en kommentar till Tor som skriver:
”Jag är en praktiker och har sett alldeles för många kamrater gå vilse i teorier genom åren. Hellre tio “huvudlösa” aktioner än ett “huvudlöst” teoretiserande.”
Du kanske menar nån slags aktioner utifrån här, men när det gäller den dagliga kampen på arbetsplatserna är jag helt emot huvudlösa aktioner. Huvudlösa aktioner på min arbetsplats skulle kunna leda till saker som att folk fick sparken eller att ”den kollektiva andan” fick sig en rejäl törn. Mer välorganiserat motstånd med huvudet i behåll!
februari 13, 2008 at 6:10 f m
[…] ohörsamhet mot övermakten. Sydsvenskan skriver en notis om detta. Jag har tidigare skrivit om hur fallet behandlats i Arbetsdomstolen och att malmösnuten fått kritik för sitt ivriga sprejande. Polisen, […]
februari 16, 2008 at 5:35 e m
Jag tycker iofs det är lite märkligt att tala om ”huvudlösa aktioner”. Huvudlöst blir det ju först i efterhand när resultatet kommer till handen.
När det gäller SAC:s akassestrejk kan jag hålla med det som skrivs på förenade vårdare av en klok deltagare. När det gäller den stora syndikalistsektionen på IMO i Stockholm är erfarenheten annorlunda iofs. Beror väl på vilken bransch man talar om.
Deltagare kan ju alltid säga med stolhet till sina barn att man tog strid för familjen som blev vräkt pga av förslaget. Jag själv fick ”sparken” för deltagandet i strejken och jag hade arbetskollegornas stöd. Men skitsamma för mig för det var ännu ett skitjobb som alla andra. Jag fick ett nytt skitjobb.
Klart att det skall vara välorganiserat motstånd men det är alldeles för bekvämt att i efterhand kalla enskilda initiativ till organisering för ”huvudlöst” bara för att man fick ”sparken”. Jag är åtminstone nöjd och kan sova för att inte har knutit näven i fickan.
mars 14, 2008 at 8:20 f m
[…] läs t.ex. Slaget om Lilla Karachi – Den udda vinkeln Utan konflikt inget fack – Samhällsfeber Om legalism och fack – Kim Muller Om papperslösa – […]
mars 14, 2008 at 11:51 f m
[…] debatt som efterföljde Kim Müllers inlägg om SAC och dess inställning till legalistiskt arbete (Arbetsdomstolen vs. Syndikalisterna 3 – 0). Det har gått snart två månader och mycket vatten har runnit under broarna. Framför allt har […]
mars 28, 2008 at 9:01 e m
[…] debatt som efterföljde Kim Müllers inlägg om SAC och dess inställning till legalistiskt arbete (Arbetsdomstolen vs. Syndikalisterna 3 – 0). Det har gått snart två månader och mycket vatten har runnit under broarna. Framför allt har […]
april 3, 2008 at 9:56 f m
[…] t.ex. “plusjobben”) och slagit mot alla grupper arbetare som hotar deras positioner, formellt som informellt organiserade. Bakom medlemsraset finns alltså en insikt om det meningslösa att […]
november 25, 2008 at 10:02 e m
[…] Mer om restauranger: Inga jävla restauranger! Mer om SAC: Arbetsdomstolen-syndikalisterna-3-0 […]
oktober 9, 2014 at 5:59 e m
Hello, yuup thiks piecfe oof writing is reeally plpeasant andd I have learened
loot off tgings from it aout blogging. thanks.