Jag har tidigare skrivet en del om hur krisen drabbat kommunerna, speciellt Malmö, och lite om utsikterna för motstånd. Nu pungar staten ut med en del pengar till kommunerna (läs om Malmö och Lund här), och även regionen verkar få en slant. Det här diskussionsunderlag handlar i stort sett om hur krisen omformat klasskonflikten och jag lyfter speciellt fram timvikarier och tillfälligt anställda som en förbisedd grupp (bredvid tills vidare-anställda, brukare och anhöriga) och deras roll i arbetet och möjligen i motståndet mot nedskärningar och omorganiseringar på speciellt de kommunala och regionala arbetsplatserna.

Kris, arbetslöshet och nedskärningar

Det här är inte en text om varför kapitalismen har krisat just nu. Det är helt enkelt kris och den här texten handlar om konsekvenserna, den handlar om hur krisen har förändrat samhället, arbetarklassens kamper och våra levnadsvillkor.

Den “bransch” eller yrkeskategori som idag i Sverige i första hand definierar relationen mellan arbetare och kapitalister är arbetslösheten. Det innebär att inte att förhållandet mellan en arbetare och en chef är exakt detsamma som emellan en arbetslös och en handläggare utan att vi alla, så att säga, befinner oss i åtgärder och på arbetsförmedlingen. Jag menar att konflikterna på arbetsplatserna till stor del präglas av arbetslöshet, och det är något vi måste relatera till.

Den tills vidare-anställde som har heltid och inte är varslad är idag närmast en raritet för människor under 40 år, och inget vi kan använda som en slags mall. För även om det på många jobb existerar en grundstomme av tills vidare-anställda, så är även deras arbetsvillkor extremt påverkade av arbetslösheten.

AMS-trams
Min utgångspunkt här är att alla inte behöver ett arbete, utan det man behöver är en försörjning, jag förespråkar alltså ingen arbetslinje, det lämnar jag till utopisterna och deras tvångsåtgärder. Och när jag talar om “arbetslösa” så gör jag det i brist på bättre ord, för det jag menar är till stor del folk som har arbete (ibland i överflöd…). Jag menar de som av ekonomiska skäl skulle behöva jobba mer än vad de i dagsläget har möjlighet till. Vi ser idag en sanslös hög “öppen” arbetslöshet, men även i de höga siffrorna är det mycket fördolt, man ser inte de som är i åtgärder, man ser inte de som jobbar 80-90% men inte stämplar upp det sista för att slippa förnedras på AMS, de rekordmånga som sökt sig till studier i brist på annan försörjning syns inte heller, inte heller de långtidssjukskriva eller förtidspensionerade. Och i hög grad ser inte dessa människor varandra heller, de ser inte att de har samma problem och av samma orsaker, för i mångt och mycket skapas inte den gemenskap som behövs för en sådan analys.

När det gäller kampen på själva arbetsplatserna så skapas där, ganska lätt vill jag hävda, en gemenskap tack vare att vi faktiskt är sammanfösta som en arbetets armé att utföra vissa arbetsuppgifter snabbare och till mindre lön än vad vi själva gillar. Gemenskapen uppstår som en naturlig del av utsugningen, eller rättare sagt, gemenskapen uppstår ur kampen mot utsugningen.

Och gentemot de fast anställda, med sin gemenskap, försöker arbetsgivarna ofta använda människor ur “arbetets reservarmé” – i form av gratisjobbande praktikanter, bemanningsanställda eller underbetalda vikarier som vill “visa framfötterna”, och det är där det gäller att hålla ihop, tillfälliga och fasta. På det sättet präglar den höga arbetslösheten även situationen för de fast anställda, både genom ett högre tempo men också genom hotet om att bli av med jobbet – vi är alla fast hos AMS och i åtgärder, men vissa utav oss mer direkt än andra. Jag menar här också att vi alla har att tjäna på att människor slipper vara en del av arbetsmarknaden; bort med oavlönade praktikanter, ge studenter pengar som de kan leva på och sluta jaga arbetslösa med blåslampa.

Men dagens höga arbetslöshet är inte nog, kapitalet vill att alla ska vara tillgängliga för jobb hela tiden, man pratar parallellt om att göra det möjligt att jobba för äldre och att det krävs lägre ingångslöner och urholkat anställningsskydd för unga. En del av de saker som gick igenom i de franska CPE-lagarna var t ex att tilllåta nattarbete och ensamarbete för barn från 15 års ålder.

På ett parallellt plan pågår en teknisk utveckling samt en långtgående arbetsdelning som syftar till att bygga in arbetarnas yrkeskunskap i maskiner och tekniska lösningar för att på det sättet kunna göra sig av med yrkeskolad arbetskraft och ersätta dom med billigare okvalificerade arbetare. Arbetsdelningen syftar även den till att stycka upp ett avancerat arbete i mindre, enklare moment som vem som helst kan utforma. Det löpande bandet är inte på väg att försvinna utan sträcks ut allt mer och gäller allt fler yrkesgrupper. Även en hel del tidigare tjänstemannayrken håller på detta sätt på att “proletariseras”. Ur kapitalisternas synpunkt ska alla vara utbytbara hela tiden.

Krisen har på ett mer direkt sätt drabbat vikarier och tillfälligt anställda, då de är de första som (i tysthet) blir av med jobbet, det gör i sin tur att det ställs högre krav på de fast anställda. Samt, från arbetsgivarhåll, krav på uppluckring av arbetsrätten så att de äldsta, sjukaste, bråkigaste och minst produktiva fast anställda ska kunna sägas upp lättare.

I takt med att krisen även drabbar den offentliga sektorn gör man säg även där av med tilfälligt anställda samt inför saker som anställningsstopp. Även där blir det hårdare för de fast anställda samt sämre vård och omsorg för de som behöver det.

Här kan det vara en poäng att tänka på var den offentliga sektorn kommer ifrån; en del av det mervärde vi (och våra äldre klasskamrater) har producerat stjäls ifrån oss i form av skatt, och en del av den skatten används till att bygga upp vård till oss när vi är gamla och sjuka, möjlighet att låna böcker och en hel del andra saker. När det skärs ner är det därför i praktiken en slags samhällelig reallönesänkning som vi därmed principiellt ska motsätta oss.

Min poäng här är att de som kanske har störst anledning att kämpa mot nedskärningar är de tillfälligt anställda, och de trycks lätt undan till förmån för brukare och anhöriga, men just kravet på “fler händer i vården” är lika aktuellt för brukare som för fasta och tillfälliga. Det tål att tryckas lite extra på; timmisarna har här kanske en central plats i kampen mot nedskärningar då de har intresse av att behålla sina jobb.

Feminisering av fattigdomen
Kapitalismen är ett system som tar till vara och underblåser skillnader i t ex kön, hudfärg och härkomst, och det gör att när kapitalismen krisar, och då låter arbetarklassen betala för krisen, är det vissa som betalar mer än andra. Kvinnor har till större del tillfälliga anställningar än män (och större andel jobbar deltid), och mest är det inom LO-yrkena, det betyder också att kvinnor till större utsträckning drabbas av krisen genom arbetslöshet och minskade arbetstider. Parallellt med nedskärningar inom den offentliga sektorn betyder det att kvinnor nu får göra en hel del av det omsorgsarbete de tidigare gjorde mot betalning oavlönat i hemmet i form av barnpassning och vård av äldre släktningar. Kvinnor är till större utsträckning fattiga och fattiga är till större utsträckning kvinnor.

Vad är då kontentan av den dystra bild jag målar upp av arbetsmarknaden? Det är att vi måste börja se på motståndet med nya ögon, att vi måste organisera oss efter hur klassen faktiskt är organiserad och där de försöker splittra oss måste vi hålla ihop.

Där vi tidigare gjort ett tämligen grundligt jobb med att undersöka hur arbetsplatsmotståndet ser ut, måste vi också se hur motståndet mellan och utanför arbetsplatserna fungerar; hur ser vikariers, arbetslösas och praktikanters kollektiva och informella organisationsformer ut? På vilket sätt gör klassen motstånd redan nu, på vilket sätt är man organiserad och vad hindrar oss från att sprida dessa kamper och agera mer tillsammans?

Gå genast till Arbetsförmedlingen utan att passera Gå
Med den här analysen i bakfickan, där arbetslösheten hamnar i fokus, blir det uppenbart att Arbetsförmedlingen är en av de viktigaste platserna i samhällsfabriken. Det är antagligen den enda plats där vi gång på gång hamnar, på väg mellan åtgärder, vikariat, praktikantplatser, bemanningsföretag och soffan. Men hela detta nomadiserande liv på arbetsmarknadens stäpper gör också att identiteterna luckras upp och försvinner, människor identifierar sig inte med sitt jobb längre, lika lite som de identifierar sig som arbetslösa eller vikarier, och det är gott nog. Men vi kan nog inte bygga upp exklusiva organisationsformer utifrån dessa svunna identiteter heller, vi har redan sett ett par grupper för arbetslösa eller timvikarier uppstå och försvinna, och det är inget att sörja för människorna som verkade där har i de flesta fall slutat vara t ex arbetslösa. Den statliga politiken gentemot arbetslösa har till stor del haft det syftet också, att människor inte ska “fastna” i arbetslöshet eller “bidragsberoende” och nöja sig med det.

Motstånd lönar sig –

Jag har varit med om ett par kamper mot nedskärningar i Malmö, samtliga har varit mer eller mindre framgångsrika, men ingen har lyckats helt. I samtliga fall har nedskärningarna blivit mindre än vad politikerna från början aviserat, och lokaler som en vårdcentral och fritidsgårdar har fått vara kvar. Så motstånd lönar sig, och det tror jag också gäller när det kommer till jobben, i Göteborg har t ex Hamn4an gått i strejk istället för att lägga sig platta, i Frankrike har arbetare kidnappat chefer som svar. Mobilisering underifrån är det enda som hjälper. Så här är ett par av mina slutsatser från de kamper som jag varit med om i Malmö, jag vill hemskt gärna höra andra exempel från andra platser där man kämpat mot nedskärningar och hur det gått.

Häng ut dom ansvariga  personligen. Dom ska veta att dom har ögonen på sig, dom ska veta att dom är ansvariga för dom beslut dom tar, passar det inte kan de strunta i att skära ner eller avgå, det är inte svårare än så. I Malmö har vi affischerat med de ansvariga politikernas och tjänstemännens namn, telefonnummer och e-mail-adresser, och det har funkat.

Tillsammans är vi starka. Visst är det bra att skicka in enskilda brev men de är lätta att ignorera. Skicka tjugo eller hundra brev. Samla kvarteret och storma in på kommunfullmäktiges möte, ockupera fritidsgården. Min personliga favorit är 70 barn som var med på ett stadsdelsfullmäktigemöte när det skulle beslutas om nedskärningar. Kaosigt som fan. De försöker göra nedskärningar i det tysta, det ska vi inte låta dem. De kanske vill prata med enskilda representanter eller en kommitté, gå inte på det, så många som möjligt ska vara med.

Låt dem inte splittra oss. De kommer att säga att om de inte skär ner på det och det så måste de skära ner på baaarnen eller nåt annat. Det är bara ett fult knep. Låt er inte luras in i fällan att ta ansvar för kommunens budget eller nåt sånt. Vi skall inte betala krisen. Om de vill skära ner kan de börja med sina egna löner och privilegier.

Lita inte på partierna – spela ut dom mot varandra. De som sitter i opposition kommer alltid lova guld och gröna skogar, men nästa gång kan det vara dom som skär ner. Men visst kan man påpeka att man inte kommer rösta på den som skär ner.

Kim Müller

Svd
Alla drabbas inte så hårt: AB Sys Svd Dn
Bloggat: Röda Malmö

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Nästlade kommentarer (tips), tusenpekpinnar skriver Skivbolag talar klarspråk – i väntan på Spotifys kollaps, Anders_S skriver Vad spelar det för roll?, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Pat Buchanan och Adolf Hitler – konservatismens skuld, eiz skriver SMI, Smittskyddsinstitutet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Folk är, med rätta, upprörda över den usla kvalitén på sjukhusmaten, den innehåller en massa tillsatser och smakar kasst, man blir visst mest sjukare av den. Efter att ha jobbat några år på storkök så kan jag ju inte säga att jag är förvånad. Det är så det är, eller rättare sagt, det är så det blir när man sätter pengar före människor. Sodexho eller sjukhusledningen eller politikerna vet alla vad som händer, man kan inte lägga ner de lokala köken, spara massor med pengar och flytta allt till större och större enheter utan att maten blir sämre.

Besparingar kostar, och det är vi som får betala, vi som ligger på sjukhusen, som jobbar i köken, vars barn är på förskolorna. Kom inte och säg att ni inget visste sen.

Eller för att citera en av Svenska Dagbladets artiklar:
Tommy Cederholm menar att det enda starka argumentet för att centralisera produktionen av sjukhusmaten är ekonomin.

– Allt annat talar för att laga maten så nära patienten som möjligt. Med produktion på distans är det svårare att få en bra mat.

Precis som att DN och SVD har någon jävla anledning att gråta krokodiltårar, detta är konsekvenserna av en politik de själva har förespråkat i åratal. Själva sitter väl de rika svinen på privatsjukhus och käkar anklever medan deras ungar är på privata dagis med en anställd kock på 15 ungar.

När jag jobbade på sjukhus var vi 4 tjänster som lagade mat till 22 avdelningar, sen fick vi 7 avdelningar till, allt det här har också gjorts möjligt genom lagar som t ex tillåter längre varmhållningstider (om jag inte minns fel kör man nu mat från Örebro till Lund…).
Läs mer om detta under Gula rosor från chefsjäveln.

Intressant?

Det är inte heller svårt att dra paralleller till skador i kollektivtrafiken i Skåne, busschaffisarnas pressade scheman gör att de startar körningen innan alla hunnit sätta sig och dom kör som tokar, vilket såklart resulterar i att folk skadar sig då och då, allt för att spara pengar. Besparingar kostar, men vem får betala?

Media: SvD Svd Svd Svd Svd

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Könsrelaterade aborter kan inte förbjudas, Jinge skriver Wanja, lämna LO också!, Björn Nilsson skriver Finanspolitiska rådet mot regeringen, kamratwot skriver Fina, rara, söta internet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Med växande oro har jag sett hur FRA bespottats och hånats, detta flaggskepp i kampen för att skydda individerna från sig själva. Nu krävs det nya tag för att få folkligt stöd (ur en opinionsmässig synvinkel behövs så klart inget ”folkligt stöd” då det ju är folket som ska övervakas, men det är bra om vi kan få folk att tjalla på varandra). Jag föreslår att Tolgfors, denna klippa bland män – omgiven av usla vindflöjar och medhållsgrisar, hämtar inspiration från det stora landet i väster. Det är bara en naturlig följd av inspiration från de stora länderna i söder och öst, det vill säga Gestapo och KGB.

Det som krokigt ska bli ska böjas i tid som talesättet säger (eller som parollen från Samhällskunskapen är ”det som korkat ska bli ska fördummas i tid”). Det har många insett, det är till exempel därför McDonalds vänder sig till barn, och det är dags för Tolgfors att inse det samma. En förebild i sammanhanget är FBI, de har lanserat en barnavdelning på sin sida. Jag frågar mig om det finns något bättre sätt att få barn tidigt engagerade i spionagets oädla och lömska konst? Sidan är pedagogiskt uppbyggd med avdelning för olika åldrar, med start från dagis och uppåt. Jag har väl barnasinnet kvar då jag gillar spelen för knattarna bäst. Man kan till exempel hjälpa Bobby Bureau förklä sig till sitt Undercover uppdrag (som när Mona Sahlin ska köpa Toblerone till exempel), hitta dolda ord bland massa bokstäver (det var svårt).

Här är länken FBI for Kids – roa er och inspireras.

Det visar sig också att FBI jobbar aktivt för att få stöd och folkliga informatörer, bland annat deltar de i olika sociala evengemang – Pride kanske kunde vara nåt här i Sverige?
Jag citerar: the FBI encourages Agents and support employees to take part in the community events through the community outreach program.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Svensson om FRA.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Konflikt: Guldfiske skriver om Röda fästen – kvarteret som upprorsbas för det beväpnade partiet, Den udda vinkeln associerar fritt kring parlamentariska val, häkten och mäns våld, Bola del Fogo tipsar om P1s radioserie Bruket, Redundans visar upp sina Marx-animationer och Vida Latina skriver om efterdyningarna efter fritagningen av Ingrid Betancourt.

Så har då Arbetsförmedlingen fått en ny chef, en del kanske minns Bo Bylund som fick sparken för några månader sedan. Den nya chefen heter Angeles Bermudez-Svankvist och har bland annat skrivit boken Management by love (jag vet, det är osmakligt).

När jag läser om henne inser jag snabbt att hon hamnat helt snett i tillvaron, lite som vi andra som också har med AF att göra kan man tycka. Mitt råd till henne är att säga upp sig och ta sin fallskärm direkt. Den uppmärksamme läsaren kanske undrar varifrån dessa förhastade omdömen kommer, har Kim Müller kanske, under sitt skiftande och långa arbetsliv, stått på den här människan?

Nej, så enkelt är det inte, det är enklare. Visserligen ringer varningsklockorna fett när jag läser att arbetsmarknadsministern Svin-Otto Littorin beskriver henne som ”störtskön” person men det är när jag läser intervjuen jag fattar hur snett hon hamnat. Lyssna bara på citatet från DN:
– Jag är väldigt intresserad av ledarskapsfrågor och älskar människor.

Inte fan kan AF ha en chef som älskar människor! Hur ska det sluta? Hon är total okvalificerad för jobbet. En chef på AF måste naturligtvis hysa ett brinnande hat till sina medmänniskor. Ska man vara chef för denna piska mot arbetarklassen, vars syfte är att förpesta tillvaron så mycket som möjligt för de stackare som hamnat i deras klor, så kan man ju inte gå runt och älska folk. Det vore som att sätta Bamse och Lilleskutt som kommendanter i Auschwitz. Hon kan helt enkelt inte ha fattat vilken funktion AF har i samhället. Mitt lästips till henne är hemsidan Arbetsförnedringen samt min egen text om Lernia, till dess så borde regeringen höra om Jackie Arklöv har lite tid över.

P.S. Fast sen ser jag att hon är gammal tandläkare, är det inte som vissa säger en yrkesgrupp som njuter av att tillfoga människor fysisk, emotionell och ekonomisk skada?

Om nyheten: Svd DN Sds

intressant?

Nytt på Konflikt: Akuhujan, Jordränta, redundans, guldfiske, Petter, Slutstadium, Syrran och sist men inte minst den udda vinkelns serie om aktivismens form.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det kan väl inte ha undgått så många att Inger Efraimsson, ordförande i Försäkringskassan, hoppat av sitt jobb i protest mot regeringens politik. Med det regelverket och de styrkeförhållanden vi har idag i klasskampen finns det för många ett ekonomiskt tvång att jobba medan de är sjuka. Men för att bli lite mer personlig tänkte jag berätta att idag skickade jag och en äldre servitris hem en ung tjej som är praktikant på restaurangen.

Hon hade gått och hostat hela morgonen och ingen av cheferna hade sagt någonting, gratis arbetskraft smakar gott. Ja, i dagens ”bidrags-Sverige” är det lätt för arbetsgivare att få gratis slavar som riskerar dåliga betyg om de säger emot.

Till slut fick vi nog, både av omtanke och av egoistiska skäl, jag har ingen lust att själv bli sjuk för att en praktikant inte vågar sjukskriva sig. Cheferna var inte i närheten när vi skickade hem henne, men hon såg lättad ut, både för att hon kunde gå hem men också för att hon slapp ta beslutet själv.

Vi var kaxiga nog att skicka hem henne, men tyvärr skulle vi nog varit tvungna att motivera det med ”kundernas bästa” eller nåt annat trams, när det borde vara självklart att man inte ska behöva jobba när man är sjuk.

Men för att blicka framåt: att tillsammans ta den här sortens beslut kan förhoppningsvis stärka den splittrade arbetsstyrkan vi har på jobbet, dags att sätta oss själva i första rummet.

Läs även på: Svensson, Ett hjärta rött, LOKE

Tidningar om Försäkringskassan: Hd, Svd, AB, DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

intressant?