Tänkandet över det mänskliga livets former, alltså även den vetenskapliga analysen av dem, slår över huvud taget in på en väg, som är motsatt den verkliga utvecklingens. Det börjar post festum, alltså med utvecklingsprocessens färdiga resultat. De samhällsformer, som gör arbetsprodukterna till varor och alltså är varucirkulationens förutsättningar, har redan fått en ställning som samhällslivets naturformer, innan människorna söker klargöra för sig, inte dessa formers historiska karaktär, ty den gäller redan som orubblig, utan deras innehåll. Så var det endast analysen av varupriserna, som förde till bestämmandet av värdestorleken, och endast varornas gemensamma penninguttryck, som ledde till fixerandet av deras värdekaraktär.

Man står där med henne, denna demenssjuka som var morgon ska upp men som måste väckas av dig eller andra, man står där och håller henne som om hon vore av en annan värld, som hon vore av samma material som det som bränns på stekytorna, som köttet du på tidigare arbeten kastade ut för att tillaga, man står där för att man måste och för att man borde. Så detta bör, hjälpen att lyfta, tvätta, duscha, klä på, tvång och nödvändighet. Man; därför att detta man innehåller ett jag men också för att detta jag är utbytbart. För att arbetet är utbytbart, för att det är behärskat av neutralitet. För att neutraliteten kommer ur jämförande, för att jämförandet vilar på att lika för lika gör lik av det olika, för att skilda ojämförliga kvaliteter av ett värdemått blir jämförliga, för att jämförelsen är vad som gör det möjligt att värdera, för att värdera är att avgränsa, för att avgränsa är att påföra, neutralisera, profanera, mystifiera, fetischera, förtrolla, mytologisera, för att… Man för att du kan byta och för att du är utbytbar, man står där med henne, denna demenssjuka som var morgon ska upp, som måste väckas av dig eller andra, men också man står där med köttet som man kastar ut över stekytorna, man står där och tillagar. Man står där med henne, denna demenssjuka. Samma man, detta mantra, ett neutralt som fordrar, samlar, ur detta man reser ett jag: jag står här, jag har stått här och slitits ut, jag har stått här och fått ryggen att slitas, söndras, knäckas, jag har stått här och ur alla dessa kärringar jag lyft har jag fått befordran eller skador eller sparken för att jag stal eller så har jag fått stå här med henne, denna demenssjuka, jag har fått stå här, jag har fått stå här och ur henne lyfta möjligheterna. Begränsningarna. Stått och lyft den gräns som det innebär att vara här, att leva det proletära idag.

Men det är just denna varuvärldens definitiva form – penningformen – som i sak beslöjar i stället för att avslöja privatarbetenas samhälleliga karaktär och därmed privatproducenternas samhälleliga förhållanden. Om jag säger, att rockar, stövlar osv. förhåller sig till linneväv som den allmängiltiga materialiseringen av abstrakt mänskligt arbete, så är ju tokigheten i ett sådant uttryck iögonenfallande. Men när producenterna av rockar, stövlar osv. sätter dessa varor i relation till linneväv – eller till guld och silver, vilket inte förändrar saken – som allmängiltig ekvivalent, så ter sig för dem deras privatarbetens förhållande till det samhälleliga totalarbetet exakt i denna tokiga form.

Varför? Det kommer till en, urskiljer en. En fråga; varför? Plötsligt, man är ett jag. Förundran, man står inte längre där och lyfter, kastar, nej man lyfter plötsligt ur den dementa en fråga som reser ett hot mot rutinernas förvandling av borde till en lag. Varför? Fråga pockar och kräver ett svar. Undrar varför, varför detta tvång, varför ska jag behöva nära? Varför denna vara, denna stående, lyftande mara… Varför detta tvång att min hand skall smeka? Lugna? Tvätta bort den avföring som stelnat? Jag vill inte hjälpa henne. Vill låta köttet vara. Mitt borde inte det nödvändiga, det jag borde är att låta henne ligga. Låta henne vara. Så mot det de säger, du borde, säger jag, nu, efter frågan, nej, så, så är det, jag vill henne inte, jag vill inte hjälpa henne, men jag måste, för bör är en nödvändighet. Min nödvändighet. Jag måste för att få betalt. Så varför? Frågan leder till förundran, förundran över det vidriga i att vara tvingad. Det absurda i att vara fäst vid den gamla, fastlåst av det ekonomiska. Så tvånget att lyda, att smeka, att lyfta. Tvånget att just jag. Så det nya utmanas av det gamlas slitna individuella. Den roll som rest sig ur det allmänna. Som ur ett man ställt två bör mot varandra.

Men dylika former utgör just den borgerliga ekonomins kategorier. De är samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för produktionsförhållandena i detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätt, varuproduktionen. Varuvärldens hela mystik, allt trolleri och spökeri, som till följd av varuproduktionen omger arbetsprodukterna, försvinner därför så snart vi tar vår tillflykt till andra produktionsformer.

Ur varför, ett annat jag. För frågan leder till förundran och förundran till hat. Hatet över att vara, att vara fastlåst vid denna kvinna. Vid kött som endast kan murkna. Och hat när kronor är för få, eller när det de kan köpa inte ger någon lisa, när jag är lika trött på vad detta arbete väcker som den njutning som får mig att arbeta, då, ur varför ett annat jag, ett jag med förstånd, där förstå blir att förstöra, att riva ned det som är ämnat att utföras.

Artikeln är skriven av Marcel, medlem i Kämpa Tillsammans! och kommer vara med i nästa nummer av Dissident.

 

Intressant?

 

Nytt på Konflikt: akuhujan vill ha boktips, petter, syrran och vardagspussel om ”flumskolan”, slutstadium är cool, hårdrockaren skriver om hårdrock, redundans om antikommunism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,