Vi lever i en värld där några få har betydligt mer än den stora massan och där staten gör det så enkelt som möjligt för dessa få att leva i egna reservat. Bellevueborna till exempel har 9 gånger mer yta per invånare än Möllanborna. MKB subventionerade hyrorna i Västra Hamnen med 10 000 per lägenhet och månad. I många andra delar av stan skiter fastighetsägare i sina hyresgäster och fösöker bara plocka ut så mycket som möjligt i vinst av hyran vi betalar.

Ibland tar man de förhållanden som man lever under för givna och tänker att det måste vara så. Här är några frågor som du kan fundera på. Diskutera gärna med dina grannar. Måste det verkligen vara såhär?

Hur stor del av din hyra blir ren vinst för dem som äger huset du bor i?

Hur mycket lånar du ut till din hyresvärd varje år (vi betalar
ju hyran i förskott)?

Var bor de eller den som äger huset du bor i?
□ I ditt hus/område
□ I överklassdjungeln
□ Någon annan stans långt borta från dig och dina grannar

Det här frågeformuläret delar Förbundet Allt åt Alla ut idag på Möllevångsfestivalen, man kan gå till deras bokbord som ligger utanför Parkmöllan, utmed cykelvägen. Där kan man även skriva upp sig om man är intresserad av deras safari till överklassdjungeln, samt hämta ett gratis ex av häftet om stadsdelsmotstånd.

Nyheter som berör ämnet:
SVD om hur Stockholms grönytor krymper.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver En ny parad, Jinge skriver Självklart reagerar Iran, kimmuller skriver Vestas stänger hellre istället att möta protester, Anders_S skriver Minskad rättsäkerhet inte rätt väg att gå

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

För ett antal år sedan jobbade på ett stort industriellt bageri, vi bakade bokstavligen bröd på löpande band. Det innebär att minsta försening snabbt kan bli kostbar för företaget, degen jäser i tråget, blir svårare att forma till limpor, de blir överjästa i rasken och brända i ugnen och längst ner står chaufförerna och blir stressade för att brödet ska hinna ut till butikerna i tid.

Vid det här tillfället var jag ugnsare, jag skötte med andra ord två enorma ugnar som vi körde parallellt – de var vardera ungefär 5 meter breda och 15 meter långa och vi kunde köra 6000 tusen limpor i timmen där (om man sålde 7-8 av dom limporna så kom man upp i den svindlande summan som var min timlön).

Då och då går det naturligtvis fel på olika håll, speciellt kanske på vårt bageri med gamla maskiner som var dåligt underhållna. Vid det tillfället som det var på väg att gå riktigt illa hade en plåt med bröd fastnat när de skulle in i ugnens 250 grader. Då är det bara att hoppa upp på spjälet och slita loss den syndande plåten. Sagt och gjort, jag hoppar upp och börjar slita loss plåten, armen som ska skjuta in limporna rör sig inte så det är inte någon fara, när något fastnar så slår nämligen nödstoppet till. Efter en rejäl spark så lossnar plåten och då ser jag i ögonvrån att armen börjar röra på sig. Här upphör min tankeverksamhet och jag slänger mig handlöst för att inte bli inskjuten i ugnen. Ett ögonblick senare står jag med bultande hjärta och tittar på maskinen som är igång, Adrenalinchocken gör att jag får ont i magen några minuter senare. Även om nödstoppet ska slå till när plåtarna fastnar SKA man ändå ta den extra tiden att stänga av maskinen manuellt, det gjorde jag inte. Antagligen var jag för snabb upp och slet loss plåten redan innan nödstoppet slog till.

På sätt och vis tror jag det är en typiskt situation – stressade, duktiga arbetare som försöker få gjort mer dör lättare, slöa och försiktiga arbetare lever längre. Ta den extra tiden och ta en extra paus. Maska dig till ett bättre liv och en högre reallön, ring till skyddsombudet (om du har någon) en gång extra. Samma sak gäller nog arbetsskador också, de som lyfter snabbt och oergonomiskt bryter ryggen och står där sen med en guldklocka och förslitningsskador, men det svåra är så klart att kollektivt ta det lugnare, att inse att det är arbetsgivarens ansvar att företaget går runt – ingen kommer tacka dig, slå av på tempot.

Världens smartaste artonåringen

Ett par månader senare hade bageriet fått besök av Livsmedelsinspektionen, de hade en hel del att anmärka på. Så mycket att dom hotade att stänga bageriet med omedelbar verkan. Bageriet såg ut och luktade som en surdeg. Domen var hård, det sprang råttor under en av dom stora ugnarna och ledningens åtgärd mot detta hade varit att ge en av basarna, närmare bestämt ”Råttan”, ett luftgevär. Om inte bageriet var kliniskt rent en vecka senare var det tack och hej. Bageriet var redan nedläggningshotat men det var inte beslutat om stängning ännu. Så man ringde in allt tillgängligt folk för att städa, plötsligt var vi tre gånger fler där än normalt. Med illa dold skadeglädje kunde vi ordinarie till och med få se VDn skrubba golvet. Men för min egen del innebär det att det kom in massa unga visstidare som sprang och frågade mig om allt möjligt, inte för att jag egentligen hade något med städning att göra, för produktionen fortsatte ju, utan för att det normalt var mig dom kände igen och frågade saker. Jag skickade iväg dom till dom vanliga cheferna istället. Efter ett tag kommer en ung bosnier fram till mig och säger att chefen har sagt åt honom att städa inskjutet till ugnen och undrar om han verkligen ska göra det. Jag blir förvånad över frågan och ber honom visa mig vad han menar. När vi kommer dit är chefen redan där och undrar vad som händer. Det visar sig att han är tillsagd att göra rent en maskin som kör för fullt, chefen har skruvat av skyddsplåtar så att han ska komma åt. Killen har insett att han lätt kan klippa av ett finger på det här sättet, smart som han är har han försökt rädda sig ur situationen. Själv hade jag mest mig själv att skylla när jag nästan strök med, men här har man med vett och vilje satt någon i en farlig situation. Jag säger att jag kör inte ugnen när nån pillar i maskinerna, han får göra rent maskinen när det står still i så fall. Chefen försöker hitta nån kompromiss om att han ska putsa lite i alla fall men det är ändå inte lönt, den måste ändå göras rent grundligt efteråt i alla fall. Städivern får stryka på foten. Killen var i det här fallet betydligt klokare och försiktigare än vad jag själv var i den åldern, hoppas han fortsätter med det.

Mer om min tid på bageriet finns i texten Det ansiktslösa motståndet.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

SvD skriver idag om att fler dör i arbetsplatsolyckor och att det skärs ner i Arbetsmiljöverket. Själv tror jag att den ökade stressen och hetsen på arbetsplatserna är den största skurken. Men det lär ju inte bli bättre av det. Det lär heller inte bli bättre av att det som vanligt är reapris på arbetare här i riket. Byggvärlden skriver om att en arbetsledare blivit dömd för en olycka där en byggnadsarbetare dog. Han fick böter och villkorligt, det är fan sjukt. För det första så är det bisarrt att de högre cheferna alltid kommer undan och basarna döms istället sen är straffet så låg så man frågar sig om det är dags att… tja, jag säger inget så har jag ingenting sagt. Mina tankar är idag också på den femtonåring som dog för en vecka sedan. Hade hon blivit ihjälslagen på gatan av jämnåriga hade det blivit ett jävla liv, nu har hon bara dött på jobbet så det är väl inte så farligt.

Vila i frid, Teemu.

Konflikt: Akuhujan, Vida Latina, Guldfiske, Autonoma Kärnan och Petter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Och vad kan vara bätter att avsluta med än De mördades fria republik av Dan Berglund:

Det är bara att gratulera den papperslösa städaren som jobbat på McDonalds i Nybro samt hans fackliga företrädare i Handel- och Servicesyndikatet Sydost av SAC. Jag pratade med en medlem i Kalmar LS igår kväll och han konstaterade med ett leende att ”Vi har nått en överensekommelse och vi är nöjda.”. En blockad i Nybro och sedan ett rikstäckande varsel räckte den här gången.

En som inte är nöjd med de segrar som papperslösa, syndikalister och arbetare tagit hem de senaste dagarna är Maria Abrahamsson. Eller som hon formulerar det är det metoderna som hon är kritisk mot. Hon tycker det är pöbelfasoner. Och det har hon helt rätt i…

Med de hårdnade villkoren på arbetsmarknaden, i takt med flexibeliseringen och fler osäkrare arbeten, så behöver vi också en återgång till hårdare metoder för att försvara (och utöka) våra rättigheter som arbetare. Ordet ”pöbel” för tankarna till 1800-talet och en farlig folkmassa, och det är såklart det vi är för borgarna, jag hoppas att vi ser en återkomst för pöbeln, den farliga klassen som hotar etablissemanget. För det handlar allt mindre om att ha rätt och allt mer om att få rätt. Något som också arbetsdomstolen har visat med all önskvärt tydlighet då man vändit och vridit på sina egna lagar för att kunna döma syndikalister,och även i andra fall gett mer rätt till arbetsgivarna. För att citera Kurt Junesjö, arbetsrättsjurist med bakgrund på LO-Rättskydd när han i en intressant artikel i Metro säger – Det är ingen skillnad på svinen på en svinfarm och människorna på en fabrik. Arbetsgivaren har samma rättigheter att kontrollera dem.

Men om Maria Abrahamsson menar att dessa pöbelfasoner är olagliga, så har hon däremot helt fel, vilket Svensson skriver om.

Motkraft har en nyhet om detta om McDonalds i Nybro. Det har också Barometern.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Konflikt: akuhujan har ett inlägg som alla borde läsa,

Mitt tidigare inlägg i ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Jag läser en intressant artikel i SvD om punken i Kina och blir ganska förvånad, det verkar som de kinesiska punkarna inte är politiska som sina motsvarigheter i väst och punkrörelsen är dominerad av medelklassen.

Men allt är kanske inte som det ser ut? Ibland får jag intrycket av att vi här i frihetens land inte alltid förstår oss på att läsa mellan raderna. Så när Ulrika K Engström frågar punkaren Lu Chen ”Kina är fortfarande en enpartistat, hur politiska vågar ni vara i era texter?” så svarar han:

”–Vi älskar kinesisk politik. Vi älskar vår regering. Kinesiska ledare låter oss leva ett bra liv, ledarna är jättebra, säger Lu Chen och stirrar på mig över bordet. Så tar han ett degknyte med sina ätpinnar, doppar det i en liten skål med vinäger och stoppar det i munnen och jag tänker att jag än en gång har träffat en person som inte ifrågasätter, utan sväljer den officiella verklighetsbild som regeringen serverar. Än en gång har censuren fungerat.

–Länge leve Sverige, säger Lu Chen för att lätta upp stämningen.”

Vad ska jag säga? Min ironi-radar går i alla fall på högvarv. Jag kan naturligtvis inte svära på att han är ironisk, men det är så jag läser det. Men det handlar inte heller bara om att läsa mellan raderna, utan också om hur och vilka frågor man ställer.

Lu Chen hänvisar också till Daoismen, så för att använda ett citat om daoismen kanske man kan säga att den kinesiska punkens politik (eller a-politik) inte syns eller hörs – Dao kan inte höras. När det hörs är det inte Dao. Dao kan inte ses. När det ses är det inte Dao’.

En av mina personliga favoriter när det gäller att tala mellan raderna är inte en kinesisk punkare utan en rysk vissångare, nämligen Vladimir Vysotskij. En annan personlig favorit är den ironiske reparatören.

Ta och lyssna till Vargjakten av Vysotskij, om den handlar om en vargjakt eller något helt annat lämnar jag till lyssnaren att avgöra.

Vysotskij själv i en av sina sista framträdanden innan sin för tidiga död.

Fria Pro-Teatern version på svenska.

En nutida tolkare av Vysotskijs sånger som rekommenderas varmt är Dan Fägerquist, på hans myspace-sida kan se Dan sjunga Vargjakten live. Hans text skiljer sig för övrigt en smula från Fria Pros.

Intressant?

För den Kina-intresserade har Aufheben en serie om arbetarkampen i Kina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

På konflikt är det flitigt: Marcusen, Vida Latina om konflikten mellan Colombia och Venezuela, både samhällsfeber och petter om SAP och klass, reciprocity om försäljningen av Scania, zwitterjon om Lilla Karachi.

Jag brukar inte stjäla godis av barn, delvis känns det taskigt men det är också lite för lätt. Det är liksom ingen sport. I vanliga fall brukar jag inte heller kommentera de uppenbara dumheter som står i tidningar dagligen. Därför tänkte jag först bara uppdatera min förra post när jag såg att SvD skrev om konflikten på Lilla Karachi i Stockholm.

Men ett par av prylarna som Maria Abrahamsson (och även en hel del bloggare) skriver är bara så pantat att jag måste säga nåt.

Maria Abrahamsson skriver att inga svarta pengar betalats ut, för det finns inga bevis för det. Källan till det är, hör och häpna, restaurangens revisor! No shit, Sherlock? Revisorn förnekar alltså att hans arbetsgivare betalt ut svarta pengar… En lekman som jag skulle i och för sig att kunna hävda att – ”Vad fan skulle han annars säga?!”.

Jag har då och då jobbat svart (inom restaurangbranschen faktiskt, som av en ren slump) och har nu ett stort och skrämmande tillkännagivande att ge – Vi skrev inget kontrakt! Inte heller fick jag lönen insatt på post- eller bankgiro. Så det är knappast förvånade att det inte finns nån dokumentation, vem skulle vara dum nog att skriva kontrakt för ett svartjobb?

Jag misstänker att Maria Abrahamsson och bloggarna inte behövt jobba svart så mycket, men kanske är det så att Maria Abrahamsson och diverse skumma högerbloggare vill ha skriftliga kvitton och skriver kontrakt med de svarta barnflickor, prostituerade och snickare de anställer?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant.se? Klicka på länken i så fall