Jag kommer i ett par inlägg ta upp berättande. Både som konstruerade berättelser från företagens sida och arbetarklassens berättelser, med fokus på arbetslivet. En anledning för mig att dela upp artikeln i flera delar är så klart att den inte är färdigskriven än! Jag hoppas på respons, länkar, egna berättelser från läsarna som bidrag. En annan anledning är att jag är osäker på om den kommer bli klar annars.

 

 

En av de nyare idéerna inom management och marknadsföring kallas för “corporate storytelling”. Tankarna bakom är att den berättade historien är ett utmärkt sätt att kommunicera, och att det gäller både när man vill sälja en produkt och påverka sin interna företagskultur. Undersökningar visar att människor t ex litar betydligt mindre på vad som sägs om en produkt i en reklamfilm än vad en bekant säger om den. Helt oavsett om det som sägs i reklamfilmen är sant eller ej. Men för att förklara mig tangående företagskulturen kan jag ta ett exempel – berättelsen om att företaget är ett “familjeföretag” syftar till att få arbetaren lojal med tydligt definerade människor som hålls ihop av familjeband (i antagen motsats till att de hålls ihop av profitintresse) och detta är en ganska vanlig berättelse på mindre företag.

 

 

Mitt motiv för att skriva om eller “undersöka” detta ämne är (och management-teorier i stort) är att öka min egen förståelse (och förhoppningsvis några andras) för vad som händer på mitt eget jobb, varför företaget agerar som det gör. Jag vill ha det som utgångspunkt under mitt eget arbetsliv, i formerandet av “klassen-på-mitt-jobb”. Det är alltså inget akademiskt intresse från min sida, och artiklarna kommer inte heller fyllas av källor, men fråga gärna efter dom den som undrar.

 

 

Ibland när jag läser tidningar, bloggar eller vad det nu kan vara, får jag intrycket av folk tycker att företagen på något sätt “leder” nån utveckling och att det är de som kommer på saker och sånt. Att det är skitsnack är det här med storytelling ett utmärkt exempel på. Företagen är snarare tröga kolosser som springer vilse i skogen på orienteringstävlingen och får hyra in en helikopter för att ta reda på var alla andra är. Storytelling eller sagoberättande eller att berätta historier är något som den mer innovativa delen av befolkningen har sysslat med hur länge som helst. Sagan eller historian är sedan länge en tradition med fasta förankringar. Det handlar dels om rent nöje, att återberätta och dramatisera vardagshändelser, men också om ett sätt att formulera normer och värderingar. Att denna tradition har varit starkare bland de som inte kunnat läsa och skriva (och de som helt enkelt inte läser och skriver så mycket) är naturligt. Precis som det är en starkare tradition bland människor som bor, lever och arbetar tätare tillsammans. Historierna har delvis också berättats genom sång och till och med dans. Jag menar att arbetarklassens historia till stor del är en muntlig historia. Kunskapsöverföringen sker till mycket stor del genom att man berättar historier för varandra, historier om kamper som skett, om segrar och nederlag, om hjältar och svikare. För ett del berättelser kika in på Polkagrisar

 

 

Men att berättelserna är muntliga har ofta en extra poäng. Det är inte alltid meningen att de ska höras av andra än de invigda, det gäller allt från skvaller om chefen till Capoeira. Andra berättelserna ska höras av miljoner andra, som “The ballad of John Henry” som handlar om hur ångmaskinen konkurrerar ut de mänskliga arbetarna. Den är nog mest känd i Sverige i Johnny Cash’s version.

 

 

På min arbetsplats, eller rättare sagt; bland mina närmaste arbetskamrater existerar en hel del intern jargong, oftast är det skämt som är helt oförståliga för utomstående. De hänvisar ofta till konkreta händelser (som när vi haft mycket enformigt arbete) eller är förkortningar av smeknamn på chefer. Funktionen är för det mesta inte en organisering av arbetet eller ens ett organisering av motståndet mot arbetet, istället är funktionen att bekräfta och skapa en samhörighet, en gemenskap.

 

 

Corporate Storytelling är än så länge i sin linda. Det är inga direkt episka berättelser som sprids än utan de handlar mer om att förmedla en känsla för en produkt eller ett varumärke. Men det handlar också om att bygga upp en företagskultur. Att motivera arbetare till lojalitet med ledningen och företagets och få arbetare att göra företagets värderingar till sin egna. Så om Management By Walking Around handlade om att få tillgång till småpratet handlar Corporate Storytelling mer om att styra småpratet. Detta kommer bli ämnet för nästa inlägg.

Johnny Cash – The legend of John Henry’s hammer

 

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Advertisements