Jag har, så här lite på avstånd, följt diskussionen om mode- kontra politiska bloggar. Jag får väl anta att Kim Müller faller i den senare kategorien, även om jag mest skriver om arbete. De flesta politiska bloggar tycker jag är astråkiga och förhåller sig ungefär till politiken på samma sätt som de etablerade politikerna gör, man snackar om politik utan att relatera till sitt eget liv. Det blir en hobby som skiljs från ens existens, det är väl fine för medelklassen kanske, men nån sån lyx känner jag inte att jag kan hålla på med, som knegare vill jag återföra diskussion till mitt liv och till möjliga förbättringar. Så på sätt och vis är modebloggarna intressantare.

Jag läste precis intervjuen med Blondinbella i Expressen, och hon är ju klok som en bok, hon säger saker jag skriver under på direkt även om vi inte har samma målgrupp:”När de besöker bloggen vill jag antingen att de ska känna igen sig själva i min vardag eller tycka att jag är så pass annorlunda dem själva att jag blir intressant att studera.” eller ” De politiska bloggarna är inte privata det minsta.”

Det märks också att hon har läst sin Subcommendante Marcos när hon säger saker som: ”Därför uppmanar jag de politiska bloggarna att lyssna mer på sina läsare och ”få ner” politiken närmare läsarna. Debattera inte med dig själv utan med dem!”

Det verkar som de flesta andra, t ex den största politiska bloggaren (Jinge) tycker att hon är astrist och det verkar vara många som gillar att hata henne. Men vem bryr sig, redan Mao visste att det var bra att attackeras av sina fiender. Ibland får jag intrycket av att folk blir provocerade för att hon är just en ung tjej, och det luktar ju lite unket.

Även om denna är intressant, så var det som verkligen fick mig att skriva den här posten en kommentar av Tanja SuhininaDjur är söta. Tanja skriver :

”Jag tycker det är kul hur mode är för 00-talet vad musik var för 90-talet. Att såna där kändisjournalister som på 90-talet var främst unga killar som nördade musik är numera unga tjejer som nördar kläder. Dels är de kul för att tjejer. Och dels är det intressant för jag tror att det är för att det går att ladda ner musik numera, men inte kläder.” (min kursivering)

Det är så jävla bang on target. Som Svensson också skriver om så tjänar företag pengar på att modebloggarna gör reklam för deras prylar, ofta genom att man ordnar en tävling där alla som länkar kan vinna t ex en väska eller ett par skor. Bloggarna utför alltså ett arbete som (om dom inte vinner) är oavlönat, det arbetet innebär att man gör reklam för olika varor, det är ett billigt och smidigt sätt för företagen att nå ut till sin målgrupp. Visst blir bloggarna utnyttjade av kapitalister, men det finns ingen kvalitativ skillnad på det arbetet de utför och det som jag utför varje dag på jobbet (eller som kock gör jag en del arbete på min fritid också, som att fnurra ut nya recept), så de blir liksom inte MER utnyttjade än nån annan heller. Jag får intrycket av att många som deltar i tävlingarna är unga och fattiga och inte har råd att köpa prylarna de länkar till.

pumps.jpg

Men det riktigt intressanta med Tanjas kommentar är väl att den pekar på att vinstintresset styr kulturutbudet på så sätt att det styrs om från musik till mode när det är svårare att tjäna pengar på mode.

Modeblogg är förresten ett märkligt begrepp då många av dom inte alls skriver om mode, en av de stora som gör det är däremot modellen Kenza.

Ganska flummigt inlägg kanske men i alla fall – jag skulle vilja se mer kombinationer mellan ”mode” och ”politik” och ”privat” – jag vill veta hur fotomodellernas arbetsplatskamp ser ut, jag vill (precis som när det gäller allt annat arbete) att mode-knegarna ska få en större bit av kakan än vad de får nu, hur kan man blåsa företagen på mer väskor och skor? Så då kanske modebloggarna ska bilda en kartell (eller egentligen en fackförening) och neka tävlingar med låga och dåliga priser.

För övrigt har Tanja givit ut boken phonephucker som handlar om hennes jobb med att sälja telefonsex, den ska jag nog köpa.

Jag siktar på att fortsätta med det här ämnet lite, och berätta i ett senare inlägg om hur modearbetare i Milano genomfört kampanjer för att uppmärksamma osäkra anställningsformer – håll utkik efter historien om Serpica Naro. En italiensk berättelse om kläder för catwalks, den osäkert anställde, bedrägeri och lättlurade modetidningar.

Intressant.se? Klicka på länken i så fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

På Konflikt: Akuhujan, Petter och Slutstadium