green.jpg

Inledning.
Idag har jag nöjet att starta en ny avdelning på bloggen – Insänt och stulet – för material från utomstående. Läs mer om det under sidan Skicka in. Tanken och förhoppning är att andra ska (anonymt också) kunna skicka in material och berätta om vad som händer på sina arbetsplatser. Och här kommer den första texten i den kategorien; en berättelse om hur det är att jobba på Greenpeace skriven av Folkkommissarien. Texten är ursprungligen en kommentar till artiklarna om corporate storytelling. Here we go:

Good Guys (Don’t Wear Green)

Greenpeace startade 1971, organisationen arbetade för miljö och fred med icke-våld och civil olydnad. Som organisation har Greenpeace alltid haft sina berättelser som kanske starkaste argument. Aktivister som kedjar fast sig på oljeriggar och båtar som rammar valfartyg – människor som beredda att göra något åt problemen. Så långt har berättelsen tjänat ett syfte: att indirekt få människor att stödja miljöarbetet och direkt få människor att stödja Greenpeace arbete finansiellt. Men i slutet på 1990-talet och början på 2000-talet så tog flera av de stora ideella välgörenhetorgaistionerna yttligare ett steg: Man började anställa människor på en bredd bas för samla in pengar, tidigare hade man bara haft enskilda avlönade funktionärer som administerade insamlingarna. Då fick berättelserna ett helt annat syfte; de började tjäna till att disciplinera de nyanställda arbetarna. Men grunddragen i berättelserna var de samma – om än något proletariserade. Man var forfarande the good guys. Det här är min arbetsplatsberättlse om den berättelsen.

För några år sedan gick jag arbetslös en vinter och en vår. Jag var fortfarande tillräckligt ung för att hamna i ungdomsgarantin – detta helvete på jorden, så en dag fick jag ett samtal ifrån min arbetsförmedlare, att nu hade det gått tre månader, vilket betydde att jag hade varit arbetslös för länge. Hon berättade att hon hade bokat in mig på någon sorts kurs för personlig utveckling och ”jobb coaching” med obligatorisk närvaro, alltså ett vuxendagis. Jag insåg direkt att det här inte var bra, på bara ett samtal hade jag förlorat initiativet – vilket jag ägnat mina tre månaders arbetslöshet åt att bygga upp. Sanningen att säga så var jag också grymt trött på både arbetsförmedlingen och det ynka socialbidrag jag lyfte. Jag hade dessutom ingen som helst lust att spendera min dyrbara tid på att sitta på ett vuxendagis på heltid, för den ynka socialpengen jag fick. Utan arbetsförmedlingens vetskap hade jag fått en del riktiga pisserbjudanden till jobb som jag hade nekat till, men nu stod jag inför situationen att antingen börja på vuxendagiset eller ta ett av dem här erbjudandena. Så jag tog ett jobb hos… Greenpeace. Handläggaren på vuxendagiset tyckte det var skitfestligt: ”Ska du få betalt för att kedja fast dig i träd grabben?”

Nu nämnde jag att det var ett riktigt pisserbjudande, för en jävligt kass timlön och provision skulle vi inte kedja fast oss i träd, utan gå på gatorna och samla in pengar åt organisationen.

Jag gick på intervjun och fick jobbet. ”Första dagen”, som var oavlönad, hade organisationen hyrt en liten konferenslokal, där vi alla nya skulle lära känna varandra och få information om organisationen, redan där började vad vi kan kalla för företaget Greenpeace´s berättande; Vi fick se en film om Greenpeace, om de tappra ideella själarna som startade organisationen, om sänkningen av båten ”Rainbow Warrior”, schysta actionklipp ifrån gummibåtar som kapade fartyg och så vidare. Sedan bjöd Greenpeace på lunch på en billig resturang. En av mina nya kollegor ville ha efterrätt efter maten, men ångrade sig när hon kom på att det var en ”välgörenhetsorganisation” hon nu jobbade för. Så vi nöjde oss med kaffe. Jag insåg redan då, att det skulle bli svårt att ställa krav på min nya arbetsgivare, därför att om jag som arbetstagare skulle få mer av vinsten ifrån insamlingarna, i form av högre lön eller ett kafferum – så skulle miljöaktionerna få mindre pengar.

65kr i timlön, 6 timmars arbetsdag och 50 kr i provision(1). Vårt jobb var inte samla in pengar åt organsiationen i kontanter, istället ville Greenpeace ha måndasgivare som via autogiro skänkte pengar konturnuerligt. Så vårat jobb var att övertyga folk att skänka pengar och samla in deras kontouppgifter. Beloppen rörde sig om 25-500 kr, för varje sådan månadsgivare fick vi 50 kr i provison. Om man lyckades få en månadsgivare att gå med på att sänka mer än 500 kr, så skulle man som arbetstagare vinna ett pris, typ gratis inträde på skeppet Rainbow Warrior II, nästa gång det låg i hamn. För att jobba kvar skulle man värva minst fyra per dag. Jag snittade på två månadsgivare per dag, kom som bäst upp i tre per dag, men dom hade överseende med mig.

Vår arbetsplats var gatan, vi hade inget kafferum och om vi behövde gå på muggen fick vi göra det på ett café. Vissa dagar regnade det, då fick man ställa sig under ett tak. Vissa dagar blåste det, andra dagar sken solen, andra dagar var det bara kallt. En tjej som hade problem med lungorna fick gå efter första veckan, hon klarade inte fysiskt av att jobba utomhus.

Vi hade en ”briefing” varje morgon inne på ett köpcentrum, eftersom vi inte hade någon lokal, där vi inte bara fick reda på hur vi individuellt låg till i insamlingen, vem som samlade in mest pengar och vem som samlade in minst pengar. Under briefingen fick vi nyheter de pågående kampanjerna; ”stoppa fisket”, ”rädda valen” och så vidare. Vi fick höra om de ”balla” aktionerna som organisationens ideella aktivister utförde. En del av berättelsen innehöll ibland också nationell statistik över de bästa insamlarna i landet, som lyckades samla in över 10 månadsgivare per dag och därmed höjde sin lön med 500 kr per dag och vem vill inte bli en sådan knegare? Som inte bara samlade in pengar åt miljöarbete utan även tjänade riktigt bra på det.

En morgon när vi hade en sådan briefing hade coachen med sig den lokala morgontidningen och pekade uppjagat på att den nya Greenpeacekampanjen nu befann sig i stan. Greenpeaceaktivister hade kedjat fast sig på ett fartyg som låg ute i hamnen och om det blev tid över, så skulle vi minsann åka ut dit efter arbetspasset hela arbetskollektivet. Någon timma innan vi skulle sluta den dagen fick jag ett samtal ”Att nu gällde det!” att vi skulle samlas allihopa. Sagt och gjort så dök det upp en kille i Greenpeaceoverall med minibuss och vi körde ner till hamnen. Och där stod de, de livs levande mytomspunna aktivisterna, fastkedjade vid fartyget. Vi hade hört berättelserna och nu såg vi det i verkligheten: Varumärket och berättelsen förkroppsligat.

Jag insåg att det nu skulle bli ännu svårare att ställa några krav. För nu såg jag ju faktiskt var mina pengar gick och till en viss del sympatiserade jag med det; med aktionerna och kampanjerna. De är viktiga och någon måste göra det och det kostar pengar att göra det. Jag slutade en vecka senare, lönen gick inte att leva på och jag stod inte med arbetet. Som tur var fick jag ett annat jobb i samma veva.

Det var inte sällan som vi pratade om att bli ideella Greenpeace aktivister istället för arbetare. Det gick berättelser om arbetare som jobbat hårt och till sist tagit steget fullt ut och mönstrat på Rainbow Warrior. Ju mer jag tänker på det så här i efterhand känns hela Rainbow Warrior som en dröm. En sagoberättetelse om guldtunnan vid regnbågens slut och man bara jobbade tillräckligt hårt så skulle man kanske komma dit.

Mitt nuvarande extrajobb är på ett kommunalt vårdboende, men jag skulle aldrig tänka detsamma där: att om jag krävde högre lön där, så skulle de boende få mindre mat, som man tänkte under tiden man arbetade hos Greenpeace: om jag fick ta del av mer av vinsten, så skulle det det bli mindre pengar åt miljöarbetet (eller åt Gp:s VD Lennart Daleus). Ingen av mina nuvarande kollegor skulle någonsin säga samma sak heller, däremot sa mina kollegor på Greenpeace såna saker när jag ändå tog upp saken: ”Vi jobbar ju för the good guys”. Ingen av mina nuvarande kollegor tycker heller att kommunen är the good guys.

Folkkommissarien

Fotnot:
(1) Min månadslön låg alltså på omkring:
Brutto 10450 kr, netto 6967 kr om jag i snitt lyckades samla in 2 månadsgivare per arbetsdag, semesterersättning inräknad. Det kan jämföras med Greenpeace VD Lennart Daleus som fick 54 083 i månadslön, brutto, 2006. Daleus hade år 2000 en förmögheten på 841 331. Själv var jag under den här perioden av mitt liv lite av en stamkund hos pantbanken.

Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nytt på Konflikt: Under Täcket skriver om röjet i Danmark.

Även Kolla! skriver långt och läsvärt om Danmark.