Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen. Det var helt naturligt, eftersom den visste med sig, att den redan var så gott som färdig. Många hade varit med om att skapa den genom märkvärdiga handlingar, andra hade dragit sitt strå till den genom att om och om igen förtälja dessa handlingar.”

En saga om en saga, Selma Lagerlöf

 

Jag har i de tidigare inläggen ( del 1 och del 2) tagit upp hur storytelling används i marknadsföring, utbildning och för att bygga upp en företagskultur med vinstintresset som ledstjärna samt hur man kan se storytelling som ett bredare begrepp som använts i hela branscher och bl a folkhemsbygget. I detta inlägg kommer jag ta upp hur storytelling används inom arbetarklassen, men först en liten historielektion om berättandets historia, sett så där lagom underifrån.

 

Jesus och den tjuvaktiga transan

Många av de mest populära myterna och sagorna har klara underifrånperspektiv, det handlar om folk som, på det ena eller andra sätter, kämpar för småfolket. Det lär inte vara någon slump att Jesus och Robin Hood är de mest välkända “skönlitterära” figurerna (ja, jag vet att i alla fall Jesus säkert har funnits, men historierna är främst av sago-karaktär menar jag). Både har intressant nog använts av överheten på det ena eller andra sättet, i den mån de lyckats är väl en annan fråga. Jag menar att främst “den godhjärtade rövaren”, som tar från de rika och ger till de fattiga, är en ganska klassisk arketyp som finns och har funnits, framförallt i bondesamhällen. Det finns massor av exempel som man kan se i Yaşar Kemals böcker, historierna om Jesse James eller varför inte vår egen Lasse-Maja. Jag blev i vilket fall som helst duktigt förvånad när jag läste att boken av och om denna tjuvaktiga transa var Sveriges näst mest sålda bok under 1800-talet, endast bibeln sålde mer. Detta kanske inte är så märkligt som det låter, för hela folksagan som genre är en ganska kritisk historia på sitt sätt, den är ofta en protest mot överheten och innehåller inte sällan en stor dos munter ironi och beskriver ofta en värld vänd up och ner.

 

Rödluvan kommer till storsta’n

I takt med att människor flyttade in till städerna under industrialiseringen försvann de traditionella folksagorna till stor del. Det är även nu som sagorna samlas in och skrivs ner av det framväxande borgarskapet; människor som bröderna Grimm och HC Andersen (som även passade på att göra de förehållandevis “vuxna” sagorna lite mer vänliga för barn eller känsliga öron – mindre knulla och våld, mer uppbygglig moral). Tempot i livet i städerna gjorde det nästintill omöjligt för sagoberättandet att fortsätta, samtidigt som det inte heller alltid var så relevant. Det fanns t ex ingen poäng med sagor vars kontenta var att det var farligt att gå själv i skogen för att vargen kunde komma, däremot fanns det en poäng med berättelser som varnade för stadens faror. Berättandet (och därmed berättelserna) tog helt enkelt nya former i och med att människors liv förändrades, inget märkligt med det egentligen. “Sagan” kom till stor del att ersättas av saker som passade den nya tiden bättre – nämligen vitsar och anekdoter. I stadens och arbetslivets tempo fungerade det inte med långa berättelser, däremot funkade det bra med korta, snärtiga vitsar och anekdoter.

 

Nöjder och Stoppa Jobbet

Så det dras fräckisar och berättas anekdoter på jobbet, knappast en överraskande slutsats. Frågan är vad innehållet i de vitsar som berör jobbet är? Med stora drag kan man säga att det rör ett flertal olika ämnen, så som: relationer till förmän och chefer, vad som krävs i yrkesrollen samt yrkesspecifika drag och termer och arbetarnas olika äventyr. Småpratet och vitsandet blir ett sätt att lära upp nya i yrket, underhålla och stärka gemensamma normer och värderingar, helt enkelt ganska stora likheter med Corporate Storytelling, förutom att det i Proletarian Storytelling är andra normer och värderingar som sprids. Men det vore dumt att anta att språket och berättandet ser likadant ut på alla arbetsplatser, tvärtom ser det ut som att skitiga, farliga yrken som kräver stor sammanhållning, både i utförandet och kanske gentemot chefer, skapar en större flora av berättande. Det är inte så märkligt att man då till exempel använder mer slang och smeknamn på varandra, det är en naturlig följd av ett starkt kompisgäng. Bland hamnarbetare (eller sjåare då) verkar det varit en stor del av identiteten, folk fick smeknamn beroende på allt möjligt, händelser, utseende och annat. En kille som var skyddsombud fick heta “Stoppa Jobbet” på grund av sitt flit och en facklig förhandlare som alltid var nöjd med avtalen fick heta “Nöjder”. Jag tror delvis att den svenska arbetarrörelsens skötsamhetsideal ( i starkt samarbete med frikyrko- och nykterhetsrörelsen) har motarbetat dessa tendenser. Historieberättandet bland t ex sjåarna hyllade ofta någon som var rapp i käften, stark och egensinnig med ett jävla humör. Sjåare och rallare var, å andra sidan, kända för att supa och slåss och dessutom kända för att många var kommunister och syndikalister, detta gick så klart inte så bra ihop med skötsamhetsidealet. Jag kan här rekommendera Anders Björklunds bok “Gubbar – historier och namn från Stockholms hamn”.

 

Det var en gång…

Hur småpratet och kommunikationen på arbetet går till och på vilket sätt man därigenom formulerar värderingar och skapar motstånd och sätter sin egen dagordning ska jag inte gå in på så noga. Det är ganska noggrannt skärskådat i texter som Management för proletärer. Däremot ska jag gå in på det än mer specifika ämnet hur historier och myter bidrar till detta “ansiktslösa motstånd”. Först ut är de mer lokala historierna som finns på varje arbetsplats ( detta menar jag verkligen, de finns faktiskt överallt). På ett bageri jag jobbat på ( se texten Det ansiktslösa motståndet) var det delvis en form av kunskapsöverföring, som beskrivs i början av texten – när man började sa chefen att man skulle stämpla ut rasterna, det fick man direkt dementerat att man inte skulle av de äldra bagarna, det var en form av arbetstidsförkortning som gick ut på att alla tog längre raster som var beroende av att ingen stämplade ut. En myt som existerade var att Hälsovårdsnämnden sa att vi inte skulle städa på ett visst sätt, om det var sant eller inte spelade egentligen ingen roll, vi “trodde” på det efter som det blev en bättre arbetsmiljö för oss. En annan berättelse handlade om en stor ilsken bagare som spöat upp chefen inte bara en utan två gånger på olika firmafester. Det kunde vara roligt att tänka på när chefen jävlades.

 

Följande historia är från texten Att knoga på bensinstation, kursiveringen är min:

“Nattarbetarna, två personer, var vana vid att arbeta mer eller mindre under sin egen ledning utan allt för mycket inblandning från chefernas sida. Den nya chefen, och hans marionett till Förstemans, försök att börja detaljstyra deras arbete startade en våg av motstånd och sabotage från deras sida. Det ryktas att en av dem välkomnade chefen med orden ”Nu tänker jag ge bort så mycket mat, bensin och cigaretter som möjligt innan du samlat på dig tillräckligt med bevis för att ge mig sparken”… Det låter som en snudd på otrolig kommentar men om det är sant så är den grymt kaxig och modet är imponerande. Han hade naturligtvis inga ambitioner på att ha kvar jobbet utan valde att avsluta med stil. Han höll sitt ord och gav bort en massa varor och mot slutet började han supa på jobbet. Cheferna kom såklart på honom.”

 

Jag vill hävda att denna berättelse är ganska typiskt för arbetare med osäkra anställningar, olika former av hjälteberättelser av folk som “slutar med stil” existerar på många arbetsplatser och branscher (det finns även en del snygga youtube-filmer med samma tema). Det funkar nog som en idealbild som sprids för att det i mångt och mycket är precis vad man önskar att man gjort själv vid många tillfällen. Jag gillar dom själv mycket just för att dom visar på den där möjligheten att vända osäkerheten i anställningsformen till en osäkerhet för arbetsgivaren. Från osäker arbetare till osäkrad arbetare. Det handlar heller inte bara om att sluta ett trist jobb utan lika mycket att avsluta med stil och bravur.

 

Ronald McDonald är pedofil

En annan form av historier som finns är arbetare som attackerar företaget de jobbar för. Ofta är det en hejdlös drift och “anklagelserna” är ganska absurda. Det kan tyckas märkligt men det innebär också att företagen inte kan bemöta dom, så de funkar som effektiva mot-berättelser. Jag tror att dessa berättelser kan motverka skapandet av en företagskultur som i många fall närmast är religiös. Humor är ett bra sätt att ta ner företag som tar sig själva på för stort allvar. Exemplena är många; på IKEA kallas den stora, runda sängen Sultan Sandane för swingers-sängen för att den är så lämplig för gruppsex, på Schulstad ritades det teckningar som föreställde fabriken som ett koncentrationsläger omdöpt till Auschulstad, anställda på Pågen gjorde en ny logga och döpte företagen till Plågen. Jobbarna får sig ett gott skratt och företagen kan naturligtvis inte besvara “kritiken” utan att verka löjliga, vad ska dom säga – “Vi är inte alls nåt koncentrationsläger!”. Den humoristiska höjdpunkten för såna här berättelser vinner nog ändå McDonalds Workers Resistance med deras avslöjanden av Ronald McDonalds dagbok:

 

The secret diary of Ronald McDonald, A very dirty clown!

Monday
Got pissed and spewed down my dungarees.

Tuesday
Got asked to pratt about in front of the cameras today. I couldn’t be arsed because I didn’t want to make a tit out of myself and waste precious drinking time, but McDonalds explained that they wanted two year olds to love me so that they would buy McDonalds shitty food. Fair enough, anything that makes kids fancy me. I was knackered after that and it was bed time. It’s always bed time when the big hand touches the little hand.

Wednesday
I know I plaster my face in make up, but why the fuck have I got a yellow cock?

Thursday
Spent the day watching snuff films and eating quavers

Friday
Visited McDonalds and scared kids with a balloon puppet the shape of a giant yellow cock. Sometimes I scare myself.

Saturday
Fucked a chicken.

Kommunikationsgerilla

För att nu mot slutet gå utanför arbetsplatsen så skapas det också berättelser av politiskt intresserade personer och organisationer, jag ska bara kort ta upp detta ämne. Mitt antagande är att de som lyckas bäst med denna form av kommunikation är de som samtidigt för en rent fysisk kamp, jag menar helt enkelt grupper som existerar även utanför mediabruset och inte egentligen är så beroende av att massmedia för fram deras frågor. Ta zapatisterna och Subcomendante Marcos som exempel – en gerilla och en kommunikationsgerilla kanske? Black Panther Party är en annan organisation som jag kommer att tänka på. Men även en del italienska saker är intressanta, till exempel multi-pseudonymen Luther Blissett.

 

Därmed slutar min artikelserie om Corporate Storytelling för denna gång. I vilken grad t ex bloggar och tidningar kan hjälpa till att skapa och sprida berättelser som kan stärka kampen på arbetsplatserna lämnar jag till läsarna att spekulera kring. Jag hoppas på en livlig diskussion.

Jag är också medveten om att jag med dessa artiklar delvis nått en annan publik än de som vanligtvis läser den här bloggen och det är jag glad för. Men jag ska ta tillfället i akt att förklara varför jag skriver och mina åsikter om Corporate Storytelling – jag har ingen “för eller emot”-inställning eller nån annan svart/vit åsikt i ämnet. Mitt intresse för management-teori är på samma sätt som en fotbollsspelare måste försöka förstå motståndarlagets taktik och strategi.

Annat i ämnet: Till vilken grad har Corporate Storytelling nåt ut i bloggvärlden? Jinge undrar om blondinbella är sponsrad?

 

Har någon lust att hjälpa till att översätta materialet till engelska blir jag glad.

Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annat på Konflikt: akuhujan om abortmotstånd, Under täcket kallar sig kommunist, petter leker citatleken med liberaler, redundans om queer+vänster.