Intervju med två barnskötare

Kim Müller: Vilka är ni? Kan ni börja med att presentera er själva?

Paul: Jag fyllde tjugoett och hade ingen utbildningen, *skratt* förutom ett truckkort. Jag började jobba dubbelt i början, på hemmet 75 procent och dessutom som telefonförsäljare. Jag jobbade på en högstadieskola som allt i allo och jag fick arbetet på särskolan genom rektorn. Det var en ny kille som kom dit som var väldigt våldsam och jag hade gjort ett jävla bra jobb innan enligt rektorn, så då fick jag det arbetet. De ville ha dit en kille.

Mackan: Jag hade precis hoppat av en folkhögskolekurs där jag skulle läsa upp gymnasiet. Jag hade hamnat i ungdomsgarantin, framtiden var ljus. *skratt* Men jag kände A som ringde mig en morgon och frågade om jag ville ha jobb på hemmet. Jag kände mig smickrad först men han hade visst redan ringt tre andra innan. Så gick jag dit en halvtimme senare och blev kvar ett år. Innan hade jag arbetat på olika ställen, mestadels ströjobb och praktikplatser. Trettio praktikplatser, jag gick på ett individuellt program och arbetsmoralen var inte så hög så man var bara på ett ställe fyra-fem dagar. Det var alltifrån sjukhus, storkök, mcdonalds till städare och affärer. Jag var tjugo år när jag började arbeta på särskolan.

Kim Müller: Hur länge jobbade ni där?

Paul och Mackan: Ungefär åtta månader.

Paul: Jag fick inte förlängning, det var inte menat att jag skulle vara där så lång tid. De ville ha in utbildad personal och det fanns väl en hel del andra anledningar, men det kan vi gå in på senare.

Kim Müller: Berätta om arbetsplatsen, hur var den styrd kommunalt, privat? Hur många anställda? Vilka arbetsuppgifter hade ni?

Paul: Det var ett hem för autister, alla var autister och de flesta hade andra men. Det var tolv-tretton elever och så var det oftast fjorton som arbetade där. I regel en personal per elev. De var bara där på dagarna men ibland även på eftermiddagarna.

Mackan: Det var kommunalt och från början var det för mig oklart vad jag egentligen skulle göra. Vi skulle ta hand om en kille.. Jag fick en lapp men den var gammal och hade skrivits för honom tidigare, en del grejer gällde inte längre. Han hade nämligen varit borta i två år och kommit tillbaka nu, han var exempelvis större och så.

Paul: Han hade styrketränat och blivit stor och stark. Men våra uppgifter var helt enkelt att vara med honom och sysselsätta honom. Vi skulle ge honom enkla skoluppgifter.

Mackan: Vi visste inte vad han tyckte var roligt. Det hade vi aldrig fått reda på. Så vi tvingades att pröva oss fram vilket var problematiskt eftersom att han slog oss när han inte ville hålla på med det mer. När han inte ville började han slåss. Vi fick pröva oss fram och det var lite minerad mark helt enkelt. Vi gick ut och spelade boll men han tröttnade alltid snabbt, redan efter två tre minuter.

Paul: De ungarna som var värst, de kunde man inte ens kommunicera med. De var väck. De bästa kunde man åtminstone kommunicera med.

Kim Müller: Var de som rainman?

Mackan: Vi hade också först den bilden, trodde att dem skulle vara tillbakadragna lite smarta och bra på konst och matematik. Men det var så långt ifrån rainman man kunde komma.

Paul: De kunde inte ta hand om sig själva i princip. En del kunde inte äta, behövde hjälp på toa, många hade blöja.

Kim Müller: Hur mycket tjänade ni?

Paul: Skitdåligt, 13500 i måndaden.

Mackan: Jag lyckades fjäska till mig 13700.

Paul: Va? Det visste inte jag.

Mackan: Det var lite känsligt på den tiden.

Kim Müller: Vad hade de andra anställda för lön?

Paul: De som var utbildade barnskötare dvs gått barn och fritidsgymnasiet hade 17500 kr i månaden. Det var fyratusen mer än oss och pedagogerna runt 20000 till 24000 kr i månaden. Det var en jävla skillnad jämfört med oss.

Kim Müller: 50-60 procent mer.

Paul: Det var jävligt jobbigt för jag fick ju ut typ 9500 i månaden. Efter räkningar så var det inte mycket kvar. Man märkte på pedagogerna att dem hade mycket mer, dem hade råd att vara ute och äta gott, göra roliga saker på helgerna och så.

Kim Müller: Hur såg arbetsledningen ut?

Mackan: Vi hade en chef som aldrig var där och det var både ett plus och ett minus. Det var på gott och ont. Han kunde komma om det var kris på någon dags varsel. Men det var jävligt bra att han inte var där för han aldrig någon insyn i hur arbetet utfördes. I och med att vi inte hade någon klar chef på plats tog folk på sig den rollen. Den var en grupp på fyra personer som hade arbetat där längst som blev som en chef.

Paul: Det var en pedagoggrupp som var utbildade.

Mackan: De satte scheman och liknande. Men det var ingen tillsatt grupp.

Paul: Det fanns två typer av tjänster på hemmet, barnskötare och pedagoger.

Kim Müller: Hade de makt att anställa och avskeda folk?

Mackan: Informellt sett hade det. Om de inte gillade någon kunde de få bort den.

Paul: Som mig. Dem kan exempelvis strunta i att ringa vissa vikarier.

Kim Müller: Hade pedagogerna en lojalitet gentemot ledningen?

Mackan: Det var ett problem, barnskötarna hade en lojalitet gentemot varandra. Men vi såg pedagogerna mest som ett problem. De satte scheman för sommarna men var exempelvis inte själva där.

Paul: De var lojala mot chefen om det kunde gynna dem själva. De var lojala mot sin grupp. De lurade chefen ganska ofta genom att vara lediga under lov och hela sommaren som de inte skulle vara. De lurade oss barnskötare att de kunde vara lediga mycket mer än vad de egentligen kunde.

Mackan: Det var rätt kul när vi hittade en pärm med deras papper. Där stod det att dem inte hade rätt till mer semester än oss andra. Det gick ut över oss. En kvinna som var lite kufig, hon förstod inte det sociala spelet riktigt tog upp detta på ett möte. Man kunde inte ta upp det för vi fick ju inte kolla i pärmen. Hon var arg på dem. Men sedan försvann den där pärmen för all framtid.

Paul: Hon hade en utbildning från ett annat land och sur över att hon inte fick lärarjobb. Så hon var bitter och låg i konflikt med pedagoggruppen.

Mackan: Det hade varit dålig stämning i personalgruppen sedan länge. Grunden för det var att det var stressigt, våldsamt och dålig kommunikation. Detta gjorde att folk började hata varandra.

Paul: Den största konflikten låg mellan barnskötare och pedagoger. Barnskötarna, vi brukade hjälpa varandra just eftersom vi visste att det var vi som bytte blöja, det var vi som hade med det här och det här.

Mackan: Vi var på golvet.

Paul: Ja, man kan säga att vi var på golvet. Vi var längst ned. Vi tog hand om allt det som pedagogerna inte ville röra. Vi var dem som var schyssta och lojala mot varandra, hjälpte varandra och så.

Kim Müller: Fanns den lojaliteten redan då?

Paul: Ja. Det var tydligt att se vilka grupperingar som fanns på arbetsplatsen.

Mackan: Ja och det handlade ofta om vilka personer som var del i dessa grupper. Barnskötarna var unga män och kvinnor medan pedagogerna endast var äldre kvinnor. Det blev tydligt eftersom man mest snackade med dem unga först liksom.

Kim Müller: Hur fungerade inkluderandet i barnskötargruppen? Sker det omedelbart?

Mackan: Det var för mig så att det var en kille som jobbat med den här autisten innan mycket, han visste hur han fungerade. Så han hjälpte oss och berättade hur han fungerade. Det var då man kom in i gruppen. Det var nog det snabbaste jobbet jag varit på när det gäller att komma in i arbetarkollektivet. Det tog nog endast två-tre dagar och det berodde på att vi lärde känna varandra. Sedan var det så att en dag så sa jag att jag skulle stanna kvar och städa toaletter men folk sa till mig att strunta i det, du vet den där klassikern om att man inte skall driva upp tempot.

Kim Müller: Konflikten mellan barnskötarna och pedagogerna stärktes den efter hand?

Mackan: Ja, eftersom det skulle bestämmas vilka som skulle vara kvar hade chefen ett möte med bara fritidspedagogerna. Då var det tydligt att vi inte hade lika mycket att säga till om som pedagogerna. Skillnaden visade sig öppet.

Paul: Pedagogerna fick vara med och bestämma vilka som skulle anställas och vilka som fick arbeta vidare. Jag kom ihåg att jag var på arbetsintervju också när anställningen skulle förlängas. Det bisarra var att det var pedagogerna och inte chefen som var där och intervjuade. Det var konstigt eftersom man kände dem, de ställde frågor som de redan visste svaren på osv.

Kim Müller: Fanns det försök att överbrygga skillnaden emellan barnskötare och pedagoggruppen? Från någon av sidorna?

Paul: Ja, från barnskötarnas sida fanns det. Vi ville att man skulle ha gemensamma möten där alla fick information och reda på saker. Pedagogerna var inte intresserade av det, men de fick backa på en del saker eftersom vi var fler än dem.

Mackan: Pedagogerna hade en gång ett möte angående att en av autisterna varit våldsam mot en person utanför arbetsplatsen. Vi blev sura för pedagogerna hade inte ens varit med nät det skedde. Så då hade vi ett eget möte där pedagogerna inte fick vara med. Då poängterade vi genom detta hur löjligt det var att vi inte fick vara med på mötena. En av barnskötarna var god vän med en av pedagogerna, så hon var med i deras möten. Den enda anledningen till att hon fick vara med var att de var vänner.

Kim Müller: Kan man säga att hon allierade sig med den gruppen? Kan man säga att hon var utesluten ur er gemenskap?

Mackan: Vi snackade skit om henne bakom ryggen, hon blev inte bjuden på fester osv. Festerna stärkte sammanhållningen på ett barnsligt sätt, vi kunde leka charader och härmade andra anställda som vi ogillade. Vi slog aldrig fackboken i huvudet på folk utan var fulla och hade kul. Jag bodde bredvid en kille som vi hade filmkvällar hos. Allt detta tog vi med oss till arbetet. Det var de barnskötare som var där mest förutom hon som umgicks med
pedagogerna.

Paul: Vi träffades efter att vi hade slutat en del gånger men sedan dog gemenskapen ut. Vi hade mycket roligare, vi litade på varandra på ett helt annat sätt. Vi som umgicks med varandra även utanför jobbet.

Kim Müller: Gjorde det att ni kunde göra grejer mer öppet på arbetet?

Paul: Ja, vissa grejer hade vi gjort innan. Mer grejer blev mer löjligt öppet som att vi snodde med oss saker hem. Innan hade vi alltid stängt dörren men det gjorde vi inte nu. På sommaren var det inga pedagoger där och det var mer personal än brukare, då upprättade vi ett eget schema. Vi fuskade som fan vi fick ett stort antal dagar lediga utan att rapportera det. Så vi fick helt enkelt lön när vi var lediga. Vi satte oss alla tio barnskötare och gjorde nytt schema där alla fick massa extra ledighet. En kille var lite tveksam men vi sa helt enkelt att om han ville vara ledig skulle han vara med på det och om det kom fram så visste vi vem som hade snackat. Han var väldigt nöjd med det när det väl kom igång.

Kim Müller: Hur mycket drog ni ner arbetstiden?

Mackan: Löjligt mycket. Vi skulle vara där fem dagar men var där tre och en halv dag kanske och var tredje vecka fick man vara borta två dagar. Vi tog promenader med dem. Vissa gillade att gå länge så då kunde vi vara borta från klockan nio till tolv, precis innan maten, och andra tog vi till parken och käkade glass med dem.

Paul: Det var också helt öppet att käka mat och ta med smågrejer, men det var inte helt öppet att göra större räder och ta med massa toapapper och matförpackningar. Om man skulle stjäla så fick man stanna kvar efter jobbet och hämta en bil.

Mackan: Det var inget som det snackades om, men det verkade som om alla gjorde det. Vi var hemma hos en kille på jobbet och såg att han hade massor med balar av toapapper och skämtade mycket om det. Annars gjorde vi två saker tillsammans med det verkade som om andra barnskötare sysslade med samma saker. Vid något tillfälle blev det konstigt för någon stal av en brukare. Det blev konstigt eftersom det var så lågt. Alla visste att alla stal saker från jobbet men ingen tyckte att det var okej att stjäla ifrån brukarna.

Paul: Man snodde det som tillhörde arbetsplatsen inte från brukarna. De hade sina saker där men det var deras egna, dem tog man inte.

Mackan: Vi tog lätt saker för femhundra spänn per månad. Det var ett konstigt system med maten, vi skulle ju slänga det eleverna inte åt men vi fyllde matlådor.

A: Nångång fick jag med mig två kilo kebab-kött som jag slängde i mig. Vi beställde mat så när det inte var så många där blev det över.

Mackan: Jag köpte nog aldrig glödlampor eller toapapper eller nåt sånt under tiden jag jobbade där. Vi hade ett stort förråd men ingen hade koll på exakt vad som fanns där. Det var bara att beställa nytt när det tog slut.
Kim Müller: Var det ni som beställde grejer?

Mackan: Nä, vi sa till pedagogerna.

Paul: Efter sommaren blev jag ansvarig för att beställa maten, det använde jag också som ett sätt att komma iväg från jobbet. Att åka till köket ibland.

Kim Müller: Fanns det andra tidsvinster ni kunde göra? Sånt ni slapp göra hemma: typ tvätta, laga mat eller äta på jobbet?

Mackan: Tvätta, surfa och äta kunde vi göra. Vi betalade räkningar, jag hade ingen telefon hemma under tiden så jag ringde därifrån.

Paul: Man fick inte ringa till mobiltelefoner på jobbet men det var helt uppenbart att alla gjorde det. På räkningarna var det långa listor med mobilnummer, folk hade ringt sina flickvänner och pratat länge osv. Folk pratade till och med med sin släkt i Asien.

Mackan: Det ingick i våra arbetsuppgifter att hämta vår brukare på morgonen, ta honom till skolan och sedan köra hem honom på eftermiddagen. Detta gjorde vi alltid tillsammans med en chaufför. Vår arbetsdag började hemma vid elevens dörr på morgonen, kvart över sju. Men vi hade en sweet deal med chauffören som kom och hämtade oss först halv åtta. Vi kom överens med chauffören att han skulle komma då så vann vi alla tid, vi åt ju frukost på jobbet och vi bodde ganska nära så det vi låg mer eller mindre och sov på arbetstid. Dessutom så släppte chauffören alltid av en av oss på vägen hem, medan jag hängde med hem till brukaren. Så vi vann mycket tid. Det ingick också i dealen att när barn var sjuka så ringde vi och sa det till chauffören men inte till hans chef, så på det viset vann ju han mycket tid. Två timmar eller så.

Paul: Det gick snabbt att få kontakt med honom. Mest för att han var en sådan bitter jävel som snackade skit om chefen mycket.

Mackan: Då fattade man snart att man kunde komma med oanständiga förslag.

Kim Müller: Fanns det andra runtom på arbetsplatsen, exempelvis folk i köket, som ni var allierade med på olika sätt?

Mackan: Vi vet inte hur mycket köket tjänade på det vi gjorde, vi beställde nämligen in för mycket mat konstant så att det blev över en massa till oss anställda. Köket visste hur många autisterna var så på något vis måste de ha tillåtet detta och tyckt att det var okej. Vi åt frukost en hel timme på morgonen, så genom maten fick vi en massa rast på sätt och vis. Vi verkligen närde oss för lunch, mellanmål och sådant ingick inte i vår arbetsschema.

Kim Müller: Hur var det med föräldrar och anhöriga?

Mackan: Det berodde på inställningen. Ibland var de okej, ibland var de för usla. De vi tog hand om var mellan tolv och sjutton år. Det kan vara ganska problematiskt för föräldrarna när barnen kommer upp i tonår. När killarna får kroppshår och tjejerna får mens. Det gjorde att många av dem var mycket överbeskyddande, en mamma klagade mycket på oss och sa att vi borde göra så här och så här. Då tvingades vi förklara för henne att vi inte kan arbeta som hon gör hemma. Men det fanns andra som var mycket bra, en kvinna som hade en restaurang och hon bjöd oss alla på en massa god mat när hennes son fyllde år. Hon var så positiv eftersom hon förstod vad arbetet innebar. Det som värsta som hände var att en kille fick ett utbrott och det beslöts att man skulle anställa en anhörig. Det var problematiskt att han var anhörig eftersom han började kräva en massa av oss, att vi skulle arbeta på olika sätt och göra om arbetet speciellt efter hans släkting. Den anhörige hade också en märklig inställning till brukaren eftersom han trodde att han kunde bli botad. Det blev så ansträngt att vi fick ta in facket och diskutera arbetsmiljön, det var ohållbart i längden. Fast jag slutade strax efter detta.

Kim Müller: Hur kom det sig att du slutade?

Mackan: Det var min elev som hade blivit för gammal och flyttats till en annan särskola. Så jag flyttade med henne och vi hade alltid jobbat bra tillsammans. Men så var det en anställd på den här särskolan som inte ville arbeta med barn som behövde blöja, dräglade osv. Den här killen hade slutat så de behövde någon ny där, så chefen bad mig att flytta med tjejen och jag var tveksam. Men min anställning höll på att ta slut, det var bara två dagar kvar så jag fick helt enkelt tacka ja.

Kim Müller: Hur uppstod konflikter och hur löstes dom?

Paul: Den största konflikten var då mellan pedagoggruppen och barnskötarna. En annan konflikt var att pedagogerna fuskade så mycket, bland annat tog de en massa tid på sig att lägga scheman. Det var uppenbart att de inte gjorde det, så deras maskande gick ut över oss eftersom vi fick mer arbete.

Mackan: Vid något tillfälle var det en kvinna som försökte sätta dit mig. Alla satte upp extra timmar som man inte arbetade för men hon satte upp en lapp där det stod har du problem med matten angående mitt tidkort. Tidkortet skulle skickas in ett visst datum men jag blev försinkad pga utav det så jag fick inte ut min lön i tid. Sedan trodde jag att det var en kvinna så jag sparkade sönder hennes cykel, men det visade sig senare att det inte var hon. Så ja, det var jävligt illa förstås. Men jag fick senare min hämnd, på rätt
person. Folk som hade blivit kickade året innan hade fört med sig den fina traditionen att ta med sig boken med telefonnumren till vikarierna. Det gjorde även vi.

Kim Müller: Pedagogernas maskning fick ni betala för, hur besvarade ni detta?

Paul: Vi kunde inte göra så mycket utan krävde att dem visade vad dem kom fram till. Det gjorde de inte. Så vårt svar fick bli att vi vägrade utföra de arbetsuppgifter som dem var anställda för att utföra. Eftersom dem var pedagoger och vi var barnskötare fick det bli så att vi inte gjorde några pedagogiska grejer. Vi bytte blöja på dem, vi gav dem mat och promenerade med dem. Men inget mer. Men de brydde sig inte mycket, det var fan de mest opedagogiska människor jag träffat. Jag vet inte vad de gjorde där egentligen.

Mackan: Vi kunde inte bemöta dem eftersom de bestämde vårt arbetstempo, de hade högre lön och minde arbetsuppgifter. Det vi tvingades till var att ta hämnd genom att dra ner på arbetstempot. Men eftersom pedagogerna sällan var där kunde vi kringå deras schemaläggning genom att bestämma hur många man skulle vara på olika tillfällen. Ibland behövdes det mindre folk än vad det stod på schemat exempelvis. Det fanns orealistiska handlingsplaner, man ville att eleven skulle uppnå resultat som var omöjliga. Dem kanske var möjliga med rätt pedaogogiska verktyg men dem besitter inte jag. Vi tvingades därför strunta i mycket av dessa uppgifter. En skulle vi lära skriva men det fanns inte på kartan, vi hade varit glada om vi hade kunnat förklara för honom om vad det innebar att skriva. Man kunde alltid utnyttja sin kunskap om eleven säga att nu är något på gång, att han måste gå en promenad i parken. På det viset kunde vi komma ut och dessutom göra det bra för brukaren. Eller så kunde vi säga att vi behövde mer folk, på det viset kunde vi få mindre arbetstid, göra det bättre brukarna, och dessutom göra det möjligt för folk att få extra timmar.

Paul: Man kunde säga att någon behövde ta det lugnt så gick vi in och tog det lugnt och la oss i vattensängarna. När inte pedagogerna var där kunde vi som arbetade och alla brukarna gå in och sova. Så var det en person som var vaken. Det var aldrig någon som sa att nu skall du hålla vakt och vi andra sover, det blev bara så.

Kim Müller: Hade ni någon kontakt eller hjälp av facket.

Mackan: Ja, vi var på Syndikalisternas lokal en gång, fast var vi där för mest för att gnälla, vi satt där en halv timme och svor över pedagogerna

Paul: Det var ett möte om den våldsamma eleven. Då var kommunal, lärarförbundet och arbetsmiljönämden. Det var ett jävligt kasst möte, Dom gick med på allt vad chefen sa. chefen var också med på mötet.

Kim Müller: Kände ni att det var någon situation där ni behövde fackets hjälp. Eller kanske inte just fackets hjälp utan hjälp utifrån?

Mackan: Nja

Paul: Nej

Kim Müller: Ni arbetade på en kommunal arbetsplats. Strejken var slut, var det något snack om den?

Mackan: Det var mycket gnäll.

Paul: Folk var pissesura för att dom inte blev uttagna i strejk.

Mackan: Blev inte någon uttagen i strejk?

Paul: Ingen aning. Det var särskilt en som blev förbannad han sa att ”ska man strejka ska man fan strejka ordentligt”.

Kim Müller: Hade ni andra diskussioner om kampmetoder?

Mackan: Det fanns en tyst överenskommelse om att sossarna inte var vänster och vänsterpartiet var för små.

Paul: Var man barnskötare så var man vänster på något sätt.

Mackan: Det fanns liksom en offermentalitet ”Det går inte så bra ”vi är överbelastade” Det tankesättet fanns även bland pedagogerna. Det kan vara skönt att vara offer ibland, stanna i den rollen liksom.

Paul: Även om folk aldrig varit politisk aktiva så fanns det en medvetenhet.

Kim Müller: Menar du politisk medvetenhet eller klassmedvetenhet i form av solidaritet med sina arbetskamrater?.

Paul: Både och, medveten om, fan ska jag säja.

Kim Müller: Om att man var arbetare?

Mackan: Ja, klassmedveten var man.

Paul: Man var medveten om sin plats, att man ligger i konflikt med pedagoger och med chefen. Den konflikten på arbetsplatsen såg man i ett större perspektiv typ ”Dom som har lite pengar är i konflikt med dom som har mycket pengar dom som arbetar är i konflikt med chefen”. Det var väldigt utbrett bland barnskötarna. Det fanns en stor politisk kunnighet.

Mackan: Det berodde på att folk hade en del högskolekurser bakom sig.

Kim Müller: Diskuterade ni också dom kampmetoder ni använde. ni maskade tog grejor ifrån jobbet och använde arbetsplatsens resurser. Sågs det som som stöld/snatteri etc.

Mackan: Nej det skämtades om typ ”någon löneförmån har man allt”.

Paul: Nej, man sa att har man så pissig lön så kan man allt ta lite. Man såg det aldrig som stöld eller som något kriminellt. Det pratades aldrig om det om man gjorde det dolt.

Mackan: Jo, men det var ju öppet med att ta mjölk och godis och sånt.

Paul: Jaja, självklart. Jag menar de stora sakerna.

Kim Müller: Fanns det lägen där det dolda blev öppet så att säga?

Mackan: På sommaren blev allt mycket öppnare. Det kom in sommarjobbare och pedagogerna var inte där.

Paul: Vi var pissura för att alla andra var lediga och inte vi.

Kim Müller: Hur blev det när sommaren var slut? Hade gemenskapen stärkts och positionerna flyttats fram?

Paul: Ja, vi hade ju jobbat ihop hela sommmaren och fått en jävla styrka, vi hade lärt känna varandra ännu bättre. Dessutom hade vi ett bättre grep om själva arbetet och visste allt som hade hänt. De hade ju inte koll på framsteg och bakslag för eleverna. Vi hade ett bra övertag ett tag in på hösten.

Kim Müller: Hade ni organiserat om arbetet något under den tiden?

Paul: Vi alltså barnskötarna hade organisert om jobbet, men när pedagogerna kom tillbaka omorganiserade de grupperna så att arbetet fick genomföras på ett annat sätt.

Kim Müller: Ledde er nya styrka till mer konflikter?

Paul: Jo, konflikten handlade nu om att pedagogerna efter sommaren skulle välja vilka av oss som skulle arbeta kvar. Det var pedagogerna som bestämde detta eftersom det var de som utförde förhören tänkte jag säga, intervjuerna. Tjänsterna som barnskötare skulle helt enkelt utannonseras och vi fick söka våra tjänster så att säga. Men det blev inga konflikter mellan barnskötarna pga detta, nej vi började hålla ihop ännu mer. Det var oerhört frusterande att behöva söka sitt jobb och inte veta om man skulle få det. Vi hade ingen makt över situationen och tänkte att antingen får ingen stanna eller så får alla det.

Kim Müller: Hur blev det då?

Paul: Ingen fick stanna, i princip. Några fick vara kvar lite längre än andra.

Kim Müller: Men om ingen av er fick stanna, borde inte det lett till kaos på arbetsplatsen?

Paul: Ja, det blev det ju. Jag hade kontakt med folk efteråt som berättade att det blev väldigt rörigt. Ungarna kände ju inte igen de nya och blev därför nervösa och sedan fick de nya anställda gå bredvid dem andra ganska längre.

Mackan: Det är inte professionellt. Autisterna behöver ju rutiner så man kan inte slänga ut och ta in folk på löpande band.

Kim Müller: Kände ni att uppsplittrandet var en attack mot er styrka?

Paul: De märkte att vi hade väldigt kul tillsammans men jag tror inte att beslutet kom från pedagogerna utan högre upp, från ledningen. Pedagogerna var dock taskiga mot vissa av oss. De gick ibland runt och bjöd oss på kakor men jag fick inte smaka. De störde sig på mig. Det var så det var. Men eftersom det fanns en så bra sammanhållning i gruppen, ja eftersom vi tyckte om varandra som människor, så kunde folk skälla ut pedagogerna för detta. En vän sa en gång, när jag inte var där, varför är ni så taskiga mot honom? Och då fick de backa och bad om ursäkt och så…

Mackan: Det var en hård arbetsmiljö: slem, spott och piss. Vi bytte blöjor och städade upp efter dem. En av dem pissade på mina byxor. Så det blev också en hård men vänlig jargong mellan oss, vi skämtade med varandra och kivades och så. Det gjorde att vi svetsades samman eftersom vi delade ett hårt arbete.

Kim Müller: Fanns det något ni lärde er?

Paul: Det viktigaste var vänskapen, att lära känna varandra och umgås med sina arbetskamrater utanför arbetet. Om chansen finns skall man ta den för då lär man känna varandra bättre och kan enklare ventilera saker och så.

Mackan: Lojalitet med arbetskamraterna lönar sig. Det är så osäkert vilka som får vara kvar så det är helt meningslöst att lägga manken till.

Kommentar från en av de som utförde intervjuen:
De som intervjuats ovan jobbade som vårdare, utan utbildning och därför utan teoretisk kunskap om autism och vad det innebär att vara autistisk eller ha en anhörig med autism. Det är naturligtvis inte deras fel att man idag, inte bara i vård av autister utan överallt inom vården, använder sig allt mer allt outbildad personal. Avsaknaden av utbildning drabbar vårdarna eftersom de kan utsättas för situationer där de kan skadas, men det drabbar naturligtvis även brukarna och deras anhöriga.

Brukare och anhöriga
Brukarnas och de anhörigas situation inom vården måste, liksom arbetarnas, ses ur ett klassperspektiv. När vård inte fungerar, när man drar ner på resurser, anställer outbildad personal, är det alltid arbetarklassen som drabbas först och hårdast. Brukare med anhöriga vilka som enskilda har en svag ställning i samhället, som inte kan påverka sina barns situation eftersom man inte lyssnar på dem, som själva inte har kunskap eller har svårt att få kunskap om barnens tillstånd. När man gör motstånd, när man tillämpar ansiktslöst motstånd, och självklart skall man det, måste man vara medveten om vilka som är svagast – när de står ensamma. Därför måste motståndet ske tillsammans med brukare och anhöriga och inte på deras bekostnad. Motståndet skall slå mot arbetsgivaren, inte mot arbetarklassen. Och för det krävs solidaritet, mellan arbetare och brukare/anhöriga och naturligtvis mellan arbetare.

Pedagoger och vårdare
På arbetsplatsen som beskrivits i intervjun fanns en klyfta mellan pedagoger, de med utbildning, och vårdare, som i många fall saknade utbildning inom området. Pedagogerna hade möjlighet att hjälpa vårdarna med den teoretiska bakrunden till autism, de hade till exempel kunnat förklara varför aktiviteterna som de ansåg att brukarna skulle göra var viktiga för dem och på så sätt få motståndet att vändas så att det inte skadade brukare och så att vårdarna fick en bättre arbetssituation. Men istället valde de att hålla på uppdelningen på arbetsplatsen, en splittring som inte är särskilt märklig men som naturligtvis inte är nödvändig. På en arbetsplats, och utanför, måste man välja vilken sida man står – på arbetarklassens eller kapitalets!