postis.jpg

En montör i Helsingborg, Markus Persson på Reklamfabriken, färgade i fredags nackhåret rött. Hur otroligt det än kan låta så blev det en stor affär av det. Bland annat Sydsvenskan, DN och HD har skrivit om ämnet (HD´s artikel är betydligt längre och mer detaljerad, den rekommenderas).

Killen blev tillsagd att ”du får åka hem och ta bort det där”, men det var lättare sagt än gjort och när han inte kom tillbaka efter några timmar så fick han en erinran om olovlig frånvaro från chefen Stefan Dinesson. Chefen menade att han kunde skrämma kunder. Fackombudet tror dock att han kan fixa till historien och menar att företaget är ute och cyklar.

Nu till mina egna tankar om historien. Jag vet inte om jag ska se det som ett tecken på att folk bryr sig mindre om vad arbetsgivarna tycker om deras utseende eller om arbetsgivare tror att de kan ta sig fler och fler friheter. Men det är alltid grymt obehagligt när chefer inte förstår att de köpt ens arbetskraft och inte hela ens liv. En gång när det för mig blivit extra tydligt var på en företagsutflykt, vi skulle allihopa äta på ett ställe och chefen får för sig att bestämma beställningen för oss allesammans, dessutom att vi skulle ha välstekta biffar! Jag vet inte vad som är mest upprörande, jag är inget barn och kan beställa själv och jag tycker det är mycket synd på en fin biff att torka den till välstekt.

Det ingår mer och mer i arbetsbeskrivningar och instruktioner en hel massa åsikter om hur man ska vara och bete sig som inte har med själva jobbet att göra, servitriser ska le när slemmon trakasserar dom, man ska vara flexibel och hitta lösningar när ledningen snålar och klantar sig, och nu ska montörer tydligen ha rätt hårfärg också.

Det känns för mig viktigare och viktigare att sätta gränser när det gäller ledningens krav. Mina behov sträcker sig längre än vad jag får i lönekuvertet och hur trött jag är efter jobbet. Mina behov gäller också att försvara min egen individualitet (motsägelsefullt nog måste den försvara kollektivt, tillsammans med mina arbetskamrater) – i möjligaste mån vill jag kunna välja att lyssna på musik, och vad jag lyssnar till, vilken frisyr och vilka kläder jag har, och kanske framförallt, om jag ska kuta runt och vara glad helt oavsett hur jag mår. För stunden – lite mer människa, lite mindre arbetskraft.

Eller för att citera Hd´s intervju med montören Markus Persson
”Har du inte växt ur trotsåldern?
— Jag har inte slutat leva.”

Men för att sluta med nåt positivt – det här är en kamp som förs med framgång runt om på våra arbetsplatser. Det är extremt sällan det står nåt om vårt utseende i kontrakten, så färga på. Och skriv in och berätta om fajter kring det här.