Innanförskapets gissel och utanförskapets plåga

I och med förra valet dök begreppet “utanförskap” upp i stor skala (vilket delvis ersatte “segregation” som då betydde att inte vara ekonomiskt integrerad i drömsamhället), främst genom alliansen. Jag ogillade begreppet från början som den sure jävel jag är. Främst för att jag menar att den klassamhället i sig är problemet och med begreppet “utanförskap” skiljer man från klassamhället och dess konsekvenser. Man menar att de som lever på bidrag, är bostadslösa eller arbetslösa, är sjuka, diskriminerade eller vad det nu må vara är “utanför” vilket är solklart trams – de är en väl integrerad del i det samhälle vi har idag, i första hand som arbetskraftreserv och därmed ett mobilt och flexibelt slagträ mot de löneslavar som spenderar mer tid i gruvan aka arbetsplatsen.
Ett annat problem med begreppet är att det antyder att om man har en lägenhet och ett någorlunda fast jobb så leker livet och man har med andra ord inget att gnälla över. Något jag menar är en åsikt som delvis finns i vänstern också.

Så på grund av det här blev jag glad när jag läste en artikel i Sydsvenskan där Tapio Salonen pratar om “innanförskapets gissel” – så är jag också svag för poetiska begrepp:
Professor Salonen beskriver situationen dels som innanförskapets gissel, arbetslivets krav är så höga att människornas olika roller krockar. Dels som utanförskapets plåga, trösklarna är så höga att människor ställs utanför och tvingas leva på bidrag.

Karoshi och hyperstress

Så arbetslivet skördar liv och innebär ett liv i smärta, genom arbetsplatsolyckor, förslitningsskador och Karoshi (“död genom överarbete” finns alltså som ett eget ord på japanska), i dagens Sydsvenskan står det också en sväng om arbetsrelaterade självmord i Frankrike “trots” 35-timmars vecka. Att dagens arbetsliv är otroligt uppstressat är kanske ingen nyhet, men det gör också kravet på arbetstidsförkortning mer komplicerad. I pamfletten “Stop the clock!” går flera olika europeiska kommunistiska grupper igenom hur arbetstidsförkortning har använt i deras länder för att pressa mer arbete ur oss.

Mitt eget jobb har sett en liknande utveckling, arbetet har omorganiserats så vi, som individer, fått mer att göra utan att få mer i lön eller mer lön. Det är lättare sagt en gjort att maska i det här läget, för om en person försöker hålla ett mer rimligt tempo innebär det ofta att nån annan får jobba mer (och det är långt ifrån alltid som vi vill jobba övertid trots att ingen av oss, på pappret, har 100%). Och arbetet är så individuellt organiserat och våra arbetstider olika så det är svårt att föra en effektiv gemensam kamp. I den situationen blir en del kamper av helt enkelt individuella trots att man inte önskar det, genom att man säger “take this job and shove it” eller vägrar övertid.

Vänstern och utanförskapet

Den uppmärksamme läsaren här säkert märkt att det står att inlägget ska handla om vänstern också så här kommer den biten: Jag menar att i en situation som nu, där stora delar av etablissemanget definierar “utanförskapet” som problemet är det förståligt, men en klar högervridning, att delar av vänster tar till sig det resonemanget och reducerar arbetarklassen till en grupp som har det rätt bra egentligen och “bara vill försvara sina egna privilegier”. Jag har då och då stött på aktivister som resonerat på det här sättet, de brukar oftast sätta sin tilltro och intresse till nån mer “förtryckt” grupp. Exemplena jag tar är ganska extrema men jag vill peka på en tendens som jag tycker finns i Sverige också. Först ett citat från ett sida från de (med rätta) idiotförklarade tyska anti-tyskarna anti-deutsch:

It became clear that an emancipatorical left cannot rely on the German working-classes but must stand in opposition to the vast majority in this country; a majority who advocates racism, anti-Semitism, nationalism, a majority with a deep authoritarian disposition and a majority that did not change too much since their parents or grandparents committed the most horrible crime in mankind’s history: the mass murder of six million European Jews.

För mig visar det här citatet med all önskvärd tydlighet att anti-tyskarnas kufiska positioner, med stöd till USA och Israel och allt annat, har sin grund i deras vettlöst usla klassanalys. Det är heller inget märkligt att en vänster utan tilltro till arbetarklassen delvis driver folk åt höger, men frågan är väl vem anti-tyskarna ska “lita” på om de inte kan lita till arbetarklassen; de kanske räknar med att Barack Obama ska fixa biffen.

Nästa citat kommer från de danska autonomas första maj-mobilisering. Detta är alltså samtidigt som över 100 000 arbetare i den offentliga sektorn är ute i strejk:

Det er vist desværre ganske længe siden, at international solidaritet havde noget som helst med arbejderbevægelsen herhjemme at gøre. På den ene side har vi en lang fantastisk fortælling om de kampe, sejre og nederlag, som undertrykte subjekter over alt i verden har kæmpet den 1. maj tilbage fra 1880’erne, på den anden side har vi de triste og tænderskærende kompromiser, som den etablerede venstrefløj har indgået for at sikre velfærd til de danske arbejdere, der i mellemtiden blev middelklasse.

Om jag förstår dom rätt så har alltså de danska arbetarna gått och blivit medelklass. Tja, vad säger man? Utan vettig klassanalys är det i de här positionerna man hamnar. Man hamnar i något man i bästa fall kan kalla miltant socialdemokrati, där man har samma frågor och positioner men är lite mer militant, i sämsta fall blir man en militant liberal som vänder sig mot diskriminering men inte har någon kritik mot systemet i sig; Ricki Lake drar på sig rånarluvan och kastar sten. För på något sätt är det ju också så att den enskilt största gruppen som är helt politiskt korrekt för en liberal att spotta på är arbetarklassen.

Innanförskapets och utanförskap

“Ett problem är att många politiska teorier utgår mer och mer ifrån prekariseringen genom att märkligt nog borga för ett försök att återupprätta kontroll, förvaltning, en politik som reser sig ur politikens omöjlighet. Med andra ord ett försök att gestalta en ny kompromiss. Jag talade med Kim häromdagen om vad han benämnde som innanförskapets gissel, och det intressanta med de som försöker politisera den prekära delen av proletariatet är ju att de i mångt och mycket ”kämpar” för att komma in i systemet och att man därmed inte undersöker eller strävar efter brott som så att säga går åt andra hållet och motverkar en sådan interiorisering.“
Ottorino i en tråd på antipolitik.se

Ur ett svenskt perspektiv så tycker jag att begreppet “prekariatet” har använts på ett problematiskt sätt (även om jag alls inte jämför det med de tyska och danska irrlärorna). Istället för att fördjupa förståelsen för klass så har det delvis använts för att på ett mystiskt sätt klumpa ihop folk som är allt från illegala invandrare och studenter som snart tjänar 30.000 i månaden. Folk i osäkra arbeten, eller om man så vill, osäkrade arbetare befinner sig ofta någonstans med en fot i både “Innanförskapets gissel och utanförskapets plåga” och som jag ser det är klassammansättning ett långt bättre verktyg för att förstå och se deras kamper. Jag tror för övrigt att det har visat sig att SAC är ett ganska bra verktyg för den här delen av klassen.

Arbetare i stad och land…

Nu blir jag kanske lite off topic i detta redan ganska spretiga inlägg, men jag måste skriva ett par ord om glesbygden också. Jag menar att det fortfarande idag pågår en klassvandring från glesbygden in till städerna, med höjda bensinpriser och krav på att man ska flytta runt hela skandinavien för att söka jobb sätts det en stark press på den del av klassen som är bosatt på landsbygden. Precis som för 150 år sedan ska folk in till städerna för att jobba och göra rätt för sig. För ett par år sedan var de största utflyttningsorterna Pajala och Perstorp. Landsbygden och kusterna ska finnas för turism och sommarställen för de rika. Nära de större städerna är det idag väl vanligare med keldjur som hästar än kor. I ljuset av det går man bara kapitalets intresse med allt skitsnack om white trash och att alla nazister är bönder och annat trams. Grisknullarfilmer som Jägarna gör ju inte saken bättre. I slutändan sätter den här utveckling hela klassen under större press på ökad mobilitet och flexibilitet, med större svårigheter att kämpa även på jobbet.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett inlägg av Svensson på delvis samma tema.

Mer i Sydsvenskan om hyperstress i Frankrike.