I diskussionerna som följde efter mitt första inlägg om stadsdelsmotstånd kom det fram en hel del intressanta åsikter om lyxrenoveringar, gentrifikation och klasskultur. En del av kommentarerna skrevs av Johan Lund, som jobbar med nättidningen Kolla!. Jag bad honom utveckla en del av sina tankar i ett separat inlägg, inte för att jag nödvändigtvis håller med, utan för att det är något som är värt att diskutera och tänka på. Temat för inlägget är Malmös ”klasskarta” och kopplingen mellan klass och kultur. Fler inlägg och kommentarer på temat tas givetvis emot med glädje.

Klass och kultur i det nya Malmö

Den moderna staden brukar delas in i fyra tids epoker. Fram till tidigt 1950-tal byggdes staden enligt en kvartersmodell – enskilda byggherrar samarbetade med varandra inom en angiven yta i gatunätet och byggde olika hus som tillsammans hade en eller flera innergårdar. Den nya modell av husbyggande som ersatte detta var den så kallade grannskapsenheten – då planerades alla enskilda delar av en mindre stadsdel av lokala myndigheter och byggherrar i ett svep. Utifrån ett torg med några butikslokaler och ett högt punkthus ritades ett helt nytt gatunät upp, som sedan fylldes ut med olika typer av bostäder och butikslokaler. I Malmö är Augustenborg ett exempel på denna sorts byggande.
Grannskapsenheten utvecklades och finslipades under 1960-talet, för att ge vika till miljonprogrammet. Fler och billigare, och därför mer standardiserade och mer markeffektiva, hus skulle snabbt byggas. Då växte områden som Rosengård och Lindängen fram. När kritiken på det storskaliga och strikt planerade nya områdena blev för starka kom en ny form av byggande att ta över – villastaden, där individualitet och småskalighet dyrkades, blev den huvudsakliga formen för nybygge under sent 1970- och större delen av 1980-talet, och söder om Malmö växte tusentals nya hem fram.

Allt detta går såklart att relatera till materiella utvecklingar. Behovet av arbetskraft, Fordismens storskaliga tänk, nya byggteknikers introducerande som t.ex. ny sätt att arbeta med betong, arbetsprocessens förändringar och så vidare. Samtidigt är det viktigt att försöka se hur utvecklingen är relaterad till mänsklig aktivitet, både när den organiseras i marknadsmässiga sammanhang och när denna aktivitet står i direkt motsättning till marknaden. Det går inte att förstå miljonprogrammet utan att ta med kvartersstadens trånghet i beräkningar – men det går inte att förstå den heller utan att komma ihåg arbetarrörelsens krav på bättre bostäder! Det går inte att förstå villastaden utan att se till hur bilen ersatte cykeln, hur många stora arbetsplatser gick omkull efter 1973, hur lån blev en central strategi för att ackumulera kapital – men det går heller inte att förstå villastaden utan att se till de sociala problem som fanns i många av de nybyggda förorterna eller hur bilden av ”folkhemmet” förändrades. Att dra upp en skarp skiljelinje mellan de olika sätt som människan försöker hantera och förstå sin livssituation utifrån och själva denna situation varken går eller är önskbart.

Så, tillbaka till tvåtusentalet. Tillbaka till innerstadens slum, med tomma lägenheter och fastighetsbolag som vill tjäna pengar. Hur ska de få sina lägenheter uthyrda, hur ska de höja marknadsvärdet på den produkt (hus) de säljer? En strategi hade vara att tillföra kapital, att nyinvestera miljoner för att fräscha upp ett hus. Men vad hjälper det? Vad hjälper det att ha en lyxrenoverad byggnad bredvid en rivningstomt och tre nedgångna mögliga hus med sunkiga pizzerior fulla med potentiella cykeltjuvar och annat pack? Då kommer de som har råd att betala högre hyror för en nyrenoverad lägenhet fortsätta bo i sin säkra villa med sina osäkra banklån.

Den strategi som Malmö stad har använt, och som många andra städer har använt, har inte varit att låta enskilda kapitalister på marknaden bära kostnaderna, utan att göra som staten bör gör och bryta ny mark åt kapitalet. Detta har gjorts med rad strategier. Man har försökt göra innerstaden mer tillgänglig (centralt för uppfräschningen av innerstaden och östra Malmö har varit Södervärns nya busstorg (som byggts om nu i tio års tid) och Värnhems busstorg, samt Öresundsbron), och planerar att fortsätta med detta genom att lägga en citytunnelstation mellan Möllan och Triangeln och på så sätt binda samman Malmös innerstad direkt med Köpenhamn, Göteborg och Stockholm, samt indirekt med Hamburg-Berlin-Hannover.

Stadens styrande har även aktivt jobbat med att ”höja exploateringen” i området – platser som varit allmänna eller till för bostäder har gjorts om till platser där varor kan cirkulera i snabbare takt: kontor, caféer, restauranter, affärer. Framförallt har nya köpcenter (jämför med grannskapsenheten – ett helt område som planeras och byggs i ett) varit en strategi för att fräscha upp innerstaden – Triangel i södra innerstaden, Entré Malmö på Värnhem (som planerats sedan slutet av 1980-talet)… Till detta kan man lägga högskolan, som sedan den startade 1997 dels skapat nya arbetsillfällen men även skeppat in drygt 20 000 unga människor till staden som på så sätt ökar konsumtionstrycket på restauranger, shopping, nöjesindustrin och boende.

Men förutom för dessa nya punkter tänkta som katalysatorer för att locka in villastadens befolkning och de olika flöden man vävde samman olika innerstadskvarter med, har kommunledningen arbetat med andra tekniker. Dels genom att bygga en helt ny central stadsdel, Västra hamnen/Frihamnen, exklusivt för de rika. I Västra Hamnen kan man bo i en urban miljö nära vattnet, men utan att riskera fattiga grannar som kan störa en. En del lägenheter subventioneras av skattemedel, men är ändå så dyra att bara de rika har råd att bo i dom och upprätthålla en ok levnadsstandard – här är den strategi som kommunen har att muta mellanskiktet med billiga hyror att komma in och spendera sina pengar på konsumtion i staden. Andra lägenheter är mer direkt involverade i ackumulationen, genom att vara skitdyra (vad sägs om en fyra för över 6500 000 med en månadsavgift på 6000+ (i krisen år 2009)?), men för att detta ska gå måste det alltså först skapas en känsla av exklusivitet där de mutade medelklasssvinen som bor i Turning Torso och Bo01-området utgör chocktrupper som bereder land för kommande generationer höginkomsttagare i innerstaden.

Men att skapa en kritisk massa av höginkomsttagare räcker inte. Malmö stad har jobbat jävligt hårt på att marknadsföra, branda, sig själv och skapa en ny stadskultur – för att återvända till denna artikels tema. I västra hamnen är de så tydligt att det knappt behöver förklaras: Turning Torso, Americas Cup tävlingen, Bo01-mässan, småbåtshamn, nya badplatser, ”brostaden”… Den nya urbana finkulturen blir alltså grunden för kapitalets ackumaltion – utan Torson / ingen Gucciaffär, utan Americas Cup /inga båtar småbåtshamnen, utan bomässan/inga intressenter till de nya bostäderna…

Men även på andra platser används liknande tekniker. I innerstaden pågår en intensiv marknadsföring av staden. Ljusspel på Möllan, den nya och unga Högskolan, Malmöfestivalen, ESF, nya Folkets park, Davis Cup, Den gröna staden, Fair trade City, ”Mitt Möllan”-gallerian och ”Vårt Malmö” som pushar bilden av Malmö som en entreprenörsstad (minns ni falafeloljetvålen?). Så för att återvända till temat kultur/klass, och för att återvända till kvartersstaden, så tror jag inte att man kan skapa en ekvation där ökande befolkning automatiskt ger stigande priser på bostäder. Den ökande befolkningen beror i sig på något. Den beror på Västra Hamnen som lockat in äldre höginkomsttagare och danska bostadsspekulanter med mycket pengar, den beror på att innerstaden marknadsförts som attraktiv och en ny klassammansättning där många unga mer eller mindre tvingas att pendla mellan flexibelt arbete, CSN-betalda studier och/eller egenföretagande för att klara sig (eller inte klara sig). När de med pengar flydde innerstaden för villor berodde det på materialistiska kulturfaktorer och kulturella materialistiska faktorer, på samma sätt som deras återkomst beror lika mycket beror på materiella förutsättningar som kulturella mönster.

Så när vi formerar ett motstånd mot att en social grupp, en klass om ni vill, flyttas ut från ”underexploaterade” bostäder för att ge plats åt en annan, måste vi vara försiktiga. Kan våra handlingar, speciellt när de formuleras utifrån en vilja om en alternativ kultur, faktiskt leda till att denna klassutrensning, förstärks? Kan det vara så att det utrymme vi skapar när vi försöker göra liv bättre kan göras om till en vara och säljas på marknaden, en vara som är mer attraktiv än vad någon PR-byrå eller kommunkontor kan skapa, eftersom den baserar sig på vår destruktiva kreativitet och vår genuina vilja att omdana samhället? Om det är så, hur kan vi förhindra detta läckage, där vi tappar kontrollen över den kultur vi skapar i kampen om makten över våra liv, precis som vi blir bestulna på vår kreativitet och vår tid varje dag på våra arbetsplatser? Svaret måste ha med basorganisering i våra områden och klasskamp att göra, och på samma sätt som olika arbetsplatskulturer är centrala för framgångsrik kamp, är olika stadsdelkultur intimt förknippade med vem som ges tillträde till en viss plats.

Johan Lund

Länkar: En tämligen grundlig wiki-artikel på engelska om Gentrifikation och motståndet mot det. Ockupantscenen om bra och dåliga ockupationer, Cvalda om att vara arbetskraftsinvandrare, Vardagspussel om lönepolitik och fackliga löften, mitt andra inlägg om stadsdelsmotstånd, läs även om Möllevångsfestivalen. intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,