Här kommer det tredje inlägget i min serie om Autonomt Motstånds stadsdelsmotstånd i Södra innerstaden i Malmö, det är nog bra att läsa dom andra två inläggen först. Detta inlägg handlar främst om vad vi gjorde och en del om relationen mellan klasskamp och politiskt organisering. Möjligtvis kommer det senare med ett inlägg med länkar till våra affischer och flygblad, men då måste dom scannas först.

Stadsdelmotstånd del 1, Kamp mot lyxrenovering
Stadsdelsmotstånd 2, Organisering och mål

Efter de inledande aktionerna för att uppmärksamma den hotande lyxrenoveringen av Södra Innerstaden så organiserades en serie föredrag och en paneldebatt på Glassfabriken i december 2001 som handlade om boende och bostadspolitik. En av slutsatserna blev att det var för defensivt att enbart arbeta mot lyxrenovering och även för att göra det framgångsrikt krävdes ett engagemang i fler frågor som gällde vår situation som boende. För även om vi hade fått stort medhåll för våra åsikter när vi delat ut flygblad så hade inte det inneburit att vi kunnat mobilisera folk till exempel till våra torgfester. En av anledningarna kan naturligtvis ha varit att det inte finns en omedelbar koppling som innebär att man faktiskt motarbetar lyxrenovering genom att festa på ett torg. Så med de diskussionerna i ryggen började vi arbeta med de konkreta problem som fanns i våra områden och att bli mer relevanta för andra boende. Ett av de saker vi såg som problem var att vi hade så pass lite kontakt med kamrater med ursprung i andra länder, framförallt relativt nyanlända invandrare, eller rättare sagt, de kontakter vi hade var genom asyl- och flyktinggömmarpolitik och vi ville även att folk skulle kunna vara aktiva i Sverige och ta vara på de ovärderliga erfarenheter av organisering och kamp de hade fört i sina hemländer. Ett annat syfte var helt enkelt att öka kontakterna mellan invandrare och svenskar. Så vi drog, tillsammans med Iranska Flyktingrådet, igång ett projekt som vi kallade “Språka med oss”. Vi träffades på Kvarterslyftets lokal och diskuterade allt mellan himmel och jord, hjälptes åt att fylla i blanketter och att förstå horoskop och ordspråk. En fördel med att det nästan bara var perser var att de kunde hjälpa varandra också. En av de roligaste pratstunderna handlade om alla jobbiga svenska blanketter, det lät ungefär så här:
– Vad menar dom när dom skriver så här? Vi har jättesvårt att förstå språket som myndigheterna använder.
– Ja, det är inget konstigt, infödda svenskar har svårt att förstå byråkrat-svenska.
– Men varför använder man ett språk som inte ens de som är födda i landet förstår?
– Hmm, det är en bra fråga.

Vi hade också tankar kring att dra igång ett läxhjälpsprogram, men på det stora hela hade vi tagit oss vatten över huvudet från bägge sidor, vi träffades en gång i veckan med människor som också dom hade ett fullspikad schema, men det var kul och lärorikt under tiden det varade.

“Våra frågor sammanlänkas av gruppens mål: Bestämmanderätt i våra egna kvarter – Detta försöker vi uppnå genom att skapa en gemensamhet i de små, individuella och ofta isolerade kamper som sker dagligen. Vi har t ex försökt samla folk kring frågor som rör de boende i våra egna kvarter t ex fixa sopstation och protestera mot byggandet av 3G-master”
AM’s stadsdelsgrupp.

Dessa jävla sopor…
När vi väl satte oss ner och pratade om vilka problem som fanns i våra områden dök små som stora saker snart upp. Något vi snabbt reagerade på var att Förpackningsindustrin hade tagit bort flera stationer för sopåtervinning. Detta var inte bara en miljöfråga för de som ville sortera sina sopor utan något som angick alla, att stationerna togs bort gjorde nämligen att det hamnade ännu mer skräp i allas våra redan överfulla och råttbebodda soprum. Många i Södra Innerstaden saknade dessutom bil och det var både jobbigt och tidskrävande att just vi skulle ha mycket längre till återvinningsstationer än alla andra. Kamperna om rätt till sopstationer pågick ungefär från början av 2002 till februari 2003 och var en kamp där vi fick igenom våra krav. När stationerna togs bort fortsatte folk spontant att lämna sina sopor där stationerna innan hade varit, och sopgubbarna hämtade dom också. Det var en märkligt situation där det låg sopor på gatan regelbundet och sorterat som ändå hämtades upp. Vi spann här vidare på det folk redan hade börjat på och satte upp affischer där vi uppmanade folk att lämna sopor men samtidigt rekommendera dom att inte lämna glas och metall som kunde vara farligt för barn. Sedan anvisade vi rutor var man skulle lämna plast, papp och papper för att göra det lite lättare för sopgubbarna också. I det här arbetet, som så många andra gånger, började vi gräva runt i vem som egentligen hade ansvar och hur beslutet togs runt dessa frågorna, vi upprättade också kontakt med de som hade makten över besluten, syftet var att veta var man skulle framföra sina synpunkter och hotelser och vem man eventuellt skulle hänga ut om det blev aktuellt. Då politikerna kanske inte brydde sig så mycket om att det var skräpigt i våra kvarter beslutade vi oss för att ta skräpet till stadshuset. I en minutiöst planerad aktion dumpades därför sopor utanför deras ingång. Vi fick i ett första läge tillbaka stationerna men helt plötsligt försvann dom igen, i det läget var det helt klart dags att gå till en mer kollektiv aktion – vi kallade till “Sopdemonstration” där vi gemensamt skulle gå till stadshuset med våra sopor. Vi satte demonstrationen som slutdatum och uttalade helt enkelt ett ultimatum – finns det ingen sopstation detta datum så går vi till stadshuset med våra sopor. Kommunen fick kalla fötter och hostade upp ett par tillfälliga stationer som de lovade skulle följas av fasta, ett löfte de skulle hålla. Vi vann på walk-over men det innebar också att mobiliseringen uteblev, vi fick inför massmedia och kravallpolis teatraliskt sortera våra sopor.

kuken

““Det handlar inte om att vara emot mobiltelefoner utan om att vilja ha bestämmanderätt över kvarteret där man bor. Helt plötsligt dyker det upp saker man inte blivit informerad om, vi vet inte om det är miljö- eller hälsofarligt. Vi har ingen bestämmanderätt, ingen möjlighet att säga: vi vill inte ha en mast här. Och fastighetsägaren tjänar pengar på att sätta upp dem, pengar som inte återinvesteras i fastigheten. Vi står för riskerna och de tar vinsterna.” säger han och formulerar därmed den gyllene regel som gäller som gäller för privatiseringar över hela världen både på global och lokal nivå.
America Vera-Zavala ur “Deltagande demokrati” i kapitlet “De autonoma står på barrikaderna – i tvättstugan”

När det började dyka upp master för 3G-telefoni var vi inte sena att protestera, och varför förklaras i citatet ovanför. Men det var en svår kamp att föra, vi informerade boende om var det fanns master, hur de kunde kolla upp om det fanns på deras hus och hur de såg ut, samt var de kunde hitta mer information. Längre kom vi inte då, men intressant nog finns det andra grupper t ex i Italien som kommit längre. Där har man stoppat liknande projekt i en del kvarter, läs mer hos Guldfiske.

En annan fråga vi engagerade oss i var trafiksituationen på Möllan, bland annat krävde vi 30 km/h som hastighetsbegränsningen på Ystadsgatan och där kombinerade vi målningar på gatan med texter som “lekande barn!” med flygbladsutdelningar till bilister och kontakt med gatukontoret. För övrigt har det nu dykt upp nya förslag om att hela torget ska bli bilfritt.

Consulta och alternativ hyresgästförening?
Parallellt med aktiviteterna kring boendemiljön gick debatterna höga till hur vi egentligen kan stoppa lyxrenoveringen. Någon slags organisering av de boende, just i form av boende, sågs som ofrånkomlig. Samtidigt kändes det helt orealistiskt att försöka jobba genom Hyresgästföreningen. Vi beslut oss därför att kolla upp den Boendeföreningen i Göteborg genom att bjuda in dom att prata under Gårdsdagen på Möllevången (ett arrangemang som många boende deltar i). Samtidigt lanserade vi Sveriges första Consulta där vi ställde frågor om boendemiljön, trygghet och Hyresgästföreningen. (Consultan är en undersökning som Zapatisterna startade, tanken var att som vänstergrupp vända lite på perspektivet istället för det klassiska “Det här tycker vi!” fråga “Vad tycker ni?”). Vi gjorde en hel reklam innan och fick in 150 svar på vår enkät, på vissa frågor var svaren entydiga och bekräftade våra egna åsikter ganska väl. Det som de flesta var eniga om var:
Att de hade för lite att säga till om i sitt boende, och ville ha mer att säga till om.
Att de kände sig säkra där dom bodde (trots de “farliga” stadsdelar de bodde i).
Att de antingen inte var medlemmar av Hyresgästförening eller var missnöjda medlemmar.
Länkar: Yelahs två artiklar om Consultan, skrivna av Stefan Bergmark: Yelah1, Yelah2.

Så på det stora hela var det inte svårt att dra slutsatsen att det fanns ett verkligt underlag för något slags alternativ till Hyresgästföreningen. Men efter närmare studier av Boendeföreningen i Göteborg och regelverket för att starta en egen hyresgästförening så var det ganska uppenbart att det inte var en framkomlig väg. För det första hade Boendeföreningen förhandlingsrätt för 2 eller 3 fastigheter, och det hade tagit dom 10 år att ta sig dit, det är möjligen en väg för mer inflytande i vissa stadsdelar, men som alternativ för att motverka en snabb lyxrenovering kändes det helt orealistiskt. Den andra anledningen var att det var uppenbart att problemet med Hyresgästföreningen inte var deras passivitet utan att de faktiskt knappt hade några lagliga kampmetoder att ta till över huvud taget. Med de nuvarande lagarna har helt enkelt fastighetsägarna otroligt mycket mer rättigheter än skyldigheter. Även om vi kom fram till att det inte var en framkomlig väg för oss, så var det helt klart vettig att undersöka möjligheterna i form av underlag bland de boende och juridiska möjligheter.

En fråga som kommit fram genom consultan var trygghet och brottslighet, och även om de allra flesta kände sig trygga i våra områden så var våld och trakasserier mot kvinnor, framförallt i samband med krogbesök, ett stort problem. Vi skrev ett kort flygblad om detta och la ut tusentals blad på krogarna, det riktade sig både till kvinnor och män och uppmanade män att bete sig och hålla efter andra och kvinnor att försvara sig och andra.

Vi tittade också närmare på Citytunneln och försökte analysera vad byggandet av den skulle få för konsekvenser, framförallt med inriktning på att Malmö stad skulle lägga en miljard på ytterligare ett stort och tjusigt projekt. Om Citytunneln sa vi på den tiden “den kommer inte ge bostadslösa en ny bostad. Den kommer inte att ge kommunal- och landstingsanställda högre löner eller bättre arbetsvillkor. Om den kommer att skapa fler arbetstillfällen i längden vet vi inte.”. Citytunneln har för övrigt fått en station på Triangeln färdig nu och det återstår att se vad hela bygget samt stationernas placering kommer få för konsekvenser för de som bor i närheten, ett som är säkert är i alla fall att det inte lär bli sänkta hyror.

Våra kanaler att nå ut var flitiga affischeringar och flygbladsutdelningar, samt vårt eminenta stadsdelsblad Info-214 ( 214 är alltså postnumret till Södra Innerstaden).

rondell1

Klass och Politik
Relationen mellan den autonoma vänstern (och vänstern som helhet) och arbetarklassen är en jävligt komplicerad sak, man kommer onekligen in i trista “identiteter” som autonom, aktivist eller “arbetare”. Onekligen var vi en liten grupp revolutionärer som till viss del satte agendan till vilka frågor som det snackades om, men det var hela tiden frågor som gällde oss lika mycket som andra boende, och vårt engagemang och vår aktivitet fick folk att vända sig till oss, och fick oss att vända oss till andra. Ibland för att vi var autonoma, ibland trots att vi var autonoma. Att föra en kamp på gator och i stadsdelar är inte samma sak som att kämpa på arbetsplatserna, där det ibland är mycket lätt att kämpa direkt mot utsugningen och dryga chefer utan att gå omvägar genom representation eller att det man gör gör att andra betraktar en som något annat än bara en annan knegare på golvet. När vi hotar med att dränka stadshuset i sopor blir vi direkt ett slags representater, inte bara för de boende utan också gentemot de boende, vi kanske blev de autonoma de kunde relatera till. Vid ett par tillfällen under de dryga två år från sommaren 2001 till sommaren 2003 fanns det ett par tillfällen jag vill nämna lite extra, där det över huvud taget dök upp en gemensam praktik eller väldigt tydliga beröringspunkter mellan “rörelser i klassen” och oss som “autonoma boende”, vi valde i flera av fallen att ha en rent “stödjande” roll, där vi inte tog några speciellt egna initiativ. Men det var också uppenbart hur svårt det var att mobilisera de övriga vänsteraktivisterna till arrangemang eller protester som inte var deras “egna”.

Under en het sommar blev det en smula röjigt vid Sofielundsskolan, ungdomar hängde där på kvällarna och stökade i största allmänhet, och många vuxna som ville ha sin nattsömn var rätt irriterade. I samband med det så var det boende kring skolan som undrade om vi ville vara med och dra igång nattvandringar. Min första reaktion var ganska tveksam, var syftet att övervaka eller till och med gripa ungarna eller att ringa snuten? Mina farhågor visade väl på mitt bristande förtroende till mina grannar när de förklarade att syftet ju var “att ungarna INTE ska åka fast och få problem med polisen, det är ju våra ungar!”. Efterhand så lugnade det ner sig av sig själv, av typiskt svenska orsaker, det blev kallare på kvällen helt enkelt, men en fråga som dröjde sig kvar var att en del av oss ser inte samma problem som andra boende, och tvärtom.

Jag bodde i den här perioden i ett kvarter som var uppdelat på två olika hyresvärdar samt en trapp med bostadsrätter, ingen lysande förutsättning för organisering kan tyckas. Det fanns en rad problem som bara blivit mer och mer akuta, gården såg ut som satan (den där skylten med texten “Förbjudet att spela fotboll på gräset” blev lite tragikomisk när gården såg ut som Gobi-öknen), bristande underhåll i trapphusen och lägenheterna och överfulla sopor som drog till sig råttor. Som så många andra kvarter i Malmö var det ett slags “misärens självförvaltning” eftersom man var tvungen att fixa sånt som pajade själv. Något som inte var så lätt för giktbrutna pensionärer. Men i kvarteret bodde också något tiotal människor som kan betraktas som “vänsteraktivister”. Jag tänkte att det ska väl gå att göra något och drog, tillsammans med en stenhård äldre dam, ihop först en gårdsfest och sedan ett möte för kvarteret som vi la på Kvarterslyftet som låg ganska nära. Mobiliseringen var både peppande och en besvikelse, det var en besvikelse att så få av dom jag trodde skulle komma som dök upp, och det var peppande att så många andra gjorde det. Det kom folk från ungefär 15 hushåll i kvarteret och vi beslutade oss för att börja med en namnlista med krav till hyresvärden (som när man ringde och klagade på att hissen var trasig sa att “det är zigenarna som pajat den”. Vilket är jävla skitsnack, det handlar ju inte om zigenarna pajar den eller inte, han tar likväl in grova pengar från zigenare som icke-zigenare och har han belägg för det skulle han väl vräkt dom?). Slutsatsen efter mötena fick väl bli att det inte är mer sannolikt att en vänsteraktivist vill göra nåt i sitt kvarter än nån annan. Och det är väl inte så mycket att säga om det. Men vi gick runt med namnlistor som nästan alla skrev på, vi krävde förändringar och fick bättre grannsämja på köpet, vi fick också dit stadsdelstidningen som gjorde reportage och visade upp hyresvärdens smutsiga byk för flera människor.

Vi hade inga förhoppningar om att dessa “arbetarpartier” skulle satsa på arbetarklassen. Tyvärr hade vi rätt. Det handlar om att man kontinuerligt prioriterar stora projekt (vi tänkte här på t ex Bo01 och Citytunneln, Kims anmärkning) och höga löner till chefer och politiker. Dessa påstår sedan att det inte finns pengar till bl a vård och skola.
ur ett flygblad mot nedskärningar 2003 av AM’s stadsdelsgrupp.

Nedskärningar och motstånd

År 2002 var det val i september, och traditionsenligt hade den “röda” sidan makten i Malmö under ledning av Ilmar Reepalu. Lika traditionsenligt var det väl också att man börja skära ned 2003, lagom långt till nästa val med hopp om att man inte ska minnas till nästa gång det är dags att gå till urnorna. Först ut var Region Skåne (som inte Ilmar kan lastas för) som skulle lägga ner Vårdcentralen Eden på Möllan, trots att det var en av de bästa, enligt patienterna, vårdcentralerna i Malmö. Men här stötte man på patrull, det organiserades en demonstration på initiativ av den lokala hyresgästförening i kvarteret Dimman. Det kom 400 personer till demonstrationen, de flesta äldre och många patienter och personal på Eden. Själva hade vi hjälpt till med affischering inför demonstrationen, och inför beslutet som de ansvariga skulle ta så affischerade vi med deras namn och e-mejladresser så folk skulle kunna höra av sig till dom och säga sitt hjärtas mening. Vi arrangerade också en liten gatuteater där vi delade ut plåster och flygblad. Motståndet lönade sig och man de ansvariga, Sydvästra Skånes Sjukvårdsdistrikt, beslutade sig för att inte stänga Eden utan göra en “osthyvelsmodell” och skära ner lite här och var istället.

Nästan nedskärningsrunda gällde Södra Innerstaden, och även här ville S+V+Mp skära ner. Man ville stänga stadsdelens två öppna förskolor, en på Möllevången och en på Seved. Viktigt i sammanhanget är att Seved är Sveriges fattigaste innerstadsområde. Man ville även stänga två fritidsgårdar samt dra in resurser för narkomaners rehabilitering i stadsdelen. Organiseringen av Malmö Stad i olika stadsdelar med separat budget innebar mest att de lokala politikerna fick bestämma var de ville skära ner, i ett par stadsdelar vägrade vänsterpartister “ta sitt ansvar” och röstade, tillsammans med borgarna, mot nedskärningar. Men inte i Södra Innerstaden, deras starkaste fäste. Det skedde en mobiliseringen mot förslaget, främst från fritidsgårdarna och de öppna förskolorna, vi hjälpte till efter förmåga. På en vardagsförmiddag kom det så 140 personer till stadsdelsnämnden möte. Förskolorna, främst på Möllevången, hade bland annat mobiliserat föräldrar och barn och det blev rätt kaotiskt på mötet. Man kunde från början se att nämndens ordförande tillika sosse-hunden hade en räv bakom örat. Efter överläggningar så beslöt de att “bara” stänga en fritidsgård och dra ner resurserna för narkomaner. Flera anställda och anhöriga vilkas områden blivit “räddade” jublade. Det gjorde man säkert från stadsdelsnämndens håll också. Man såg vilka delar av nedskärningarna som det fanns ett starkt motstånd mot och skar istället ner på de minst stridbaras områden. På så sätt hade man kunnat splittra motståndet. Även om folk var på mötet och protesterade tillsammans var de ändå isolerade eftersom de kämpade för varandras resurser utan bara för sina egna. I tysthet och utan protester lades senare även den öppna förskolan på Seved ner.

Både dessa mobiliseringar var delvis segerrika men lämnade ändå en dålig smak i munnen, de rutinerade proffspolitikerna hade gjort så här i varje mandatperiod, man hade följt “det minsta motståndets lag” och gått ut med stora besparingar, för att sedan backa och skära på andra ställen om de mötte på ordentligt motstånd. Vi som kämpat mot besparingarna hade å andra sidan inte den kontinuitet och minne som politikerna haft. Vi kämpade mer som småbarnsföräldrar, anhöriga till narkomaner, ungdomar, patienter än som arbetarklass. De kämpade som kapitalets och statens nyttiga idioter mot sina egna väljare. Och jag har svårt att dölja mitt förakt för politikerna när jag skriver det här men också min besvikelse över dem bland de som protesterade som övergav de svagare, när jag skriver det här. Om man ska se “vår” roll i såna här sammanhang så är det kanske att få folk att lyfta blicken och tänka mer solidariskt när det görs nedskärningar.

Efter drygt två års arbete så lade vi ner stadsdelsgruppen, flera medlemmar hade flyttat och Autonomt Motstånd, vår “moderorganisation”, hade redan lagt ner sin verksamhet. Men de erfarenheter vi gjorde levde vidare i andra organisationer och andra projekt, bland annat i mobiliseringar mot nedskärningar på Malmö Allmänna Sjukhus, kampanjen mot AUC under Osynliga Partiet-tiden. Parallellt med vårt arbete fanns en hel del intressanta husockupationer i Malmö, men det får någon annan skriva om. Månhända får jag tummen ur och skriver om hur socialdemokraterna har organiserat sitt arbete gentemot fattiga stadsdelar runt om i landet, i form av Storstadsatsningen och Välfärd för alla.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant?