Jag kommer i ett par inlägg ta upp berättande. Både som konstruerade berättelser från företagens sida och arbetarklassens berättelser, med fokus på arbetslivet. En anledning för mig att dela upp artikeln i flera delar är så klart att den inte är färdigskriven än! Jag hoppas på respons, länkar, egna berättelser från läsarna som bidrag. En annan anledning är att jag är osäker på om den kommer bli klar annars.
En av de nyare idéerna inom management och marknadsföring kallas för “corporate storytelling”. Tankarna bakom är att den berättade historien är ett utmärkt sätt att kommunicera, och att det gäller både när man vill sälja en produkt och påverka sin interna företagskultur. Undersökningar visar att människor t ex litar betydligt mindre på vad som sägs om en produkt i en reklamfilm än vad en bekant säger om den. Helt oavsett om det som sägs i reklamfilmen är sant eller ej. Men för att förklara mig tangående företagskulturen kan jag ta ett exempel – berättelsen om att företaget är ett “familjeföretag” syftar till att få arbetaren lojal med tydligt definerade människor som hålls ihop av familjeband (i antagen motsats till att de hålls ihop av profitintresse) och detta är en ganska vanlig berättelse på mindre företag.
Mitt motiv för att skriva om eller “undersöka” detta ämne är (och management-teorier i stort) är att öka min egen förståelse (och förhoppningsvis några andras) för vad som händer på mitt eget jobb, varför företaget agerar som det gör. Jag vill ha det som utgångspunkt under mitt eget arbetsliv, i formerandet av “klassen-på-mitt-jobb”. Det är alltså inget akademiskt intresse från min sida, och artiklarna kommer inte heller fyllas av källor, men fråga gärna efter dom den som undrar.
Ibland när jag läser tidningar, bloggar eller vad det nu kan vara, får jag intrycket av folk tycker att företagen på något sätt “leder” nån utveckling och att det är de som kommer på saker och sånt. Att det är skitsnack är det här med storytelling ett utmärkt exempel på. Företagen är snarare tröga kolosser som springer vilse i skogen på orienteringstävlingen och får hyra in en helikopter för att ta reda på var alla andra är. Storytelling eller sagoberättande eller att berätta historier är något som den mer innovativa delen av befolkningen har sysslat med hur länge som helst. Sagan eller historian är sedan länge en tradition med fasta förankringar. Det handlar dels om rent nöje, att återberätta och dramatisera vardagshändelser, men också om ett sätt att formulera normer och värderingar. Att denna tradition har varit starkare bland de som inte kunnat läsa och skriva (och de som helt enkelt inte läser och skriver så mycket) är naturligt. Precis som det är en starkare tradition bland människor som bor, lever och arbetar tätare tillsammans. Historierna har delvis också berättats genom sång och till och med dans. Jag menar att arbetarklassens historia till stor del är en muntlig historia. Kunskapsöverföringen sker till mycket stor del genom att man berättar historier för varandra, historier om kamper som skett, om segrar och nederlag, om hjältar och svikare. För ett del berättelser kika in på Polkagrisar
Men att berättelserna är muntliga har ofta en extra poäng. Det är inte alltid meningen att de ska höras av andra än de invigda, det gäller allt från skvaller om chefen till Capoeira. Andra berättelserna ska höras av miljoner andra, som “The ballad of John Henry” som handlar om hur ångmaskinen konkurrerar ut de mänskliga arbetarna. Den är nog mest känd i Sverige i Johnny Cash’s version.
På min arbetsplats, eller rättare sagt; bland mina närmaste arbetskamrater existerar en hel del intern jargong, oftast är det skämt som är helt oförståliga för utomstående. De hänvisar ofta till konkreta händelser (som när vi haft mycket enformigt arbete) eller är förkortningar av smeknamn på chefer. Funktionen är för det mesta inte en organisering av arbetet eller ens ett organisering av motståndet mot arbetet, istället är funktionen att bekräfta och skapa en samhörighet, en gemenskap.
Corporate Storytelling är än så länge i sin linda. Det är inga direkt episka berättelser som sprids än utan de handlar mer om att förmedla en känsla för en produkt eller ett varumärke. Men det handlar också om att bygga upp en företagskultur. Att motivera arbetare till lojalitet med ledningen och företagets och få arbetare att göra företagets värderingar till sin egna. Så om Management By Walking Around handlade om att få tillgång till småpratet handlar Corporate Storytelling mer om att styra småpratet. Detta kommer bli ämnet för nästa inlägg.
Johnny Cash – The legend of John Henry’s hammer
Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det
Läs även andra bloggares åsikter om paris hilton, corporate storytelling, johnny cash, politik, jobb, management, samhälle
december 28, 2007 at 10:47 f m
Tycker du har en jäkligt intressant ingång. Frågan är bara om inte ”corporate storytelling” bara är ett nytt sammlande grepp från kapitalets tänkare och hjärnskrynklare för något som funnits länge. Är det så att de i detta begrepp sammlat och formaliserat erfarenheter så att de lätt kan tillämpas av alla företag?
Eller har det något mer? En extra spets som inte tidigare använts?
Ser helt enkelt fram imot nästa post där du lär klargöra detta närmare.
—
I mina vandringar i arbetarlitteraturen (skönlit och mer faktaorienterad) så stöter jag ständigt på detta som i moderna ordalag kallas management. Det är intressant att se hur det utvecklats från stenhårda patrialkaliska metoder; – Ni ska lyda!, till; – vi sitter i samma båt. Detta senare verkar bli riktigt effektivt iom socialdemokratin och fackföreningarnas centralisering och uppgång i staten. Sossarna finns på golvet och kan styra samtalen. De enskilda företagen och kapitalet i stort får tillslut (utresning av bångstyriga element, avdemokratisering och lagstiftining från statens sida) en management organisation som har förankring överallt. Bland arbetarna själva.
En management organisation med en ”story”. En ”story” om folkhemmet och arbetarrörelsen. En organisation som enhetligt utbildar sina funktionärer i sin mangement skola. Folk skickas på kurser där de får lära sig att förankra besluten men även ”argument”, tänkande och historiska konstruktioner.
Vilket lands kapitalägare skulle inte kapa sin vänstra arm för att få tillgång till en sån här fet management avdelning? Och vist är de svenska kapitalisterna är glada. Ryggdunkanden på pompösa middagar med management organisationens direktörer. Upprättandet av egna institutioner tillsammans med sossar o LO där de senaste rönen ( ex MTM, UMS) tas in från de ledande länderna och tillämpas i fullskala i sverige.
Men även institutioner för att skapa en grand ”storytelling”. Folkhemmet…
Sveriges management liknar den i de forna (national)socialistiska ländernas kommandokapitalism. Sovjet, DDR, Polen osv.
Idag verkar sosseriet i sin fackliga form eller i sin partipolitiska form inte ha samma funktion. De ställen jag jobbat på så är det helt jäkla uppenbart att facket är en organisation för uppåtsträvare och svin. Den ”storytelling” de sysslar med skiljer sig inte särskilt från företagens glammiga prylar om individuella val. De käns inte så närvarande som jag fått intrycket av att de varit under seklets tidigare år. (eller ens under de år då facket förlorade sin förankring direkt nere på golvet dvs 50 – 70 nångång).
Är sosseriet idag som vilken personalavdelning som helst? För vem lyssnar på de löjliga ”detta gör vi tillsammans” som vi brukar få höra på presonalmöten där företagets verksamhet och vinst gås igenomavnån chef-jävel?
december 28, 2007 at 5:37 e m
Det var extremt intressant vinkling du har på folkhemmet där. Jag tänkte faktiskt ta upp det men från en lite annan synpunkt – nämligen den att företagen i sin marknadsföring faktiskt anknyter till folkhemmet ”Per Albin byggde folkhemmet, Ingvar Kamprad inredde det, Clas Ohlson reparerade det.”
När det gäller just IKEA är de ledande inom Storytelling, och har nya grepp och tankar. Men som du är inne på så handlar det rätt mycket om kommunikation allmänt.
Management-litteratur är lite svår som källa tycker jag, det verkar nämligen vara rätt lätt att tjäna storkovan på ordbajseri i just den branschen – man får försöka se vad företagen rent faktiskt använder. Och för det måste man ha en hel del respons från folk som jobbar på golvet!
december 28, 2007 at 9:04 e m
Jo den litt jag stött på inom området har varit mkt skitsnack. jag har faktiskt tom läst en kurs på univeristetet där management ingick. Kanske det var därför det var mkt skitsnack i de böckerna jag stötte på. Akademiskt språk och framställning är ju jävligt repetivit o odynamiskt.
Verkar dock som att folk som läser management på universitetet läser ”organisationsteori”. Under den så tas en mängd olika managementskolor upp. Frågan är ju vilka som läser böckerna och hur de används. Det borde ju finnas en mängd olika utbildningar att skicka sina arbetsledande delar av personalen på. De olika näringslivs organisationerna vet jag har anordnat kurser som medelemmar kan skicka sin basar o chefer på. Frågan är om mer av detta görs på univeristet och i direkt affärsdrivande institutioner idag (konsulter osv).
Apropå facket o management… Tydligen så skickade posten ab sekos fackligt aktiva på en kurs. Där fick de lära sig hur de skulle förankra det nya skitavtalet hos sina arbetskamrater. Gick tydligen inte så bra. Vart lite sovjet över det hela. ”kolla vad bra det nya avtalet är! Ni får ju ett par hundralappar till om året!”…
Det dära med att anknyta till folkhemmet har jag åsså stött på direkt från svenskt näringsliv när det talas om statens näringspolitik i allmänhet. ”Samförstånd”.. Boken ”Arbetsrätt och klassherravälde” av gösta hulten, har en hel del smaskiga att bjuda på i den vägen. Rekomenderar den Varmt (bortser man från r:andet är den prima ;).
IKEA verkar grymma på att anknyta till det allmänna tankegodset. Om inte annat verkar de ju vara skickliga på att dansa på likets (folkhemmets) grav.
december 29, 2007 at 12:42 e m
Jag tror att den privata sektorn är otroligt mycket större när det gäller management.
Vet du förresten mer om postens kurs?
december 29, 2007 at 3:19 e m
Nea, men jag kan fråga en vän som vet nästa gång jag stöter på an.
Annars tror jag att mail till postverk@gmail.com skulle kunna ge en del i den frågan.
december 29, 2007 at 4:29 e m
Välfärd för alla är väl ett fint exempel på ett försök att fortsätta den fina historien om folkhemmet, även om det inte alltid fungerar så försöker man ju åtminstone organisera lokalbefolkningen på olika sätt.
Man talar hela tiden i dokument om vikten av att ”lyssna” på befolkningen, jag tror inte att det är en slump. (Ett liknande exempel är ju Garaget i Malmö, man har kontinuerliga stormöten för att utforma ”biblioteket”).
Det intressanta med VFA är väl att det pendlar emellan en patriarkal attityd och en mer vänsteristisk/humanistisk jargong, där det gemensamma problemet verkar vara någon slags fixering vid rädsla och kris (krispolitik verkar vara tidens tecken: allt är i kris, miljön, staterna, företagen, ekonomin osv. och alla beter sig därefter, lika hysteriska som Al Gore), främst att Malmö har och kommer att få än mer arbetslösa ”icke-svenska” ungdomar. KRIIIIIIS! Men det lyser igenom allting: ta övervakning och ljussättning av staden, argumentet är ju å ena sida patriarkalt (”du har väl inget att dölja?”) och å andra sidan mer p.k. (bort med banditer, araber och andra våldtäktsmän). Kanske lite långsökt, mer nära det här med corporate storytelling är att man förra året började inrikta sig mer på ungdomsverksamhet och ungdomsdelaktighet. Folkhälsoenheten har givits i uppdrag av Malmö stad att organisera verksamheter som ska leda till att ”ungdomar ska ha verklig tillgång till välfärd och makt”. Och verksamheten handlar alltså om att fånga upp historier från unga, att man ska lyssna på hur ungdomar har det, vad de gör, hur de kan lyckas osv.
december 30, 2007 at 8:39 e m
[…] storytelling, folkhemmet, IKEA, jobb, myter, politik, samhälle | Som jag skrev i slutet av del 1 så kommer jag i denna del gå in på hur Corporate Storytelling används rent praktiskt. Men […]
januari 8, 2008 at 1:16 e m
Postenkursen handlade process-styrning. Tidigare har terminalarbetare placerats ut på olika arbetsstationer och maskiner efter kompetens och behov. Nu ska man vara på samma process i betydligt högre utsträckning. Bytestider ska elimineras och genom att göra exakt samma sak hela jävla tiden ska man bli lite snabbare på det också. Ökad belastning och mer arbetsskader kommer som ett brev på posten. Dessutom riskerar man att avskärmas från arbetskamrater eftersom man bara ska jobba med folk i sin processgrupp. Iaf. förtroendevalda från både Seko och ST fick gå på kurs där de skulle lära sig framställa nymodigheten som något positivt. En av soporna råkade försäja sig på en arbetsplatsträff: ”Tidigare tyckte jag inte heller att det här verkade vara så bra men nu har jag vart på kurs och lärt mig.. Öh.. Hur var det nu vi skulle säga…”. Vad det positiva skulle vara kan jag inte riktigt komma ihåg. Tror det handlade om att om man hade tur kunde man få vara mer med folk man tyckte om (är ju lika stor chans att man inte får vara med de man tycker om) och att man skulle bli bättre på det man gjorde och det skulle ju vara bra (!).
februari 12, 2008 at 2:08 e m
[…] det inte enbart är för att man dra samma politiska slutsatser. Jag har för övrigt skrivit om berättande […]
februari 17, 2008 at 8:14 f m
[…] Greenpeace skriven av Folkkommissarien. Texten är ursprungligen en kommentar till artiklarna om corporate storytelling. Here we […]