Så har det gått några dagar sedan den misslyckade reclaim-festen i Rosengård. Men jag menar på att de problem (även om alla inte ser problemen) för den autonoma rörelsen som blev aktuella denna dag har djupare orsaker än att t ex Reclaim-konceptet är problematiskt. Jag har inte tid att skriva något själv men publicerar en gammal text från Tyskland, förhoppningsvis kan det också visa på att det inte är första gången vi ser samma problem. Speciellt början av texten är bra. Håll till godo:
I
Den autonoma rörelsens historia är en historia om kampanjer. Även vi hoppades att det skulle växa fram en kontinuerlig politik ur dessa enfrågerörelser. Sedan antikärnkraftrörelsen 1986 har vi bedömt detta koncept som helt ödelagt. Trots detta har vi i brist på alternativmed gnisslande tänder deltagit i IMF- och Shellkampanjen, även om vi anade att de strax skulle bryta samman. Vi tyckte att en otillfredsställande praktik var bättre än ingen praktik alls.
Med detta inlägg tar vi ställning mot de senaste kampanjerna. När vi tar upp exempel, då framförallt anti-OS-kampanjen, så går vår kritik att överföra även på till exempel toppmöten- och flyktingkampanjer.
Vi har inget principiellt att invända mot en OS-, flykting- eller toppmöteskampanj. Men kampanjerna måste vara ett resultat av en strategisk diskussion och inte en ersättning för den.
II.
En politisk rörelse måste utarbeta en analys av samhället, och därigenom delta i ett permanent offentligt meningsutbyte (så långt repressionen tillåter det) med varandra såväl som med andra grupper i samhället. Ur denna analys måste man bestämma vilka medel och vilka betoningar som är lämpliga under de rådande förutsättningarna.
III.
Den autonoma praktiken ser som bekant annorlunda ut. En heltäckande samhällsanalys ägnar man sig åt varken inbördes eller i dialog med andra samhällsgrupper, varken offentligt eller internt – i alla fall inte i de egna smågrupperna, som för sig helt saknar politisk handlingskraft och i ännu mindre grad skulle kunna uppnå samhällelig relevans.
IV.
Så fortsätter ständigt denna väntan på yttre händelser – på stora projekt, politiska motståndares möten, angripande fascister, utrymda ockuperade hus. Egentligen borde vi då och då bjuda våra motståndare på middag, eller ordna en kvartersfest till deras ära; hur långtråkig skulle inte hösten 1988 ha varit utan IMF, hur tråkigt skulle det inte vara i München utan toppmötet 1992 och hur segt skulle inte livet i flera av de ockuperade husen vara utan attacker från snuten.
När alla blir lättade av en anledning att få demonstrera och samtidigt klagar över det utåt, blir det schizofrent. Men sysselsättningsterapi är tyvärr inget politiskt perspektiv.
V.
När såväl ansatsen som formen (högsta militans på alla plan) för politiken ligger fast, uppstår nödvändigtvis ett instrumentellt förhållande till teorin. Teori används bara för att ge sin välsignelse åt den på förhand beslutade praktiken. Detta leder till en minskad förståelse av teorin; teori är inte längre beskrivandet av samhällsförhållanden och de därur följande möjligheterna att ingripa, utan blott en beskrivning av motståndarens intriger. Till och med rena faktauppräkningar får beteckningen teori. Som konsekvens slår det självavslöjande begreppet ”innehåll” genom: formen är redan given, den behöver bara fyllas med innehåll. Vari detta innehåll består är närmast likgiltigt, bara formen är intressant. Vi tror att även våra beryktade tysta stormöten hänger samman med detta falska förhållande mellan teori och praktik. För den som redan på förhand bestämt praktiken, så att det inte längre är möjligt att diskutera strategi, för den återstår bara de tekniska detaljerna: de gamla kära diskussionerna om kedjor eller ej, maskering eller ej och så vidare.
VI.
Vi förkastar kampanjerna av flera skäl: både politiska och personliga. Våra personliga skäl är dock generaliserbara och därigenom också politiska.
Att inte kunna lära sig av sina erfarenheter är att tvingas göra om sina fel, eftersom det helt enkelt inte finns några bestående forum där erfarenheter bortom ren manöverkritik kan diskuteras, och att inte kunna diskutera Hur utan bara Om en kampanj ska bedrivas; det kanske man står ut med personligen en eller två gånger. Men efter det hjälper inte ens uppmålandet av fienden i de vildaste färger längre.
Denna politik är fullkomligt oanvändbar till att upphäva de enskildas samhälleliga objektförhållande; tvärtom förstärker de dem ytterligare. Då politiken inte utvecklas från en självbestämd utgångspunkt utan endast motsätter sig fiendens strategi, blir vi själva i vår politik fortfarande bara offer för deras planer och tidsmässigt handikappade. Även en fisk som nappar på betet och stretar emot är ett offer för fiskaren.
Vi är inte heller längre beredda att utjämna politiska fel genom subjektivt ökat engagemang. Om det inte är politiskt önskvärt, som nu vad gäller den autonoma delen av Anti-OS-kampanjen, att bedriva ett intensivt offentlighetsarbete, så att verkligen tiotusentals människor kommer på fötter, går vi trots magknip inte till demonstrationen bara för att det inte ska se så beklagligt ut. Det leder bara till en bekräftelse av tesen att det räcker att mobilisera inom rörelsen.
Politiskt tycks oss praktiken under tiden inte bara otillräcklig, utan allt från falsk till kontraproduktiv. Som otillräcklig betecknar vi till exempel en radikal praktik som endast sträcker sig till en delfråga (internationalism, fångar etc), och som knappt eller inte alls försöker utarbeta ett samlat revolutionärt projekt. Men hellre en sådan praktik än ingen alls.
En politik med heltäckande revolutionära anspråk, som istället för strategiska diskussioner bedriver ett krampaktigt sökande efter anledningar, som är fången i önsketänkande och därigenom skapar illusioner (”kanske tar vi med denna kampanjsteget till kontinuitet”), som inte leder till ett tillägnande av politiska begripligheter utan snarare till politisk oduglighet, kan på längre sikt bara föra oss bakåt även om till exempel själva OS likafullt kan vältas omkull. Vi kan då även konstatera en varaktig skadlig efterverkan av kampanjpolitiken: det finns visserligen kvar en aning om den egna hjälplösheten, men det fattas varje instrument för att förklara den eller överhuvudtaget kunna föreställa sig politik på ett annat sätt. ”Vi gör ännu en kampanj, vi vet visserligen att detta inte är det optimala, men vi kommer inte på något annat” är en politisk bankrutt-förklaring.
VII.
Den som bara bevakar och angriper fienden under deras offensiv, har redan förprogrammerat sitt eget nederlag. Att angripa den starkaste punkten leder högst sällan till framgångar. Även om man uppnått några sådana vinster behåller vi ett märkvärdigt ointresse för dem. Då fienden alltid är på offensiv någonstans, blir framgången knappt noterad och än mindre till nytta, utan snarare skyndar man vidare till nästa fråga. (Endast rent militära framgångar noteras, som 1 maj 1987 och 1989; dessa blir till myter). En sådan politik, som inte kan notera några framsteg, måste leda till demoralisering eller smärre psykologiska störningar. Bilden av fiendens allomfattande makt förstärks. En politisk teori, som bara ser fienden i angreppsögonblicket kan bara leverera en ofullständig bild av samhället. Då den militanta vänstern håller denna bild för fullständig, blir det i grunden fel. Tesen att samhället blir alltmer fascistiskt har här sitt urprung, och denna legitimerar i efterhand den ständiga konspirationstänkandet och leder därigenom till fortsatta avgränsningar från verkligheten. Likaså legitimerar det en underskattning av alla andra aktionsformer än det direkta angreppet. Så blir hela frågor där det vid första anblicken inte verkar finnas några utsikter för direkta aktioner överlåtna åt reformisterna (till exempel sjukvård, arbetsplats-, skol-och universitetskamper). Därav följer att det är slut med politiken som rör de egna behoven, utom på de få punkter där det verkar möjligt att göra ett militant angrepp. Detta hör till de faktorer som förklarar det ringa intresset för framgångar i de pågående kampanjerna.
VIII.
Alltså är den autonoma kampanjpolitiken en de facto-reformism. Efter antikärnkraftrörelsens sista höjdpunkt gick det inte att förneka: det autonoma konceptet, att intervenera genom militanta angrepp i delmålsrörelser, att driva kampen från kravaller till revolution och från enskilda frågor till kamp mot hela systemet, gick i spillror. Istället blev de autonoma De Grönas beväpnade gren.
Medan de autonoma kom ut svagare ur kampanjerna än de gått in i dem, trots eller snarare på grund av de delframgångar som tillkämpats inte minst genom deras egen insats (då föll ansatsen bort och rörelsesvackan trädde in), så ökade De Grönas röstsiffror och gick från enfrågeparti till heltäckande samhällskraft. De autonoma stod för rubrikerna, för de politiska trycket, medan De Gröna visade fram politiskt konkreta begrepp och förstod att binda in delkamper i ett mer långsiktigt politiskt arbete. Historiskt sett är detta ingen ny konstellation. Vid flera tillfällen har det funnits massrörelser, som använts av ledare/andra samhällskrafter för deras egna mål. Detta kommer ur att massrörelser på grund av sin klassammansättning inte kunnat utveckla politiska koncept. Det nya är bara att de autonoma försöker sälja den situation som alltid föds på nytt ur nöden som politiskt recept, och därmed frivilligt ställa massan till svars, på vars axlar historien skapas. Och detta fastän man utifrån sin materiella situation egentligen vore fullständigt kapabel att utveckla egna koncept.
Vad företogs då åren efter 1986, inte för att vricka omkull saker utan bara för att undfly de-facto-reformism-trots-den-revolutionära-förpackningen?
– Miljöfrågan övergavs, då reformisterna här var mest genomorganiserade.
– Andra frågor togs upp allt starkare: flyktingar, omstrukturering etc, då man hoppades att reformisterna inte skulle kunna ockupera detta område.
– En ilsken gränsdragningsiver gentemot enstaka reformistiska analyser och fasthållande vid förment radikalare analyser, för teser som förklarade fienden som ondare. Så höll vi den ekonomiskt-maktstrategiskt analyserande gulfkrigsparollen ”Inget blod för olja” för mer realistisk än försöket att tolka kriget som ett ”förintelsekring mot den arabiska befolkningen”. Försöket att avgränsa sig gentemot reformisterna i analysen av fiendens planer istället för i de samhälleliga perspektiven, ledde till konspirationsteorier som inte lät sig beläggas alls.
– Man övergav ställandet av några som helst konkreta krav (”Vi är bara där”)
– Man övergav alla förbund med reformister, nämligen alla som inte hörde till den militanta vänstern.
Framgången är lika med noll.
Antingen övade man sig i politisk existentialism och kunde inte formulera något politiskt mål överhuvudtaget vid sidan om stojets omedelbara angreppspunkter (första maj) vilket i slutändan innebär att man förlorar hela det politiska perspektivet. Eller så måste man göra erfarenheten att reformism inte är en fråga om tema, och att varje tema i slutändan då låter sig ockuperas av reformismen. Följden blev då återigen den gamla arbetsdelningen, som nu visar sig en gång till i OS-kampanjen: de autonoma gör aktiviteterna på gatorna och iallafall ytterligare ett arrangemang i ”Ex” (Berlins Kafe 44) för dem som redan var insatta, Alternativa Listan, Naturskyddsförbundet och andra organiserar offentliga debatter, pressarbete etc, och tolkar då också de autonomas aktioner gentemot pressen (”Polisen ville få fram övergrepp”).
Efter att det uttryckliga avvisandet av varje samarbete med reformisterna i IMF-kampanjen 1988 var lika splittrat som den intensiva allianspolitiken fram till 1986, så existerar inte alls någon gemensam linje längre: varje grupp bedriver allianspolitik efter vad de själva tycker är bra och med ett klart godtycke. Framgången med OS-kampanjen kommer att vara följande: Alternativa Listan stiger stärkt ur konfrontationen, som de behöver för att bli kvitt sin nödtvungna image- och profilförlust. De autonoma kommer i slutändan rådlöst vänta på nästa möjlighet till militant angrepp, och de kommer hursomhelst att se med ro på de personella förlusterna, eftersom deras politik alltid kostar. Alltså, Alternativa Listan går politiskt stärkt ur kampanjen hur den än går, medan de autonoma inte blir stärkta ens om de uppnår sitt omedelbara politiska mål, stoppandet av olympiaden.
IX.
Den flåsiga kampanjpolitiken är en följd av vägran att föra en organiseringsdebatt. ”I sin planlöshet och därför perspektivlöshet låtsas scenen vara en organisationsform för känslan av att komma framåt (det skulle då vara så att själva rörelsedynamiken inger oss den känslan även utan vår medverkan). Min tes är då att det även för sig i rörelsens djup är nödvändigt att prata om något så abstrakt som organiseringsfrågan, eftersom vi annars knappast längre kan förnimma något annat än oss själva och aldrig kommer att uppnå någon samhällelig relevans”. (Teser om kulturbegreppet, Interim 155/1).
Också reformismproblemet går inte att komma åt på något annat sätt. En revolutionär rörelse kan inte ta formen av medborgerliga initiativ (hur underjordiska de än må vara) eller så kommer den bara kunna uppnå de mål som sådana har: att förhindra vissa projekt och därmed säkerställa och befästa det samhälleliga normaltillståndet.
Den politiska seismograf-funktionen som proteströrelser under tiden har för det tyska systemet, den har också de autonoma. På samma sätt som dessa visar var den samhälleliga konflikten står på ett tidigt stadium, så visar den också ett korrektiv till den härskande linjen i rättan tid, utan att kunna bygga vidare organisatoriskt på den konfliktpotential som uppstått. När reformistiska koncept drivs genom är detta oftast en fråga om svaghet och oförmåga hos den revolutionära vänstern. Det är ingen lösning att inte resa fler konkreta krav. Det är en lyx för dem som inte tycker det är nödvändigt att uppnå framgångar som lägre hyra, ingen olympiad, uppehållstillstånd för flyktingar. Det som skiljer är vem som går stärkt ur konkreta kamper. Det kan en politisk formation göra bara när den lägger fram koncept som rör hela samhället, när den kan vinna dem som deltar i kampen för långsiktigt arbete. Kampanjer kommer att äga rum trots vår kritik. Detta är vänsterns konservatism: när det är dåliga tider, där allt runt omkring oss förändras, klamrar man sig alltmer förtvivlat fast vid det gamla. Åtminstone på lång sikt ger detta upphov till haveri. En grupp som inte tar sig an de historiska förändringarna kommer bara leva vidare som sekt utan politisk relevans, om den lever vidare alls.
”En av de allra viktigaste frågorna som rör det politiska partiet hänger ihop med denna rad av fenomen; nämligen huruvida partiet är kapabelt att reagera mot vanans makt och tendensen att mumifieras och bli anakronistisk. Partier uppstår och konstituerar sig som organisationer för att bemästra situationen i historiskt livsviktiga moment inom sin klass, men inte alltid förstår de att anpassa sig till de nya uppgifterna och epokerna, inte alltid förstår de att utvecklas i relation till de komplexa styrkeförhållandena (och de motsvarande positionerna för respektive klass) i ett visst land eller i internationell skala. I analysen av den här utvecklingen hos partierna måste man göra åtskillnad mellan den samhälleliga klassen, partimassorna, byråkratin och partiets generalstab. Byråkratin är den farligaste vanemässigt konservativa kraften. Om den i slutändan bildar en storhet som är solidarisk, självtillräcklig och känner sig oberoende av massan, så blir partiet anakronistiskt och i ögonblicken av akut kris töms det på sitt samhälleliga innehåll och svävar fritt i luften.” (Antonio Gramsci)
Heinz Schenck
Översättning: M Wåg & M Forshage / Stockholms Autonoma Marxister
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Uppskjutningen framflyttad 24 timmar, eiz skriver Förtryckta patienter i kölvattnet från vårt lands psykhistoria, Kaj Raving skriver Bestraffa inte klimatsmart resande, Johan Frick skriver Låt inte sverigedemokrater rita om kartan för oss, kamratwot skriver Back to school, Anders_S skriver Inte bara Göteborg har drabbats av ungdomsoroligheter de senaste dagarna
Kim Müller 
augusti 25, 2009 at 6:21 f m
Ett problem som vi måste ta i beaktande är att den autonoma rörelsen fungerar som en social miljö, en miljö där människor inte vågar ta politiska konflikter med varandra eftersom det kan skada stämningen i rörelsen. Men i verkligheten finns det inte längre en autonom rörelse, utan ett gytter av perspektiv och grupperingar, som hänger samman just som en miljö. Därför blir själva den sociala sammansättningen ett politiskt problem som man måste lösa genom att separera sig ifrån miljön. (I The coming insurrection finns en svidande kritik av miljön som påminner om Camattes kritik av organisationen.)
Det är därför som jag tycker det är viktigt att andra aktörer, som inlemmas i nämnda miljö, vågar vara självkritiska och hårda här: jag tycker exempelvis du var otydlig från första början i dina kommentarer om RTS. Även om du använde dig av bloggen för att också få fram kritik av RTS, så blev dina inlägg en del i den oseriösa aktionen. Varför inte använda bloggen till att ställa de seriösa frågorna:
1) Varför använda sig av en beprövad konfrontativ strategi som ett sätt att räcka ut handen?
2) Varför använda sig av borgerlig media om man inte förstår hur media fungerar?
3) Varför jubla över att islamister som Basem Mahmoud samarbetar med en? (Det är ungefär som att söka samarbete med Mohamed Omar för att man vill göra något i Grottsunda.) Idag publiceras det tom ett citat i Sydsvenskan där aktivisterna säger, ”Basem ville ha oss där”, eller liknande. DET BEVISAR ATT DE INGENTING VET OM SITUATIONEN I ROSENGÅRD.
4) Varför påstå att borgerlig fulmedia (och varför använda sådana termer ens) ljuger om tillställningen när det är tydligt att det är anarkisterna som hallucinerar. Vad är värst liberal ideologi eller anarkistisk hallucination? Ideologi är åtminstone en förvrängning av verkligen. Hallucinationer är att se spöken, se varsel och tecken där det inte finns några. ”Vi är visst välkomna.”
5) Varför vågar ingen ta upp de socialpsykologiska konsekvenserna av deras agerande? Som att man i ren autism vägrar erkänna att man gjort fel, det är typiskt för en sekts beteende. När verkligheten omkring en visar sig avog till ens frälsningsbudskap blir man alltmer intresserad av att skrika ut ens budskap.
Allt detta bottnar i att autonoma inte gjort klart för AFA Julia att de är oseriösa, obegåvade, ointelligenta, och opålästa, ja fullkomligt världsfrånvända.
Och det finns ett stort problem i att Café Amalthea upplåter sina lokaler till deras försök att ta kollektivt självmord inför pressen, varför gör de det? Jag känner att man nästan borde bära ut alla riff-raff nummer, Dissident, Kämpa Tillsammans-prylar därifrån. Det är helt enkelt pinsamt att ha med sådana människor att göra.
Vi behöver vara stränga och konsekventa.
Detta skrivet i all hast, på jobbet. Ursäkta den dåliga svenskan.
augusti 25, 2009 at 6:42 f m
Väl talat Marcel. Det allra mest oroande med detta är absolut avsaknaden av insikt hos arrangörerna, och hur mycket det bevisats gång på gång att de, som du säger, inte har någon koll alls på Rosengård.
Någon, som uppenbarligen jobbar på Rosengård, skrev frustretrat på soc.nu att
”Det finns att göra på Rosengård. Inte genom kravaller och vandalisering utan genom hårt dagligt politiskt arbete. Och genom stöd till dem som behöver det.”
Och det ska vara på Rosengårdsbornas villkor. Man kan inte springa in och gapa om att ”alla talar svenska”-regeln är rasism när Rosengårds ungdomar själva tycker att det är en bra regel och själva har varit med att ta fram den. Det finns fler sidor än så.
Nu blir kontentan att allt de autonoma hållt på med därute senaste året har varit att jaga upp folk och ställa till bråk- och att man har samarbetat med folk som GÖR Rosengård oroligt och som gemene man därute inte vill veta av/tom är rädda för.
augusti 25, 2009 at 7:22 f m
Bara lite historia:
Shellkampanjen (om ni menar den mot regimen i Sydafrika under 80-talet), var en sammanhängande politisk kampanj. Där fanns en analys och ett samarbete med ANC i Sydafrika, bl a. Kyrkornas världsråd deltog (och kyrkorna är så att säga väldigt långsiktiga…).
Det fanns emellertid en del som brände ned Shellmackar, tvärs emot Shellkampanjens avsikter och metoder. Detta var, som vi såg det från Shellkampanjens sida, mer eller mindre sabotage mot allt det arbete vi la ned. (Det hände att vi hade en stor kampanj med många deltagare och någon idiot försökte sätta eld på en Shellmack i närheten. Det är snabbt gjort att få eld på bensin och ett effektivt sätt att sabotera. Men inte för Shell utan för oss.)
Jag för min del drog slutsatsen att de som brände ned Shellmackarna troligen var utsatta för infiltratörer och jag har fortfarande inte slutat fundera över vad som hände. Som jag påpekat nu några gånger så tror jag att den paranoida stämning som de som brände ned Shellmackarna själva skapade bidrog till att de inte förmådde tänka, inte förmådde urskilja vän från fiende.
Sånt här förstår de som motarbetade vänstern. Underrättelsetjänster är tränade i den sortens tänkande. Och som världen såg ut så var CIA inte direkt på vår sida. Men jag tror de fanns bland sabotörerna. Mer eller mindre inbjudna pga av sabotörernas oförmåga att tänka.
augusti 25, 2009 at 8:50 f m
Marcel: Jag tycker du gör det enkelt för dig genom att begränsa kritiken till AFA Julia eller reclaimet. Jag tycker det handlar om så mycket mer, på det stora hela är det också en hel del av problemen som finns inom en bredare vänste: aktivist-identiteten, den självpåtagna representationen, synen på ”förortskids” som revolutionärt subjekt, opportunism istället för långsiktigt basarbete, en ovilja till förändring osv.
Jag var absolut för positiv innan reclaimet, precis som t ex Labyrint trodde jag att de hade en förankring som de inte hade. Jag tog helt enkelt för givet att man inte sköt så mycket i blindo som man gjorde.
Dessa problem blir bara mycket tydligare när det gäller den autonoma rörelsen, mest pga av att man är konfrontativa.
LeoB: Det handlar om Shell-kampanjen i Väst-Tyskland, jag tror inte den såg likadan ut som i Sverige men vet inte riktigt.
augusti 25, 2009 at 8:53 f m
Kim: Kampanjen mot Shell under apartheid-tiden i Sydafrika var världsomspännande, men en del drev, som jag påpekade egna ”shell-kampanjer” som tyvärr nog mest motverkade målet.
Men du menar kanske en senare kampanj? Nigeria?
augusti 25, 2009 at 8:57 f m
Ja, alltså, det var samma Shell-kampanj, men vad jag vet så eldades det inte Shell-mackar i alls samma omfattning i Tyskland som i Sverige (det attackerades alltså FLER shell-mackar i Sverige än Tyskland, trots att Tyskland befolkning är mycket större). Jag vet inte hur de väst-tyska autonoma shell-kampanj såg ut. Men det är lite OT också.
augusti 25, 2009 at 11:20 f m
Jag håller delvis med i Marcels kritik men kan bara hålla med Kim Muller att det var omöjligt att ha överblick över arrangörernas förarbete. Jag vet åtminstone inte vad de gjort där innan förutom det som visades i filmen som lades upp här på bloggen.
Problemet såsom jag ser det är väl att man faktiskt lyckades ha en fest (hur stor den än var och vilka som än var där) och att det förmodligen isåfall var det enda syftet med hela kalaset. Därför tycker man väl att man också har lyckats. Alltså är det väl inga hallucinationer vi pratar om utan bara ett trist faktum.
Men som ”politiskt projekt” blev det ett katastrofalt misslyckande.
augusti 25, 2009 at 11:25 f m
Undrer meg litt over teksten, det er jo stort sett den samme kritikken som leninister (og såkalte plattformister) kommer med overfor de autonome. På den ene siden så er det mye å kjenne seg igjen i, men på den andre siden så ser jeg ikke helt hva slags alternativ man har å stille opp med. Skal man lage et autonomt parti?
augusti 25, 2009 at 6:25 e m
audun: Ja, jag håller väl i stort sett med. Texten kommer med en del vettig kritik, men ger inte så många svar eller alternativ.
Själv läser jag just nu in mig lite på ”anti-aktivismen” och har läst ett par gamla texter:
Ge upp aktivismen, Andrew X
Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet, J.Kellstadt
samt ”vi är inga kampanjnissar”
Den som, på det stora hela, är klart bäst är J.Kellstadts artikel. finns som pdf här:
http://www.riff-raff.se/7/antiaktivismen.php
Som jag ser det är alternativet inget parti utan långsiktig basorganisering.
augusti 25, 2009 at 8:37 e m
Kim: Aha, tack det hade jag glömt bort.
Men det är kanske inte OT varför du anser att Shell-kampanjen inte var riktigt värd att satsa på? Hur tänkte du då? Var det egentligen kampanjen som var problemet, eller var det kanske organiserandet av den?
För mig hade den så pass mycket reell anknytning till annat så att jag inte hade några svårigheter med den. Det var kanske mest detta att vi försökte hjälpa till självständighet, hjälp till självhjälp. Och att det verkade finnas tankar som jag definitivt sympatiserade med bakom önskan till självständighet. Inter för att jag trodde att den skulle bli lätt utan mer för att jag hoppades att tankarna som i grunden fanns inom ANC (icke-våld) skulle kunna reformera de problem och önskningar vi brottas med här också, dvs makten över vår egen vardag och viljan till solidaritet.
Nu ser vägen längre ut än jag hoppades, men jag hoppas ändå.
augusti 26, 2009 at 4:11 f m
Leo: Hmm, jag vet inte vad du menar. Jag har/hade inget speciellt mot Shell-kampanjen. Det är alltså inte jag som skrivit texten ovan. Jag var lite för ung för Shell-kampanjen och känner inte till den så bra.
augusti 26, 2009 at 6:31 f m
Jag tycker att det är starkt av dig att erkänna den som ett misslyckande, reclaim-festen i rosengård alltså.
augusti 26, 2009 at 1:40 e m
@Matsa
Det gör nog varje vänsteraktivist med förmåga till reflektion.
augusti 26, 2009 at 1:55 e m
Kim: Ah, förlåt, jag glömde att det inte var din text. Och att du kanske var för ung då.
Hm, vad kan vara värt att förklara idag? Kanske att Shell-kampanjen i grunden var en icke-vålds kampanj, ett försök att underminera apartheid-regimens styrka utan våld. Och att den troligen var mycket effektiv (om man ser till verkan mot apartheid-regimen). Jag jämförde t ex med kostnaderna apartheid-regimen hade för kriget i Namibia och det var så vitt jag kunde bedömma i samma storleksordning som kostnaderna orsakade av Shell-kampanjen. Tillsammans tror jag att det blev för mycket för apartheid-regimen.
Viktigt nog också att Shell-kampanjen bars upp av det som var så nära ett politiskt parti som möjligt, dvs ANC. Organisationerna runt omkring stödde ANC. Utan ANC hade kampanjen kanske varit meningslös och bara lett till kaos. (Det blev ganska mycket kaos ändå och skumma krafter skodde sig på kampanjen, men jag tyckte att nettot var positivt. Någon bättre väg syntes inte.)
augusti 26, 2009 at 10:47 e m
Jag tycker det är lite humoristiskt att de högerbögar och SD-sympare som tidigare alltid skrikit högt om yttrandefrihet och hur hemska muslimska patrikarker nu skriker sig hesa av lycka när reclaimarnas yttrandefrihet stör.
augusti 27, 2009 at 8:58 e m
Detta är en viktigt diskussion som kommer bort i allt trams över allt annars. Vad gäller den autonoma rörelsen kontra miljö så tror jag inte man ska lura sig själv för mycket. Har vi inte alltid varit en miljö i första hand, bara att det har funnits tydligare riktningar/projekt i bland – och är det inte bristen på ett sådant projekt som öppnar upp för stolligheter som detta?
Jag tycker faktiskt inte att det räcker att säga att man ska vara strikt och konsekvent. Vi, och nu menar jag vi som ett kollektivt ”vi”, måste faktiskt ta ansvar för hur vi hamnade här. Vi gav upp, eller blev utmanövererade och marginaliserade. De projekt vi drev blev isolerade hade de inte varit för saker som Vår makt och ( ) hade kontinuteten varit helt bruten. Vårt ansvar är inte bara att vara konsekventa och ärliga, vi måste våga satsa på saker vi tror på och driva detta. Det handlar inom bara om ”frågor” eller ”områden” eller ”konflikter” – det handlar om att materialisera ett förhållningssätt. För det var ju faktiskt var det som var styrkan för oss skåne-autonoma tidigare. Vi visste vad vi pysslade med. vi hade en uppsättning pyrlar vi körde, och när vi körde dom visste vi ungefär vilke konsekvenser det skulle få. vi var rätt kassa på mycket, men det vi var bra på var vi faktiskt jävligt bra på…
det är ju detta som AFA-tokar har att erbjuda idag. de har ett politiskt koncept som är lätt att inkluderas i och kopiera. 1) starta blogg 2) identifiera moralisk lättupekad fiende och slå på denna (nazist om inget annat finns) 3) nätverka i sociala sammanhang 4) få med fler i gruppen 5) slå fler nazister, alt hitta någon annan att slå på. enkelt, och helt meningslöst (mer eller mindre)… Dynamiken i shell-kampanjen uppfyllde samma krav (lätt att kopiera, stark fiendebild), föresten.
Men att ett sådant självmordskoncept kan vinna framgång beror ju just på att det finns ett tomtrum – inte bara efter socialdemokratin – utan efter de stabila, easygoing, tuffa Malmöautonoma. vi har tagit smulorna från den utomparlamentariska vänsterns bord. styrt upp första maj, men låtit idioter gå med. arrat prylar som vi låtet idioter sabba. hållt våra konferanser utan att framställa dom som nödvändiga för att gå frammåt. profilerat vår kampanj på sätt så att idioterna (fast andra sthlm:are i detta fallet) kunde ta över den och sabba den. blivit en ironisk och bitter gest. låtit VFA-motståndet haverera. vi har hållt oss på vår kant istället för att sätta agenda, och då kommer sån här idioti som ett brev på posten. visst, konsekvens. visst, stränghet. men jag tror att det är heeelt meningslöst och vi inte lägger lite action bakom orden och börjar sätta agenda inte bara som teoretiker, och inte som partibyggare, utan som praktiker med en vilja av stål till ta tag i saker och ting som är viktiga på ett sätt som vi faktiskt tror på.
augusti 27, 2009 at 9:05 e m
johan:
Nej, dynamiken i Shell-kampanjen var inte riktigt så. Det mest centrala var att ANC ville ha bojkotten mot Shell. De hade kommit fram till att den skulle försvaga regimen.
Utan ANC:s analys och återkopplingen från dem hade det inte blivit någon Shell-kampanj.
Och just i den här diskussionen är det väl lite komiskt att glömma just återkopplingen … 😉
augusti 28, 2009 at 6:03 f m
Hitlers analys av Reclaim the street:
Rätt kul ändå.
augusti 31, 2009 at 2:54 e m
@LeoB, fast det tillhör alla reformistiska rörelsers sekteristiska sjukdomsbild att fantisera ihop konspirationsteorier om alla som inte följer samma linje eller taktik skulle vara ”provokatörer”. Otaliga är de gånger man fått kastat i ansiktet att man skulle vara en av CIA, Moderaterna, SÄPO, FBI, Frimurarna betald provokatör…
ANC var en väpnad befrielseorganisation och att några brända Shell-mackar skulle legat dem i fatet är bara rent nys. Det om något har väl åtminstone historien bevisat.
augusti 31, 2009 at 9:10 e m
Vetlandasurrealisterna:
Att prata om ”sjukdomsbild” är att se ned på mig och de tankar jag framför. Gör du det så hindrar du dig själv från att tänka genom att tro att du har rätt redan innan du börjat tänka.
Du säger att ANC var väpnade och att de därför inte kan ha haft något emot att några brände ned Shell-mackar här. Exakt så resonerade apartheid-regimen. Vems talan för du egentligen?