Nu var det ett tag sedan det kom ut något längre, mer analytiskt material på bloggen, och det var även ett tag sedan det var något om ”geografi”, stadsplanering och arkitektur, eller kampen om staden för den delen. Så idag råder jag bot på bägge dessa brister genom en artikel av Ebba Nilsson från Förbundet Allt åt alla som handlar om Miljonprogrammet. Ett annat lästips i ämnet är också Marcels artikel som delvis berör samma ämne.
Efter andra världskrigets slut båbörjas ett så kallat saneringsarbete i Sveriges stora städer. I Klarakvarteren i Stockholm, Haga i Göteborg och Lugnet i Malmö rivs kvarter efter kvarter av den gamla bebyggelsen för att ge plats för nya moderna hus. ”Lortsverige” ska bort.
Miljonprogrammet kallar man de bostäder och bostadsområden som kommit till mellan åren 1964 till 1975. Och man byggde faktiskt drygt en miljon bostäder under de tio åren. Av vårt nuvarande bostadsbestånd byggdes ca 25% under miljonprogrammets rekordår. Samtidigt som man byggde nya lägenheter så rev man också en hel del hus, framför allt i innerstäderna så tillskottet blev ungefär sexhundrafemtitusen bostäder. Ofta får höghusen stå som symbol för miljonprogrammet men av de dryga miljonen bostäder som byggdes under 64-75 var drygt hälften småhus i form av villor, parhus och radhus och den andra hälften var av flerfamiljshus. En fjärdedel av husen har 6 eller fler våningar. Och en fjärdedel är faktiskt ganska mycket med tanke på att man innan 50-talet nästan aldrig byggde hus som var högre än 6 våningar i Sverige.
Under 40 men framför allt 50- och 60-talet råder det akut bostadsbrist i Sverige. 1960 står drygt hundratusen personer i Stockholm i kö för en bostad. Det trotts att det byggs som aldrig förr. Saneringen av Klarakvarteren i Stockholm påbörjades på mitten av 50-talet och redan under 40-talet hade man börjat uppföra satelitstäder till Stockholm. Men detta var inte tillräckligt. Sverige stod, till skillnad mot stora delar av Europa, oförstört efter andra världskriget och 50-talets kriser och krig möjliggjorde ökad export av svenska varor. Sverige hade sin storhetstid som industriland och för att kunna försörja industrins arbetskraft med bostäder krävdes krafttag på bostadsmarkanden.
Förutsättningarna för hur miljonprogrammet kunde byggas lades redan i början av 1900-talet men den verkliga förändringen inleddes på 30-talet. 1932 vann socialdemokraterna riksdagsvalet och Per Albin Hansson blev statsminister. Under sossarnas styre infördes en ny ekonomisk politik där staten skulle spela en mer aktiv roll inom arbetsmarknaden, bostadsbyggandet och den sociala omsorgen. Under kristider skulle staten stödja efterfrågan för att förhindra massarbetslöshet.
Utvecklingen gick inom i princip alla områden mot en större skala. Inom jordbruken avvecklades de små lantbruken till förmån för storbruk, det skedde med statligt stöd. Det ledde tillatt landsbyggden avfolkades samtidigt som städerna och bruksorterna växte. Skola, vård och omsorg förändrades också till större enheter. Industrierna följde fordismens produktionsmodell med löpande band, arbetsdelning och specialisering.
Samtidigt pågick en effektiviseringsiver, även den över många områden. Inom jordbruket ersattes människor och hästar av maskiner och bekämpningsmedel och inom industrin blev tidsstudiemannen allt vanligare. Även hemmen skulle bli effektivare för att frigöra arbetskraft från hemsysslor till lågavlönade lågkvalificerade jobb inom industri och välfärd. 1944 grundades Hemmens Forskningsinstitut vilkets uppgift var att genom forskning och konsumentupplysning rationalisera hem- och hushållsarbetet. Liksom varje arbetsstation inom industrin, studerades arbetsbänkar, redskap, rörelser och arbetsställningar inom hemmet för att hitta den optimala och mest effektiva utformningen. Slutsatserna fördes sedan in i normer och regler för bostadsbyggande, till exempel i skriften God bostad, som jag kommer till strax.
1947 kom Byggnadslagen som innebar att staten fick planmonopol och det medförde att man som enskild markägare inte längre kunde bestämma vad som skulle byggas och inte byggas på de egna markerna i staden, utan var tvungen att ta hänsyn till vad som ansågs lämpligt ur en allmän synpunkt. Det gjorde att staten i högre grad kunde styra hur och var man byggde.
Den stora bostadslösheten ledd till att regeringen 1959 tillsatte en utredning, Bostadsbyggnadsutredningen, vars slutbetänkande 1964 resulterade i riksdagsbeslutet att en miljon bostäder skulle byggas under en 10-årsperiod. Man införde också en ny byggnadsstadga med rikstäckande regler för byggandet och en normsamling, God bostad, som Bostadsstyrelsen gav ut 64-76. God bostad gick noga igenom måttregler för rumsytor till hygienutrymmen, standard för skåp, arbetsytor i kök och garderober. Även fasader och utemiljö påverkades av normerna.
För den som ville bygga bostäder fanns förmånliga lån att få men endast till de projekt som följde Bostadsstyrelsens normer och det var framför allt stora projekt som detaljplaner för tusen lägenheter eller mer som premierades. Byggnadsprojekt under denna tid fick även statlig subvention av räntan för att ytterligare minska kostnaderna för bostadsbyggande.
Eftersom bostäderna framför allt skulle hysa arbetare och lägre medelklassen så var kravet på rimliga hyror men också en vinstmaximering stort. Och för att uppnå det räckte statliga subventioner och lån inte till. För att få ner kostnaderna för byggandet ytterligare infördes ett rationellt byggande, närmast likt en bostadsfabrik. Byggandet under 40-, 50- och början av 60-talet hade också varit intensivt men mer småskaligt och varierad, anpassat till terräng och natur och med blandade funktioner, så kallade ABC-städer, Arbete, Bostad och Centrum. I dessa områden varierade hustyperna, ofta låg höga hus i centrum och sedan blev husen lägre ju längre ut i periferin man kom.
På 60- och 70-talet var istället trenden att allt skulle separeras – funktioner och trafikslag. Områdena blev mer enhetliga och storskaliga. Bostäder låg på en plats, arbetsplatser på en annan och dessa knöts samman med tunnelbana och spårväg. På Chalmers utvecklades SCAFT-modellen, (Stadsbyggnad, Chalmers, Arbetsgruppen För Trafiksäkerhet) som i princip innebar total separering av gång- och cykeltrafikanter och bilister. Framför allt så var ju detta ett planerande för en växande bilism där idealet var att alla familjer skulle ha en bil. Landskapet och husen skulle betraktas från bil och tågfönstret, på avstånd och de nya områdena ritades därefter. I de nya områdena fanns också ett centrum med mataffär och annan samhällelig service, ofta med högstadieskola i anslutning. I skollokalerna skulle barn och ungdomar vistas på dagarna och på kvällarna skulle de användas av vuxna som ville fortbilda sig.
Byggnadstekniken var alltigenom rationell. Själva bostadskomplexen byggdes, framför allt i slutet av perioden, av prefabricerade betongelement som lyftes på plats av kranar på räls. Att det skulle funka att bygga så förutsatte att marken var relativt plan och därför kunde heller i princip ingen befintlig vegetation eller terräng sparas. Det var heller inte ovanligt att man uppförde en tillfällig fabrik på byggarbetsplatsen där betongelementen göts. För att minimera kostnaderna gjordes de allmänna utrymmena i bostadshusen så små som möjligt i förhållande till lägenheterna och antalet hyresgäster. Till exempel är trapphusen i miljonprogramområdena ofta små och saknar fönster. Inflyttning skedde så fort som husen var uppförda, innan hela området var klart och därför framställdes ofta dessa områden som skräpiga och ofärdiga. Vegetation tillkom efter att området i övrigt färdigställts.
En teori är att byggnadsplaneringen under dessa år drevs efter tre huvudidéer:
Att sprida ut arbetarklassen,
att skilja olika kategorier av människor, bland annat klasser, åt
samt
disciplinera arbetarklassen genom att inordna den i borgerliga levnadsmönster
Folkhemsbyggandet grundade sig i den borgerliga kärnfamiljens ideal och kvinnans roll som hemmafru och mor. Om det sedan när hemmets sysslor var utförda fanns tid över var arbetarklasskvinnan välkommen att jobba inom industrin eller vården. Arkitekturen utgick från hemmet. Om vi går tillbaka lite i tiden så föregicks modernismen, som man kallar den byggansstil och samhällsrörelse som miljonprogrammet uppkom under, av nyrenässansen och nygotiken där utsidan var det som avgjorde byggnadens insida. Symmetri var viktigt och det hända att man satte in blinddörrar och fönster för att få en huvudfasad symetrisk. Modernismens hus byggdes från insidan. Rummen placerades inbördes så att de fyllde den borgerliga kärnfamiljens behov och utsidan fick anpassa sig därefter. För er som varit i till exempel Fridhem i Malmö kan man se att många av husen där, som är uppförda i början av 1900-talet är klart asymmetriska. Just asymetrin återkom inte i miljonprogrammets arbetarbostäder men utgångpunkten i hemmet och familjens behov var en viktig faktor. Ett av syftena med att förse befolkningen med nya bostäder under 40-70-talet var att ”civilisera” och ”disciplinera” arbetarklassen som ansågs som ociviliserad, slö och naturligtvis ett potentiellt hot mot samhällsordningen. Arbetarna skulle istället anamma ett levnadssätt som innebar hög arbetsmoral och ett liv utanför arbetet med fokus på det enskilda hemmet och familjen. Man skulle solidariseras med den ägande klassen genom att bete sig som den och även på så sätt skulle uppror förhindras. Dessutom innebar det borgerliga livsmönstret en högre konsumtion som passade utmärkt som motor i byggandet av folkhemmet.
Miljonprogrammet och även byggandet under 40 och 50-talen var inga jämställdhetsprojekt. Normen för boendet blev den borgerliga, heterosexuella kärnfamiljens levnadsvanor och hygieniska moral. Och där hade kvinnan en tydlig plats som ansvarig för barnens fostran och bostadens utveckling. Folkhemmet var ett samhälle byggt av män där kvinnan gavs vad som ansågs mindre betydelsefulla uppgifter och en underordnad plats.
En av de andra huvudidéerna var att skilja klasser åt. Stora delar av miljonprogrammets områden är förorter och satelitstäder till storstädern, väl avskiljda från överklassens kvarter i staden och dess egna förorter. Detta var också en strategi för att sprida ut arbetarklassen i lagom stora enheter. En schemaplan från 1946 visar en stadsdel med ca 10 000 invånare. Eftersom områdena och husen byggde på familjelivet i den enskilda lägenheten raderades den kollektivitet som ofta fanns i innerstadskvarteren där arbetarna bott innan i hög grad ut. Jag har däremot inte hittat någon som förklarat poängen med att skilja bostäderna och arbetsplatserna åt men man kan ju tänka sig att det dels var ett sätt att förhindra att uppror startades. Även om arbetarna befan sig på samma plats på dagen så åkte de sedan hem till en mängd olika bostadsområden och man förhindrade på så sätt att man snackade om jobbet med sina arbetskamrater utanför arbetet, och när man var på jobbet så hann man förmodligen inte snacka eftersom det stod en tidsstudieman med klocka bakom varje hörn. Man kan också tänka sig att det var ett sätt att begränsa ett redan startat uppror från att sprida sig till ett annat område, från arbetsplats till bostadsområde och vice versa.
Man hör ofta att miljonprogrammet grundade sig i tanken att alla skulle ha en bra bostad och ett drägligt liv. Jag säger inte emot det. Om ni inte sett filmen ”Far till staden” så kan jag varmt rekomendera den. Den handlar om Erik Svenning som var socialdemokratisk kommunpolitiker och riksdagsman och som var med och byggde dagens Malmö med de nya kvarteren i Lugnet och Caroli och stadens förorter. Svenning föddes i en arbetarfamilj i Lugnet och ägnade sedan sitt liv åt att utplåna den fattigdom och slum som han växt upp i. Och naturligtvis är historien om miljonprogrammet fullt av sådana människor, som bara ville väl. Men det byggdes tveklöst också för att tjäna kapitalismens syften, det är den andra sidan av myntet. Förutom att diciplinera arbetarklassen och stävja uppror genom strategisk planering var byggandet också ett sätt att återinvestera de vinster som gjorts på export men också den ökade konsumtionen i Sverige.
Miljonprogrammets stadsbyggande var ämnat för att diciplinera arbetarklassen och att kontrollera arbetarnas missnöje angående dåliga bostadsförhållanden och att motverka möligheten tilluppror och strejker på grund av dåliga arbetsförhållanden. Men idag ser vi att uppror mycket väl kan ta form i dessa områden. Ta till exempel det sätt som Rosengård är byggt med trafikseparering och många öppningar mellan husen som leder ut till uppvuxna grönområden. Där fungerar det uppebarligen alldeles utmärk att hiva lite sten och sen försvinna in i någon av alla portar eller in i labyrinten av cykelvägar och buskage. Och så fungerar förhållandet mellan arbetarklassen och kapitalet. Någon gör ett drag, till exempel arbetare protesterar mot dåliga bostadsförhållanden, kapitalet svara genom att bygga nya bostäder men på ett sätt som skall motverka nya protester och upplopp, arbetarklassen utnyttjar dessa förhållanden och gör ytterligare ett motdrag, till exempel förortskravaller. Utmaningen är att hitta sätta att utnyttja kapitalismens motdrag och göra det till en fördel för oss, inte bara genom att försvara våra positioner utan för att flytta fram dem. Piece of cake!
Läs även andra bloggares åsikter om staden, arkitektur, social ingenjörskonst, socialdemokrati, miljonprogrammet, förorten
Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Vågar GP granska polisen?, Jinge skriver Tre Kronor i utförsbacken, Anders_S skriver Nya maffiapengar? – nytt bud på Saab från Spyker, Fredrik Jönsson skriver Sverigedemokraterna – Gärningsmännens parti?, vsfstockholm skriver Två bilder från Köpenhamn, tusenpekpinnar skriver Ahhh…
I övrigt – Kommunism i Sverige om Marx och Heidegger, Fragment kommenterar Lundbergs Yarden
Kim Müller 
december 21, 2009 at 4:46 e m
Varifrån kommer den halsbrytande teorin om att miljonprogrammet syftade att skilja klasser åt?
Sen har det knappast varit något uppror i Rosengård, men det är en annan diskussion.
december 21, 2009 at 7:53 e m
Slänger in mitt svar här också. Bra initiativ att belysa denna fråga!
Den historiska bakgrunden var intressant. Jag skulle dock gärna ta del av en utökad historisk redogörelse både sett ur en tidsaspekt och en bredare samhällskontext. Var hittar man t.ex. de historiska rötterna till synen på allas rätt till drägliga bostadsvillkor? Med risk för att ha fel tror jag att dessa står att finna hos idealistiska kapitalister. I Göteborg uppförde sådana kapitalister egna arbetarbostäder för sina anställda redan under slutet av 1800-talet. Dessa bostäder måste stuckit ut rejält mätt med den tidens måttstock. Den ideologiska grunden var åtminstone delvis den samma som för miljonprogrammet.
Jag skulle även vilja se en anknytning till egnahemsrörelsen som inte hade en helt obetydlig roll innan miljonprogrammet. (Det står en hel den om denna rörelse på wikipedia.) Det skulle inte heller skada att väva in ”barnrikehusen” som började byggas redan 1935, dvs efter funkisens genomslag men innan miljonprogrammet. Här finner vi grunden för våra första kommunala bostadsbolag som sedan var de viktigaste aktörerna under miljonprogrammet som sjösattes några decennier senare. (Även om detta återfinns en del på wikipedia.)
På ett personligt plan kan jag komma med ett antal reflektioner:
Mina farföräldrar byggde ett eget hus enligt egnahemsrörelsen principer. Mina morföräldrar bodde hela sina liv i en barnrikelägenhet. Skillnaderna är intressanta. Min farsa var enda barnet och växte upp i ett eget hus av klassisk 30-talsmodell. (Varav ena våningen i och för sig var uthyrd under krisåren på 40-talet.) Min morsa växte upp i en tvårumslägenhet som ett av tre barn. Klass- och inkomstmässigt fanns inga egentliga skillnader, möjligen att min morfar må ha haft ett arbetaryrke som på pappret skulle räknas som ett tjänstemannayrke. Idag är alla mina mor- och farföräldrar döda. Därmed blir det även intressant att titta på vad de lämnade efter sig. Arvet på min mors sida bestod i princip av böcker och möbler från 40-talet. På min fars sida fanns ett hus som borde vara värt runt miljonen. Bortsett från skillnaderna i levnadsstandard så innebar ett eget ägande av boendet en form av kapitalinvestering som bör tas i beaktande den också. I nuläget bor jag och min sambo i en barnriketvåa. Vi tycker att den är för liten och ska därför flytta till en trea. När husen var nybyggda på 40-talet var kravet för att få lägenheten att man hade tre barn. Hade man bara två så hänvisades man till en barnrike-etta istället. Sett ur denna aspekt behöver man inte vara Einstein för att begripa vilken otrolig höjning av levnadsstandarden vi sett under 1900-talet. Miljonprogrammet var onekligen en del av delkomponenterna för den reella välfärdsökningen.
När det sedan kommer till slutsatserna i texten ovan så är jag inte lika positiv. Enligt mig är slutsatserna lyfta ur sin historiska kontext och säger mer om den som dragit dem än om verkligheten. Det känns även som en slentrianmässig vänsterinställning där man per automatik måste lyfta fram nackdelar och tolka saker negativt. ”Den borgerliga kärnfamiljens norm” är nog att betrakta som en självklarhet, dvs en logisk konsekvens som ingen antagligen ens reflekterade över. När det kommer till planlösningen så står bakgrunden att finna i funktionalismens idéer. Ett problem som man upptäckt redan innan miljonprogrammet var att arbetarfamljer som fick en tvåa envisades med att använda ena rummet som ”finrum” samtidigt som man fortsatte ha barnen sovandes i köket. Detta gick t.ex. stick i stäv med funkisens matematiska tabeller om mängden luft som krävdes i sovrummen för att människor skulle må bra.
Idén om satellitförorter är inte heller den en borgerlig idé. Den viktigaste inspirationen till detta komma från funkisens ideologer men även från Sovjet och senare även Östtyskland. När funkisen lanserades i Sverige presenterade man även rena kretsloppskartor där arbetarna bodde i förorter och pendlade till fabrikerna. Samtidigt illustrerades hur arbetarklassen reproducerade sig och de smarta barnen slussades vidare till universitetet och de andra slussades in i fabrikerna. Inspirationerna återfinns alltså inom det socialistiska mönstersamhället där alla var arbetarklass. I kontrast till detta kan man studera de tidigare arbetarbostäderna som i Göteborg i princip endast återfinns i form av landshövdingehusen i främst Gårda och till viss del i Gamlestan. Förr utgjorde dessa stora komplex där fabriken låg på ena sidan gatan och bostäderna på den andra. Den bakomliggande tanken med satellitförorterna var inte enbart bättre standard utan även en tanke om att komma bort från staden. Sett ur dagens perspektiv kan detta anses korkat men det var ändå en av de poänger som skaparna ansåg sig uppnå.
december 22, 2009 at 8:50 f m
ishackan, du för fram en rad intressanta poänger! men är det inte så att mycket av det du säger kring miljonprogrammens historia redan är mytologiserat allmängods? att det var en del av en standardhöjning av offantliga mått, att många fattiga/arbetare omfamnade dom fullständigt i början, att det fanns tydliga socialistiska tankegångar kopplade till dom (och att det fanns en extremt tydlig liberal kritik i slutet av miljonprogramseran kring t.ex. fittja och rosengård) – är väl saker vi redan vet i stor utsträckning gemom sosseriets ständiga upprepningar av detta fram till ganska nyligen?
är det intressanta att lyfta den motsatta positionen, att de ändringar som tvingades fram tvingades fram av arbetarklassen, men genomfördes av experter och borgare i statliga organ där en massa skumma ideer dominerade och där arbetarklassen hade väldigt lite inflytande, gjorde att denna rumsliga omvandling av samhället kunde riktas mot arbetarklassen militans på många sätt.
jag tror att man skulle kunna tala om samma tendens även tidigare i linje från 1700-talet till dagens diverse AUC-polis-soss-fritidsgård tänk när förorten blir för bråkig. det går att ta avstamo i de patriarakala förhållanden som fanns i arbetarlängorna i städerna, eller i de olika tänkta konfliktfria idealsamhälle som byggdes från Fourier eller The Garden City frammåt, vidare genom fattighus och Work houses till olika kristna och tidiga socialistiska urbana missionskommuner till barnrikehusen och grannskapsenheterna – det fanns en vilja att skapa nya sorters arbetare, nya slags subjekt, och på så sätt förinta det som man tyckte var moraliskt, politiskt och kulturellt farligt och hotande med arbetare.
detta är saker som aktivt har skrivits ut ur i historien, framförallt i sverige där sossarna är så starka. när man tar i dessa frågor eller liknande problem från ett vänsterperspektiv, som t.ex. kommunisten Yvonne Hirdman har gjort, blir man utmobbad som förrädare i den mysiag vänstermiljön och stämplad som nyliberal. i andra länder, t.ex. englad, finns det en helt annan typ av forskning kring detta med helt andra kritiska pespektiv (även om resultaten ofta isoleras i akademin). i sverige är bandet mellan staten forskningen om folkhemmet extremt tight (här i Malmö har kommunen anställt den lokala experten på området för att skriva stadens historia och på så sätt säkra rätt historiska berättelse), de enda positioner som finns är folkhemsromantik (i olika tappningar från SD till KPMLR) eller nyliberalism. allt annat stöts bort. att börja prata om de här sakerna har alltså en tydlig politisk poäng, även om man så klart ska se på frågan från flera olika håll.
december 22, 2009 at 11:05 f m
Jag funderade lite efter att jag skrev mitt förra inlägg. Det kändes lite evil att såga slutsatserna så totalt utan att komma med förslag på hur dessa ska utvecklas. Eftersom texten synes syfta som ett diskussionsunderlag kanske det är värt att droppa en och annan åsikt om detta.
Jag skulle vilja att man delade in slutsasterna i två delar. Den första delen i form av konkreta resultat i dåtiden och den andra delen om situationen idag. Mellan dessa slutsatser finns ingen egentligen motsättningen. Miljonprogrammet innebar enorma fördelar för sin samtid. Idag ser vi baksidan som i mångt och mycket är ett resultat av en blandning av ideologiska feltänk och ekonomiska faktorer under uppbyggnadsprocessen.
Miljonprogrammet syftade enbart till att höja standarden vad gäller bostadssituationen. Häri ligger gruden till dagens problem. De som har möjlighet att välja vill helt enkelt inte bo i en dussinlägenhet i en satellitförort med ett tråkigt förortstorg som den enda levande platsen i omgivningen. Resultatet blir segregation. Få väljer att bo i dessa förorter. De som bor där har hamnat där i brist på andra alternativ. Detta är raka motsatsen till hur det var när bostäderna uppfördes. Då stod folk i kö för att flytta in.
Samtidigt har allmännyttan inte hängt med i den övriga utvecklingen av samhället. Miljonprogramsförorterna är idag konserverade historiska minnesmärken som fortfarande uppvisar samma standard som må ha varit revolutionernade på 50- och 60-talet. Samtidigt har det vuxit upp en marknad för bostadsrätter där lagstiftningen dessutom har underlättat en process där de mer attraktiva av allmännyttans lägenheter har kunnat köpas loss av bostadsrättsföreningar. Det har skett en samhällsideologisk omvandling av bostadspolitiken där hyresrättens ställning har försvagats. Nybyggnation av hyresrätter har i princip upphört vilket i sin tur förstärkt segregationsprocessen.
Det må vara hönt att även detta är en form av allmängods idag. Den relevanta frågeställningen för mig är hur dagens situation ska lösas långsiktigt. Vi snackar ändå om 920.000 lägenheter som till största delen fortfarande finns kvar. Miljonprogrammet blev färdigbyggt och har stått där som ett monument samtidigt som samhället i övrigt har utvecklats vidare. Funktionen det fyller idag påminner mer om indianreservat än om ett visionärt folkhemsbygge.
december 22, 2011 at 7:44 e m
Man hör ofta att det byggdels lika många småhus som flerbostadshus under miljonprogrammet, men så var det ju inte. Totalt byggdes 349 654 bostäder i småhus och 592 834 bostäder i flerbostadshus (wikipedia) dvs nästan två tredjedelar flerbostadshus.