Just nu är det lite röj i Rosengård, som flera tidningar skriver om, och en snut har visst pekat finger också. Men istället för någon dussinkommentar om det så kommer här en längre analys av ohnmacht. Håll till godo och kommentera gärna.

Rosengård är ett av resultaten av det väldiga bostadsbygge mellan åren 1964 och 1974 som vanligtvis brukar kallas för miljonprogrammet. Målet med programmet var att under ett decennium bygga en miljon bostäder för att lösa bostadsbristen som blivit alltmer akut redan under 1950-talet och som förvärrades än mer på 60-talet. Ambitionen var att bygga väldiga komplex av bostäder med parker och rekreationsytor runtom husen, närhet till skolor och sportanläggningar, på obebyggda platser. Lägenheterna skulle vara av god standard och bostadskomplexen bands samman med arbetsplatser, på den tiden främst olika industrier, genom trafikförbindelser och fungerande kommunikationer. Dessutom byggdes miljonprogrammen utifrån strikta regler för att separera biltrafik från gångtrafik – vilket innebär att miljonområdena kännetecknas av såväl gångbroar, gångtunnlar, gångvägar som trafikleder och stora parkeringsplatser. I Stockholm och Göteborg byggde man under denna tid kraftigt ut tunnelbanan respektive spårvagnsnätet medan man i Malmö förbättrade busstrafiken. Miljonområden som Kroksbäck, Holma och Rosengård är relativt centralbelagda, vilket medför att det i Malmö aldrig funnits ett egentligt behov av spårtrafik för att effektivisera transporten av massor mellan hem och arbete. Närhet till skola och arbete samt planerandet av olika former av samhällsnyttiga och offentliga institutioner, som idrottshallar och ungdomsgårdar, var en integrerad del av miljonbygget och effektiviserade och möjliggjorde reproduktionen av det växande storstadsproletariatet. Miljonbygget var därmed en del i det samhällsbygge som baserades på biltransporter och industriproduktion. Ett uttryck för den epok som var baserad på en keynesianistisk ekonomi. Det var ett led i den fascistiska/socialistiska struktureringen av kapitalismen som var baserad på arbetarrörelsernas klassorganisationers integrering i ekonomin.

Under efterkrigstiden fortsatte den påbörjade trenden att alltmer av befolkningen flyttade in till storstäderna för att söka arbete. Trots en lågkonjunktur i slutet på 1950-talet, som främst berodde på Suezkrisen och Koreakrigets efterverkningar på världshandeln, ökade Sveriges bruttonationalprodukt med 30 procent och byggvolymerna med 50 procent. För stora delar av produktionen möjliggjorde Koreakriget ökad export, trots krisen kriget innebar för ekonomin som sådan. Precis som andra världskriget och förstörelsen av Europa var grunden till den svenska ekonomins framgångssaga under efterkrigstiden, var det kriser och krig under 1950-talet som möjliggjorde ny export. Mer och mer varor producerades och mer och mer bostäder byggdes. Staten investerade och intervenerade kraftigt i näringslivet som under den svenska konjukturen 1929-55 präglades av stigande uppgång och strukturrationaliseringar inom industrin. Strukturrationalisering innebär att det inte skedde några särskilt stora nyinvestingar utan tillväxten pressades uppåt med hjälp av den förekommande industristrukturen. Efter andra världskriget började detta förändras något, industrin omorganiserades och utvecklades alltmer vilket medförde en intensifierad mervärdesexploatering – genom övergången till en relativ mervärdesstrategi via användandet av ny teknologi och ny arbetsorganisering som ökade produktivitetstakten – trots ökade löner. Men trots denna nytillförsel av teknik och maskiner var den ökade exporten, som innebar en väldig expansion för tillväxten, länge baserad på redan befintlig industristruktur. Samtidigt med den accelererande exporten ökade befolkningstakten och då export och ökad produktivitet möjliggjorde förbättrade löner – eftersom alltmer av arbetarklassens konsumtion blev produktiv för kapitalet, det vill säga möjliggjorde utökad kapitalackumulation – skapades det bättre förutsättningar för såväl import som inhemsk efterfrågan av svenska produkter. Den ökade tillfrågan på varor tryckte upp priserna och för att undvika att exporten försämrades devalverade man kronan vilket möjliggjorde att exporten kunde fortsätta att spira. När lågkonjunkturen nådde Sverige i slutet av 1950-talet fick staten gå in med än mer stimuleringspaket vilket möjliggjorde att produktionen och tillväxten inte föll utan tvärtom hölls uppe. Under denna tid förändrades också industristrukturen radikalt, vilket innebar att trots att befolkningen växte, så fick man ett problem med att finna fungerande arbetskraft. Tendenser som motverkade detta fanns i överföringen av arbetstagare från jordbrukssektorn till industrin – en tendens som varit reell sedan åtminstone 1920-talet. Den tekniska utvecklingen inom agrarproduktionen medförde minskat personalbehov och lösgjorde massor av arbetare som sökte sig till fabriksorter och storstäderna för att söka arbeta. Utöver detta skedde det alltmer en centralisering och rationalisering av industrin som möjliggjorde en överföring från arbetskraftsöverskotts- till arbetskraftsunderskottssektorer. Med hjälp av offentliga medel kunde industrin rationalisera produktionen utifrån tillgången på arbetskraft, så att industrier kunde växa fram på landsbygden och i småorter där det inte bara fanns nödvändiga naturresurser – som malm eller skog – utan även tillgänglig arbetskraft. Ett annat alternativ var att alltmer kvinnor fick lönearbete och man utvecklade även program för en medveten arbeskraftsinvandring. Det var också många av dessa nya arbetare, invandrade eller ej, som senare skulle hamna i miljonområdena. Industrialiseringen, och därmed kapitaliseringen, av tillvaron var i Sverige otänkbar utan den tillväxt- och exportorienterade politik som socialdemokratin understödde och som de facto integrerade den svenska arbetarklassen i ekonomin genom att arbetarklassens utökade konsumtion gjordes produktiv. Detta möjliggjordes främst genom en relativ mervärdesstrategi, produktiviteten accelererades och arbetskraftens värde trycktes ned, samt genom en imperialistisk världshandel som fick sin första egentliga kris först 1973.

Om efterkrigstiden kännetecknades av ekonomisk tillväxt skedde det samtidigt i hela Västvärlden, under och direkt efter andravärldskriget, en väldig babyboom vilket skapade större och större efterfrågan på varor av alla de slag. Den ökade produktionen av varor möttes därmed av utökad konsumtion och reproduktion – som var produktiv för kapitalet eftersom det var en nödvändig del i reproduktionen av det variabla kapital som möjliggjorde kapitalackumulationen. Det innebar också att trots att man byggde mer och mer bostäder i Sverige så blev staten tvingad att omedelbart bidra till bostadsbyggandet genom statlig subvention av räntan, samt subventioner av bostadsbyggandet genom fastighetsskatten, vilket måste ses som lönsamma och produktiva åtgärder för en ekonomi som kunde möjliggöra ökade löner samt ökad exploatering. Bostadsbristen var tvungen att lösas och lägenheterna skulle moderniseras och förbättras så att reproduktionen av proletariatet, och därmed av de kapitalistiska samhälleliga förhållandena, kunde anpassa sig till den tillväxtboom av såväl varor som proletärer som till syvende och sist möjliggjorts av andra världskriget. Ökad frihandel under sextiotalet och en ständigt ökande offentlig konsumtion stabiliserade den svenska ekonomin. Mellan åren 1948 till 1973 tilltog världshandelns tillväxt i genomsnitt med åtta procent per år vilket gav resurser till nödvändiga offentliga investeringar – exempelvis miljonprogrammet.

Den väldiga industrialiseringen av Sverige är därför otänkbar utan den moderna statens framväxande – med sin offentliga konsumtion och sin intervenering i ekonomin – samt utan världshandeln som möjliggjorde såväl ökade löner som ökad offentlig konsumtion. Den svenska staten var därmed mycket riktigt, som gammalkommunisterna brukade säga, en liten imperialistisk tiger som kunde använda sig av skatter och exportinkomster för att få in offentliga medel till att garantera reproduktionen – och exploateringen – av det växande proletariatet. Den inhemska arbetarklassen svettades ut genom ökad produktivitet av varor som främst konsumerades i andra stater. Den ökade produktiviteten innebar också en utökad industrialisering av produktionen och tillvaron utanför arbetet. Miljonprogrammet var en del i den industrialiserings- och organiseringsprocess av arbetarklassen och dess arbets- och levnadsförhållanden som reducerade den till ett produktivt och reproduktivt moment i den kapitalistiska ekonomin. Det här var mycket tydligt i industrialiseringen av byggnadsindustrin under femtiotalet. Byggandet blev som all annan produktion denna tid alltmer industrialiserad. Hantverksmässighet ersattes med industriella metoder och effektivitet och man omorganiserade arbetet genom införandet av olika former av byggmaskiner och prefabelement. Speciellt var det införandet av kranar som revolutionerade byggandet och fick produktiviteten att öka rekordsnabbt. Med hjälp av den nya teknologin kunde staden och landsbyggden fullständigt omvandlas och förenas med hjälp av motorvägar och brobyggen. Utan den här industriella utvecklingen som syftade till att möjliggöra snabba förflyttningar av varor och arbetare var den industriella produktionen och den keynesianistiska politiken omöjlig. Den nya infrastrukturen var en nödvändig del för att den framväxande efterkrigstidspolitiken och dess ekonomi skulle vara möjlig. 1952 fick Stockholm sin tunnelbana, samma decennium utvecklades hamnarna i Malmö, Trelleborg och Helsingborg. Den industriella staden var här men det var först i och med 1964 års beslut att bygga en miljon bostäder på tio år som den hårda samhällsplaneringen och funktionalismen skulle innebära framväxten av bostadskomplex som utformades som ett slags minisamhällen där proletären skulle kunna leva hela sitt liv. Spårtrafik eller andra allmänna kommuniktioner, eller bilvägar, skulle snabbt ta en till och från arbetet. Parker och idrottsanläggningar skulle möjliggöra rekreation. Närhet till skolan och butiker skulle möjliggöra att familjen kunde hålla sig till sitt område. Miljonbygget blev en form av arbetarklassreservat – en plats där det proletära livet kunde reproduceras ostört.

Så blev det förstås inte. Reproduktionen av proletariatet ifrågasattes, ungdomen revolterade och arbetarna strejkade. Miljonbygget var en del i en politik som varit baserad på full sysselsättning och en ekonomi som främst var baserad på industriell produktion vars tillväxt kunde garanteras genom export. Lönerna började skena iväg vilket skapade mycket svåra problem för den svenska ekonomin. Den kompromiss som den svenska socialdemokratin kämpat fram bröts genom arbetarklassens gräsrotsmobilisering inom och utanför fackföreningsrörelsen – och fick kanske sitt mest tydliga uttryck i strejken vid LKAB 1969 i Kiruna. Arbetarklassen lät sig inte vara instängd inom den arbetarrörelse som de facto varit kraften som utvecklat den form av industriella kapitalism som varit, och fortfarande är, kännetecknade för Sverige – en strikt arbetsmoral, en absolut tilltro till politiken och staten, en oförmåga att tänka utanför organisationen – och som inneburit en aggressiv relativ mervärdessexploatering av den industriella arbetarklassen, och ännu sämre förhållanden för andra delar av proletariatet som aldrig organiserats särskilt väl inom arbetarrörelsen – som städare, diskare och andra lågavlönde arbetargrupper. Även inom miljonområdena började olika former av protester och missnöjesuttryck skönjas – speciellt, men inte endast, i olika former av ungdomsrörelser: exempelvis punkmusiken och andra subkulturella protester, senare exempelvis hiphopscenen, som riktade ilska mot de genomplanerade och funktionalistiska byggen som endast var ämnade för en sak: reproduktion av proletariatet.

Den hårdare klasskampen, i Sverige och andra delar i världen, under sextiotalet och fram till åttiotalet hade redan försvårat läget för ekonomin. I och med oljekriserna på sjuttiotalet blev det inte bättre då världshandeln försämrades radikalt, vilket också påverkade Sverige. Om exporten ökade i Sverige från och med 1948 till 1973 så skedde det en radikal försämring på 1970-talet vilket försämrade läget för industrin. Den minskade handeln och den hårdnade klasskampsnivån på arbetsplatserna försvårade en fungerande reproduktion av kapitalförhållandet och av proletariatet. Inflationen ökade under 70-talet samtidigt som tillväxttakten mattades av och arbetslösheten började öka. I början av 1980-talet försökte man försvara den så kallade svenska modellen, som var baserad på en politik för full sysselsättning och som verkat för en kapitalisering av tillvaron genom att organisera samhället som om det bestod av en serie funktioner med syftet att framalstra ett proletariat ämnat för ett genomorganiserat och genomindustrialiserat samhälle. Efterkrigstidspolitiken var därför, som Amadeo Bordiga uttryckt det, fascismens seger. Fascismens innehåll: organiseringen och mobiliseringen av massorna som en produktiv och konsumerande funktion i en stat var vad som segrade efter andra världskriget. Den här formen av keynesianistisk och tillväxtorienterad politik blev alltmer omöjlig att bedriva. Trots den minskade exporten försökte man alltså i Sverige arbeta motcykliskt, det vill säga verka för offentliga utgifter i tider av lågkonjunktur. Men i och med avregleringen av kreditmarknaderna 1985 och den absoluta internationella övergången till en inflationsbekämpande politik – i och med att Bretton Woods avtalet avbrutits redan på 1970-talet, men Dollarn fortfarande var världsmarknadens nav, en nav vars värde endast kunde hållas uppe genom inflationsbekämpning – kunde inte den tidigare formen av reproduktionen fortgå. Man blev tvingad att övergå till en helt annan form av reproduktion av proletariatet och de kapitalistiska förhållandena. Den form av decentralisering och avreglering av industrin och ekonomin som oljekrisen utlöste och som accelererade under Tatchers och Reagans år under 1980-talet innebar också en form av liberalisering av reproduktionen av proletariatet. Om proletariatet förr integrerades i kapitalet genom organisationen och planeringen – där miljonprogrammet utgör ett av de bästa exemplen – är det nu proletären själv som skall integreras i kapitalet. Om fascismen och socialdemokratin innebar organisationens triumf över proletariatet, medför nyliberalismen proletariatets individuella integrering i ekonomin. Det vi sett sedan 1970-talet är en finansialisering av individen där alltmer av privatekonomin – via pensionsfonder, bostadslån, aktier och annat – blivit en del av världsmarknaden. Försäkringen och funktionen, den organisatoriska kapitalismens emblem, har ersatts med kontokortet och
livsstilen. Bankerna har alltmer vänt sig mot privatekonomierna eftersom företagen sköter sina egna transaktioner. Den enskilde och den ensamme är idag grunden för den kapitalistiska ekonomin och därför tar sig också den kollektiva och massiva reproduktionen av proletariatet, samt motståndet mot denna reproduktion, alltmer individualiserade uttryck.

Mer från nyhetsflödet.
Sydsv, Sydsv, SvD, HD

För övrigt skriver jag inte kommentarer på Steve Landos blogg, utan det är en gemensam antagonist som har skrivklåda.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Jan Guillou och Åsa Linderborg om skolan, Björn Nilsson skriver Att jaga spöken eller ubåtar?, Jinge skriver Reinfeldt och Pseudodalen, Kristoffer Ejnermark skriver Den falska demokratin och åsiktsregistrering

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Advertisements