Nu var det ett tag sedan det kom ut något längre, mer analytiskt material på bloggen, och det var även ett tag sedan det var något om ”geografi”, stadsplanering och arkitektur, eller kampen om staden för den delen. Så idag råder jag bot på bägge dessa brister genom en artikel av Ebba Nilsson från Förbundet Allt åt alla som handlar om Miljonprogrammet. Ett annat lästips i ämnet är också Marcels artikel som delvis berör samma ämne.

Efter andra världskrigets slut båbörjas ett så kallat saneringsarbete i Sveriges stora städer. I Klarakvarteren i Stockholm, Haga i Göteborg och Lugnet i Malmö rivs kvarter efter kvarter av den gamla bebyggelsen för att ge plats för nya moderna hus. ”Lortsverige” ska bort.

Miljonprogrammet kallar man de bostäder och bostadsområden som kommit till mellan åren 1964 till 1975. Och man byggde faktiskt drygt en miljon bostäder under de tio åren. Av vårt nuvarande bostadsbestånd byggdes ca 25% under miljonprogrammets rekordår. Samtidigt som man byggde nya lägenheter så rev man också en hel del hus, framför allt i innerstäderna så tillskottet blev ungefär sexhundrafemtitusen bostäder. Ofta får höghusen stå som symbol för miljonprogrammet men av de dryga miljonen bostäder som byggdes under 64-75 var drygt hälften småhus i form av villor, parhus och radhus och den andra hälften var av flerfamiljshus. En fjärdedel av husen har 6 eller fler våningar. Och en fjärdedel är faktiskt ganska mycket med tanke på att man innan 50-talet nästan aldrig byggde hus som var högre än 6 våningar i Sverige.

Under 40 men framför allt 50- och 60-talet råder det akut bostadsbrist i Sverige. 1960 står drygt hundratusen personer i Stockholm i kö för en bostad. Det trotts att det byggs som aldrig förr. Saneringen av Klarakvarteren i Stockholm påbörjades på mitten av 50-talet och redan under 40-talet hade man börjat uppföra satelitstäder till Stockholm. Men detta var inte tillräckligt. Sverige stod, till skillnad mot stora delar av Europa, oförstört efter andra världskriget och 50-talets kriser och krig möjliggjorde ökad export av svenska varor. Sverige hade sin storhetstid som industriland och för att kunna försörja industrins arbetskraft med bostäder krävdes krafttag på bostadsmarkanden.

Förutsättningarna för hur miljonprogrammet kunde byggas lades redan i början av 1900-talet men den verkliga förändringen inleddes på 30-talet. 1932 vann socialdemokraterna riksdagsvalet och Per Albin Hansson blev statsminister. Under sossarnas styre infördes en ny ekonomisk politik där staten skulle spela en mer aktiv roll inom arbetsmarknaden, bostadsbyggandet och den sociala omsorgen. Under kristider skulle staten stödja efterfrågan för att förhindra massarbetslöshet.

Utvecklingen gick inom i princip alla områden mot en större skala. Inom jordbruken avvecklades de små lantbruken till förmån för storbruk, det skedde med statligt stöd. Det ledde tillatt landsbyggden avfolkades samtidigt som städerna och bruksorterna växte. Skola, vård och omsorg förändrades också till större enheter. Industrierna följde fordismens produktionsmodell med löpande band, arbetsdelning och specialisering.

Samtidigt pågick en effektiviseringsiver, även den över många områden. Inom jordbruket ersattes människor och hästar av maskiner och bekämpningsmedel och inom industrin blev tidsstudiemannen allt vanligare. Även hemmen skulle bli effektivare för att frigöra arbetskraft från hemsysslor till lågavlönade lågkvalificerade jobb inom industri och välfärd. 1944 grundades Hemmens Forskningsinstitut vilkets uppgift var att genom forskning och konsumentupplysning rationalisera hem- och hushållsarbetet. Liksom varje arbetsstation inom industrin, studerades arbetsbänkar, redskap, rörelser och arbetsställningar inom hemmet för att hitta den optimala och mest effektiva utformningen. Slutsatserna fördes sedan in i normer och regler för bostadsbyggande, till exempel i skriften God bostad, som jag kommer till strax.

1947 kom Byggnadslagen som innebar att staten fick planmonopol och det medförde att man som enskild markägare inte längre kunde bestämma vad som skulle byggas och inte byggas på de egna markerna i staden, utan var tvungen att ta hänsyn till vad som ansågs lämpligt ur en allmän synpunkt. Det gjorde att staten i högre grad kunde styra hur och var man byggde.

Den stora bostadslösheten ledd till att regeringen 1959 tillsatte en utredning, Bostadsbyggnadsutredningen, vars slutbetänkande 1964 resulterade i riksdagsbeslutet att en miljon bostäder skulle byggas under en 10-årsperiod. Man införde också en ny byggnadsstadga med rikstäckande regler för byggandet och en normsamling, God bostad, som Bostadsstyrelsen gav ut 64-76. God bostad gick noga igenom måttregler för rumsytor till hygienutrymmen, standard för skåp, arbetsytor i kök och garderober. Även fasader och utemiljö påverkades av normerna.

För den som ville bygga bostäder fanns förmånliga lån att få men endast till de projekt som följde Bostadsstyrelsens normer och det var framför allt stora projekt som detaljplaner för tusen lägenheter eller mer som premierades. Byggnadsprojekt under denna tid fick även statlig subvention av räntan för att ytterligare minska kostnaderna för bostadsbyggande.

Eftersom bostäderna framför allt skulle hysa arbetare och lägre medelklassen så var kravet på rimliga hyror men också en vinstmaximering stort. Och för att uppnå det räckte statliga subventioner och lån inte till. För att få ner kostnaderna för byggandet ytterligare infördes ett rationellt byggande, närmast likt en bostadsfabrik. Byggandet under 40-, 50- och början av 60-talet hade också varit intensivt men mer småskaligt och varierad, anpassat till terräng och natur och med blandade funktioner, så kallade ABC-städer, Arbete, Bostad och Centrum. I dessa områden varierade hustyperna, ofta låg höga hus i centrum och sedan blev husen lägre ju längre ut i periferin man kom.

På 60- och 70-talet var istället trenden att allt skulle separeras – funktioner och trafikslag. Områdena blev mer enhetliga och storskaliga. Bostäder låg på en plats, arbetsplatser på en annan och dessa knöts samman med tunnelbana och spårväg. På Chalmers utvecklades SCAFT-modellen, (Stadsbyggnad, Chalmers, Arbetsgruppen För Trafiksäkerhet) som i princip innebar total separering av gång- och cykeltrafikanter och bilister. Framför allt så var ju detta ett planerande för en växande bilism där idealet var att alla familjer skulle ha en bil. Landskapet och husen skulle betraktas från bil och tågfönstret, på avstånd och de nya områdena ritades därefter. I de nya områdena fanns också ett centrum med mataffär och annan samhällelig service, ofta med högstadieskola i anslutning. I skollokalerna skulle barn och ungdomar vistas på dagarna och på kvällarna skulle de användas av vuxna som ville fortbilda sig.

Byggnadstekniken var alltigenom rationell. Själva bostadskomplexen byggdes, framför allt i slutet av perioden, av prefabricerade betongelement som lyftes på plats av kranar på räls. Att det skulle funka att bygga så förutsatte att marken var relativt plan och därför kunde heller i princip ingen befintlig vegetation eller terräng sparas. Det var heller inte ovanligt att man uppförde en tillfällig fabrik på byggarbetsplatsen där betongelementen göts. För att minimera kostnaderna gjordes de allmänna utrymmena i bostadshusen så små som möjligt i förhållande till lägenheterna och antalet hyresgäster. Till exempel är trapphusen i miljonprogramområdena ofta små och saknar fönster. Inflyttning skedde så fort som husen var uppförda, innan hela området var klart och därför framställdes ofta dessa områden som skräpiga och ofärdiga. Vegetation tillkom efter att området i övrigt färdigställts.

En teori är att byggnadsplaneringen under dessa år drevs efter tre huvudidéer:

Att sprida ut arbetarklassen,

att skilja olika kategorier av människor, bland annat klasser, åt

samt

disciplinera arbetarklassen genom att inordna den i borgerliga levnadsmönster

Folkhemsbyggandet grundade sig i den borgerliga kärnfamiljens ideal och kvinnans roll som hemmafru och mor. Om det sedan när hemmets sysslor var utförda fanns tid över var arbetarklasskvinnan välkommen att jobba inom industrin eller vården. Arkitekturen utgick från hemmet. Om vi går tillbaka lite i tiden så föregicks modernismen, som man kallar den byggansstil och samhällsrörelse som miljonprogrammet uppkom under, av nyrenässansen och nygotiken där utsidan var det som avgjorde byggnadens insida. Symmetri var viktigt och det hända att man satte in blinddörrar och fönster för att få en huvudfasad symetrisk. Modernismens hus byggdes från insidan. Rummen placerades inbördes så att de fyllde den borgerliga kärnfamiljens behov och utsidan fick anpassa sig därefter. För er som varit i till exempel Fridhem i Malmö kan man se att många av husen där, som är uppförda i början av 1900-talet är klart asymmetriska. Just asymetrin återkom inte i miljonprogrammets arbetarbostäder men utgångpunkten i hemmet och familjens behov var en viktig faktor. Ett av syftena med att förse befolkningen med nya bostäder under 40-70-talet var att ”civilisera” och ”disciplinera” arbetarklassen som ansågs som ociviliserad, slö och naturligtvis ett potentiellt hot mot samhällsordningen. Arbetarna skulle istället anamma ett levnadssätt som innebar hög arbetsmoral och ett liv utanför arbetet med fokus på det enskilda hemmet och familjen. Man skulle solidariseras med den ägande klassen genom att bete sig som den och även på så sätt skulle uppror förhindras. Dessutom innebar det borgerliga livsmönstret en högre konsumtion som passade utmärkt som motor i byggandet av folkhemmet.

Miljonprogrammet och även byggandet under 40 och 50-talen var inga jämställdhetsprojekt. Normen för boendet blev den borgerliga, heterosexuella kärnfamiljens levnadsvanor och hygieniska moral. Och där hade kvinnan en tydlig plats som ansvarig för barnens fostran och bostadens utveckling. Folkhemmet var ett samhälle byggt av män där kvinnan gavs vad som ansågs mindre betydelsefulla uppgifter och en underordnad plats.

En av de andra huvudidéerna var att skilja klasser åt. Stora delar av miljonprogrammets områden är förorter och satelitstäder till storstädern, väl avskiljda från överklassens kvarter i staden och dess egna förorter. Detta var också en strategi för att sprida ut arbetarklassen i lagom stora enheter. En schemaplan från 1946 visar en stadsdel med ca 10 000 invånare. Eftersom områdena och husen byggde på familjelivet i den enskilda lägenheten raderades den kollektivitet som ofta fanns i innerstadskvarteren där arbetarna bott innan i hög grad ut. Jag har däremot inte hittat någon som förklarat poängen med att skilja bostäderna och arbetsplatserna åt men man kan ju tänka sig att det dels var ett sätt att förhindra att uppror startades. Även om arbetarna befan sig på samma plats på dagen så åkte de sedan hem till en mängd olika bostadsområden och man förhindrade på så sätt att man snackade om jobbet med sina arbetskamrater utanför arbetet, och när man var på jobbet så hann man förmodligen inte snacka eftersom det stod en tidsstudieman med klocka bakom varje hörn. Man kan också tänka sig att det var ett sätt att begränsa ett redan startat uppror från att sprida sig till ett annat område, från arbetsplats till bostadsområde och vice versa.

Man hör ofta att miljonprogrammet grundade sig i tanken att alla skulle ha en bra bostad och ett drägligt liv. Jag säger inte emot det. Om ni inte sett filmen ”Far till staden” så kan jag varmt rekomendera den. Den handlar om Erik Svenning som var socialdemokratisk kommunpolitiker och riksdagsman och som var med och byggde dagens Malmö med de nya kvarteren i Lugnet och Caroli och stadens förorter. Svenning föddes i en arbetarfamilj i Lugnet och ägnade sedan sitt liv åt att utplåna den fattigdom och slum som han växt upp i. Och naturligtvis är historien om miljonprogrammet fullt av sådana människor, som bara ville väl. Men det byggdes tveklöst också för att tjäna kapitalismens syften, det är den andra sidan av myntet. Förutom att diciplinera arbetarklassen och stävja uppror genom strategisk planering var byggandet också ett sätt att återinvestera de vinster som gjorts på export men också den ökade konsumtionen i Sverige.

Miljonprogrammets stadsbyggande var ämnat för att diciplinera arbetarklassen och att kontrollera arbetarnas missnöje angående dåliga bostadsförhållanden och att motverka möligheten tilluppror och strejker på grund av dåliga arbetsförhållanden. Men idag ser vi att uppror mycket väl kan ta form i dessa områden. Ta till exempel det sätt som Rosengård är byggt med trafikseparering och många öppningar mellan husen som leder ut till uppvuxna grönområden. Där fungerar det uppebarligen alldeles utmärk att hiva lite sten och sen försvinna in i någon av alla portar eller in i labyrinten av cykelvägar och buskage. Och så fungerar förhållandet mellan arbetarklassen och kapitalet. Någon gör ett drag, till exempel arbetare protesterar mot dåliga bostadsförhållanden, kapitalet svara genom att bygga nya bostäder men på ett sätt som skall motverka nya protester och upplopp, arbetarklassen utnyttjar dessa förhållanden och gör ytterligare ett motdrag, till exempel förortskravaller. Utmaningen är att hitta sätta att utnyttja kapitalismens motdrag och göra det till en fördel för oss, inte bara genom att försvara våra positioner utan för att flytta fram dem. Piece of cake!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Vågar GP granska polisen?, Jinge skriver Tre Kronor i utförsbacken, Anders_S skriver Nya maffiapengar? – nytt bud på Saab från Spyker, Fredrik Jönsson skriver Sverigedemokraterna – Gärningsmännens parti?, vsfstockholm skriver Två bilder från Köpenhamn, tusenpekpinnar skriver Ahhh…

I övrigt – Kommunism i Sverige om Marx och Heidegger, Fragment kommenterar Lundbergs Yarden

Annonser