boxing.jpg

När jag skriver om vad som har hänt på de arbetsplatser jag är eller har varit på så brukar jag mest skriva om de positiva sakerna. Sammanhållning, strider som vunnits och när vi blivit starkare som kollektiv och sånt. Läser man vänstermedia är det mest skit i långa banor och det är mest deprimerande.

Att bara beskriva sådant kan såklart ge en felaktig bild, folk känner inte igen sig eller tror att dessa saker är unika på nåt sätt, när jag har hållit föredrag har jag ibland fått reaktionen (mest av yngre människor som inte har så mycket arbetslivserfarenhet) att ”fan, vad kul ni verkar ha haft!”. Naturligtvis fattar de som jobbat själva att man antagligen hade astråkigt på jobbet den mesta tiden, men det tenderar man nog att glömma själv, eller man tänker ju inte på vardagens monotona arbete utan när det hände nåt extra.

Så även om jag tror det är väldigt viktigt att berätta om segrarna så kanske det är viktigare att analysera förlusterna, varför gick det åt helvete?

Så här kommer en kort blänkare om en fajt på ett bageri som inte gick så bra, jag klipper ut en del av texten Fack off!:
Vid ett annat tillfälle krävde en kamrat 2 (två) kronor högre timlön, eftersom hans arbetsuppgift hade förändrats, från hantlangare till ugnsskötare. ”Enligt kollektivavtalet var saken klar, men ombudet tyckte att kravet var orimligt. Han tyckte att kvalifikationen var att man skulle ”kunna sköta ugnen”. Vid det här läget var det uppenbart att han ogillade vår attityd. Efter hans förhandlingar blev det klart att både Edamerosten och givetvis företagsledningen bröt mot kollektivavtalet.”

Vad som hade hänt här var att flera äldre bagare slutat, så en del av oss nykomlingar (fortfarande utan fasta anställningar) lärdes upp att sköta ugnarna. Snart var den något absurda situationen att de som faktiskt tillverkade det mesta av brödet i bageriet var outbildade visstidare med ställets lägsta löner. Att vi inte fick lön för det arbete vi gjorde var uppenbart. I det läget så ställde en av oss nya kravet att få 2 kronor mer i timmen eller sluta. Själv ville jag så klart också ha två spänn mer i timmen, men till skillnad från honom var jag inte beredd att sluta för att få igenom det kravet. Och trots att vi hade vad vi uppfattade som en starkt kollektiv, så var det här en fajt som bara gällde två av oss. Att redan från början ställa en så absolut krav gick inte hem. Cheferna insåg väl att det var en fajt de behövde ta med en person och nekade en löneförhöjning och killen slutade. Det är alltid lätt att vara efterklok men jag tror att det dels varit lättare att mobilisera för en löneökning för fler av oss, delvis kanske att helt enkelt försöka vägra de arbetsuppgifter vi inte hade betalt för. Det blir också en fråga om hur mycket man är beredd att offra för vilken vinst.

Spoiler – i dagarna kommer jag publicera en ny arbetsplatsberättelse som är skriven av en webbutvecklare, den är mycket intressant och rekommenderas varmt!

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annat läsvärt: Arbetaren skriver det senaste om konflikten på Lilla Karachi, Bageriblockad i Örebro, Petter om borgerlig logik, Ett hjärta RÖTT om kraven på långtidssjuka att jobba, Kaj om gruvraset – daga att skriva ”Om detta må ni berätta” angående kapitalismens mördande? Och konflikten på Lilla Karachi fortsätter – DN1 och DN2 som jag skrivit om innan.
Min utvärdering av min tid i Folkmakt finns att läsa på vitbloggen.