”Dels var han en smitare som hade som uttalad målsättning att leva på andras arbete (i det här fallet vårt). Dels var han en golare mitt ibland oss, chefens knähund.”

Johan Forsberg, Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal

Sommaren brukar innebära mycket nytt folk i restaurangen. Många av dom brukar vara praktikanter som vi haft under året, andra är folk som jobbar som svin några månader och sedan sticker iväg och reser upp pengarna.

En av årets nya var Fredrik och det är hovmästarens son, en bratig kille som gick i gymnasiet. Det är alltid störig med släktingar till chefer som är inne och jobbar, man måste ju liksom anta att de inte står på våran sida. Och i det här fallet verkade det stämma väldigt bra. I en till synes ”oskyldig” diskussion med restaurangchefen i fikarummet droppade han att det vart stressigt igår för att en av kockarna, Esme, kommit in så sent att dom knappt han med. Jag hörde vad han sa och tillade snabbt att vi hade förberett så mycket så det inte borde varit ett problem. Fredrik erkände då att dom ändå hunnit. Jag avbröt min fika med hänvisning till att jag måste kolla potatisen och gick omedelbart ut och kollade timlistorna, och visst var det så att Esme skrivit upp att hon kommit sin vanliga tid (som brukligt är) så jag tog en penna och rättade till tiden så fusket inte skulle synas.

Vid det här läget var jag inte säker på om han hade tjallat med vilje eller bara varit klumpig och sagt fel saker till fel personer, så jag hörde runt lite med den övriga personalen, det visade sig snabbt att han var en medhållsgris och rövslickare som satt andra i skiten förut. Saken komplicerades ju så klart av att det var en av chefernas söner, hade det inte varit så hade det varit läge att snacka förstånd med killen och få honom att inse att han spelade med fel lag. Men nu kunde man räkna med att allt man sa till honom skulle han säga till cheferna. Så vad göra?

När Esme kom berättade jag allt för henne, hon blev fly förbannad såklart och så direkt – Vi måste göra nåt.

-Vad? Svarade jag. Han kommer säga till sin farsa och sen sitter vi i skiten.

-Vi bränner honom, säger Esme.

Sagt och gjort. Kvällen börjar och beställningarna sätter igång, vi har den där tysta kommunikationen för att läsa av när det är dags. Vi väntar ett par timmar tills det sätter igång på allvar. När vi är klara med en beställning så ringer vi i en klocka och sen kommer nån från servisen och plockar upp den, jag och Esme håller koll på vem som har vilket bord och när det är skapligt stressigt och ett bord som ser ut att ge mycket dricks sätter vi igång. När maten är klar sätts tallrikarna i en lucka med en värmelampa som gör att maten (och tallrikarna) håller värmen tills någon bär ut dom. När det var dags för Fredriks bord hade vi värmt en tallrik över en gaslåga, innan han kommer fram och tar den så sätter vi fram tallriken med den varmaste kanten mot honom. Han tar tag i tallriken och bränner sig, skriker till och tappar tallriken i golvet. Alla i lokalen tittar på honom när Esme kör en klassisk Gordon Ramsay och vrålar:

Vad fan gör du! Fatta att det här är en restaurang med varm mat, vi serverar på varma tallrikar!

Vi spelar upprörda ett tag, han ser ut som han ska börja lipa. Den brännskadan han får är en dussinskada för en kock, något man sköljer lite under kallt vatten och sedan jobbar vidare med.

I det här läget kunde vi inte klämma åt honom på något vettigt sätt, utan en liten hämnd var det mesta vi kunde göra, men det kändes bra. Jävligt bra.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

En dikt på tjallar-temat – Tattletales – For everyone who has suffered a snitch at work.

På tal om avskum så har strejkbrytaren Ellen DeGeneres gift sig.

Bloggat: Dom ljuger, Petter, Bola, Goldfish om sitt liv som brandman (stora utvärderingsåret i år verkar det som), Vida Latina, Kvinnor är ute och snor bilar och sä är jag självklart glad att vår knegare i Norge börjat blogga igen. Sen läser jag Ohyra ibland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,