Varslen har duggat tät på sistone, speciellt i bilindustrin, men i krisens spår följer också nedskärningar och åtstramningar i många kommunala ekonomier (som Lund där det nu ska sparas över 100 miljoner), diverse chefer svullar på med bonusar medan vi får se välfärden raseras. Eller så är det tänkt i alla fall.

Tycker du att det här är intressant? Klicka här så kan fler läsa det

Jag har varit med om ett par kamper mot nedskärningar i Malmö, samtliga har varit mer eller mindre framgångsrika, men ingen har lyckats helt. I samtliga fall har nedskärningarna blivit mindre än vad politikerna från början aviserat, och lokaler som en vårdcentral och fritidsgårdar har fått vara kvar. Så motstånd lönar sig, och det tror jag också gäller när det kommer till jobben, i Göteborg har t ex Hamn4an gått i strejk istället för att lägga sig platta, i Frankrike har arbetare kidnappat chefer som svar. Mobilisering underifrån är det enda som hjälper. Så här är ett par av mina slutsatser från de kamper som jag varit med om i Malmö, jag vill hemskt gärna höra andra exempel från andra platser där man kämpat mot nedskärningar och hur det gått.

Häng ut dom ansvariga  personligen. Dom ska veta att dom har ögonen på sig, dom ska veta att dom är ansvariga för dom beslut dom tar, passar det inte kan de strunta i att skära ner eller avgå, det är inte svårare än så. I Malmö har vi affischerat med de ansvariga politikernas och tjänstemännens namn, telefonnummer och e-mail-adresser, och det har funkat.

Tillsammans är vi starka. Visst är det bra att skicka in enskilda brev men de är lätta att ignorera. Skicka tjugo eller hundra brev. Samla kvarteret och storma in på kommunfullmäktiges möte, ockupera fritidsgården. Min personliga favorit är 70 barn som var med på ett stadsdelsfullmäktigemöte när det skulle beslutas om nedskärningar. Kaosigt som fan. De försöker göra nedskärningar i det tysta, det ska vi inte låta dem. De kanske vill prata med enskilda representanter eller en kommitté, gå inte på det, så många som möjligt ska vara med.

Låt dem inte splittra oss. De kommer att säga att om de inte skär ner på det och det så måste de skära ner på baaarnen eller nåt annat. Det är bara ett fult knep. Låt er inte luras in i fällan att ta ansvar för kommunens budget eller nåt sånt. Vi skall inte betala krisen. Om de vill skära ner kan de börja med sina egna löner och privilegier.

Lita inte på partierna – spela ut dom mot varandra. De som sitter i opposition kommer alltid lova guld och gröna skogar, men nästa gång kan det vara dom som skär ner. Men visst kan man påpeka att man inte kommer rösta på den som skär ner.
—–

Och för att det här ska få ett litet praktiskt exempel också där folk kan dra sitt strå till stacken så är gruppboendet Knäbäcksgången i Malmö hotat av nedläggning, här är ett flygblad skrivet av en anhörig:

Hjälp oss att protestera mot nedläggningen av gruppboendet Knäbäcksgången i Malmö

På Knäbäcksgången bor fem personer, med utvecklingsstörning, i åldrarna 35-50 år. De har bott ihop i många år, några av dem i stort sett hela livet. För 15 år sedan fick de ett nytt hus, det gamla skulle renoveras, och nu är det dags att renovera huset igen. Hur byggde man? Sociala resursnämnden har beslutata att det är för dyrt att renovera huset och beslutade iställer att flytta ut de boende när det blir lediga platser i andra gruppboenden. Beslutet är fattat på ett dåligt underlag och ingen hänsyn har tagits till behoven hos dem som drabbas av beslutet. Det framgår även att man behöver huset för utbyggnad av barnomsorgen.

Det har gjorts uttalanden, från tjänstemän, som att det är slöseri med skattebetalarnas pengar att lägga dem på den här gruppen, vilket säger en hel del om synen på människor med utvecklingsstörning.

Hjälp oss att protestera mot nedläggningen genom att maila eller ringar till ordföranden i sociala resursnämnden, Katrin Stjärnfeldt Jammeh.

Katrin.stjernfeldt-jammeh@malmo.se
tfn 0725-79 97 01

Tack från
Jessica, Urban, Sasa, Marianne och Aris

Har du frågor, ring Eva: 0734-43 81 14
———–

Bloggtips: Cvalda förklarar hur det går till när man skär ner genom att få arbetare att göra samma jobb med mindre bemanning. Mycket läsvärt.

Lunds sparpaket: 1 2 3
Protest i Lund
Om varsel på Volvo och krisen: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen., Kulturbloggen GT GT2 AB DN Svd AB AB Gt DN Svd uSvd Svd Svd Svd Svd Sys Sys2 Sys3

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski – reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre – Äcklet, kamratwot skriver Svartfötter, svartfötter, Baskien Information skriver Kamrat gripen för “terroristrelaterad” verksamhet. Antifascistisk kväll attackerad., Björn Nilsson skriver Klasskamp i Frankrike och Göteborg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Och dagens extra bloggtips är matona.

Annonser

Varslen och uppsägningarna haglar, nästan samtliga mina bekanta som jobbar på byggen eller i industrin har haft varsel eller uppsägningar på sina jobb, så här är en lite berättelse från Per Andersson om vad han och hans arbetskamrater gjorde.

För övrigt tror Littorin att det blir ett skitår.

Kampen fortsätter

Nu har varslen blivit uppsägningar, och jag och många kolleger har fått lämna in våra byxor och passerkort.
Vi fick en bokad tid hos ett företag som ska ge oss jobbcoacher som ska göra oss bättre på att söka jobb.
Det fanns 20 lediga industrijobb i Göteborg första dagen vi var på arbetsförmedlingen, och över tusen arbetslösa montörer
ska nu börja konkurrera om dem och alla andra jobb som det nu trängs arbetslösa omkring.
Arbetsgivarnas julafton har börjat.

Tillsammans och aldrig ensam

Ensamma ställdes vi arbetslösa i varsin lägenhet. Fackklubbens rädsla för att göra saker kollektivt fanns även när det gäller
arbetslösa. Men en fackklubb blir vad man gör den till, och en kollega föreslog att vi skulle ta en fika. Det blev fler som ville vara med
och till slut var vi en stor del av alla dem som hade blivit uppsagda på avdelningen. Jag hyrde en gårdslokal och folk köpte med sig kaffe från 7eleven.
Vi gjorde en mailinglista och mötets funktion blev att vi fick prata av oss om våran situation, hjälpa varandra med frågor om praktiska
saker såsom a-kassa, och att vi tillsammans utökar våra kontaktnät och därigenom våra chanser att få jobb.

Nu har vi blivit fler och vi kokar vårt eget kaffe. Vissa har redan fått utbildningsplatser, och andra har jobb som väntar på dem efter nyår. Målet är att ingen ska behöva stå ensam i sin arbetslöshet, utan att alla på vår avdelning som blivit uppsagda ska ha ett ställe där de kan fika och snacka med gamla kolleger. Det slutgiltliga målet är att jag inte skall behöva boka en ny tid för att alla har fått jobb eller utbildningsplatser. Vi är inte där än, men vi kommer snabbare ditt ifall vi hjälper varandra och stöttar varandra under resans gång. Så min uppmaning till alla er som har blivit uppsagda runt om i Sverige nu är:
Ring upp era gamla kolleger och sätt på kaffet!

Per Andersson

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

Bloggat: Vardagspussel om arbetarhänder.

Toyotismen ersätter med ojämn hastighet den tidigare produktionsmodellen, fordismen.
Kämpa tillsammans!, 1998

Jag läste nyligen en text av Aufheben ur senaste Riff-Raff och fick lite av en aha-upplevelse. Debatten som förts i Sverige har, till stor del, handlat om vad Théorie communiste tycker och inte tycker, vad de säger eller inte säger. Jag säger inte att det inte är intressant, för det är det, men det är ännu intressantare att försöka svara på de frågor deras teorier ställer upp. Att låta diskussionen handla om nya begrepp är djupt orättvist, för frågan gäller i huvudsak om klassrelationer och produktionsförhållanden har förändrats på ett radikalt sätt, eller inte, och därav också om nya begrepp är relevanta eller ej.

Så mitt lilla strå till den teoretiska stacken får i nuläget bli en del tankar om fordismens förmodade död, samt en del annat om arbetslivet. Jag har själv tidigare påstått (och läst satans många andra) att fordismen är så gott som död och ersätts av toyotism eller post-fordism. Men jag har börjat tvivla. Jag kan inte prestera nån undersökningen över som visar exakt hur fallet är, men som titeln syftar på menar jag att vi ska fortsätta undersöka våra jobb och arbetslivet i stort, för att kunna dra slutsatser och bättre kunna göra motstånd.

Kommunerna har även börjat experimentera med arbetsledning på plats på boendena och upphöjning av lojala vårdare till förmansposition. Alltså börjar kapitalet föra in fordismens hierarkier och kontrollmekanismer i den toyotistiska verkstaden.
Förenade Vårdare, 2007

Förenade Vårdare går på ett suveränt sätt igenom hur produktionsförhållandena har förändrats inom vården, från fordism till toyotism och nu på väg tillbaka, och jag tror att det gäller stora delar av tjänstesektorn. Hur det ser ut i industrin har jag sämre koll på. Men mycket pekar på att fordismen är på väg tillbaka med stora kliv in i tjänstesektorn. För mig som jobbar i restaurangbranschen ökar kontrollen mer och mer, men inte så mycket genom närvarande chefer som genom att kontrollmekanismer byggs in i maskinerna; vi har nu ugnar som “minns” när vi använde dom och på vilket sätt. Gratistidningen Metro hade nyligen en serie artiklar som visar hur övervakningen och detaljstyrningen av de anställda ökar. Stämpelklockor är på väg tillbaka, hemtjänsten ska ha GPS på sig, anställda ska ha “uppförandekoder” osv. För att citera Kurt Junesjö ur Metros serie om bevakning på jobbet:
– Det är ingen skillnad på svinen på en svinfarm och människorna på en fabrik. Arbetsgivaren har samma rättigheter att kontrollera dem.

Flexibelt för vem?

En av mina bekanta jobbar som revisor, det tyckte jag lät lite lyxigt först. Tills han beskrev arbetet med att de sitter i kontorkuber och skriver i siffror på löpande band. Delvis tyder det på att en del jobb håller på att proletariseras och delvis pekar det bort mot en toyotism/postfordism. Flexibelt och problemsorienterat är det ju knappast.

Bara för att det är så kul att spåna ska jag hoppa över till en del andra begrepp som hänger ihop med att förstå produktionsförhållandena. Man brukar säga att postfordismen inte begränsar arbete till arbetsplatsen, att gränsen mellan arbete och fritid blir allt mindre relevant, stämmer det och vilken vikt lägger vi i så fall till begrepp som kontrollsamhället, allmänt intellekt och immateriellt arbete?

Arbetslinjen är således sedan dess uppkomst en politik för att inpränta individens skyldighet att försörja sig själv genom belöning av arbetsvilja. Ett belönande som förstärker det faktiska tvång till arbete som den kapitalistiska ekonomin vilar på. Det kan därför tyckas märkligt att arbetslinjen ansetts nödvändig under nästan hela moderniteten i Sverige emedan möjligheten att leva utan lönearbete är och har varit försvinnande liten.
Arbetslinjen, regeringen och brytningskraften: André Gorz in memoriam (1923 – 2007), Mårten Björk

Jag menar att om det är rätt som Marx säger i Fragmentet om maskiner att denna nya kapitalism:
(så) blir skapandet av verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden och kvantiteten använt arbete, än av […] vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg” så väcker det inom mig frågan om – vad fan gör vi på jobbet, och varför är den svenska regeringen så förbannat intresserade av att vi är där? Ett tänkbart svar är naturligtvis att vi inte är på jobbet för att producera mervärde utan att poängen med arbetet är att disciplinera och kontrollera oss. Men för min del kan jag inte se att det stämmer, jag har jobbat på bl a restauranger, tryckeri och bageri samt varit instängd på AMS vuxendagis och menar att det finns en klar skillnad mellan arbetsplatserna kontra vuxendagis. Att säga att vuxendagisen har som funktion att hålla mig instängd, disciplinerad och reproducera min arbetskraft är ingen överdrift. Men på jobbet är det väldigt relevant vad jag sysslar med, all övervakning och kontroll talar också för det. Poängen med “bevakningen på jobbet” är inte bara att vi ska vara där utan också att faktiskt producera. Att se kapitaliet som en stor vampyr som bara suger i sig levande arbete från samhällsfabriken är lite rolig, men jag tycker helt enkelt den inte stämmer så värst bra. Därför är jag också en smula tveksam till begreppet “kontrollsamhälle”.

Det Kristeoretiska Monstret
Gilles Deleuze skriver i sin suveräna och närmast profetiska text “Postskriptum om kontrollsamhällena” att det pågår en generaliserad kris i alla inspärrningsmiljöer; fabriken, fängelset, sjukhuset, skolan, familjen. Frågan det väcker hos mig är såklart om det stämmer eller inte. Nu har jag naturligtvis inte levt i samma samhälle som Gilles, han dog 1995 och skrev väl det minst tio år tidigare, men om de befann sig i kris då har jag svårt att se att de inte skulle rehabiliterat sig ganska bra. Eller är det helt enkelt så att vi befinner oss i ett konstant kristillstånd? Olle Rossander skriver i Japanskt Ledarskap att “i den moderna japanska ekonomiska historien har Japan visat sig fungera som bäst när krisen är som djupast. (…) Det är i kriser “Japan Inc” lättare än annars fått människor att ställa upp för Japan och för Företaget”. Kanske ligger det något i det hans säger och jag tänker spontant på den populistiska högerns hysteriskt uppskruvade tonläge.

Var är vi på väg?
När jag läser igenom det jag skrivit hittils framstår det lite som jag tycker att det inte är någon skillnad på dagens Sverige och det vi hade på 30-talet. Så är det inte. Fordismen har haft en kris, framtvingad av militanta arbetarkamper. Fordismen tvingade fram de starka arbetarkollektiv som försatte den i kris, men i dessa arbetarkollektiv fanns också fröet till vad som krossade dom. Jag läste nyligen en text från 1948 (har faktiskt glömt vem som skrev den) där författaren avslutar med att säga att en av dagens och framtidens viktigaste frågor är “Demokratiseringen av arbetslivet”. Jag blev förvånad, vem idag skulle tro att det är möjligt med något sådant. Det som krossade arbetarkollektiven var inte demokratisering av arbetslivet, snarare detta kravs verkliga slutsats – demokrati underställd arbetet. Men då frågan jag ställt är om fordismen är på väg tillbaka blir en naturlig följdfråga av det om arbetaridentiteten och arbetarkollektiven också är det? Själv tror jag inte de är på väg tillbaka på det sätt de fanns tidigare. En intressant sak är det senaste vårdupproret (inspirerat av de finska syrrorna kan man tänka) där man inte hotar med till exempel strejk utan med att säga upp sig och flytta – förvisso en kollektiv aktion när det sker i tusental, men inte en aktion som sker i gemenskap. Var och en agerar för sig själv. Söndagens strejk i Egypten kanske pekar på nåt liknande, med hjälp av facebook och sms organiserar man en strejk (och innesittar-dag) där man helt enkelt stannar hemma. Återigen kollektivt men utan gemenskap.

Slutkläm
Jag är medveten om att detta inlägg varit ganska spretigt och fyllt med svåra ord, en del av dessa kan man hitta på krigsmaskinen.se eller aktipedia.org. Egentligen är inte begrepp så värst svåra i sig, de behandlar vår vardag vill jag hävda. När det gäller spretigheten får jag hoppas inlägget kan fungera som ett diskussionsunderlag, det var i vilket fall som helst tankar jag var tvungen att få ur mig.

Min text om hur kommunisering syns i vardagskamper: Vi ville spela fotboll

Tyckte du det här var Intressant? Klicka då på länken så uppmärksammas artikeln mer och fler läser den.

Läsvärt: Ohyra, Bola de fogo spinner vidare om MLK jr och arbetares skötsamhet.

Konflikt: akuhujan om objekt och subjekt, Syrran om sexrevoultion, autonoma kärnan är flitiga. Slutstadium om rockborgen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,